J&J listar

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Under sommaren kommer vi att köra transferspecial, och kanske att vi fortsätter med helt enkelt vanliga heta ämnen när fönstret väl stängt. Men nu, det som gäller är officiellt klara övergångar och inga fåniga rykten.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

Lite udda, men så här gör vi det. Bäste läsare, mycket nöje/vrede!

¤ ¤ ¤

1. Bafetimbe Gomis (St. Etienne --> Lyon, €13 miljoner)
Tänk vad en landskamp kan göra. Två mål i en träningsmatch inför EM och vips var Gomis med i den franska mästerskapstruppen. Så vad har Gomis att erbjuda då? Nej, inte mycket alls. Han har gjort några mål de senaste säsongerna, men förra säsongen gick hans St. Etienne från deltagande i UEFA Cupen till 3 poäng från nedflyttningsplats. Och Lyon väljer nu att lägga upp €13 miljoner för Gomis, efter att redan ha värvat Lisandro Lopez för €24 miljoner, som lär gå föra i rangordningen som ensam central anfallare. Nej, en rätt idiotisk deal där ASSE lär skratta hela vägen till banken.

2. David Rozehnal (Lazio --> Hamburg, €4,7 miljoner)
Visst är Hamburg i försvarskris då man bara sitter på Mathijsen och egentliga ytterbacken Boateng som mittbackar när säsongen drar igång, men man hade kunnat göra en så mycket bättre affär än att hämta in Rozehnal. Dyr i drift och övergångssumman, och han håller inte direkt högsta Bundesligaklass. Han var visserligen den minst usla av Lazios mittbackar, men det säger inte så mycket. Varför tog man inte Rasmus Bengtsson istället?

3. Kolo Touré (Arsenal --> Manchester City, £16 miljoner)
Kolo är den ultimata Wengervärvningen. Kom från sin moderklubb i Elfenbenskusten, började som mittfältare i Gunners, gjorde sen lite matcher som högerback i klubben innan han som tjugotvååring tillsammans med Sol Campbell bildade mittbackspar i det bästa lag som de brittiska öarna någonsin sett - Arsenals oslagbara lag från säsongen 03/04. Fem år senare är Touré mätt i Arsenaltröjan och söker en ny utmaning i Man City. Frågan är om en helyllekille som Touré verkligen passar in i Citys planer. Men ja, det är definitivt en utmaning.

4. Lorik Cana (Marseille --> Sunderland, €5,8 miljoner)
Sunderland påbörjar sin marsch mot Europaspel på riktigt den här säsongen. Steve Bruce är en av Englands bästa tränare, det visade om inte annat då han tog ett ytterst mediokert Wigan till en nästan-europaplats förra säsongen. Lorik Cana är en extrem karaktärsspelare som kaptenat Marseille de senaste åren, och kommer troligtvis att passa riktigt, riktigt bra som lysande stjärna på innermittfältet i Sunderland. Säsongens Fellaini?

5. Zlatan Ibrahimovic (Inter --> Barcelona, €40 miljoner + Eto'o)
Sveriges näst största någonsin, efter Gre-No-Li, blir en av världens dyraste övergångar genom tiderna, och detta går inte att snacka bort. Barcelona får in den centeranfallaren man försökte värva i Kluivert för 11 år sedan, men som då inte lyckades. Med Barcelonas självgående offensiv lär Zlatan inte kunna misslyckas. Priset gjorde att Zlatan inte slutade sexa på den här listan.

6. Aliaksandr Hleb (Barcelona --> Stuttgart, lån)
Även den här veckan placerar sig en återvändare på 6:e platsen, den här gången är det dessutom en spelare som håller mycket hög europeisk klass. Hleb förstärker Stuttgarts något tunna yttermittfält, som i princip bara består av Hilbert plus innermittfältare, och det känns som att det inte kan sluta i annat än succe. Tundrans egna Zlatan nobbade inte Inter och Liverpool bara för att slöa igenom ett år i Stuttgart, utan han kommer verkligen att ge allt.

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Sir Bobby Robson (1933 - 2009)
Rest in peace.

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här gången, och förhoppningsvis ses vi nästa vecka. Samma tid, samma plats. Nu, tveka inte att kommentera!

Veckans look-a-like

Två människor som är små bland dom stora, men som ändå sammankopplas med just de stora. Adam Goldberg är en relativt känd skådespelare som dock aldrig fått de stora rollerna, utan de mindre, i de större filmprojekten, medan Oleguer förevigt kommer bli ihågkommen som katalanpatrioten som kunde nöta bänk i sitt Barcelona under hela karriären om det bara vore så. De är rätt lika till utseendet också, fast det kanske är skägget som gör det...

/JH

Fenomenet

Tolleranza zero al calcio moderno. Bild: No Al Calcio Moderno

Det kan aldrig trilla in för många inlägg som fördömer den moderna fotbollen. Så här kommer ett litet till. Och det går på grund i den här sommarens silly season. Cristiano Ronaldo till Real Madrid, Kaká till Real Madrid, Ibrahimovic till Barcelona, Adebayor till Man City, Barry till Man City.
Visst, på ett plan är det fullt rimligt att gå till en klubb som erbjuder sig att dubbla den lön man redan har. Pengar är trots allt det som gäller för att man ska kunna ta sig fram här i världen.

Och ja, jag kan förstå varför spelare kräver mer i lön trots att de redan är ekonomiskt oberoende för resten av livet - det handlar ju mer om status än att det skulle gå nöd på fotbollsproffsen. Det hela är egentligen fullt mänskligt. De vill känna sig uppskattade och högt värderade. Men det är också här man kan hitta guldkornen i fotbollsvärlden.

Som när ens kärlek för klubben betyder mer än allt annat egentligen. Det vackraste som hänt i fotbollsvärldens historia var när den gamle slitvargen Damiano Tommasi 2005 erbjöd sig att spela för ungdomsspelarlönen €1 500 i månaden, bara för att få vara kvar i sitt älskade Roma.

Där har ni klubbkärlek. Vill ni veta var man inte hittar klubbkärlek? I Zlatan Ibrahimovic och Cristiano Ronaldo. Den moderna fotbollsspelaren som själv vill nå så långt som möjligt. Och som svärtar ned fotbollsvärlden genom att på sina presentationer kyssa det klubbmärke som de bara skrivit under på några timmar tidigare. Den gesten gör att man som supporter vet att här finns en spelare vars själ tappats bort någon gång under den långa vandringen mot toppen.

Sluta skända klubbmärkena med era falska läppar. Det är en skymf mot spelare som Tommasi, och alla vi som lever för er.

/JJ

Jérôme Le Roi

Spelare som Jérôme växer tyvärr inte på träd. Bild: les-transferts.com

Jérôme Leroy är inte en person man vill möta i en mörk gränd klockan klockan tre en lördagsnatt. Dels påminner han om ett psykfall till utseendet, en kille som likagärna kan smälla till dig som sätta en blodig kanyl i armen på dig, dels är han en person som antagligen inte charmar dig med sitt humör. Enligt hans egna utsago, har han aldrig haft en kompis inom fotbollen. Han skrattar åt folk som tycker att det är ett jobb att vara fotbollsspelare, han spelar bara för att det är det roligaste han vet. Trots det har han alltid varit alltför nonchalant på träningarna och i privatlivet, så han har aldrig kunnat leva upp till sin potential som kunde tagit honom till de största.

Han var länge ansed som en av Frankrikes största talanger, i klass med Zidane. Han spelade under så gott som hela 90-talet med Paris SG, men lyckades aldrig ta en helt ordinarie plats. Han vann ett par cuptitlar, spelade en cupvinnarcupfinal mot Barcelona och lite smått och gott innan han bytte till ärkerivalen Olympique de Marseille. Han återvände dock likförbannat till Paris SG två år senare, men lyckades in då heller. Guingamp och Lens blev nya klubbadresser innan han drog till israeliska Beitar Jerusalem efter att ha nobbat ett bud från Olympique de Marseille (...). Han fick kultstatus i landet, men stannade bara ett halvår innan han gjorde sig omöjlig då han vägrade följa med på ett träningsläger. Han gick då till Sochaux, lirade där ett år och hann med att stämpla sönder Samir Nasri (Olympique de Marseille) i en cupfinal innan han drog till Rennes, där han fortfarande huserar.

Trots att Rennes har mängder med namnkunniga spelare är det alltid Jérôme som sticker ut. Han besitter en pondus och fotbollskvalitéer folk inte ens kan drömma om, och det är fruktansvärt synd att han aldrig fick visa upp sig varken i landslaget eller någon av de största ligorna. Hans attityd har alltid varit ett problem för storklubbarna, men gjort att han blivit älskad av sina egna fans så länge han inte går över gränsen. Rennesfansen kallar honom inte för Le Roi, vilket betyder kungen, för intet.

