2011 till handlingarna

Det Handlar Om Fotboll önskar er ett Gott Nytt År med att ge er höjdpunkterna från det gångna årets bästa match: Santos - Flamengo i brasilianska ligan, från juli månad. Ta hand om er, så ses vi snart igen.



/JJ

Ljus i mörkret

En liten tänkvärd notis så här i juletider. Bild: Blackburn.se

Säga vad man vill om Blackburn Rovers och deras kontroversiellt tillsatte manager Steve Kean, men på en punkt kan många fler PL-lag ta efter Blackburn. I den startelva man använde i 1-1-matchen borta mot Liverpool på Boxing Day så hade fem spelare fostrats i klubben (fostrats här betyder att de är egna produkter enligt Uefas riktlinjer). Liverpool hade noll.

Yakubu
Hoilett - Pedersen - Formica
Dunn - N'zonzi
Henley - Samba - Hanley - Lowe
Bunn

Adam Henley: 17 år, walesisk ungdomslandslagsman, spelat i klubben sen han var sju år.
Grant Hanley: 20 år, skotsk a-landslagsman som kom till klubben 2008.
Jason Lowe: 20 år, nya zeeländsk back/mittfältare som spelat i Blackburn sedan han var 12.
David Dunn: 31 år nu, engelsmannen kom till klubben som artonåring och flyttades efter en säsong i u-laget upp i a-laget.
Junior Hoilett: 21 år, kanadensare som kom till klubben år 2003.

Dunn må vara i en kategori för sig, eftersom han är tio år äldre än alla andra, men utöver dessa killar så finns ju även Martin Olsson (fem och ett halvt år i Blackburn) och Phil Jones (sju år i klubben) som nyligen PL-etablerade spelare som fått sin fotbollsutbildning i Blackburn.

De allra flesta Rovers-fans är förstås rasande över hur klubben sköts under ägarna Venkys och manager Kean, men som utomstående så ska det bli rätt intressant att se hur deras ungdomar sköter sig framöver. Sen ska vi ju inte lura oss själva, utan det är på grund av en massa skador som dessa spelare har fått chansen, men att nå 1-1 borta mot Liverpool är inte fy skam.

/JJ

One-man-team?

van Persie sekunden efter hans fantastiska mål mot Everton i helgen. Bild: Daylife.

”Arsenal är i dag mer beroende av en enda spelare än de nånsin varit i modern tid. Arsene Wenger, managern, hatar när omvärlden påstår det. Arsenals fans protesterar vilt när de hör omdömet 'one-man-team'. Men faktum kvarstår: utan Robin van Persie vore Arsenal ett lag i mitten av tabellen, inte ett som nu plötsligt slåss om en plats bland de fyra första igen.”

Så skriver Peter Wennman i sin Premier League-krönika i söndagens Aftonbladet/Sportbladet. Det finns två saker som stör mig med det här konstaterandet: (i) att han totalt ignorerar vilken lagmaskin Arsenal kommit att utvecklas till under den här hösten och (ii) den dynamik som han ger ett ”one-man-team”.

Det viktigaste är egentligen att ta upp (ii), men jag skulle kunna passa på att ge Arsenal lite välriktat beröm också. Så jag börjar där.

Det går inte på något sätt att snacka bort 3-4-förlusten mot Blackburn och 2-8-förnedringen mot Manchester United, men Arsenal har kommit en väldigt lång väg sedan säsongens första omgångar. Ser man till den startelva som använts mest under hösten, och framför allt de senaste veckorna, så ser ett tvärsnitt ut ungefär så här:


Från förra säsongens bästa elva så är sex positioner utbytta (Sagna, Koscielny, Clichy, Wilshere, Nasri, Fabregas). Visst, Koscielny har spelat en hel del mittback den här säsongen, men när både Sagna och Jenkinson ådrog sig skador, och Vermaelen kom tillbaka, så flyttades han ut på högerkanten. Nu när alla ytterbackar är skadade så är det dock Djourou som får spela högerback.

Tänk också på att skade- och avstängningssituationen var ännu värre i början av säsongen, vilket gjorde att knappt en enda position gick att jämföra med 10/11. Min poäng är alltså att det tagit tid för det här laget att lära sig spela tillsammans, vilket man dessutom har gjort med bravur. Det tog bara en och en halv månad från säsongsinledningen innan man började rada upp segrarna på topplags-manér.

Arsenal har jobbat extremt mycket med försvarsspelet, och ändrade till och med hela träningsupplägget efter storförlusten i Manchester – nu jobbar Pat Rice enskilt med försvararna, tidigare gjordes allt som ett lag. Det nya angripssättet har gett resultat, då Arsenal är det lag som hållit nollan näst flest gånger i årets Premier League. Ett ytterst stabilt CL-gruppspel talar också för ett nytt, mer maskinellt Arsenal, där Robin van Persies mål förstås är slutprodukten.

Utan Fabregas och utan Nasri har man även fått lägga om anfallsspelet. Från att varje mål ska komma efter ett instick i mitten så läggs nu större vikt vid yttrarna. Både Theo Walcott och Gervinho är spelare som är som bäst när de ställs i en-mot-en-dueller med respektive ytterbackar för att sedan leverera en passning in i straffområdet, och detta har The Gunners börjat utnyttja. En så smart spelare som van Persie hittar lätt rätt ytor i boxen för att kunna göra riktigt enkla mål.

I takt med att yttrarna fått större utrymme i anfallsspelet så har även innermittfältarnas huvuduppgift ändrats. I dagens Arsenal ska de tre spelarna centralt främst se till att hålla igång passningsspelet, vinna tillbaka bollen och överlag löpa väldigt mycket. Song, Arteta och Ramsey har i vissa matcher mer strikta roller, men allt som oftast ska alla tre ofta byta position med varandra för att röra om och förvirra motståndarna – och när till och med Alex Song börjar leverera assist på löpande band så har Wenger fått sitt kvitto på att det nya systemet fungerar väl.

Van Persie har förstås varit i sitt livs form och sällan gått från en match mållös. Men att påstå att Arsenal skulle vara ett mittenlag utan honom är helt enkelt inte en vettig åsikt. Visst, om man tog bort alla van Persies mål hittills så skulle Arsenal husera i mitten av tabellen, men Wennman glömmer en mycket viktig sak i sin hypotes: om van Persie inte spelat så hade Arsenal haft en annan anfallare på planen. Chamakh har varit en enda lång pina att se i Arsenaltröjan i ungefär ett års tid, men glöm inte att han gjorde åtta mål fram till december 2010, då konstant matchande (på grund av att van Persie var skadad) började ta ut sin rätt. Om Chamakh varit försteanfallare i Arsenal hade han kanske inte gjort lika många mål som van Persie, men han hade definitivt bidragit till att hålla Arsenal borta från 11:e-platsen.

Detta leder mig in på hela one-man-team-myten i allmänhet (ii). För det är just vad det är; en myt. De allra flesta lag har en spelare som är lite bättre än övriga, men att en persons individuella kvaliteter på något sätt skulle trumfa de tio övrigas är helt enkelt inte sant.

För att fortsätta på Arsenal-vägen så behöver Robin van Persie djupledsbollar och inlägg för att kunna komma till sina målchanser (allt som oftast). I Bologna så behöver Marco Di Vaio ett starkt arbetande lag som kan gräva fram chanserna åt honom. I LA Galaxy behöver David Beckham rörliga medspelare för att kunna leverera farliga inlägg. Den här listan kan fortsätta hur länge som helst, men den poängen har ni förstått.

Van Persie må, utöver att vara skyttekungen, även vara klubbens lagkapten. Även här skulle jag vilja påstå att en lagkapten inte är skillnaden mellan en fjärde plats och en elfte plats i tabellen, av den enkla anledningen att det finns fler än en person i varje lag som kan försöka få igång sina lagkamrater om det går lite trögt.

