Man Uniteds huvudfigur

David De Gea har gått stärkt ur den svåra tidiga tiden i Manchester United. Bild: Guardian.co.uk

Inför kvällens Champions League-åttondel mellan Real Madrid och Manchester United så har det skrivits mycket om Cristiano Ronaldo. Naturligt så, han är en av världens bästa spelare, har spelat sex säsonger i Manchester United och är nu inne på sin fjärde säsong i Real Madrid - som köpte honom för hisnande €93 miljoner för tre och ett halvt år sedan.

I engelska The Guardians podcast "Football Weekly" så diskuterade man möjligheterna att Sir Alex Ferguson kommer att använda sig av Phil Jones, som i helgen markerade bort Evertons Marouane Fellaini, speciellt för att stoppa Real Madrids nummer sju. Argumenten för är förstås att Jones är snabb, stark och bevisligen kapabel att hålla koll på extremt svåra motståndare. Argumenten mot behandlade om det var värt att offra en spelare för att ta bort Ronaldo, då Real har så många fantastiska offensiva hot.

Hela Ronaldo-affären är förstås väldigt intressant, men en annan spelare med kopplingar till båda klubbarna som försummats på förhand är mannen som i slutändan egentligen ska stoppa Ronaldo, och hela Real Madrid: David De Gea.

Under sin tid i Atletico de Madrid stod De Gea öga mot öga med Marängerna fem gånger (mellan 28 mars 2010 och 19 mars 2011), släppte in elva mål och fick se sitt lag förlora alla fem möten. Den fortfarande unge målvakten har alltså inga goda minnen av Real-mötena. Och Cristiano Ronaldo? Han startade i samtliga av de där fem matcherna och gjorde två mål.

De Gea gick sommaren 2011 till Manchester United, och Ferguson medgav själv igår på sin presskonferens inför matchen att spanjoren har varit upp och ned under tiden i United, men att han nu hittat en bra nivå. Det är inte bara tomma ord för att stötta en ofta kritiserad målvakt, utan De Gea har verkligen börjat växa in i Manchester-kostymen (ursäkta för den mentala bilden) ordentligt.

Trots de förbättrade insatserna i Man United-målet, vilket motiverar en fortsatt satsning på spanjoren, så ryktas dock De Gea ofta till just Real Madrid. Vissa talar om en "långsiktig ersättare" till Iker Casillas, men fortsätter Jose Mourinho att ligga i krig med ledaren för den spanska enklaven i huvudstadsklubben så kan den dagen då Real Madrid behöver se sig om efter en ny målvakt komma snabbare än många trott.

Idag skrev Spanien-baserade fotbollsjournalisten Sid Lowe att De Gea gör sig redo för audition på Bernabeu, vilket är en väldigt träffsäker beskrivning - även om De Gea framstår som tillräckligt mentalt stark för att inte bry sig ett dugg om något annat än att rädda nästa skott som kommer emot honom, oavsett motstånd.

Auditionen är snarare viktigare för Real Madrid i det här fallet. "Vad går denne spinkige målvakt från grannklubben egentligen för i de riktigt stora sammanhangen? Är han tillräckligt bra för oss?" Enligt mig så riskerar nog Real-fansen att bli lite väl imponerade av De Gea ikväll.

Det är allmänt känt att 22-åringen har det svårt i inläggsspelet, men med tanke på hur ramstarka United såg ut hemma mot Everton i helgen, med bland annat Nemanja Vidic tillbaka som härförare i backlinjen, så är det höga inläggsspelet något som Real Madrid inte bör sätta allt för stor tillit till.

De Gea är däremot en fantastisk målvakt på långskott, där hans enorma spänst och räckvidd, samt förvånansvärt starka armar, ofta hjälper till att producera väldigt snygga och viktiga räddningar. Spanjorens snabba reflexer och speciella stil på skott från nära håll är också något som ofta lyckas freda målet.

Det jag gillar bäst med De Gea är just hans speciella stil. Han är nästan den enda målvakten i toppfotbollen som gör benparader nu för tiden. Där de flesta målvakter väljer att försöka gå ned med händerna på närskott (Pepe Reina är mästare på att släppa in mål på det sättet) så slänger De Gea ut ett ben. Det ser inte lika snyggt ut, och han kan inte kontrollera var returen hamnar, men det är en betydligt snabbare rörelse och räddar därför fler skott.


Så, kommer David De Gea att stoppa Real Madrid ensam ikväll, eftersom han är bra på att rädda skott? Nja, det var inte poängen med det här inlägget. Poängen var att synliggöra en av de mest intressanta spelarna på förhand. Här har ni honom. David De Gea.