Att göra saker som att till exempel käka på McDonalds för att ladda upp inför matcherna är inte heller alltid att föredra, men Jérôme spelar ju inte för att tjäna pengar utan för att vara i centrum och ha kul på kuppen. Jag tycker vi avslutar med ett typiskt Jérômecitat om fotboll;

"Det här är det roligaste som finns så fan ta dig om du försöker ta bollen från mig"

/JH

Moskvaderby modell mindre

Bild: toryreformgroup

Moskvaderbyt mellan Lokomotiv och CSKA är inte det största i rysk fotboll, utan det är det mellan nämnda CSKA och Spartak, militärerna mot frihetskämparna. Det är också de två mest framgångsrika lagen i rysk fotbollshistoria, men med alla pengar som kommer fram i österupeisk fotboll är det inte säkert att det är så om tio år, utan då kan likagärna något mindre lag med en sugar daddy var nummer ett i världens största land. Nåväl, imorgon är det Moskvaderby mot Lokomotiv och CSKA, och det ska icke föringras. Under 2000-talet har de här två klubbarna haft duster ändå in i sista omgången om serietiteln, men det här året ser det inte ut att bli exakt så. Räkna dock med ett fullsatt Luzhniki Stadium imorgon klockan 14.00 svensk tid.

Lokomotiv har inte börjat säsongen apuselt, men man hade ändå förväntat sig mer av dom. Man ligger tia när halva säsongen är spelad, och visserligen är det "bara" sju poäng upp till förstaplatsen men det är å andra sidan också nio lag som måste passeras för att de ska ta sig dit. CSKA går vid vinst, samtidigt som rivalerna FK och Spartak inte vinner, upp i serieledning. Inte bara prestige mot Lokomotiv utan även resultat mot Spartak Moskva står på spel imorgon alltså.

I CSKA Moskva kryllar det av namnkunniga spelare, det känns som att många har iallafall hört talas om de flesta spelarna i startelvan. För att nämna några är brasseduon Vagner Love och Daniel Carvalho, supertalangerna Alan Dzagoev och Igor Akineev, bröderna Berezutskiy och serbiska stormvinden Milos Krasic några att ha koll på. Lagets tränare är även han lite speciell; det är den gamla legendaren Zico, som man hämtade från uzbekistanska Bunyodkor rätt så nyligen. Det blir Zicos andra klubb att coacha i Europa, hans första var Fenerbahce där det gick rätt bra, men han ville inte förlänga och stack efter två år. Med sig har han en brasiliansk ledarstab, men han har även vävt in rätt många ryssar i sitt arbetsteam.

Även Lokomotiv har en hel del intressanta spelare, om än kanske inte lika namnkunniga. Nigerianen Odemwingie var enorm i Lille för ett par år sedan, den italienska målvakten Pelizzoli blev aldrig någon ny Buffon (eller?) men håller god klass, lagkaptenen Diniyar Bilyaletdinov drar ett tungt lass på mitten, Marko Baša var en av Ligue 1s bästa försvarare och sedan är det Baye Djiby Fall - en senegalesisk anfallare som man hämtade in från danska Odense i mars i år. Lagets tränas återigen av tränarlegenden Yuri Semin, som tidigare coachade laget mellan 1986 till 2005. Efter två raka sjundeplaceringar vilar nu ett tungt ok på Semins axlar - antagligen måste han sluta topp-5 för att inte ligga i farozonen till att gå till arbetsförmedlingen a la Glenn.

/JH

J&J listar

Dåtid knyts samman med nutid och framtid för Guayre. Bild: udlaspalmas.es

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Under sommaren kommer vi att köra transferspecial, och kanske att vi fortsätter med helt enkelt vanliga heta ämnen när fönstret väl stängt. Men nu, det som gäller är officiellt klara övergångar och inga fåniga rykten.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

Lite udda, men så här gör vi det. Bäste läsare, mycket nöje/vrede!

¤ ¤ ¤

1. Emmanuel Adebayor (Arsenal --> Manchester City, £25 miljoner)
Emmanuel Sheyi Adebayor hade halva Norra London för sina fötter. Han hade gjort 30 mål för Arsenal säsongen 2007/2008, fått en alldeles egen sång och målgesterna nådde oanade höjder. Sen kom Ade på att eftersom han nu var Gud i Arsenal så borde han ha ett lika fett kontrakt som den abdikerade Guden; Thierry Henry. Det fanns bara ett problem. Adebayor hade gjort en bra säsong i Arsenal. Henry hade gjort ungefär sex. Arsenal såg så klart det hela med skeptiska ögon, Ade lackade och började flörta med Milanoklubbar och Barcelona, tappade fansens respekt, blev inte såld, gjorde en oinspirerad skitsäsong och hävdar nu att han tvingats bort från klubben. Hela sagan är så osmaklig som det bara kan bli då den moderna fotbollens urspårade löner och transfersummor får säga sitt.

2. Sven-Göran Eriksson (brassestol --> Notts County, "gratis")
Notts County är Englands äldsta fotbollsklubb som spelar proffesionell fotboll i dagens läge. Svennis är Sveriges största tränare genom alla tider med mer erfarenhet än kanske någon annan aktiv tränare i Europa, och går nu in som sportchef. Lägg till obscent mycket mellanösternpengar från klubbens nya mellanösternägare. Kan det funka? Kanske. Men vad fan gör egentligen Svennis här? Visst, Nottinghamshire kan nog vara vackert, men Svennis skulle tagit sin Tord och flyttat ned till Italien igen för att ta över något genomklassigt lag. Nja, Engelska division 4 är lite väl far out.

3. Tim Borowski (Bayern Munchen --> Werder Bremen, €3,6-6 miljoner)
Det är inte själva värvningen som sådan som är konstig, utan faktumet att Borowski gick gratis från Bremen till Bayern inför förra säsongen - och nu återvänder till en prislapp på mellan €3,6-6 miljoner. Visst är han bra åt bägge hållen, en typisk modern mittfältare med längd, målfarlighet, passningsfot och samtidigt kan ta ett defensivt jobb, och Baumann slutar ju så en ersättare behövs, men det är ingen billig eller optimal affär för Bremen. Å andra sidan, Borowski som defensiv innermitt, Özil i en fri roll framför och kanterna flankeras av offensiva Marin och defensiva Frings - så som ett Bremeriskt mittfält ska se ut.

4. Michel Bastos (Lille --> Lyon, €18 miljoner)
Lille börjar nästan bli Lyons egna farmarklubb. De tidigare värvningarna av tränaren Puel och mittfältstrion Bodmer-Makoun-Keita följdes i år upp av en inhämntning av fjolårets bästa spelare i Ligue 1 - brasseyttern Michel Bastos. Han tar helst vänstermittfältsplatsen, men är rätt allround och kan även spelare i försvaret eller centralt på mitten. Utrustad med en av fotbollseuropas kraftigaste bössa och mängder med mål och assist för Lille ifjol är Bastos en mycket intressant Juninhoersättare.

5. Andreas Invaschitz (Panathinaikos --> FSV Mainz, €1,5 miljoner)
Folk må ha skrattat åt Österrikes fotbollslandslag innan EM 2008, och nog för att de inte direkt stängde allas käftar med sin insats där så spelade man bättre än många trodde. Nu är laget på väg framåt med en härlig frisk ny ung generation, och en av de viktigaste spelarna i det nya Österrike blir faktiskt halvgamle mittfältaren Andreas Ivanschitz. Men hur som helst, detta var bara ett sätt att säga att "Ivanschitz är en motor och ledargestalt på planen". Lägg till en fin blick för spelet och en rätt klassig teknik, och Mainz har gjort en jävligt bra nykomlingsvärvning.

6. Guayre (Numancia --> Las Palmas, gratis)
Guayre var en gång i tiden en av Spaniens mest lovande spelare när han dök upp i Las Palmas A-lag som tonåring, klubben han tillhört under hela sitt liv. Det tog dock inte lång tid innan Villarreal snodde åt sig ynglingen, som blev en viktig men inte alltid ordinarie pusselbit på mittfältet. Det gick så bra att han fick bland annat göra en landskamp med det spanska A-landslaget. I takt med att Villarreals framgångar växte blev dock Guayres speltid allt mindre, och 2006 släpptes han till Celta Vigo. De tre senaste säsongerna har han spelat blott 26 matcher, innan han nu låter cirkeln slutas med att flytta tillbaka till "sin" klubb - Las Palmas. Det är vackert.


¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Esteban Granero (Getafe --> Real Madrid, €4 miljoner)
Det är skönt att se att Real Madrid mitt bland allt vanvett tar sig tid att plocka hem en av sina oansvarigt borttappade kvalitetsspelare. Granero har en del namn att ta sig förbi innan startelvan, men inte omöjligt många. Och Manuel Pellegrini vet fördelen med att använda spelare som älskar sin klubb för något annat än stjärnglansen den medför.

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här gången, och förhoppningsvis ses vi nästa vecka. Samma tid, samma plats. Nu, tveka inte att kommentera!