Att säga att spelare ”bär sitt lag” kan definitivt fungera som ett sätt att säga att ”Eden Hazard är en jävel på att göra mål och assist”, men att lägga in någon sorts värdering att ingen annan skulle kunna göra samma sak och därför skulle allt gå käpprätt åt andra hållet, det är att tänka för enkelspårigt. Saknas van Persie så spelar Arsenal på ett lite annorlunda sätt, anpassat efter det man har att jobba med. Så, helst av allt skulle jag vilja att den här termen, eller i alla fall de värderingar som läggs in i den av folk som Wennman, försvann. Begreppet ”one-man-team” är en lögn, ett falsarium, och ett väldigt dåligt sätt att försöka förklara nånting på.

/JJ

Lag som mår bra

Borussia Mönchengladbach.



Mike Hanke och Marco Reus kör sten, sax, påse om vem som ska ta frispark.

/JJ

Det som blir över, del 2 av 3: Queen's Park

Queen's Park FC, 1873. Bild: TheGlobalGame.com.

There's a well-known Glasgow football team; they don't play in blue, they don't play in green. Enligt Partick Thistles egna hemsida är detta det bästa sättet att beskriva klubbens position i fotbollsvärlden på, som en försmak av vad som väntar oss när vi lyfter på Celtic och Rangers, och ser vad som döljer sig i Glasgows fotbollsskuggor.

När folk tänker Glasgow & fotboll, så tänker man på Celtic och Rangers. Hur överlever då de mindre klubbarna i en stad med 1,2 miljoner invånare? Svaret är förstås att de knappt överlever över huvud taget, men Clyde FC, Queen's Park och just Partick Thistle hankar sig ändå fram på sina egna sätt.

Queen's Park FC
Det är svårt att veta var man ska börja när det kommer till Queen's Park. Det finns, som ni kommer att märka, en hel del intressanta saker att lägga fokus på. 1867 bildades i alla fall Queen's Park Football Club, efter ett möte mellan ett antal gentlemän i södra Glasgow. I och med detta så blev man den allra första fotbollsklubben i Skottland. Faktum är att man till och med är den äldsta fotbollsklubben i världen, utanför England och Wales.

Ludere Causa Ludendi – to play for the sake of playing, som britterna översätter det till – är klubbens motto, och man har hållit fast vid det så till den milda grad att man alltid insisterat på att vara en amatörklubb – vilket i dagens moderna fotbollsvärld betyder en plats i skotska fjärde divisionen. Den här säsongen har man haft ett publiksnitt på 550 personer. Med andra ord fyller man i snitt 1% av sin hemma-arenas totala kapacitet. Ah, just det, man spelar sina matcher på nationalarenan Hampden Park. Att benämna Hampden Park som först och främst nationalarena är dock felaktigt i det här sammanhanget, men jag gjorde det ändå, för att förklara exakt hur stor den här lilla klubben är i skotsk fotboll.

Det är till och med så att denna Hampden Park är yngst i en skara av tre syskon. Queen's Park spelade från 1873 på den allra första Hampden Park, belägen djupt nere i södra Glasgow, till 1883, då en kombination av att man attraherade en enorm publik (10 000 var inte en ovanlig publiksiffra) och att lokaltrafiken tänkte driva ett järnvägsspår rakt genom ena läktaren gjorde att man byggde en ny arena.

Till vänster: Queen's Park. Till höger: Hampden Park #3.

Även den nya arenan, som bara låg ett Obafemi Martins-avslut från den gamla, fick namnet Hampden Park. Även denna Hampden-arena åtog sig med nöje ärofyllda uppdrag som att vara värd för både skotska cup-finaler och landskamper. Allt medan klubben fortsatte att växa så ville man ha en ännu större arena, och när man fick nej på en förfrågan om att bygga ut Hampden Park nr. 2 så byggde man en ny Hampden Park. 1903 stod det som idag är Skottlands nationalarena klar, och Queen's Park kunde stoltsera med världens största fotbollsarena. Det skulle dröja ända till Maracanãs introduktion till VM 1950 innan den överträffades.

Varför behövde Queen's Park världens största arena? Jo för att man var ett av världens bästa lag (kom dock ihåg att det vid den här tiden i princip bara var på de brittiska öarna som fotboll spelades så här strukturerat). Queen's Park var som sagt den första fotbollsklubben i Skottland, och med detta så tog man även en del uppgifter. Till exempel så agerade man som ett styrande förbund över fotbollen i Skottland fram till att en fristående nationell organisation kunde ta över ansvaret år 1873.

Året innan hade Skottland spelat en landskamp mot England, och Queen's Park hade förstås tagit ut samtliga elva spelare från det egna laget. Nej, skratta inte, för det här är den mest revolutionerande fotbollsmatchen som någonsin spelats. Eftersom engelsmännen ägde en överlägsen fysik jämfört med skottarna, använde Queen's Park ett tidigare – i alla fall för engelsmännen – okänt grepp: man anföll genom att passa bollen till varandra.

Även om matchen i sig slutade 0-0 så öppnades ögonen i England för denna nymodighet. Queen's Park ville ha mer att göre med engelsmännen, eftersom det var svårt att hitta lag i Skottland som ville spela 11 mot 11. Efter att ha dominerat i den skotska cupen (den enda tävlingen i Skottland vid denna tid) så beviljades man inträde i den engelska FA Cupen, och om det inte vore för två finalförluster mot Balckburn Rovers, 1884 och 1885, så hade man blivit det enda skotska lag som någonsin vunnit turneringen. Man får istället nöja sig med att vara det enda skotska lag som deltagit i en FA Cup-final.

Skotska cupen vann man däremot tio gånger mellan åren 1874 och 1893, vilket låg bakom lagets popularitet och möjliggörandet av byggandet av Hampden Park. Men samtidigt som Queen's Park dominerade på cupsidan så hade en nationell liga startats där det var tillåtet med professionella lag. Queen's Park såg ligaspel som ett hot mot de mindre klubbarna, och i någon form av nationellt ansvarstagande så avstod man från att gå med i ligan till en början.

Men, att få spela fotboll regelbundet, vecka in och vecka ut, blev till slut en för stor lockelse, och när man lämnat 1800-talet efter sig bestämde sig Queen's Park för att ställa upp. År 1900 gjorde man sin första ligamatch – och sedan dess har allt bara gått nedför.

Man slutade sist i skotska ligan flera gånger, men tack vare en speciell dispens för amatörklubbar så hängde man ändå kvar i högsta divisionen ända fram till säsongen 1921/22. Man tog sig direkt upp igen säsongen efter, men framtiden var smärtsamt utstakad för en klubb som vägrade tumma på sitt allra främsta ideal.

Klubben som var landets främsta (amatör-)lag på 1800-talet vann den lokala Glasgow Cup 1946, men utöver det har man bara elva segrar i den nationella amatör-cupen att ställa i prisskåpet, från 1900-talet.. Denna turnering tog man förresten även hem så sent som 2009.

Queen's Park ligger idag i Skottland fjärde högsta division, och utkämpar heta matcher mot Clyde FC (derby hemma på Hampden på lördag, vågar man tro på en tusenhövdad publik?). Partick Thistle och Albion FC är två andra lokalrivaler som rör upp känslor, men de spelar i andra divisioner för tillfället. Rivaliteten gentemot Celtic och Rangers har aldrig varit speciellt stark, även om det var dessa storlag som oftast fick publiken att strömma till under sekelskiftet 18-1900.

Att Queen's Park idag spelar så pass långt ner i seriesystemet har dock egentligen ingenting alls med Celtic och Rangers att göra. Genom att hålla fast vid amatörstatusen så skulle Queen's Park kunna ligga i vilken stad som helst och ändå ha problem med att ta sig upp från Third Division. Däremot är det helt underbart att det fortfarande finns oaser av klass och ideal i den moderna fotbollsvärlden. Hatten av för Queen's Park FC.

¤ ¤ ¤

Detta var andra delen i en mindre serie som fixerar strålkastarljuset på de klubbar som genom ödets nyckfullhet tvingat leva sina liv i skuggan av två lag som tagit 96 av alla 115 ligatitlar i skotsk fotbolls historia. Efter Clyde och Queen's Park är det nästa gång dags för Partick Thistle att behandlas.