En sak är dock säker; om någon ska rädda Manchester United från ett sårat, hungrigt och motiverat Real Madrid ikväll så är det inte Phil Jones, utan snarare den 22-årige Atleti-produkten i borta-målet.

/JJ

Vad gör WBA ikväll?

Steve Clarke blev månadens tränare i Premier League efter lagets fina november-resultat, då man tog 12 av 15 möjliga poäng. Bild: Mirror.co.uk.

West Bromwich Albion var höstens stora positiva överraskning tillsammans med offensiva Everton och ett uppskruvat Swansea i Premier League. Och det är egentligen ingen överraskning, då Roy Hodgson brukar lämna sina klubbar i gott skick.

Vad som däremot är intressant är hur nye tränaren Steve Clark angripit sitt uppdrag som Premier League-tränare. Efter flera år som assistent i bland annat Chelsea, West Ham och Liverpool så är detta Clarkes första uppdrag som huvudtränare. Att inleda i en så pass stabil klubb som WBA var ett väldigt bra val.

Stommen fanns redan. Klubbens dåvarande sportchef Dan Ashworth - som nu anställts av FA för att styra hela Englands fotbollsframtid - berättade i oktober att man redan dagen efter att sommarens transferfönster stängde hade järnkoll på vilka spelare man ville ha till nästa sommar.

Däri ligger den stora fördelen med att använda sig av en sportchef, istället för att låta en manager ta hand om alla övergångar själv. Se vad som hänt i QPR. För varje ny tränare som kommer in så ska denne ha in just sina spelare och vill prompt göra sig av med de som inte passar in i hans spelsätt.

Ledningen och spelartruppen fanns alltså på plats i West Brom, och nu fick Steve Clarke sätta sin lilla prägel på det hela. Den stora frågan är förstås hur han lyckats ta ett WBA som tidigare pendlat mellan Championship och Premier League till att bli ett lag för den övre halvan av tabellen.

En sak jag lärt mig under de senaste sex månaderna då jag bevakat engelsk fotboll på www.pldirekt.se är att i princip alla brittiska tränare har ett enda motto: jobba stenhårt. När man lyssnar på Chris Hughton (Norwich), Brian McDermott (Reading), Tony Pulis (Stoke) och Martin O'Neill (Sunderland), för att nämna några, så understryker de hela tiden hur hårt deras lag måste jobba för att kunna ta poäng i nästa match.

Vad detta innebär i praktiken är i princip riskeleminering. Klubbarna på den undre halvan vet att man inte har samma offensiva kvaliteter som de större klubbarna, och vill därför absolut inte förlora poäng och matcher på individuella misstag, där man vet att det är så pass svårt att hota motståndarna ändå.

De flesta av dessa brittiskt styrda klubbar lyckas rätt bra med sina matchplaner. Svackor och formtoppar kommer och går, men borrar man ner huvudet och förbereder sig inför varje match som vore det en cupfinal så ökar chanserna att de där formtopparna varar längre och att formsvackorna blir lite kortare. Norwich är kanske det bästa exemplet, som inledde säsongen dåligt, men sen gick obesegrade i över tio raka ligamatcher, för att sedan falla tillbaka i en formsvacka igen.

Och vad har det här att göra med WBA? Jo, även Steve Clark trycker väldigt effektivt på det här med att jobba hårt. Vad han har som de flesta andra tippade lagen på den undre halvan inte har är ordentlig offensiv spetskvalitet.

Det finns ingen uppenbar genomgående anfallsplan för WBA den här säsongen, utan Clarke anpassar och ändrar sitt lag från match till match. Jag har sett WBA pumpa ut bollar på högerkanten till en bolltransporterande Marc-Antoine Fortuné i 90 minuter. Jag har sett WBA låta James Morrison och Romelu Lukaku sköta offensiven helt själva borta mot Reading, vilket resulterade i 2-0-ledning men förlust i slutändan. Jag har sett WBA låta Odemwingie lira vänsterytter och lita på hans inläggsspel, och jag har även sett WBA förlira sig på just Odemwingies huvudspel inne i boxen.

Att lag har olika sätt att anfalla på är förstås normalt, men vad som är speciellt för WBA är just att man oftast har en väldigt specifik plan för varje match, som bara involverar två eller tre spelare i offensiven. Resten fyller mest bara ut startelvan. Gemensamt för de flesta matchplaner är dock att man gillar att anfalla snabbt, för att kunna använda sig av så få spelare som möjligt högt upp i banan genom att utnyttja de stora ytorna som finns.

