Fenomenet

Tolleranza zero al calcio moderno. Bild: No Al Calcio Moderno

Det kan aldrig trilla in för många inlägg som fördömer den moderna fotbollen. Så här kommer ett litet till. Och det går på grund i den här sommarens silly season. Cristiano Ronaldo till Real Madrid, Kaká till Real Madrid, Ibrahimovic till Barcelona, Adebayor till Man City, Barry till Man City.
Visst, på ett plan är det fullt rimligt att gå till en klubb som erbjuder sig att dubbla den lön man redan har. Pengar är trots allt det som gäller för att man ska kunna ta sig fram här i världen.

Och ja, jag kan förstå varför spelare kräver mer i lön trots att de redan är ekonomiskt oberoende för resten av livet - det handlar ju mer om status än att det skulle gå nöd på fotbollsproffsen. Det hela är egentligen fullt mänskligt. De vill känna sig uppskattade och högt värderade. Men det är också här man kan hitta guldkornen i fotbollsvärlden.

Som när ens kärlek för klubben betyder mer än allt annat egentligen. Det vackraste som hänt i fotbollsvärldens historia var när den gamle slitvargen Damiano Tommasi 2005 erbjöd sig att spela för ungdomsspelarlönen €1 500 i månaden, bara för att få vara kvar i sitt älskade Roma.

Där har ni klubbkärlek. Vill ni veta var man inte hittar klubbkärlek? I Zlatan Ibrahimovic och Cristiano Ronaldo. Den moderna fotbollsspelaren som själv vill nå så långt som möjligt. Och som svärtar ned fotbollsvärlden genom att på sina presentationer kyssa det klubbmärke som de bara skrivit under på några timmar tidigare. Den gesten gör att man som supporter vet att här finns en spelare vars själ tappats bort någon gång under den långa vandringen mot toppen.

Sluta skända klubbmärkena med era falska läppar. Det är en skymf mot spelare som Tommasi, och alla vi som lever för er.

/JJ