/JJ

Det som blir över, del 1 av 3: Clyde FC

Those were the days. Bild: Londonhearts.com

There's a well-known Glasgow football team; they don't play in blue, they don't play in green. Enligt Partick Thistles egna hemsida är detta det bästa sättet att beskriva klubbens position i fotbollsvärlden på, som en försmak av vad som väntar oss när vi lyfter på Celtic och Rangers, och ser vad som döljer sig i Glasgows fotbollsskuggor.

När folk tänker Glasgow & fotboll, så tänker man på Celtic och Rangers. Hur överlever då de mindre klubbarna i en stad med 1,2 miljoner invånare? Svaret är förstås att de knappt överlever över huvud taget, men Clyde FC, Queen's Park och just Partick Thistle hankar sig ändå fram på sina egna sätt.

Clyde FC
Skottland är ett land med en lång fotbollshistoria (skotska FA Cupen (Scottish Cup) är t.ex. världens nästa äldsta fotbollsturnering), och tack vare detta så har de flesta klubbar någon milstolpe i en 130-årig historia att skryta med. Clyde Football Club - som tagit sitt tilltalsnamn från den flod som rinner genom Glasgow, eftersom klubben både bildades och spelade sina matcher väldigt nära River Clyde - bildades 1877, och i klubbens 134-åriga historia så har man vunnit just Scottish Cup tre gånger (1939, -55, -58). Dessutom kan man stoltsera med många finaler i diverse Glasgow-turneringar, som var populära ända fram till mitten av 1980-talet.

Fram till andra världskriget så var Clyde som vilken fotbollsklubb som helst. Man hade sina till synes ouppnåeliga lokala rivaler i Rangers och Celtic, man vann inte speciellt mycket förutom mindre lokala turneringar, men man figurerade ändå allt som oftast i den högsta skotska divisionen.

1939 vann man Scottish Cup, men sen stundade ju ett världskrig. När det väl var slut så började Clyde bjuda fansen på ett par toppar som ackompanjemang till de dalar man även hade. T.ex. så tog man sig upp från näst högsta ligan säsongen 56/57, och gick sedan och vann Scottish Cup året därpå. Från andra divisionen till cuphjältar på ett år, sånt var man inte van vid i Clyde, och supportrarna jublade åt framgångarna.

I en liga med 18 lag slutade man säsongen 66/67 på tangerade rekordplaceringen trea i ligan. Så högt har man inte varit sedan dess. Och det är här nånstans som Clyde går från att vara som vilken fotbollsklubb som helst till något annat. En riktig twist i historien. Slummen i Glasgow skulle städas upp/rensas ut, och detta gjordes genom att helt enkelt förstöra bostadshus. Clyde, vars supporterkärna bodde i flera av dessa ”slumområden” i södra delarna av staden, där hade sin hemmaplan, drabbades extremt hårt av att de trogna fansen var tvungna att ta sina liv till någon annanstans i staden, eller till och med landet.

Men innan vi går vidare så måste vi ta ett steg bakåt. Redan under mitten av 30-talet hade Clyde ekonomiska problem, men tog sig ur den snaran genom att introducera greyhound-racing på klubbens hemmaplan, Shawfield Stadium, som en extra inkomstkälla (vissa klubbar har löparbanor mellan planen och läktarna, Clyde hade hundtävlingsbanor). Tyvärr tog det inte många år innan de ekonomiska problemen var så svåra igen att man var tvungen att sälja sin arena till Greyhound Racing Association. GRA fungerade dock i fortsättningen som hyresvärd, och Clyde fick spela kvar på Shawfield. Ända fram till 1985, det vill säga.

Från slutet av 60-talet och fram till 80-talet så hade Clyde gått bakåt som klubb. Som sagt, utplåningen av slumkvarteren tog hårt mot Clydes supporterskara, och med minskade inkomster så började klubben sjunka. Man pendlade mellan högsta och näst högsta divisionen, och hade inga pengar att rusta upp Shawfield med. Som en följd av detta så kände sig GRA till slut tvungna att sätta ut Shawfield Stadium till försäljning. 1985 var Clyde tvungna att lämna sitt 87 år gamla hem.

Man flyttade temporärt in hos värsta rivalerna Partick Thistle under fem år, vilket följdes av två år i Hamilton, strax söder om Glasgow. Men Clyde vandrade inte runt i blindo, även om supportrarnas självtagna smeknamn Gypsy Army tyder på nåt annat, utan man hade siktet inställt på en helt ny stad – något som förstås inte gillades alls av de trogna supportrarna, men ändå sågs som en nödvändighet av klubben.

Från River Clyde till Cumbernauld.

Cumbernauld, 1½ mil nordost om Glasgow, var inte bara en ny stad för Clyde, utan bokstavligt talat en ny stad. 1956 hade den anlagts, som ett sätt att lätta på populationstrycket som fanns i Glasgow. På bara trettio år hade över 50 000 människor bosatt sig i staden, och nu var man riktigt sugna på ett professionellt fotbollslag. Clyde såg chansen, och efter en längre tids planering så bytte man – mitt under säsongen 93/94 – från Hamiltons Douglas Park till Broadwood Stadium. 5 februari 1994 spelade man sin första hemmamatch på nya arenan, och ni kan ju gissa vilka man mötte. Hamilton tackade för hyran och tog med sig en 2-0-seger hem från Clydes Cumbernauld-premiär.

Klubben må ha haft det extremt stormigt utanför planen under 1900-talet, men det är under 2000-talet som man varit som sämst på planen. Clyde var nära att gå upp till skotska Premier League efter en bra säsong 02/03, men den missade uppflyttningen gjorde att klubbens vacklande ägare fick nog och ville sälja. Efter flera säsonger utan uppflyttning till Premier League slog ekonomins röda siffror Clyde i ansiktet så att man tappade medvetandet. Två år och två nedflyttningar senare vaknade man upp till vardagen i skotska Division Three (fjärde högsta ligan).

Det är här man för sin tillvaro nu för tiden. Som sjua av tio lag så här långt är man långt ifrån nedflyttning (det finns alltid ett eller två lag som är så enormt mycket sämre än alla andra i de skotska nationella ligorna), men man är även långt ifrån skotska cupfinaler inför 100 000 åskådare på Hampden Park, eller 52 000 pers på Shawfield i ett derby mot Rangers. Framför allt är man långt ifrån Glasgow och sin gamla supporterskara. Klubben från River Clyde har fått ben och gått upp på land, men priset för utvecklingen har varit alldeles, alldeles för högt.

Kan man skylla allt på Celtic och Rangers och deras enorma dragningskraft i staden? Nej, det vore rätt elakt. Men vi kan i alla fall konstatera att sånt här inte händer klubbar som har en hel stad för sig själv – och enligt den principen så borde Clyde, trots närheten till Glasgow, gå en hyfsad framtid till mötes under 2000-talet.

Men framför allt känns det bara väldigt sorgligt att ett lag med ett stolt fartyg på klubbloggan hamnat så långt från sitt rättmätiga element.

¤ ¤ ¤

Detta var första delen i en mindre serie som fixerar strålkastarljuset på de klubbar som genom ödets nyckfullhet tvingat leva sina liv i skuggan av två lag som tagit 96 av alla 115 ligatitlar i skotsk fotbolls historia. Klubbarna kvar att behandla är Queen's Park och Partick Thistle.

/JJ

Čempions

Glada nigerianer, ryssar, letter och japaner i FK Ventspils.
Bild: FKventspils. lv

Visst ja. Vi har ju helt missat att uppmärksamma det faktum att FK Ventspils återtagit det lettiska guldet. Laget som förbryllade och charmade den här bloggen genom sin Europa League-närvaro säsongen 2009/2010 kom tvåa i fjol, men gladde sina fans i år genom att ta hem dubbeln på ett nervpirrande sätt.

Vi börjar med en liten backning av bandet. Klicka här för att läsa om det Italien-coachade Ventspils som då gjorde allt Malmö FF inte orkade med i Europa League nu.

Efter Ventspils bautaforcering in i Europas näst finaste rum så föll man, naturligt nog, tillbaka litet. Efter tre raka ligatitlar gick Liepājas Metalurgs och vann Virslīga 2009, och landets traditionellt största klubb Skonto tog en efterlängtad ligatitel 2010, coachade av ingen mindre än gamle Southampton-strikern Marian Pahars! Men så, i år var det dags för Ventspils igen, på alla fronter.