Flyttbrassarnas flyttbrasse

Detta är alltså Ailton - under en match i Bundesliga. Det är en helt fantastisk syn. Någon som vill mäta hans BMI-värde? Bild: Michalpol

Ailton, kommer ni ihåg honom? En rätt överviktig brasse som gjorde en dundersäsong i Werder Bremen 2003-2004 med 28 mål, något som gjorde att han blev vald till ligans bästa spelare - ett pris någon utlänning aldrig hade fått tidigare. Efter den vrålsuccén drog Ailton till Schalke 04 för att tjäna lite extra, men icke skulle han veta att det var den första av väldigt många klubb-byten som skulle följa fram till dagens datum. Efter det har han representerat nio klubbar - detta på fyra år och han har inte gjort över 15 matcher för någon av klubbarna. Dem är, i tur och ordning;

Besiktas (hösten 2005)
Hamburg (våren 2006)
Röda Stjärnan (hösten 2006)
Grasshoppers (våren 2007)
Duisburg (hösten 2007)
Metalurh Donetsk (våren 2008)
SCR Altach (hösten 2008)
Campinense (våren 2009)
Chongqing Lifan (hösten 2009 - ?)

Chongqing Lifan är därmed hans 22 klubb i karriären, men han är ändå inte den aktiva spelaren som representerat flest professionella klubbar under sin karriär för det har Finazzi, en 36-årig brasseanfallare som spelat i 23 klubbar, dock bara två utanför Brasilien (Sochaux och en japansk klubb). Ni kan ju även gissa vad spelare som Amoroso, Luizao, Washington och Menezes har gemensamt - brasseanfallare med nästan 20-talet klubbar i bagaget.

Vad är det då som får brassar, och framförallt anfallarna, att flytta runt så mycket? Självklart vill de bli rika fotbollsspelare - och i brasiliansk fotboll finns det inget ord för kontinuitet i klubbarna, utan de är vana att byta ut halva truppen minst en gång om året. Jag vet inte om man ska kalla det fascinerande, otäckt eller bäggedera, men det är väl ändå lite sant att se hur ett lands tänk kan forma en persons tankar så mycket. Vi får ju faktiskt ha i åtanke att Ailton representerat mängder av sina klubbar utanför Brasilien, så det är inte så att han känt trycket därifrån att byta klubb jämnt och ständigt. De offensiva spelarna har de ännu värre - presterar de inte direkt kräver fansen att de ska säljas, och presterar de för bra byter de till en bättre klubb för att tjäna mer pengar.

Det får en att tänka på en sådan som Dede Anderson, han har ju bara spelat i 10 klubbar vilket gör honom till en rookie i sammanhanget trots att folk såg honom som en flyttfågel med svenska mått mätt. På tal om Dede Anderson, så är det även något med fettmassan på anfallarna i Brasilien. Adriano, Ronaldo, Ailton, Dede etc. - alla har väl mer eller mindre varit fettberg under en eller annan tid i sina proffesionella fotbollskarriärer. Det är något helt annat dock, som förtjänar en egen post någon gång i framtiden.

/JH

De starka 90-talisternas mästerskap

Helt plötsligt, efter några års talangtorka, har mängder med talangfulla 90-talister börjat dyka upp på de stora fotbollsscenerna runt om i världen. Bara i Sverige har spelare som Söder, Bärkroth, Helg, Jönsson, Hamad, Astvald etc. av 90-talisterna tagit en ordinarie plats i sina respektive Allsvenska lag, och de nämnda spelarna hade antagligen varit med i det svenska U-19 landslagets 23-mannatrupp om de hade varit med i U-19 EM som går av stapeln i Ukraina den här månaden, med start idag. Nu missade dock Sverige slutspelet som vanligt, fast efter U-21 lagets framgångar kanske man inte kan kräva att varje ungdomslandslags ska tokprestera.

Samtliga spelare i mästerskapet är just 90-talister, då man måste vara född senast 1:a januari 1990 för att få vara med. Mästerskapet går av stapeln i Ukraina, och det ska sannerligen bli spännande att se vilka segrarna är. Favoriter är i vilket fall England och ständiga ungdomslandslagsmästarna Spanien, men jag utfärdar ett varningens finger åt Turkiet som har ett par A-landslagsmän med i truppen. Även Serbien med Ljajic ska bli spännande att följa.

England

Förbundskapten: Brian Eastick
Stjärnor: Lansbury (Arsenal), Hoyte (Arsenal), Gosling (Everton), Welbeck (ManU), Delfouneso (Aston Villa)
Saknade spelare: Rodwell (Everton), Wilshere (Arsenal), Pearce (Birmingham), Rose (Tottenham)

Slovenien

Förbundskapten: Miloš Kostič
Stjärnor: A.Vučkić (Domzale), Lazarevič (Genoa), H.Vučkić (Newcastle), Rep (Celje)
Saknade spelare: Belec (Inter), Krhin (Inter), Berič (Interblock), Kotnik (Olimpja)

Ukraina

Förbundskapten: Yuri Kalitvintsev
Stjärnor: Karnoza (Dnipro) Petrov (Dinamo Kiev), Korkishko (Dinamo Kiev), Kaverin (Dnipro)
Saknade spelare: Kartushov (Shakthar), Slavov (Bordeaux), Malin (Dinamo Kiev)

Frankrike

Förbundskapten: Jean Gallice
Stjärnor: Makonda (Paris SG), Saivet (Bordeaux), Brahimi (Rennes), N'Diaye (Nancy)
Saknade spelare: Mavinga (Liverpool), Coquelin (Arsenal), Sunu (Arsenal), Tafer (Lyon)

Serbien

Förbundskapten: Aleksandar Stanojević
Stjärnor: Ljajić (Partizan), Aleksić (Vojdovina), Đuričić (Heerenveen), Milanović (Lokomotiv Moskva)
Saknade spelare: S.Perović (Röda Stjärnan), R.Petrović (Partizan), Brkovic (Teleoptik)

Spanien

Förbundskapten: Luis Milla
Stjärnor: Jordi Pablo (Villarreal), de Gea (Atletico), Aquino (Murcia), Iago (Juventus), Merida (Arsenal)
Saknade spelare: Morgado (Sociedad), Camacho (Atletico), Muniesa (Barcelona)

Turkiet

Förbundskapten: Abdullah Ercan
Stjärnor: Memiş (Trabzonspor), Uysal (Besiktas), Torun (Hamburg), Yıldırım (Bursaspor), Albayrak (Bursaspor)
Saknade spelare: Koç (Groningen), Karadeniz (Besiktas), Ekici (Bayern), Kayalı (Fenerbahce)

Schweiz

Förbundskapten: Claude Ryf
Stjärnor: Scönbächler (Zurich), Klaus (Basel), Koch (Zurich), Unal (Basel)
Saknade spelare: Wüthrich (Neuchâtel), Morganella (Palermo), Frei (Basel)

Några noterade saker...

Ukraina har med 10 spelare från Dinamo Kiev. Tränaren Kalitvintsev är Dinamos förre reservlagstränare...
Spanien har vunnit fyra av de senaste sju U-19 EM-mästerskapen.
Det är första gången Ukraina arrangerar det här mästerskapet.
När mästerskapet gick i Sverige 1999 vann Portugal. Endast en av spelarna från den truppen har nått A-landslaget.
Sverige har inte varit med sedan man var värdland nämnda 1999.
Sveriges kvalgrupp med Belgien, Schweiz och Irland var för svår, man tog inte en enda poäng.
Förra årets etta Tyskland och tvåa Italien är inte med. Italien klarade inte ens första kvalomgången, utan Lettland var bättre.

/JH

J&J listar

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Under sommaren kommer vi att köra transferspecial, och kanske att vi fortsätter med helt enkelt vanliga heta ämnen när fönstret väl stängt. Men nu, det som gäller är officiellt klara övergångar och inga fåniga rykten.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

Lite udda, men så här gör vi det. Bäste läsare, mycket nöje/vrede!

¤ ¤ ¤

1. Carlos Tevez (Manchester United --> Manchester City, €29 miljoner)
Tja... Manchester United inblandad i sämsta övergången igen. Tevez, vad gör karln?! Man går inte från sin grymt (relativt sett) väl styrda klubb, som dessutom vinner allt i sin väg, för att gå till deras nyrika värsta rivaler. Det är dumt i huvudet och frågan är hur City har tänkt hantera fyra (vi väntar på Adebayor) enorma egon till två, eller kanske tre, platser? Nä, den här dealen stinker.

2. Lucio (Bayern Munchen --> Inter, €8 miljoner)
Inter fortsätter att agera direkt lustigt på transfermarknaden under Mourinhos era. Lagets skriker efter offensivlusta på mittfältet, och istället anländer en mittback som på sin höjd är marginellt bättre än de alternativ man redan har tillgång till. Cordoba, Burdisso, Materazzi, Samuel, Chivu och Rivas räckte tydligen inte för portugisen. Nu återstår det bara att de värvar en ny defensiv innermittfältare för att ordet katastrofalt ska börja nämnas i sammanhang med Inters transferpolitik.

3. Stewart Downing (M'Boro --> Aston Villa, €13 miljoner)
Aston Villa fortsätter på vägen att satsa på inhemskt och ungt i och med köpet av Downing. Downing har ett gott rykte om sig i England då han har över 20-talet landskamper för sitt land innanför bältet, men kommer till Aston Villa efter en rätt svag säsong bakom sig. Är verkligen en dyr bänknötarytter (för inte petar han väl Milner och Young?) något som ett visserligen tunnt Aston Villa behöver? Borde inte pengarna spenderats på en Barryersättare, eller en ny ytterback?

