 |
| Finalen närmar sig, och både Portugal och Italien vill dit. |
Fullpackade (på mer än ett sätt) pubar i England eller i soffan hemma i Dalarna. Oavsett miljö så har EM hittills alltid levererat underhållande matcher – till och med den där grupp A, som skulle vara så tråkig. Tre av fyra kvartsfinaler må ha varit väldigt ensidiga, men fortfarande intressanta.
På förhand handlade mycket av snacket om Spanien, Tyskland och Holland. Efter att nederländarna spektakulärt kraschade ur gruppspelet, och vår bild av och förståelse för turneringens alla lag klarnat, så har de två förstnämnda lagen vuxit fram som solklara finalkandidater.
Portugal
Men i Spaniens väg står Portugal. Ett iberiskt derby på ukrainsk mark, dit Portugal reser med en sju månader färsk 4-0-kross av de regerande Världs- och Europa-mästarna i bagaget. I den där träningsmatchen i november spelade det ingen roll att Republiken Portugal firade 100 år, Spanien åkte till Estadio da Luz och dominerade bollinnehavet, som man brukar göra. Portugal svarade med att kontra in fyra mål.
Det faktum att det var Carlos Martins (missade EM pga skada), Helder Postiga (satte två, missar semin pga skada) och Hugo Almeida som gjorde Portugals mål lär inte bekymra deras unge tränare Paulo Bento. Cristiano Ronaldo, som äntligen fått till det i ett stort mästerskap, och Nani kommer båda att kunna dra nytta av det som Italien utnyttjade så bra i deras gruppspelsmatch mot spanjorerna; ytorna som ytterbackarna Jordi Alba och Alvaro Arbeloa lämnar bakom sig.
Det hela är förstås dock en väldigt delikat avvägning. Paulo Bento kör sitt 4-3-3, med en ensam anfallare (Hugo Almeida, troligtvis) som tampas med mittbackarna, och med två yttrar som ska komma med fart. Hittills har C-Ron fått tillåtelse att ta lika mycket defensivt ansvar som strikern – i princip ingenting – medan Nani tvingats ta ett betydligt större hemjobb. Den asymmetrin i grundpositionerna kommer vi nog garanterat att få se även mot Spanien. Vänsterbacken Jordi Alba, med en magnifik assist i kvartsfinalen, är ett betydligt större offensivt hot än Arbeloa på andra kanten, och det kommer falla sig naturligt att låta högeryttern Nani ligga längre ner i banan.
Fabio Coentrao, Portugals egen Jordi Alba, är dessutom en mycket mer all-round och kompetent ytterback än Joao Pereira på högersidan, och är mer van vid att hantera offensiva genier som den David Silva han förmodligen kommer att möta i semin, och hittills har han klarat sig helt ok utan Cristianos hjälp. Att ställa Ronaldo högt och låta honom, och Hugo Almeida i första hand, dra igång kontringar är Portugal vana vid, och sett till hur bra Italien lyckades med två forwards mot Spanien, och att man fixade 1-1, så ska folk akta sig för att sätta allt för stora summor på la selección som ett av finallagen.
Italien
På andra sidan om finalen står Tyskland och Italien. Två lag som sätter offensiven främst. Italiens förbundskapten Cesare Prandelli pratade om sin spelfilosofi efter kvartsfinalen, och sa att han hellre släpper in ett mål på kontring än sitter och försvarar sig och väntar i 20 minuter. Tyskland har imponerat stort och är enda laget som vunnit alla sina matcher hittills, dessutom har man snittat flest mål/match – 2,25, vilket gör att man nästan ensamma fyller snittet för mål/match totalt så här långt; 2,46.
På förhand kommer detta att bli EM:s mest utpräglade match mellan två spelfördelare – Andrea Pirlo mot Mesut Özil. Bastian Schweinsteiger gör egentligen Pirlo-grejen i Tyskland till viss del, men farligheterna kommer från Özil.
Gli Azzurri är det lag som tillsammans med Die Mannschaft charmat mig mest hittills. För Italiens del handlar det om en vilja att anfalla, en vilja att våga, som blåst in som en frisk fläkt och sopat bort de stagnerade ben som Lippi förlitade sig på allt för länge. För Tysklands del handlar det om en überoffensiv där registan Schweini står längst bak på mittfältet, medan alla andra anfaller.
Tyskland ser, efter att ha bytt ut sin spetstrio och ändå kört över Grekland i kvartsfinalen, ut som turneringens bästa lag. De har hela den offensiva arsenalen uppvärmd och kan anfalla från alla vinklar, och både på backen och i luften. I försvaret så håller Mats Hummels, Philipp Lahm och Manuel Neuer världsklass.
Men jag kan inte låta bli att tänka tillbaka till årets Champions League-semifinaler mellan Real Madrid och Bayern München, där Real Madrids användning av Özil i en utgångsposition och roll som mer liknade en släpande anfallare än en offensiv mittfältare – precis så som Özil spelar i tyska landslaget – i slutändan straffade sig, då Bayern tilläts kontrollera mittplanen samt höll tillbaka båda ytterbackarna för att hålla koll på Real-yttrarna i omställningsspelet.
Italien kommer att vilja styra matchen mot Tyskland. Joachim Löws Tyskland är hittills det lag som snittar näst högst bollinnehav/match, 57%, men jag kan tänka mig att man vill försöka utnyttja de omställningsmöjligheter ett uppgivet bollinnehav innebär. I Tysklands bästa match under Löw, 4-1 mot England i VM 2010, hade engelsmännen mer boll, men tyskarna var skoningslösa och fartfyllda i sitt kontringsspel, vilket gav en historisk seger.
Italiens största chans mot Tyskland är ändå att försöka äga innermittfältet. Även om Löw bestämmer sig för att spela Özil längre ner i banan för att försöka täppa till så kommer man ändå att vara en man mer i den centrala regionen, tack vare sitt 4-3-1-2-system. Tyskland kommer inte ha råd att punktmarkera Pirlo, deras chans är att, likt England, försöka täppa till de farliga hål dit Pirlo planerar att slå in bollen. Men om Italien kan skicka precisa höjdbollar in bakom Holger Badstuber, åt en disciplinerad Mario Balotelli, då har man stora chanser till avancemang.
Ytterbackarna är den andra viktiga pusselbiten för Italiens del. Abate var lysande mot England, men orkade inte 90 minuter, än mindre 120. Balzaretti har stora lungor, men vågade inte lika mycket som Abate senast. Att de är med på Podolski/Schürrle och Müller/Reus löpningar i omställningarna är, tillsammans med Pirlos spelgeni, det som kan avgöra den här matchen till gli azzurris fördel.
/JJ