Efter Ventspils andraplats i ligan 2010 bestämdes det ”ömsesidigt” att dåvarande tränaren Nunzio Zavaretti skulle gå, och istället plockade man in den Kiev-födde ryssen Sergey Podpaly. Podpaly är en 48-årig gammal back, som allt som oftast tilldelades lagkaptensbindeln under sin spelarkarriär. Under sin första intervju med klubbens hemsida så sa han att Ventspils är en klubb som börjar bli mer och mer kända även internationellt – men att ett par svenskar skulle vara intresserade av dess förehavanden kunde han väl ändå aldrig ha trott?

Hur som helst. När det begav sig 2009 hade man klassspelare som Juris Laizans, Edgars Gauracs och Vitalijs Astafajevs - samt ett par serie C-italienare - i laget. De välmeriterade herrarna är borta nu, och det är ett Ventspils med betydligt lägre medelålder som ska ge sig ut i Champions League-kvalet nästa år. Bland dagens stjärnor hittar man lettiska landslagsspelarna Olegs Laizans (24 år) på mittfältet och egna produkten Ritvars Rugins (22) i backlinjen. Och vi får inte glömma Ventspils-födde lagkaptenen, 1,92 långe mittbacken Igors Savčenkovs (28).

Förutom att Ventspils är lite yngre så är man dessutom betydligt mer internationaliserat. De två nigerianerna Michael Tukura (23) och Ahmed Abdultaofik (19) är instrumentala i offensiven, och dessutom kan man stoltsera med ett par japaner i laget: Yasuhiro Kato (25), mittfältare och Naoya Shibamura (29), back. Anfallaren Federico Martinez (26) har på något sätt irrat sig till Lettland också. Sen har man några obligatoriska ryssar, där Vadim Yanchuk (29) är den mest framstående, då han vann den interna skytteligan på 12 mål den gångna säsongen. Ventspils är för övrigt Yanchuks sjunde klubb på åtta år. Det finns allt för många nomad-anfallare i dagens fotboll.

Redan i maj avgjordes lettiska cupen (3-1 till Ventspils mot Liepājas Metalurgs), men det var förra helgen som mästerskapstiteln bärgades i all sin nerv och prakt. Inför sista omgången stod det klart att Ventspils behövde minst en poäng för att säkra titeln. Jagande Liepājas låg tre poäng bakom, men man hade ett ess i rockärmen: man hade vunnit tre av de fyra mötena lagen emellan, och hade därför övertaget i lagens inbördes statistik; det som räknas först om två lag hamnar på samma poäng (hallå, Sydafrika).

Ventspils var alltså näst intill tvungna att få minst oavgjort hemma mot fjolårsmästarna Skonto för att vara säkra på att ta hem ligan, eftersom Liepājas spelade mot bottenlaget Gulbene. Liepājas gjorde sin plikt och vann med 1-0, mer än så kunde man inte göra, teoretiskt sett. Men det hjälpte inte. Ventspils fick 0-0 mot Skonto och tog hem klubbens fjärde ligatitel genom historien.

Oleg Laizans, på Uefa.com:

"This is my first title. I have been dreaming about this since I started to play football. I hope the coach will allow us to have a little champagne to celebrate our success."

Går ni till Champions League eller Europa League kan ni förvänta er en flaska från DHOF också.

/JJ

Who can beat the Town today?

Galpharm Stadium, Huddersfields hem sedan 1994. Bild: Geolocations.

Vad gav egentligen Huddersfield Town FC för nyårslöften 31 dacember 2010? ”Nästa år ska vi inte förlora en enda match”? Är de kompletta vettvillingar? Kanske. Men de är just nu löjligt nära att infria det ”löftet”. Från den 1 januari 2011 och fram till idag har man inte förlorat en enda match i ligan, och Arsenals rekord på 49 matcher utan förlust är hotat. Huddersfield har nämligen, i och med 1-1 hemma mot Walsall i helgen, gått obesegrade i 42 matcher i rad.

JPT: 2011-01-18 Carlisle – Huddersfield 4-0
FA: 2011-01-30 Arsenal – Huddersfield 2-1
PO: 2011-05-29 Huddersfield – Peterborough 0-3
CC: 2011-08-23 Cardiff – Huddersfield 3-3 (5-3 e.frl.)
JPT: 2011-10-04 Huddersfield – Bradford 2-2 (4-3 e.str)

Johnstone's Paitnt Trophy, FA Cupen, Play Off och Ligacupen har man förlorat matcher i, och tekniskt sett var inte ens två av de fem förlusterna några ”förluster”, utan oavgjorda resultat. Två av lagen man åkt ur mot har dessutom legat en respektive två divisioner högre upp i seriesystemet.

Vad är det som ligger bakom denna vidunderliga succé, då? Den största delen av äran brukar tillskrivas tränaren: Lee Clark. Detta med all rätt. Clark har inte bara implementerat en väldigt stark anda att aldrig ge upp, han har även fått Huddersfield att spela riktigt bra fotboll. För ärligt talat, ska man gå 42 matcher i rad utan förlust så krävs ett grundspel som alla kan förlita sig på. För Clark och Huddersfields del så betyder denna variant av ”riktigt bra fotboll” ett 4-4-2 (ibland 4-3-3) där man håller bollen efter marken.

Clark spelade för Newcastle, Sunderland (populärt), Fulham och Newcastle (populärt) igen, under sin aktiva karriär. Som tränare skötte han reserverna i Magpies under Glen Roeders tid i klubben, och när Roeder lite senare dök upp i Norwich gjorde han Clark till sin assistent. 2008 hörde Huddersfield av sig och ville ha Clark som huvudtränare – ett val någon av de knappast ångrar idag. Clark själv omger sig med bland annat flerfaldige Europacupvinnaren Terry McDermott i Huddersfield; en hyfsat meriterad assistent.

Till skillnad från t.ex. Eddie Howe, som gjorde stordåd med Bournemouth innan Burnleys lockrop blev oemotståndliga förra året, så har Clark än så länge avfärdat de förfrågningar som dykt upp om att ta över lag högre upp i systemet. Men när något PL-lag väl sparkar sin tränare (Blackburn? Wolves? Wigan?) så kan jag garantera att Clarks namn är med i den mediala diskussionen rörande efterträdaren.

Clark blev oktober månads tränare i League One, och skyttekungen Jordan Rhodes – nyligen studerad av Man Uniteds nye scout Paul Scholes - blev månadens spelare, efter bland annat hattrick två matcher i rad, något som inte hänt i klubben sedan 1920-talet. Andra spelare värda att nämna i detta väloljade lagbygge är: Huddersfield-sonen Alex Smithies i mål, isländska mittfältsspindeln Joey Gudjonsson, mittbacken, tillika lagkaptenen, Peter Clarke och energiske mittfältaren Scott Arfield.

Trots lagets otroliga obesegrade rad så misslyckades man alltså med att gå upp till The Championship förra säsongen, och i år så ligger man faktiskt tvåa i League One, hela fem poäng efter suveräna Charlton. Nio vinster och Åtta oavgjorda är Huddersfields facit så här långt i ligan, och är ibland rädslan att förlora lite väl stor för Town?

Kanske, kanske inte. Däremot ska folk veta att lagen i de lägre engelska serierna spelar nästan orimligt många matcher på en säsong (Arsenal behövde nästan ett och ett halvt år på sig att få ihop sitt 49 unbeaten. Om Huddersfield når 49 så kommer man att göra det på ett år och en dag. Dessutom har Huddersfield inga överdrivet stora resurser, utan sköts propert av lokale affärsmannen och Town-supportern Dave Hoyle, som gjort sig en förmögenhet på grattis-kort.

En text om Huddersfield är dock inte komplett utan en intensiv titt i backspegeln. Faktum är att man var ett av Storbrittaniens allra bästa lag på 1920-talet, med tre ligatitlar, under legendariske managern Herbert Chapman, som talar sitt tydliga språk. Under den här perioden började fansen sjunga en sång på läktaren:



There's a team that is dear to its followers
Their colours are bright blue and white,
They're a team of renown, the pride of the town,
And the game of football is their delight

All the while, upon the field of play,
Thousands loudly cheer them on their way.
Often you can hear them say, who can beat the Town today?
Then the bells will ring so merrily
Every goal, shall be a memory
So Town play up, and bring the cup
Back to Huddersfield

Då, som nu, lyder frågan: Who can beat the Town today?