4. Mehmet Hetemaj (Panionios --> AlbinoLeffe, lån)
Inte varje vecka J&J tar med en spelare som lånas ut från ett bottenlag i den grekiska ligan, men den här veckan är en sådan vecka. Mehmet Hetemaj var en av Finlands bästa spelare i U-21 EM som gick av stapeln för en månad sedan, det är en mycket klok mittfältare som visade kvalitéer åt bägge hållen för sitt Soumi. Han är inhämtad för att ersätta Serie A-flyktade Carrobbio, och ett av världens mest underliga lag, AlbinoLeffe, får återigen tillgång till en mycket stor talang som de antagligen kommer slipa till den blankaste av diamanter. Sedan tidigare har föreningen fostrad spelare som Pippo Inzaghi, Marchetti och Gobbi - spelare som sedan blivit A-landslagsmän. Hetemaj nästa?

5. Maxwell (Inter --> Barcelona, €4.5 miljoner)
Barcelona satsar vidare mot det kompletta fotbollslaget. Det är en stor gåta hur Eric Abidal kunnat få spela fotboll på absolut högsta nivå så här länge, och till slut har Barcelona agerat och köpt in en riktig vänsterback, Sylvinho i all ära. Nu när Inter säkerligen tänker spela in Santon på vänsterbacken högg Barcelona direkt och €4.5 miljoner är en klart överkomlig summa. Nu fattas det bara en riktig målvakt, sen ser Barcelona riktigt, riktigt bra ut.

6. Barry Ferguson (Glasgow Rangers --> Birmingham, £1 miljon)
Rangers mittfältsgeneral och lagkapten det senaste decenniet har gjort sig smått omöjlig i Skottland efter att ha supit till sedan skotska landslaget gjort en mindre bra insats borta mot Holland i VM-kvalet. Nu har Birminghams skotskte manager Alex McLeish gjort klart med en av storbritanniens bästa innermittfältare, som är både full med rutin och säkerligen väldigt sugen på ett nytt kapitel i karriären. Rutin och entusiasm i samma paket. Very well done, Birmingham!

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Sergiu Radu (Wolfsburg --> Cottbus, gratis)
Cirkeln sluts. Den gamle rumänska anfallaren Radu har bara lyckats i en klubb utomlands - nämligen Cottbus som han lirade för 05-07. Sedan har han floppat i såväl Le Mans som Wolfsburg, Stuttgart och Köln. I Cottbus är han dock en firad stjärna och lita på att han kommer stå högt i skytteligatabellerna för 2. Bundesliga när säsongen ska summeras.

Emiliano Bonazzoli (Sampdoria --> Reggina, okänt(troligtvis väldigt billigt))
Walter Mazzari fortsätter att plocka in spelare som får JJs tårkanaler att fyllas upp. Efter Volpi har han nu fått en riktig gammal Reggina-hjälte i form av Emiliano Bonazzoli att skriva på för sund-klubben i jakt på direktuppflyttning. Som kuriosa kan nämnas att jag är en av de få i Sverige som äger en Reggina-tröja med Bonazzoli på ryggen.

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här gången, och förhoppningsvis ses vi nästa vecka. Samma tid, samma plats. Nu, tveka inte att kommentera!

Den bortglömda finalen

Gerson Magrao mot Enzo Perez, Rävarna mot Studenterna, brassarna mot argentinarna. Vem tog Copan 2009? Bild: Soccerbyives

En av världens största klubblagsfinaler gick av stapeln sig i natt, och den har fått noll, nil, zero, nul uppmärksamhet i svensk media, varför vet egentligen ingen men vi får väl anta att det är därför att svensk media är relativt sunkig. Copa Libertadoresfinalen 2009 innehöll visserligen inte särskilt många stora profiler, eller för den delen enormt stora klubbar, men en final är alltid en final på samma sätt som en pinne alltid är en pinne och därmed känns det lite pinigt att två hobbyskribenter som J&J, som vanligt, måste vara först med att berätta något stort.

Copa Libertadores 2009 var brassarnas år. Hela fem brasilianska lag spelade i åttondelsfinal, fyra av dom gick vidare till kvartsfinal (det femte, Sport Recife, åkte ut mot sina landsmän från Palmeiras) och ytterligare två gick till semifinal. Lite som den engelska dominansen i europeiska CL. Nåväl, i finalen var det match mellan brasilianska Cruzeiro och argentinska Estudiantes, två lag som förövrigt mötte på varandra i gruppspelet. Där blev det målrika matcher, 3-0 till Cruzeiro respektive 4-0 till Estudiantes.

Vilka är då Cruzeiro och Estudiantes? Det är två lag som sitter på varsin stark profil, men i övrigt har rätt slätstrukna lag. I Cruzeiro är Confed cupmittfältaren Ramires fortfarande kvar, trots att han är klar för Benfica. En gänglig mittfältare som är bra åt bägge håll. Bland hans lagkamrater märks mest av den av Dinamo Kiev misshandlade strikern Kleber samt den forna Lyonfloppen Anderson i försvaret. Lagets tränare är Adílson Batista, som gjorde några landskamper för Brasilien men som aldrig testade vingarna i Europa. Estudiantes stjärna är Veron, som trots sina 34 år på nacken fortfarande håller högsta nivå. Bredvid sig hade han tillgång till Copa Libertadores skyttekung Boselli, som för bara ett par år sedan lirade i Malagas reservlag, tillsammans med med forna Palermokeepern Andújar, den gamle supertalangen Gastón Fernández samt Juan Manuel Díaz, som var en av turneringens bättre spelare för sitt Uruguay i ett U-20 VM för några år sedan. Laget hade även lånat in den 36-åriga mittbacken Rolando Schiavi, som vid ungefär Juratiden var Bocas försvarskoloss, bara för de här finalmatcherna.

Historia är jag inte så mycket för i fotbollskretsarna, men det är intressant att skåda att senast Cruzeiro vann Copan var så sent som 1997, medan Studenternas senaste titel kom 1970, då vann man i och för sig tre år på raken. Det skulle även bli historiskt om Estudiantes skulle vinna den här gången, då Juan Ramón Verón, Juan Sebastians far, var den som lyfte pokalen senast för Estudiantes. Skulle hans son få upprepa den bedriften? Svaret på frågan har får ni snart, men det var nära att han ens inte skulle ha fått vara på plats, då han var bara minuter från att gå till MLS förra sommaren, men valde att dra sig ur i sista stund. Nu till det väsentliga; de bägge finalmatcherna.

Första matchen lirades på Estadio Ciudad de La Plata, dvs. Estudiantes hemmaplan. Att säga att det var en jämn match vore att ljuga. Cruzeiros målvakt Fabio var dominant, han plockade ner allting, höll nollan och det var väl lite fördel Cruzeiro i returen trots 0-0, i och med egenskap av hemmaplan. I andra matchen var Cruzeiro ett helt annat lag då man hade publiken i ryggen, och man dominerade första halvlek utan att sätta bollen i mål. Det tog dock bara några minuter in i andra innan den trenden bröts, då Henrique drog till från 25 meter. Bollen touchade en försvarare och Andújar lyckades inte nå bollen. 1-0 inför en fantatisk hemmapublik, som dock tystnades blott fem minuter senare. Matchens gigant, den halvskadade Veron, iscensatte ett vackert anfall som, efter en missad Cruzeirorensning, enkelt kunde tryckas i mål av Gastón Fernández bara någon meter från mållinjen. Cruzeiro tappade nu spelet, blev tjuriga och bjöd in Estudiantes i matchen. Estudiantes utnyttja detta, och satte även ledningsmålet genom skyttekungen Boselli på hörna en kvart från slutet. Glädjescenerna efter målet tydde nästan på att guldet var säkrat, och med tanke på hur spelet hade sett fram mellan kvitterings- och ledningsmålet var det kanske ganska befogat. Matchen slutade 2-1, Estudiantes fick sin efterlängtade titel, Veron fick höja pokalen och turneringens bästa målskytt blev till slut Boselli. Alla argentinare (nåja) var glada och nöjda.

Sådan far, sådan son. Bild: Sportitalia

Notera även att utav de 52 positionerna som fylldes under finalerna (44 startplatser + 8 inhopp), var endast två spelare från något annat land än sin klubbs; Estudiantes två uruguayanare Juan Salgueiro och Juan Manuel Díaz, som bägge fick varsitt 10-minutersinhopp i varsin match. Undra när något liknande skedde på europeisk mark senast? I vilket fall som helst kan man undra varför inte världens bästa Juan Pablo Sorín inte ens fick sitta på bänken för Cruzeiro. För Cruzeiros tränares skull hoppas jag det beror på skada...

/JH

WhataCONCACAFuckwhat? Del 3

Ni vet vad som väntar; del 3, dvs. grupp C i Gold Cup.