Sen finns det förstås undantag, och Billy Jones offensiva högerbacksspel har bland annat varit en trevlig bekantskap under säsongen.

Denna grundstrategi är dock förstås svår för motståndarna att förbereda sig på, och det har även funkat bra för Clarkes lag i ligan. Man ligger inför kvällens match nia efter att ha gjort 34 mål på 25 matcher, vilket är klart godkänt. Problemet för WBA är dock att man är lite för instabila i defensiven, då man släppt in 35 mål. Detta trots att man ofta satt sig i förarsätet i matcherna vad gäller målprotokollet.

Ikväll möter alltså WBA Liverpool på bortaplan i den omgång som spegelvänder premiäromgången. Förra ligamatchen slutade 3-0 till WBA, vilka inte speglade målchanserna speciellt väl. Ett Pool som imponerade offensivt lyckades inte ta tillvara på sina målchanser, och när WBA hittat flytet så rann det iväg.

WBA kommer till den här matchen med sex förluster på sina sju senaste ligamatcher, och en Odemwingie-skandal som skakat om den normalt sett så stabila klubben. Steve Clarke kommer säga åt sina spelare att jobba stenhårt - och sen kommer det bli väldigt intressant att se vilken anfallsplan han väljer. Pool har sett sårbara ut mot skickliga ensamma anfallare, och både Long och Lukaku (och Fortuné för den delen) besitter spetsegenskaper som de flesta försvarare har svårt att matcha. Nu står det klart att Shane Long blir den som startar för WBA på topp, men det förhindrar inte att en Lukaku kan komma in och göra nytta för gästerna.

WBA väljer sedan att inte starta med några fartspelare på kanterna, utan förmodligen kommer James Morrison att bli den mest offensive av mittfältarna, samtidigt som huvudplanen dock kommer vara djupledsbollar på Long; den ensamme anfallaren, med hopp om att han ska kunna utnyttja ytorna runt hemmaförsvararna.

Att Liverpools manager Brendan Rodgers själv är en mycket smart tränare som inte är rädd för att ändra och anpassa efter motståndarnas styrkor och svagheter, det är en annan historia.

Nummer 33: Yves-Marie Kerjean

Yves-Marie Kerjean, back i Valenciennes och omslagspojke för denna upplaga av Nummer 33. Bild: va-fc.com

Treor överallt. Nummer tre av Nummer 33 är nu här, och den här gången har vi döpt numret efter den lovande Valenciennes-backen Yves-Marie Kerjean. Vi fortsätter att blicka ut över fotbollsvärlden, där vi lyfter fram trender, noterar anekdoter och spår lite, lite in i framtiden. Dokumenten är både tidlösa och fristående, så vare sig ni läst oss förut eller är nya här så är det bara att kliva in i numret förbehållslöst.

För ert nöje så kommer här ett smakprov från vår text om den colombianska fotbollen och dess fantastiska spelare:

"För 11 år sedan vann Colombia Copa America för första gången, och man gjorde det på hemmaplan. Det var ett bisarrt slutspel som först planerades att flyttas till Venezuela på grund av oroligheter i Colombia, men som till slut stannade i det från början tilltänkte värdlandet. När detta väl meddelades så drog sig först Argentina och sedan Kanada, som bjudits in, ur turneringen, och ersattes av Costa Rica och Honduras. Honduras skrapade ihop en startelva och reste i ett colombianskt militärplan ner till Sydamerika, några timmar innan första matchen skulle spelas.

Som om det inte vore nog så floppade regerande världsmästaren Brasilien ordentligt, och åkte ut i kvartsfinalen med en trupp som bara innehöll fem utlandsproffs, mot Honduras.

Men trots alla märkliga omständigheter så går det inte att ta ifrån Colombia att man år 2001 blev en av de mest suveräna Copa America-mästarna någonsin, då man gick igenom turneringen med sex raka segrar, och utan att släppa in ett enda mål. Av de 22 man som fanns i truppen så var det bara Ivan Cordoba som vid turneringstillfället spelade i en europeisk klubb: italienska Inter."

Detta var som sagt bara ett litet smakprov. Vill ni läsa mer i Yves-Marie Kerjean-numret så finns det att ladda ned gratis som .pdf-fil på följande länk:

http://www.speedyshare.com/9V2g7/Yves-MarieKerjean-1.pdf


Klicka på namnet på dokumentet högst upp på sidan för att starta nedladdningen.

Och vill ni kanske läsa lite online först så finns dokumentet här, om än i lite knackigare format:

http://www.docspal.com/viewer?id=fugsdetd-2769367

/J&J