/JJ

United Newcastle

Och till råga på allt så har man årets snyggaste bortaställ i Premier League. Bild: Daylife.

PL: 2011-08-14 Stoke - Chelsea 0-0
EL: 2011-08-25 Stoke – FC Thun 4-1
PL: 2011-09-10 Stoke – Liverpool 1-0
CC: 2011-09-20 Stoke – Tottenham 0-0 (7-6 e.str.)
PL: 2011-09-24 Stoke - Manchester U 1-1
EL: 2011-09-29 Stoke – Besiktas 2-1
PL: 2011-10-15 Stoke - Fulham 2-0
EL: 2011-10-20 Stoke – Maccabi Tel-Aviv 3-0
CC: 2011-10-26 Stoke – Liverpool 1-2
PL: 2011-10-31 Stoke - Newcastle 1-3

Innan Ligacupmatchen mot Liverpool hade Stoke åtta raka hemmamatcher utan förlust, trots tuffast möjliga spelschema. Nu skulle man studsa tillbaka och ta tre viktiga poäng hemma mot Newcastle, som också förlorade i Ligacupen i veckan. Mannen som Tony Pulis, säkert på inrådan från sin medicinska stab, ratade i somras på grund av ett oroande knä – Demba Ba – var dock den enda trean den här kvällen. Ett hattrick från senegalesen förkunnade att Newcastle fortfarande inte förlorat i årets Premier League.

Det finns nog inga fans som lidit så mycket som Newcastles fans fått göra de senaste åren, sett till någon oprövbar teori om hur stor klubben är och hur dåligt de presterat, så därför är det extra kul att se hur Magpies, skatorna, klarar sig så himla bra just nu.

Newcastle har under Mike Ashleys styre fått stå ut med det mesta. Konstiga tillsättningar både i kulisserna och på tränarposten, nedflyttning, stöttepelare som sålts och till och med en övervägning att sälja namnet på klubbens anrika arena, St. James's Park, till en webbsida. Men även en blind höna hittar korn ibland, och även om fansen alltid ges något att klaga på så har två personer vuxit fram ur askan.

Alan Pardew och Graham Carr. Alan Pardew, som nådde vissa framgångar med West Ham under 00-talet och som jag alltid sett som en av de mer vettiga engelska tränarna, har fått något så ovanligt som tid på sig av ägare Ashley. Och Graham Carr är kanske den allra främsta anledningen till Newcastles fina start på säsongen.

Carr är en 67-årig herre från Corbridge, fyra mil utanför Newcastle-upon-Tyne, far till engelske komikern Alan Carr, och han är Newcastle Uniteds chefsscout, med ett extremt välutvecklat öga för franska talanger. Visst, Yohan Cabaye var kanske hela Ligue 1:s bästa mittfältare förra året, men det var i Frankrike som han upptäckte Cabayes mittfältskollega Cheick Tiote. I grund och botten är det Carr som ligger bakom hela den franska revolution som vuxit fram i en av de minst franska städerna i England.

Cabaye och Tiote, som sagt. Obertan, Marveaux, Ben Arfa, Ba (född i Paris), och även 19-årige löftet Mehdi Abeid. Senast ett lag plockade in så här många Frankrike-relaterade spelare vann de två dubblar och gick obesegrade genom en hel säsong. Jag vill egentligen göra minimala jämförelser mellan Arsenal och Newcastle, eftersom det inte finns mycket de har gemensamt på planen, men efter ¼ av årets PL-säsong ligger Newcastle trea efter sex segrar, fyra oavgjorde och noll förluster. Man är tre poäng före Chelsea, och en poäng efter Manchester United.

Ända sedan Roy Hodgson räddade Fulham från betongsäker nedflyttning och sagoskrev fram laget till en Europa League-final, med superstjärnan Bobby Zamora i spetsen, har jag haft lätt till att beskriva ett extremt sympatiskt och välspelande lag som att de ”gör en Fulham”. Blackpool och Dortmund förra säsongen. I år är det oerhört lätt att tycka om ett Newcastle, som gjort sig av med bråkstakarna Barton, Nolan och Carroll men behållit glöden. I kvällens match mot Stoke spelade de ett briljant avvägt försvarsspel där de på en och samma gång lyckades stressa de, ärligt talat, tekniskt rätt dåliga Stoke-spelarna och samtidigt låg helt rätt i sina 4-4-2-positioner. Carr har fixat spelarna, och Pardew sköter taktiken. Och nu ska bara Mike Ashley hålla sig väldigt långt borta från dessa två herrars yrkesliv, så går Newcastle United mot en sällan skådat ljus framtid.

/JJ

Ett gammalt Levante slår nya rekord

Glada miner efter 3-0 mot Malaga - ett lag som den här sommaren spenderat mer pengar på spelare än Levante gjort under hela klubbens historia. Bild: Daylife.

Koné (28 år)
Juanlu (31) - Barkero (32) - Valdo (30)
Iborra (23) - Farinós (33)
Juanfran (35) - Ballesteros (36) - Nano (32) - Javi Venta (35)
Munúa (33)

Högtflygande Levante slog två rekord i söndags. För det första så tog man sin femte raka seger i Preimera Division, något man aldrig gjort tidigare, när man vann mot Malaga med klara 3-0, och för det andra så bärgade man den där femte segern med en rekordgammal startelva. De elva spelarnas medelålder landade till slut på 31,6 år, och med det raderade man ut Osasunas tidigare rekord med ett halvårs marginal.

Ja, men vad är det här för ett gäng, då? Valencia-laget Levante delar alltså serieledningen i La Liga med Barcelona, båda på 17 poäng, men frågan är exakt hur överraskade vi borde vara? Under sommaren tappade man skyttekungen Felipe Caicedo till Lokomotiv Moskva för €7,5 miljoner, men i övrigt är startelvan väldigt intakt från förra säsongen. Dessutom har hungrige Arouna Koné axlat center-rollen på ett bra sätt.

Levante slutade på en 13:e plats säsongen 10/11, men då joggade man in i mål efter att ha lagt in en sällan skådad spurt under andra halvan av säsongen. Från 29 januari till 17 april vann man åtta av tolv matcher i ligan och säkrade på så sätt i princip en plats i mitten av tabellen. Tränare Luis Garcia Plaza värvades under sommaren till Getafe och ersattes av Cartagenas Juan Ignacio Martinez. En 4-2-3-1-tränare mot en 4-2-3-1-tränare, som det så ofta är i Spanien.

Det märkligaste med Levantes delade serieledning är nog ändå att man faktiskt haft väldigt svåra matcher hittills. Man har slagit Real Madrid, man har tagit tre poäng mot nästan lika högtflygande Real Betis, man har besegrat starka Espanyol och man har krossat Malaga. En förklaring till de starka resultaten kan dock vara att man lyckats få motståndare utvisade hela sex gånger så här långt. Fast i flera av de matcherna har man redan haft ledningen när motståndarna gått lite för långt över gränsen.

En fördel med att bygga laget runt åldringar är att man får ett lag fullt av rutinerade karaktärer som har vett att spela smart. Javi Venta var vikarierande lagkapten i ett extremt framgångsrikt Villarreal, Ballesteros var lagkapten i ett ständigt överraskande Mallorca (lagkapten även i Levante nu), Farinós tillhörde en gång i tiden Inter, Barkero har spelat Champions League med Real Sociedad, Nano och Juanlu samma turnering med Betis, Juanfran har elva landskamper för Spanien och Munua har 21 landskamper för Uruguay. Och som sagt; Arouna Koné är en klassanfallare som fått finna sig i bänken hos topplaget Sevilla.

Levante kommer troligtvis inte att sluta serien på en andra plats, och Ignacio Martinez säger att 42 poäng är målet för säsongen (med andra ord: att hänga kvar). Men med all den rutin som finns i Levante så är nog drömmar om en Europa League-plats inte helt befängda.