Del 1
Del 2

Grupp C (2 omgångar spelare)
1. Guadeloupe +3 6
2. Mexiko +2 4
3. Panama -1 1
4. Nicaragua -4 0

Guadeloupe

Stjärna: Ronald Zubar. Nybliven Premier League-spelare med Wolves. Var ordinarie i Frankrike U-21 och Marseille.
Nyckelspelare: Franck Grandel. Klubblös målvakt som var med i Gold cups All Star-lag 2007.
Joker: Mickaël Antoine-Curier. 26-åring som har representerat 15 klubbar i karriären. Tung och målfarlig. Nu i Dundee.
Mest saknade spelare: Sylvain Distin. Hade varit extremt nyttig i en lite svagare backlinje.

Guadeloupe är ett av världens största producenter av fotbollsspelare, tro det eller ej. Spelare som Henry, Thuram, Gallas, Abidal, Saha, Clichy och Gouffran är alla spelare med rötter från det lilla landet vid ekvatorn, som endast rymmer ungefär 400 000 invånare. Eftersom landet styrs av Frankrike är landslaget inte medlem i FIFA och därmed får man inte kvala till VM, men man får därmed vara med i Gold cup. Man spelade sin första turnering förra gången, och gick då överraskande till semifinal. Nu är man redan klara för kvartsfinal, inte så överraskande dock med tanke på lagets kvalitéer.

De flesta av spelarna i truppen tillhör klubbar från de två högsta divisionerna i Frankrike, men det finns undantag som Comminges (Cardiff), Zubar (Wolves), Racon (Charlton), Sylvestre (Boleslav) och Loval (Utrecht). Startelvan och de bästa reserverna är riktigt bra, men sedan börjar det bli tunnt och de sämsta av spelarna i truppen är nästan rena amatörer. Dock, det är ändå väldigt bra att ha fått fram så många bra spelare som de har i dagens trupp.

Mexiko

Stjärna: Carlos Vela. Ung, teknisk och ettrig målskytt.
Nyckelspelare: Jonny Magallón. Latebloomer till mittback som snart kan ta steget till Europa.
Joker: Pablo Barrera. Ung ytter som nyligen kom tillbaka efter en svår skada.
Mest saknade spelare: Pável Pardo. En riktig spelmotor med 146 landskamper på kontot.

Precis som med ex. USA och Honduras kommer inte Mexiko med sin starkaste trupp. Man ville ha med så få Europaproffs som möjligt, och tog därför med endast tre stycken; Vela (Arsenal), Dos Santos (Spurs) och Bravo (Deportivo). Även några av de bästa spelarna från den inhemska ligan saknas, men det är ändå ingen profilfattig trupp man ställer upp med. Argentinafödde Guille Franco hade det tufft i Villarreal men gör alltid nytta, Ochoa är en av de mest lovande målvakterna utanför Europa, Torrado är nära 100-landskamperstrecket och José Antonio Castro, som blev stucken i ryggen av klubben han tillbringat hela sitt liv i, Club America, efter en svag säsong, är bara några av de spelarna man ska hålla koll på.

Det kan dock tyckas väldigt konstigt att man tagit med mängder med orutinerade spelare i 25-28 års åldern, när det finns rätt många talanger att ta av. Har Javier Aguirre tagit med sig Atleticosyndromet till sitt hemland månne?

Panama

Stjärna: Luis Tejada. Proffs i Colombia, levererar alltid i landslaget.
Nyckelspelare: Felipe Baloy. Mittback och lagkapten som varit aktuell för bland annat Derby och Villarreal.
Joker: Gabriel Torres. 20 årig anfallare som redan gjort 15-talet landskamper.
Mest saknade spelare: Bröderna Dely Valdés. Landets två bästa spelare någonsin har tyvärr lagt skorna på hyllan.

Panama var ett annat lag som överraskade under förra Gold cup, då man gick till kvartsfinal där USA dock vann med uddamålet. För att ta sig till kvartsfinal den här gången krävs det att någon av Jamaica eller Haiti tappar poäng alternativt att Mexiko förlorar samtidigt som Panama vinner mot Nicaragua. Låter inte som en omöjlig uppgift.

Precis som för Guadeloupe, och många andra mindre fotbollsnationer, är kvaliten på spelarna i landslagstruppen fruktansvärt varierande. Panama har en del spelare som presterar på hygglig nivå i högstaligor i Portugal, Polen, Mexiko, Colombia och Israel, men den inhemska ligan (som har 14 spelare i truppen) håller fruktansvärd låg nivå vilket gör att spelarna därifrån sällan håller någon acceptabel klass. 30-mannatruppen innehåller dock så tillräckligt många dugliga lirare att startelvan iallafall blir hygglig, men bänken är faktiskt usel.

Det går dock framåt. För några år sedan var det bara bröderna Jorge och Julio Dely Valdés som var utlandsproffs, så med den här utvecklingen kanske Panama vinner VM om 50-talet år.

Nicaragua

Stjärna: Samuel Wilson. Har gjort två mål i kvalet. Det räcker för att vara "stjärna"...
Nyckelspelare: Denis Espinoza. Lagkaptenen som hållt nere siffrorna hitills via bra målvaktsspel.
Joker: Daniel Reyes. 18-årig mittfältare som är landets enda utlandsproffs (Brasilien).
Mest saknade spelare: Spelare av klass.

Det bor sex miljoner i Nicaragua och det är Centralamerikas största land till ytan, men det märks inte på fotbollsplanen. Visst får landet vara med i Gold cup för första gången någonsin, men frågan är; varför? Man har sämre FIFA-ranking än ex. Chad, Guyana, Luxemburg och Vietnam, men det säger väl kanske inte så mycket med tanke på hur usel FIFA-rankingen är. Nåväl, ytterligare ett bevis; det finns bara med tre spelare från Nicagarua på Wikipedia, och det är det bara fakta som "bla bla spelar i klubbe bla bla". Så stark är alltså fotbollskulturen i landet.

Det var allt jag hade att säga om Nicaragua, och Gold cup. Räkna dock med att jag återkommer om turneringen när en segrare är korad!

/JH

WhataCONCACAFuckwhat? Del 2

Som utlovat kommer nu en genomgång av grupp B i Gold Cup. Del 1, som handlar om turneringen och grupp A, finns här. Grupp C kommer troligen imorgon.

Grupp B (2 omgångar spelade)

1. USA +6 6
2. Honduras -1 3
3. Haiti +1 3
4. Grenada -6 0

USA

Stjärna: Jozy Altidore. Gjorde ett fantastiskt Confed Cup.
Nyckelspelare: Steve Cherundolo. Bundesligabacken tillika lagkaptenen är den enda med ordentlig rutin från landslag- och hög klubblagsnivå.
Joker: Freddy Adu. Hur bra är han egentligen?
Mest saknade spelare: Landon Donovan. Ett mästerskap utan Donovan är inte samma sak.

Bob Bradleys mannar var trötta efter det mycket lyckade Confed Cup, och han har därför valt att ta med ett betydligt mer orutinerad landslag till Gold Cup. Hela trettio spelare är uttagna, men då man bara får använda 18 spelare till varje matchtrupp är det så att många spelare vilas emellanåt. Från matchen mot Honduras senast var endast fyra man från 18-mannatruppen med i Confed cup - tredjemålvakten Robles, den bänkade duon Feilhaber och Adu samt Sochauxs Charlie Davies. Sammanlagt är det 21 nya ansikten jämfört med Confed, spelare som Donovan, Dempsey, Howard, Bocanegra, Onyewu och sonen Bradley är inte med i den här turneringen.

Nåväl, det har ju ändå börjat rätt bra för Yanksen, trots den "svaga" truppen.

Haiti

Stjärna: Frantz Bertin. Ordinarie i OFI Kreta, tidigare i Racing Santander.
Nyckelspelare: Pierre Richard Bruny. 37-årig lagkapten som är en legend i sin klubb, Don Bosco.
Joker: Jean Sony. Tvåvägande mittfältare som kan göra mål.
Mest saknade spelare: Éliphène Cadet. Skyttekungen kom inte med i truppen av skadeanledning.

Haiti ser kanske ut att utmana om andraplatsen, men låt inte tabellen ljuga för er. USA väntar i sista omgången, och då kan det bli förlust av modell värre. Landet har dock haft sina storhetstider tidigare om åren. 2002 gick man till kvartsfinal i Gold Cup, och 1974 spelade man i VM. Dagens trupp håller dock ingen högre klass, även om det finns fem Europaproffs i Gold cup-truppen. En av dom lirar dock i de franska amatörserierna, men de övriga går det ändå rätt hyfsat för.

Frantz Bertin lirar på högsta nivån i Grekland med framgång, Lesly Fellinga tillhör Heerenveens A-trupp, Abel Thermeus har rutin från Ligue 1 men är numera i Ungern och för Jean Sony börjar Europaäventyren först efter Confed cup då han nyligen skrev på för Leixoes, en portugisisk klubb som siktar på att ta en permanent plats i ligan övre skikt.