Som fansen aviserade i kontrast till C-Rons jag är snygg, rik och en grym spelare:

Vi är fula, fattiga och inte särskilt bra. Det verkar som om de hade fel på i alla fall en punkt.

/JJ

Laziohymner

Bild: Lazio.TheOffside.com

I fredags döpte vi Romderbyt till "Helt OK" på vår lista. Även om det inte kommer att bli det mest känsloladdade derbyt de senaste tio åren (Di Canios derby (Césars lilla dans innan de börjar fira som galningar är bland det vackraste som hänt på en fotbollsplan)) så kommer det att bli en väldigt intressant fotbollsmatch mellan två intressanta lag.

Nåväl, det jag tänkte förmedla nu är en fråga: Vilken av de tre Laziohymner som spelas och sjungs på Olimpico är egentligen bäst?

Lazio, Grande Lazio


Vola Lazio, Vola


Non Mollare Mai


Och ja, det här inlägget är mest ett konstaterande att Lazio har tre jävla hymner som alla rullar på Curva Nord vid olika tillfällen. Men berätta gärna vilken ni håller högst.

/JJ

J&J listar

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även ni är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Fram tills den här bloggen tar sina välmotiverade uppehåll i alla fall. Nåväl. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. Rooney
Man United dominerar totalt i Premier League i säsongsinledningen, och motorn i det hela är som vanligt Wayne Rooney. Alla trodde att han blivit äldre, vuxit upp, börjat ta ansvar på riktigt. Och så förlorar han en duell mot en montenegrin i den sista EM-kvalmatchen och det bränner till. Sparken är inte direkt karriärhotande, men det är en spark som bara är ämnad för att skada motståndaren. Rött kort, tre matchers avstängning (hela EM-gruppspelet), och i en omröstning på The Guardians hemsida så ville hälften av alla röstande att Rooney skulle lämnas hemma från 2012 års EM.

2. Argentina

De senaste 365 dagarna har Argentina använt sig av 106 spelare i sitt A-landslag. 106! Det är bisarrt, ett hån mot allt vad kontinuitet heter. I den senaste landskampen startade exempelvis en spelare som heter Rojo (vem är detta?!) och självklart blir det då förlust mot Venezuela med 0-1. Förbundskapten Sabella borde lära sig ett och annat om lagbygge. Maradona kanske inte var en så usel förbundskapten trots allt...

3. Derby della Capitale
Detta är ju vanligtvis Europas största, allra mäktigaste derby. Enda gångerna Stadio Olimpico är i närheten av fullsatt nu för tiden är när den eviga stadens derby ska avgöras. Lazio på Curva Nord, Roma på Curva Sud, sjungandes, älskandes, hatandes. Men just nu känns derbyt inte speciellt hett, faktiskt. 21 (!) spelare sammanlagt i Romas och Lazios trupper kan få göra sitt första derby, och även om främst Roma har ett par egna talanger i vardande så beror den höga siffran främst på att klubbarna värvat som satan under sommaren. Och när Romas bandiera, Francesco Totti, är skadad och missar derbyt så sjunker spektaklet ytterligare några grader. Men vem vet; människan slutar ju aldrig skriva historia.

4. Wales
Gary Speeds första matcher som walesisk förbundskapten var ärligt talat bedrövliga. Många var vi nog här i Sverige som undrade varför satan man inte satsat på Lars Lagerbäck när man hade chansen. Men på något sätt verkar vinden ha vänt. Ramsey och Bale är tillgängliga samtidigt och leder det här laget framåt på ett föredömligt sätt. Efter en hedersam 1-0 förlust på Wembley mot England så avslutade man kvalet med 2-0 hemma mot Schweiz och 1-0 borta mot Bulgarien. I VM-kvalet har man hamnat i en grupp som även innehåller Kroatien, Serbien, Belgien, Skottland och Makedonien. Svårt, men absolut inte omöjligt.

5. Estland

JH och JJ diskuterade om inte Mart Poom kunde göra comeback, så man åtminstone kunde namnge en spelare i den estländska startelvan. Jag har ingen som helst aning om hur det här laget spelar fotboll, jag har aldrig sett en enda landskamp med dom vad jag kan minnas, men den minst sexiga baltiska fotbollsnationen kan alltså gå till EM då de fått en drömlottning mot Irland. Att komma före Serbien, Slovenien och Nordirland i kvalgruppen är en helt fantastisk bedrift - och detta är alltså ett landslag som förlorade mot Färöarna med 2-0 för fyra månader sedan.

6. Sverige

En av de mest givna "sexorna" någonsin. Ett EM-slutspel som folk nästan tycks ta för givet, men det krävdes en rejäl urladdning (och en extrem effektivitet och Lagerbäckstaktik) för att ta sig dit. Allting har redan skrivits om den här matchen, men kan vi inte bara komma överrens om att skita i alla artiklar om den där bollpojken? Han hade två uppgift - hämta bollar, och ge bollar till spelarna. Han fixade det, men det var inget som var värt nyhetssändningar och grejer. Vafan!

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Bajen
"Inget Royal League för Hammarby!". Fast det börjar bli tröttsamt med allt negativt kring den klubben.

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!

Son till sin far

Den här ställ-upp-ett-par-medspelare-och vagga-med-händerna-målgesten gör folk i allmänhet mer arga än glada nu för tiden. Men ni minns väl att det var Bebeto som var först med den, under en match mot Holland i VM 94? Den ungen som Bebeto hyllade där i USA 1994 heter Mattheus och är idag 17 år gammal. I dagarna skrev han på sitt första proffskontrakt med Flamengo, pappas gamla klubb.

/JJ

P.S.
Rubriken till den här notisen är också en hyllning i sig. Jonas Hansson, som upptagit två av den här bloggens hjärtkamrar (när vi väl varit aktiva), och som gillar Robert Gustafsson, har nyligen tagit nästa steg i karriären genom att starta en välbehövlig Ligue 1-blogg på fotbollskanalen.se. En fk.se-räv är ju för övrigt en annan DHOF-bekanting, nämligen Simon Lerkot Berglind. Även han driver en blogg där, och för hans del handlar det om Holland. Ni hittar länkarna till deras respektive bloggar till höger här på sidan.

T.I.A.

Mycket passion men mindre planering. Bild: Fotbollskanalen.

Vi är klara för Afrikanska Mästerskapen!

Mittfältsstjärnan Stephen Pienaar, förbundskaptenen Pitso Mosimane, sydafrikanska fotbollsförbundets ordförande Kirsten Nematandani samt stora delar av sydafrikansk media gick alla ut med det glädjebudet efter 0-0 i sista gruppspelsmatchen mot Sierra Leone (som å sin sida verkar ha sina egna obeskrivligt stora problem). Efter att Niger blivit utklassade av klara jumbon Egypten i sista omgången så tycktes Sydafrika ha vunnit gruppen på bättre målskillnad än just Niger och Sierra Leone. Problemet är bara att det inte är målskillnad som räknas när flera lag slutar på samma poäng, utan inbördes möten. Därför går "grupptrean" (av fyra lag) Niger vidare.

Det är enkelt att hoppa på ”allt är som vanligt i Afrika-tåget” efter nåt sånt här. Och i det här fallet känns det faktiskt befogat. Ingen inom sydafrikansk fotboll verkade ha koll på att det i tre år nu varit inbördes möten som räknats i kvalet. Niger vann mot både Sydafrika och Sierra Leone, medan de två bara lyckades vinna mot ett av de lagen, samt en match mot det helt genomklappande Egypten.

Vi låter Mosimane sammanfatta det hela i en rad citat som godtyckligt klumpats ihop till en lång harang:

I'm confused. Just have a look at the table of the group now and see who is top of the group. Put points on the table now and tell me, are you going to put Niger on top now, even with our better goal difference? It's very sad for South Africa because the country deserves to be in next year's AFCON (Afrikanska Mästerskapen). I feel like I have failed.

The South African players, management, and administrators, as well as the spectators and media contingent in attendance, were seemingly all under the impression that Bafana (Sydafrikas landslag i folkmun) had qualified for the continental tournament. While the players had celebrated on the field, in the midst of the confusion, their performance at Mbombela Stadium had been woeful. Do you think I would have left Lehlohonolo Majoro on the bench and put on a midfielder if I knew that we needed a goal? It doesn't make sense.

Africa is a jungle, my friend. The European and South American formats are so much better because everything is running smooth, but it's very difficult to play in Africa. The price is always loaded against teams that are playing away, and CAF (Afrikanska fotbollsförbundet) should also be helping with good pitches and match officials.

Sanningen är att det är upp till varje land att ta reda på vad i satan som gäller. Och Sydafrika kan trösta sig med att man i alla fall är direktvalificerade till 2013 års upplaga av turneringen, som värdnation.

/JJ

Uppdatering:

Sydafrikas fotbollsförbund försöker lägga över skulden på CAF. Vice ordföranden i SAFA, Mandla Mazibuko, har talat med pressen:

We are not satisfied about the decision (att Sydafrika inte kvalificerat sig (som om det skulle vara ett "beslut")), our CEO has written to CAF and we want to engage further. As far as we are concerned, a goal-difference rule should be the first criteria.

Efterspel lär följa, men i slutändan kan det inte sluta med något annat än att Niger tar sin rättmätiga plats och att Sydafrika lär sig en läxa och snällt får vänta på att delta till nästa mästerskap.

Hoist the blue flag

Life's a pitch. Bild: Lifesapitch.

I november förra året kunde ni läsa en artikel här på DHOF om José Mourinho v2.0. Så här i efterhand hade vi inte en aning om hur bra André Vilas-Boas egentligen är. Som ni vet så slutade Vilas-Boas debutsäsong i Porto med att de tog hem allt, gick obesegrade genom ligaspelet, och det var framför allt en ursinnig offensiv som låg bakom framgången.

Vilas-Boas sa under sommaren att han tänkte stanna i Porto minst ett år till. Men när Chelsea ville ha honom så mycket att de var villiga att lösa honom från hans kontrakt för €15 miljoner, så beslutade sig den 33-årige Vilas-Boas för att ta chansen. I Chelsea skulle han ha ett världslag som till stora delar var vana vid det 4-3-3-spel som Mourinho förde med sig till London, och som Vilas-Boas förädlat i Porto. Han skulle dessutom ha möjlighet att få vilken spelare som helst som han pekade på.

Eller? Så enkelt var det faktiskt inte för Chelsea den här sommaren. Tottenham vägrade släppa Luka Modric, men när man ser Chelsea spela idag så undrar man vad de över huvud taget skulle med honom till. Istället För Modric kom den oförklarligt bänkade Raul Meireles från Liverpool på transferfönstrets sista dag, och Frank Lampard får chansen till en mindre smärtsam utfasning ur startelvan än en direkt petning.

Portos signum förra säsongen var fart, och inlägg. Mittfältare, anfallare och ytterbackar som vet exakt hur de ska löpa och på vilka ytor bollarna ska slås. I en liga som Premier League kommer det på sikt inte bli några som helst problem för Chelsea att utföra Vilas-Boas vision, men det är inte överraskande att allt inte fungerat 100%-igt i början. Bortamatchen mot Manchester United gav oss dock en föraning om vad som komma skall, och vore det inte för en linjedomare som hade en dålig dag så hade man nog vunnit den matchen också.

Saker och ting flyter på bättre och bättre. Drogba är frisk, Mata ser spännande ut, Sturridge har gjort årets mål i PL, Ramires djupledsspel är världsledande och till och med Torres har börjat hitta nätet, även om hans huvud svänger lite hit och dit. En av de stora förklaringarna till att Chelsea är att räkna med i år igen är förstås André Vilas-Boas. Juan Mata avslöjade idag vad som, utöver det taktiska, gör att Vilas-Boas snarast kan klassas som någon sorts supertränare:

"He loves football, he communicates with us all in our languages - he speaks five. He studies everything."


Man love,

/JJ

Förening

Det är fest i Tyskland, och vad som helst kan hända, uppenbarligen. Jens Lehmann hälsar här på Didier Drogba under Oktoberfesten.


Intressant bild, med tanke på vad som hände förra gången de rörde varandra:



/JJ

100 år av Champagnefotboll

Notre-Dame de Reims och Stade Auguste-Delaune.
Bild: MyAngers.info

Stade de Reims - grundat 1911 under namnet Société Sportive du Parc Pommery, 1931 bytte man till nuvarande namnet - vann sex ligatitlar mellan åren 1949-1961, och förlorade under den perioden även två Europacup-finaler mot Real Madrid. Man skulle, utan att överdriva, kunna påstå att Reims var en stormakt inom fransk fotboll. Under 2000-talet har man dock fört en undanskymd tillvaro i Ligue 2 och tredjedivisionen National. Förra säsongen slutade man 10:a i Ligue 2 (som nykomling) – klubbens bästa placering på 20 år. På måndag kväll, kl. 20:30, spelar Reims derby borta mot CS Sedan Ardennes, och vinner man så leder man serien med 6 poäng.

Det är lång tid sedan Reims kunde stoltsera med spelare som Just Fontaine, Robert Jonquet, Roger Piantoni och Raymond Kopa, och idag är staden mest känd för sin champagne (det kanske den var då också, men nu råder i alla fall inget tvivel) som tillverkas och lagras runt om i det fördelaktiga landskapet. Den enda spelaren nu för tiden som är värd att förknippa med stadens lag är världs- och europamästaren Robert Pires, som spenderade sina unga år i Stade de Reims ungdomslag.

Men åter till september 2011. Laget tränas av gamle franske backen Hubert Fournier, som tog över laget 2009 efter att de flyttats ned till National. Man gick genast upp till Ligue 2 genom en andraplats, och Fournier guidade alltså laget till deras bästa placering på 20 år säsongen därpå. Åtta omgångar (innan den här helgen) in på årets säsong ledde man Ligue 2 med tre poäng efter raden 6-1-1, och oavsett om Reims till slut går upp i år eller ej så lär större franska klubbar höra sig för om både spelare och tränare.

För det är inga dussingäng man har ställts mot i säsongsinledningen. Man har bland annat vunnit mot Lens, Monaco, Arles – alla tre lag som åkte ur Ligue 1 i våras – och i senaste omgången slog man toppkonkurrenten Bastia med 1-0 hemma på nyrenoverade Stade Auguste-Delaune, en arena som har plats för 21 684 åskådare. Publiksnittet ligger dock på 11 000 än så länge, men fortsätter man att nå resultat så lär även det öka.

Fournier är en tränare med vad som idag får anses som en väldigt klassisk fransk skolning: 4-2-3-1 med två strikt defensiva innermittfältare i Bocundji Ca och hemmasonen Lucas Deux, och ett anfallsspel som bygger på smarta löpningar och ett snabbt passningsspel, där anfallaren Kamel Gilas och den offensiva innermittfältaren Romain Amalfitano eller Cedric Fauré står för målproduktionen.

Andra spelare värda att nämna är Togos landslagsmålvakt Kossi Agassa och den 1,75 långe mittbacken och lagkaptenen Mickaël Tacalfred, som sedan en tid tillbaka drar på sig Guadeloupes landslagströja.

Derbyt mot Sedan på måndag kväll är ett regionsderby. Reims är den tveklöst största staden i Champagne-Ardenne med sina slott och sin historia och sina nästan 200 000 invånare, medan Sedan är en betydligt mindre stad med bara en tiondel av Reims befolkning. Man kan lätt säga att i det här derbyt så är det Reims som är storebror och Sedan som är lillebror. Men eftersom båda klubbarna slirat runt på ungefär samma nivå så länge som någon egentligen kan minnas, så kan man inte se några skillnader på fotbollsplanen. Men, vem vet, inom en snar framtid så kanske Reims är tillbaka där de nog anser sig höra hemma.

/JJ

En lite mer nyanserad bild av Zebrorna från Botswana

Coach Stanley Tshosane instruerar sina zebror.
Bild: BBC

Ekvatorialguinea gör sin debut i Afrikanska Mästerskapen (AM) i vinter när man delar turneringens värdskap tillsammans med Gabon. Det allra första landet som kvalificerade sig för slutspelet är också det en debutant: Botswana.