Haiti är annars mest känt för att man en gång avslutade Dino Zoffs rekord i att hålla nollan under VM 1974, då man gjorde en riktigt fin insats mot Italien trots att man förlorade med 3-1. Zoffs rekord stod sig till 1142 minuter. I de övriga matcherna förlorade man dock rätt enkelt, mot Polen med hela 7-0 innan de kommande mästarna Argentina (4-1) också visade sig vara för stora. Mannen som gjorde Haitis bägge mål, den högt uppskattade Emmanuel Sanon, avled dock häromåret i cancer, endast 56 år gammal.

Honduras

Stjärna: Carlo Costly. Utlånad till Birmingham under året, stor skyttekung.
Nyckelspelare: Roger Espinoza. 22-årig mittfältare som är ordinarie i MLS.
Joker: Luis López. Kvick super-sub.
Mest saknade spelare: David Suazo. Landets största stjärna, kanske till och med någonsin.

Honduras verkar inte bry sig om Gold Cup, utan satsar allt krut på VM-kvalet istället. Spelare som Palacios (Tottenham), Suazo (Inter), Figueroa (Wigan), Thomas (Wigan) och Leon (Parma) saknas i truppen, som endast innehåller 171 landskamper i skrivande stund. Det är bara Carlo Costly, Walter Martínez, Roger Espinoza och Osman Chávez utav utespelarna som brukar vara med i vanliga fall. Synd, med tanke på att Honduras annars verkar ha fått igång produktionen på bra fotbollsspelare.

Nåväl, det är som det är. Då endast fem av de 23 spelarna är utlandsproffs (Mexiko, Polen, Spanien, USA och Ungern) har jag ingen som helst koll på de flesta i truppen, men coach Reynaldo Rueda brukar veta vad han håller på med. Colombianen Rueda hade innan Hondurasuppdraget gjort stor succé på ungdomsnivå för sitt land, och även med rätt bra framgång coachat A-landslaget. Nu siktar man på VM 2010, som skulle bli landets andra världsmästerskap någonsin. Gold cup är bara en uppvärmningsövning.

Grenada

Stjärna: Jason Roberts. Behövs kommentar?
Nyckelspelare: Shalrie Joseph. Varit ordinarie länge i MLS, ett nav på mitten.
Joker: Rimmel Daniel. 18-åring från Gillingham som gjorde mål i landslagsdebuten.
Mest saknade spelare: Patrick Modeste. Gjort ett 30-tal landskamper för Haiti.

Den forna West Hamförsvararen Tommy Taylor, som lirade nästan 400 matcher i klubben, har utan tvekan turneringens sämsta lag till sitt förfogande. Han själv verkar inte ens ha koll på vilka spelare som är något att ha, då han har tagit ut en 38 man stark trupp innehållande bland annat sex målvakter. Till hans försvar kan det tilläggas att han endast coachat laget i några månader, han har sedan tidigare ingen som helst erfarenhet av fotboll på Grenada då han endast tränat lag i de lägre engelska divisionerna tidigare. Nåväl, truppen är faktiskt 0,04% av landets befolkning, då ön är befolkad med endast 90 000 invånare, utan tvivel det minsta landet som någonsin deltagit i Gold cup.

Laget innehåller, förutom Roberts och Joseph, spelare från den inhemska ligan samt amatörligorna i England. Framförallt verkar klubbarna Carib Hurricane, Hard Rock, E.S.S. och Q.P.R. vara de största klubbarna i landet då de har med flertalet landslagsmän, men notera även att det finns en klubb som heter Ball Dogs. Vad ska man säga om det?

/JH

J&J listar

Klassiskt tyskt, blont hår och blå ögon på den ariska Holtby. Den nya Schuster?

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Under sommaren kommer vi att köra transferspecial, och kanske att vi fortsätter med helt enkelt vanliga heta ämnen när fönstret väl stängt. Men nu, det som gäller är officiellt klara övergångar och inga fåniga rykten.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

Lite udda, men så här gör vi det. Bäste läsare, mycket nöje/vrede!

¤ ¤ ¤

1. Oguchi Onyewu (Standard Liege --> Milan, gratis)
Visst går han gratis, och visst kan han nog acceptera en plats på bänken, men man börjar ju undra hur Milans scoutingverksamhet fungerar? Aly Cissokho hade gjort ett par bra framträdanden i CL, och köptes för det med hjälp av dyra pengar. Den forna Newcastlefloppen Oguchi Onyewu, som lyckades vara dubbelt så usel som Titus Bramble, anländer nu efter att han rensat snyggt mot Spanien i Confed Cup. Milan fortsätter på den inslagna vägen att värva efter tidningsrubriker.

2. Lee Bowyer (West Ham --> Birmingham, gratis)
Gamle bråkmakaren och icke-fotbollsspelaren Lee fortsätter att, shockingly, få spela fotboll i Premier League. Nu efter att under vårsäsongen på lån från West Ham varit med om att flytta upp Birmingham från The Championship. The Blues var dock tillräckligt nöjda med Bowyers insats för att göra honom till en permanent lagmedlem, och prispengen var ju inte överväldigande heller. Det kan till och med visa sig att Bowyer blir en hyfsad förstärkning för Birmingham. Det vill säga om man verkligen vill vara med i bottenstriden.

3. Yuri Zhirkov (CSKA Moskva --> Chelsea, €21 miljoner)
Ryska spelare orsakar transferrubriker. Dels för att klubbarna de spelar i (vissa av dom i alla fall) är stenrika och därför har råd att trissa upp priserna, och dels för att Ryssland gjorde ett fantastiskt EM-slutspel 2008 vilket öppnade världens, och klubbarnas, ögon för kvaliteten på spelarna i den ryska ligan. Chelsea har nu lagt €21 miljoner för Yuri Zhirkov, en snabb vänsterbreddare från Europameriterade CSKA - precis när man fått Florent Malouda att börja prestera efter ett och ett halvt år av underprestation. Hur som helst är Zhirkov en intressant spelare som säkerligen kan lyckas i alla fall hälften så bra som Arshavin gjort i Premier League.

4. Sergio Asenjo (Valladolid --> Atletico Madrid, €5,5 miljoner)
Atletico har testat målvakter som Aragoneses, Sergio Sanchez, Ismael Falcon, Burgos, Abbiati, Cuéllar, Coupet och Leo Franco under 2000-talet - utan framgång. Nu får man in en spelare som både är ung och redan håller hög La Liga-klass. Det enda negativa med den här värvningen är att supertalangen David De Gea, som nobbade United ifjol, inte lär få chansen i Atletico. Å andra sidan har ungdomsverksamhet inte varit Atleticos grej på väldigt många år. Dock, inte ens Atletico kan väl förstöra en sådan här talang? (4.10 in i klippet)

5. Lewis Holtby (Aachen - Schalke 04, €3 miljoner)
Tyskarna verkar äntligen (ungefär 10 år efter alla andra länder) ha fått fram några vettiga, moderna yttrar i form av Schweinsteiger, Podolski, Marin, Özil, Baumjohann - och Lewis Holtby. Engelskättade Lewis gjorde en dundersäsong i 2. Bundesliga den gångna säsongen, med bland annat 8 mål och 9 assist, vilket gjorde att i princip samtliga Bundesligaklubbar ville ha honom. Efter långdragna förhandlingar blev han äntligen klar för Schalke för ett par dagar sedan, och han fick direkt ta emot tröja #7. Magath har redan öppnat upp en plats på vänsterkanten tillägnad Holtby. Inte illa för en 19-åring som för några år sedan släpptes gratis från Gladbach då han var "för slö och liten". När sker landslagsdebuten?

6. Cristiano Lucarelli (Parma --> Livorno, okänt)
"Vaaarfööör? Varför behövde det här läget uppstå? Lucarelli älskar Livorno, Livorno älskade Lucarelli. Och det älskade jag. Klubbkänsla, kärlek. Det finns på tok för lite av det i dagens fotboll världen över. Serie A blev plötsligt tråkigare. Hoppet om kärlek som varar för evigt fick sig en törn."
Så skrev jag för exakt två år minus tre dagar sedan, då den här listan fortfarande huserade på SvenskaFans. Då var hans placering etta. Nu är han tillbaka där han hör hemma, Lucarelli. Hemma i Livorno för att skjuta kvar dem i Serie A. Solklar sexa.

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Sergio Volpi (Bologna --> Reggina, gratis)
Sergio Volpi, troligtvis tvåtusentalets mest underskattade spelare och/eller en personlig favorit för JJ, fortsätter att trappa ned sin karriär efter några gyllene år i Sampdoria. Nu återförenas han med sin mentor Walter Novellino (vad sägs om att ha arbetat tillsammans i tre olika klubbar? (Reggina blir den fjärde)) nere vid Stretto di Messina för att försöka föra nedflyttade Reggina tillbaka till Serie A. Det hela är grande.

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här gången, och förhoppningsvis ses vi nästa vecka. Samma tid, samma plats. Nu, tveka inte att kommentera!

WhataCONCACAFuckwhat?

För er som slår på SVT-sporten kring 10-snåret varje vardag och undrar vad Charlie Davies lirar för landskamper, så handlar det om Gold Cup, vi kan säga att det är Nord- och Centralamerikas egna EM. Det arrangeras av CONCACAF, eller Confederation Of North, Central American and Caribbean Association Football om man föredrar det. Turneringen håll varenda ojämnt år, och på senare år är det främst USA som är värd då de är det enda landet som har ordentliga faciliteter. Man kunde tro att just USA är mesta mästarna, men då de började bjudas in först 1989 (Gold Cup startade 1941) är det istället Costa Rica som ståtar med 10 titlar, följt av Mexiko på 7 och nämnda USA på 4.

De tre länderna i Nordamerika, dvs. USA, Mexiko och Kanada, är alltid direktkvalificerade och övriga landslag den här turneringen är Costa Rica, Grenada, Guadeloupe, Panama, Nicaragua, Honduras, El Salvador, Jamaica samt Haiti. Inte så många stora landslag den här turneringen, men det öppnar istället för ett par mindre fotbollsnationer kan få gå till kvartsfinal. I Gold Cup är det tre grupper, där ettan och tvåan går vidare tillsammans med de två bästa treorna till de nämnda kvartsfinalerna. Finalen spelas det här året den 26:e juli i New Jersey. Då grupp C spelar sin andra omgång inatt väljer jag bara att gå in på grupp A idag, och tar B och C tillsammans imorgon istället.

Grupp A (2 omgångar spelade)
1. Kanada +2 6
2. El Salvador 0 3
3. Cosa Rica 0 3
4. Jamaica -2 0

Kanada

Stjärna: Julian De Guzman. Imponerade i Deportivo, turneringens spelare i förra Gold Cup.
Nyckelspelare: Ali Gerba. Måste, måste och bara måste göra mål.
Joker: Will Johnson. Tidigare ungdomsproffs i Blackburn, spana in det här.
Mest saknade spelare: Rob Friend. Centertank som hade gjort nytta i ett målsnålt lag.

Vann faktiskt Gold Cup så sent som 2000, och laget når ofta framgångar i Gold Cup även om man sällan är med i VM (vilket skett blott en gång). Stephen Hart, född i Trinidad and Tobago, blev förbundskapten för två år sedan och tog laget direkt till en semifinal i det årets upplaga av Gold Cup. Den tidigare ungdomsförbundskaptenen fick dock inte vara kvar, utan ersattes av Dave Mitchell, men är nu tillbaka igen och han har fyra segrar på fyra försök, till skillnad från Mitchell, som tog blott två poäng på de avslutade sex matcherna.

Kanada har en rätt intressant trupp, med mängder av Europaproffs där 16 av de 23 spelarna spelar i olika Europeiska ligor. För oss svenskar är Ali Gerba (ex. IFK Göteborg och GIF Sundsvall), Kenny Stamatopoulos (ex. Enköping) och Atiba Hutchinson (ex. Öster) kända namn, men det finns även fyra spelare från den danska ligan med i truppen. De stora namnen är dock Julian De Guzman (Deportivo), Paul Stalteri (Gladbach) och Kevin McKenna (Köln). Lite överraskande är att spelare som Rob Friend (Gladbach) och den gamle Evertonstrikern Tomasz Radzinski (Lierse) saknas då anfallet får betraktas som en rätt svag position, men Hart brukar veta vad han håller på med.

Jamaica

Stjärna: Ricardo Gardner. Lagkapten och dominerar på många vänstra planhalvor i Premier League.
Nyckelspelare: Donovan Ricketts. Rutinerad keeper som måste göra sitt livs mästerskap.
Joker: Rodolph Austin. Jagad av Stoke, fick problem med arbetstillstånd och drog till Brann i Norge.
Mest saknade spelare: Tyrone Mears. Hade behövts i ett svagt försvar.

The Reggae Boyz, anförda av den numera permanenta förbundskaptenen tillika forna storstjärnan Theodore Whitmore, är ett lag som är svåra att veta var man har. Man var med i VM så sent som 1998, men man har bara nått semifinal i Gold Cup två gånger, och bägge semifinalerna förlorade man. En liten udda sak är dock att i matchen om tredjepris år 1993 orkade man inte med förlängning eller straffsparkar då det stod 1-1 mot Costa Rica efter full tid, så man gav bägge lagen bronsmedaljer.

Laget som ska försöka ge landet nya medaljer innehåller en mängd Englandsproffs som bland annat Marlon King (Wigan), Ricardo Fuller (Stoke) och Ricardo Gardner (Bolton), och just de tre får betraktas som laget stjärnor. Det finns fyra Norgeproffs i truppen inkluderat Luton Shelton (ex. Helsingborg), men även här saknas en del starka namn så som Tyrone Mears (Derby), Khari Stephenson (Aalesund, ex. AIK och GAIS), Darren Pratley (Swansea) samt Deon Burton (Charlton). Laget har verkligen en sprudlande offensiv, men är hitills mållösa i turneringen. Hur kan Ricardo Fuller ständigt leverera i Premier Leauge, men inte mot Costa Rica?

En text om Jamaica utan att nämna Usain Bolt? Bra där.

Costa Rica

Stjärna: Álvaro Saborío. Gör mål både i landslaget och i Schweiz.
Nyckelspelare: Leonardo González. Explosiv ytterback som är bra både fram och bak.
Joker: Pablo Herrera. Stor FM-stjärna. Kan spela på vilken kantposition som helst.
Mest saknade spelare: Bryan Ruiz. Ung Gentare som sprutar in mål i Belgien.

Mesta Gold Cup-mästarna är ett lag som de svenskar som upplevde VM 1990 får rysningar av att höra namnet på. 1989 års Gold Cup-mästare tränas numera av nationalikonen Rodrigo Kenton efter att "den där Hernán Medford" fått sparken från sin position för ett år sedan, och det har gett resultat. Man leder VM-kvalet framför bland annat USA, Mexiko och Honduras med 12 poäng på 5 matcher.

Vilka är dagens Hernán Medford då? Walter Centeno (Saprissa, alla Costa Ricaner är därifrån) har varit med sedan Slaget vid Hastings, men håller än på mittfältet. Han dirigerar runt spelare som Álvaro Saborío (Sion), Celso Borges (Fredrikstad) och Leonardo González (Seattle) med gott resultat. Notera även att mittfältaren Christian Bolaños (Start) för något år sedan var på provspel hos Liverpool, men problem med arbetstillstånd gjorde att han aldrig anlände. Är han vara en av turneringens stora spelare, eller hade han bara ett par turdagar i England?

El Salvador

Stjärna: Alfredo Pacheco. Den enda med klass. Bra säsong i MLS.
Nyckelspelare: Rodolfo Zelaya. Ung, men oket på axlarna är tungt. Måste måla på ordentligt.
Joker: Eliseo Quintanilla. Målglad ytter från Cypern.
Mest saknade spelare: Gerson Mayen. En mittfältstalang som valde att representera USA istället.

Tex-Mexaren Carlos de los Cobos är inne på sin tredje år som förbundskapten för El Salvador, inte dåligt för att vara Centralamerika och då framförallt El Salvador, som har haft 16 förbundskaptener sedan 90-talets början. I det senaste Gold Cup-mästerskapet slutade man som den sämsta trean, så man gick inte vidare till kvartsfinal, men laget gjorde ändå en godkänd insats med tanke på spelmaterialet. Det finns egentligen bara en spelare som håller någon sånär klass, och det är Alfredo Pacheco (New York Red Bulls). Med tanke på att landet är bara någon miljon mindre människor än Sverige tycker man att de borde få fram bättre spelare, men icke. Man har en trio som lirar i det mexikanska laget Club León, men av de tre har bara 21-åriga Rodolfo Zelaya på allvar slagit sin in i startelvan i landslaget. Landslaget är dock rätt ungt, och kanske får vi se ett par salvadorer i Europa i framtiden.

I natt; Grupp C, match mellan Mexiko och Panama, samt icke-FIFA-laget Guadeloupe och Nicaragua. Sexigt värre.

/JH

Veckans look-a-like

Veckans look-a-like hämtar vi från två Europaneutraliserade brassar som verkar ha det där med sliskhår och tunn skäggväxt i generna; Kevin Kuranyi och Amauri. Frågan är egentligen, vad som skiljer de här spelarna mer än namnen och klubbadress? Europeiska och brasilianska pass, centertankar, hårväxten, åldern, attityden...

/JH

Vad hände med... Cherno Samba?

Den engelska supertalangen som blev bänknötare i den gambiska landslaget. Bild: Dailymail

Al-Hajie Samba var en landslagsmålvakt för Gambia som valde att flytta till England och Watford i början på 90-talet för att istället satsa på en karriär inom kockbranschen. Då hade sonen Cherno redan börjat bli stor, och det tog inte lång tid innan han visade kvalitéer utöver det vanliga på fotbollsplanen. Han började lira i Mottingham FC, men när hans tränare tillika mentor Harry Gebber fick jobb hos Millwall följde Cherno med. Han var redan då en uppskriven talang inom engelsk media då han gjorde 132 mål på 32 matcher med Mottingham, och varenda agent i södra England försökte övertala honom att bli deras adept. Tiden i Millwall var till en början väldigt lyckad, redan som 14-åring fick han spela i U-17 laget samtidigt som han representerade England på ungdomsnivå. Alla engelska storklubbar ville ha honom, Liverpool lät till och med Owen ringa till honom personligen för att övertala honom att gå till klubben, men Millwall lyckades på något sätt att hålla kvar i honom genom att avskräcka med en ofantligt hög prislapp. Det var då de började.

Han var fortfarande ungdomslandslagsspelare, men åren gick och när han fyllde 17 år spelade han fortfarande för Millwalls U-17 lag. Klubbarna var nu allt mer försiktiga i sitt intresse till honom, och Millwall flyttade aldrig upp honom till A-laget för att göra en efterlängtad A-lagsdebut, en A-lagsdebut som inte såg ut att ligga så långt bort redan vid 14 års ålder då man pratade om att Samba skulle vara Englands frontfigur vid VM 2006. Sommaren 2004 tog Cherno Sambas proffskontrakt på två år slut, och han fick lämna klubben. Han var och provspelade för flera stora engelska klubbar, men ingen ville ha honom. Till slut valde spanska Cadiz av alla lag att skriva ett fyraårskontrakt med honom. Första året gick han skadad, andra året var han utlånad till Malagas B-lag där han i en ålder av 21 år fick göra sina första tävlingsmatcher. Det blev dock bara fyra matcher och noll mål, och alla trodde att han skulle återvända till Cadiz när Plymouth helt plötsligt ringde upp honom på transferfönstrets sista dag sommaren 2006. Cadiz släppte honom gratis och han skrev på ett tvåårskontrakt med the Pilgrims.

Han fick nu äntligen debutera i det engelska seriesystemet. Succén uteblev dock, och efter 13 matcher och sitt första och hittills enda mål i tävlingssammanhang blev han utlånad till Wrexham, där det gick ännu sämre. Hans kontrakt med Plymouth blev rivet i januari 2008. Senare samma år flyttade han till den finska storklubben Haka, men hans 18-månaderskontrakt blev rivet i februari i år. Han är fortfarande klubblös, men han har iallafall lite att glädja sig åt då han är väldigt uppskattad i sitt födelseland, Gambia. Där har de döpt en fotbollsakademi efter honom, och han är även permanent A-landslagsman även om det bara blivit ett inhopp hitills. Faktum är dock, att den landskampen var hans 25 tävlingsmatch under hela sin karriär. Mannen som för tre år sedan skulle ta England till VM-guld.

För tio år sedan var han fotbollsvärldens absolut mest jagade 14-åring, nu lär han få rikta in sig på att få kontrakt med någon engelsk lower league-klubb. Fotbollsvärlden är fruktansvärt ologisk. Alla världens fotbollsfans kommer dock för evigt att komma ihåg Cherno Samba som den kanske enskilt största talangen på Championship Manager 2001/2002. Det kanske räcker för att Cherno ska kunna se tillbaka på sitt liv med glädje och lycka.

Visste du att...
... Cherno Samba spelade i samtliga engelska landslag, förutom U-21 och A-landslaget?
... Blackburn ville ha honom på provspel så sent som för ett halvår sedan? Det ska dock kommas ihåg att Paul Ince var lagets tränare då, mannen som värvade in Nick Blackman (22-åring bänkad i League 2), Keith Andrews och Mark Bunn.
... Chernos far Al-Hajie blev erbjuden £25 000 för att en agent skulle övervaka hans 13-åriga son?
... även Marlon Harewood gjorde en sejour i Haka som ung?
... ironiskt nog Millwall nämns i ett citat av Platini som handlar om att stora talanger inte ska lämna de små klubbarna? "När ska Millwall bli bra om min 16-åriga son flyttar till Manchester United?"

/JH

J&J listar

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Under sommaren kommer vi att köra transferspecial, och kanske att vi fortsätter med helt enkelt vanliga heta ämnen när fönstret väl stängt. Men nu, det som gäller är officiellt klara övergångar och inga fåniga rykten.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

Lite udda, men så här gör vi det. Bäste läsare, mycket nöje/vrede!

¤ ¤ ¤

1. Cristiano Ronaldo (Manchester United --> Real Madrid, €94 miljoner)
Var ska man börja? Den löjliga övergångssumman? Ronaldos enorma nedköp från Man Utd klubben till Real Madrid klubben? Real Madrids finansiella doping? Real Madrids tro på att man måste köpa världens bästa spelare för att lyckas? Jag vet inte. Jag mår bara illa. Den moderna fotbollen måste stoppas.

2. Roque Santa Cruz (Blackburn --> Manchester City, €21 miljoner)
Roque Santa Cruz vet hur man rider på en framgångsvåg utan att vara framgångsrik. Efter en bra säsong i Paraguay som tonåring gjorde att Bayern Munchen letade djupt i kassakistan. Trots att han ständigt underpresterade fick han vara kvar i klubben i hela åtta år, en stark bedrift i sig med tanke på spelaromsättningen Bayern har. Det räckte sedan med ett bra år i Blackburn för att han återigen skulle vara en av de mest jagade spelarna. Ingen flytt blev det dock, utan det var nu först efter en floppsäsong som en klubb valde att spendera hundratals miljoner på honom. City har visserligen pengar, men det gör inte att man ska spendera multum på en 28-åring med en bra säsong bakom sig de senaste 10 åren. Efter att man släppt Vassell står ju dock laget där med enbart åtta anfallare, därför är väl det fullt logiskt att även Tevez anländer.

3. Djibril Cissé (Marseille --> PAO, €8 miljoner)
Å ena sidan vet man att den enda anledningen till att han har så bra rykte är för att Liverpools scoutingverksamhet en gång i tiden var katastrofal, samtidigt som Frankrike producerar blott ett fåtal anfallare av högre klass betydde det att han även blev landslagsanfallare. Å andra sidan är han ändå en rätt hygglig fotbollsspelare. Å tredje sidan ska det bli skönt att inte behöva hålla koll på hur många frisyrbyten han gjort under en säsong. Å fjärde sidan kommer han och Sukerkopian Ante Rukavina bilda ett av Europas mest intressanta anfallspar den kommande säsongen. Djibril Cissé vet man aldrig vart man har, och tur är väl kanske det. Det känns som att han har bytt klubb varenda säsong sedan han slog igenom som 20-åring, men PAO är faktiskt "blott" hans femte klubb. Nu återstår det att se om den numera 28-åriga Cisse kan prestera på en hög nivå flera säsonger i rad, eller om Auxerre i barndomen och något enstaka halvår i Marseille var allt han kunde få ut.

4. Mickaël Landreau (PSG --> Lille, €1,6 miljoner)
När Landreaus gode vän och tillika tränare de senaste åren Paul Le Guen annonserade att han inte kommer förlänga sitt kontrakt med PSG, som gick ut nu i sommar, så valde Landreau att också lämna klubben. Hur som helst så hade den fantastiska målvakten ett kontrakt fram till 2010, vilket gjorde att Lille - som blev den nya klubbadressen - fick betala den beskedliga summan €1,6 miljoner för att köpa ut sista året av burväktarens kontrakt. I och med det beslutet fick sig Lille en av Frankrikes och världens bästa målvakter. Se upp nästa säsong, Ligue 1.

5. Josip Simunic (Hertha Berlin --> Hoffenheim, €7 miljoner)
"Vem, va, what?" tänker en del nu. Josip Simunic, känns inte namnet igen? En av Bundesligas bästa försvarare de senaste säsongerna får nu välförtjänt lämna lilla Hertha Berlin med flaggan i topp efter en efterlängtad topplacering. Den väldige aussiekroaten tillbringade nio år i den tyska huvudstaden, och det var väl tre-fyra år för mycket. Nu är han 31 år och har många år kvar på toppen, men en flytt till de största ligorna hade kanske varit att föredra. Nu får Hoffenheim istället njuta av backspel i högsta klass, det är ju lite klasskillnad på Pelle Nilsson och Josip Simunic, Kroatiens bästa fotbollsspelare den gångna säsongen. Det säger inte lite med tanke på hur Pranjic, Srna, Olic, Petric, Vukojevic, Corluka etc. presterade under samma period.

6. Yoann Gourcuff (Milan --> Bordeaux, €15 miljoner)
Förra säsongens kanske bäste spelare i Europa (om man exkluderar Barcelona) hette Yoann Gourcuff och sköt Bordeaux till en efterlängtad dubbel i form av ligaguld och cupguld. Och tränaren Laurent Blanc kan inte ha trott sina öron eller ögon när Gourcuff bestämde sig för att gå med på en fortsättning i Bordeaux - han var ju bara utlånad innan dess från Milan, med en fixerad utköpsklausul på just €15 miljoner. Milan som tydligen ska börja på ny kula med ny tränare och yngre förmågor missade alltså att knyta till sig europas hetaste spelare. Det har börjat svagt för Leonardo.


¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Èdouard Cissé (Besiktas --> Marseille, Bosman)
Visst är det en gratisvärvning, men fotbollseuropas sämsta fotbollsspelare får återigen ett fint kontrakt med en oskyldig klubb. Att Cissé inte lirar i den franska tredjedivisionen är ett under större än universums födelse.

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här gången, och förhoppningsvis ses vi nästa vecka. Samma tid, samma plats. Nu, tveka inte att kommentera!