Botswana, ett land som ligger rakt ovanför Sydafrika och är något större än Spanien till ytan, bröt sig loss från det brittiska imperiet år 1966, och spelade två år senare sin första landskamp; en inte allt för imponerande 8-1-förlust mot Malawi. Men bollen var i rullning, och det är det som räknas.

Fotbollen i Botswana hade dock ingen högre prioritering, trots att sporten älskas av invånarna, och man ställde inte upp i VM-kval förrän det nalkades USA-VM 1994. Zebrorna, som de kallas, skördade ingen framgång där, och faktum är att det dröjde ända tills år 2006 innan landet vann sin första kvalmatch, en 4-1-seger mot Lesotho.

Man har ännu inte lyckats kvalificera sig till något VM, men framtiden ser ljus ut. I takt med att landets ekonomi blivit allt bättre, så ritade man upp planer för ett nationellt fotbollscentra i huvudstaden Gaborone. 2001 beslutade FIFA att man skulle hjälpa till att finansiera centret, ett projekt som fick namnet GOAL. Det var ingen jätteaffär, men de två gräsplanerna samt den intilliggande förbundsbyggnaden gav fotbollen ett epicenter i Botswana.

Man började utbilda tränare över hela landet och startade upp ett u17-projekt där man satsade mer på de unga spelarna. 2005 stod själva anläggningen klar. Borde detta betyda att dagens landslag består av 23-åringar som drillats tillsammans i sex år? Kanske, men det gör det inte. Medelåldern i laget är mycket närmare 30 än 23, men det betyder inte att man inte kan se skillnaden som GOAL-projektet har medfört i landet. De flesta spelarna i dagens landslag har spelt i Botswana under hela sina karriärer, och att de nu helt plötsligt kvalificerat sig för Afrikanske Mästerskapen för första gången tyder på att satsningen haft den önskade effekten.

Landets store hjälte under kvalet heter Jerome Ramatlhakwane, som med sina fem mål (näst bäst i hela kvalet hittills) sett till att peta in 71% av lagets mål i gruppspelet. Helt rätt, Zebrorna gjorde bara sju mål i gruppspelet under sina åtta matcher, men å andra sidan släppte man bara in tre. Hur som helst, Ramatlhakwane är ett av få utlandsproffs i dagens landslag. Den korte 25-årige anfallaren spelar till vardags för Vasco da Gama i Sydafrika (obs!), men han fick sin fotbollsutbildning i Botswana.

Att göra fem mål på åtta landskamper är väl kanske ingen världssensation. Men det intressanta med Ramatlhakwane är att han under hela första delen av AM-kvalet inte spelade en enda klubblangsmatch. Efter att ha spenderat två säsonger i ännu en sydafrikansk klubb som tagit sitt namn från en brasiliansk dito, Santos, så ville han gå till Vasco da Gama. Transferbråk och pass-strul av episka proportioner höll Ramalthakwane borta från ligaspel under 18 månader innan han kunde debutera i april i år. Trots detta har han alltså kunnat leda Botswana till deras första Afrikanska Mästerskap i historien, och på det hela taget så verkar framtiden se mer vit än svart ut för Zebrorna från Botswana.

/JJ

Fans Reunited

Plymouth har sju raka hemmaförluster - och det är det minsta av deras problem. Bild: EMPICSsport

För 14½ år sedan gjorde hundratals Plymouth Argyle-fans resan till sydkustkollegan Brighton & Hove Albions hemmaarena för att gå på fotbollsmatch. Det märkligaste med det var att Brighton den eftermiddagen i februari inte alls tog emot Plymouth Argyle, utan Hartlepool United.

Brighton, ett lag i en stad med 150 000 invånare, låg riktigt dåligt till ekonomiskt under mitten av 90-talet. Ägarna Bill Archer och David Bellotti var mer intresserad av att få ut snabba pengar själva än att hjälpa fotbollslaget, vilket resulterade i en allt sämre ekonomi samt det oundvikliga ras genom seriesystemet som följer när ledningen för en mindre klubb egentligen inte bryr sig om fotboll.

Den då 14-årige Plymouth-supportern Richard Vaughn tyckte att det var förfärligt hur en klubb kunde skötas på det här sättet, och startade Fans United, vilket mer eller mindre var ett koncept som gick ut på att supportrar till alla möjliga lag kastade sina klubbsympatier åt sidan för en dag (även om alla uppmanades att bära sitt vanliga lags färger, för att visa vidden av stödet) och gjorde resan till Brighton och deras hemmamatch mot Hartlepool, för att protestera mot detta oacceptabla styrande av en fotbollsklubb.

Det hela blev en succé. Tusentals fans från andra klubbar slöt upp och Brighton krossade motståndarna för dagen med 5-0. Idag, 14 och ett halvt år senare, var Brighton bara ett övertidsmål av Leeds från att toppa Championship på sin nybyggda Amex Stadium. Det blåser sannerligen andra vindar på den delen av Englands sydkust nu för tiden.

Men som sagt. Fans United var 1997. Idag är det 2011, och det är dåvarande hjälten Plymouth som sitter och stirrar in i en tillvaro som, på något märkligt sätt, bara blir svartare och svartare. Klubben hade under flera år fram till 2009 skötts på ett ansvarsfullt och framgångsrikt sätt, men såldes under den sommaren till nya investerare som planerade att ta klubben till Premier League. Det räcker med att ta en titt på PL-, Championship-, League 1- och till slut League 2-tabellen för att inse att så inte blev fallet.

Klubben har läckt som ett såll ekonomiskt, drabbats av poängavdrag, sålt ett hiskeligt antal spelare och ligger nu sist i League 2 – den sista av de så prestigefulla nationella ligasystemen i England – med bara en plockad poäng från nio matcher. Tränaren Peter Reid har gjort ett admirabelt jobb i att försöka få ihop ett fungerande lag under det senaste året, men fick till slut sparken av ordföranden Peter Ridsdale, som även han nu sagt upp sig. Idag är 31-årige innermittfältaren Carl Fletcher spelande tränare – främst på grund av att det är den billigaste möjliga lösningen.

Plymouth har ingen Brighton-vändning i sikte, inte på långa vägar, men på lördag så kommer förhoppningsvis tusentals fotbollssupportrar att sluta upp bakom en 125 år gammal klubb som knappt ens hålls vid liv genom konstgjord andning längre. Det är Brightons fans som är drivande och man kallar konceptet för Fans Reunited. Jag hoppas, om inte annat för den 28-årige Richard Vaughns skull, att matchen mot Macclesfield blir något att minnas om 14 och ett halvt år. Om Plymouth Argyle FC finns kvar då - eller om de ens finns kvar imorgon - är en annan fråga.

/JJ

Herrar är fortfarande värda mer än damer

När diskussioner om fotbollsjournalistik kommer upp så berör det ofta om kvantiteten. Det viktigaste verkar vara hur mycket tid man får i medier, framför allt i TV och kvällstidningar, men även på diverse Internet-sidor. Det kan även finnas diskussioner om exempelvis etik, reklam och TV-kommentatorskvalitet, men något som det aldrig diskuteras om är hur informationen ser ut, vad det kan tänkas finnas för budskap i informationen. 

Det existerar fortfarande märkbara skillnader kring hur de stora dagstidningarna behandlar herr- respektive damfotboll. Jag har gjort en undersökning kring detta, men oftast räcker det med att bara slänga en blick på tidningarna för att upptäcka de här skillnaderna utan några tunga akademiska mallar. Grova tuffa män och bräckliga söta flickor är bilden även år 2013. 

Det här sitter i sedan gammalt. Ett exempel är att det på 30- och 40-talet var vanligt att journalister anordnade fotbollsmatcher mellan äldre tjocka män och vanliga kvinnor för att skapa ”skrattmatcher”. Damfotbollen sågs inte som en ”riktig” sport, utan sporten sågs som för hård för att utövas av kvinnor. Det diskuterades till och med om kvinnor skulle få spela fotboll, eftersom deras bröst kanske skulle kunna skadas. Det svenska fotbollsförbundet gjorde en undersökning som kom fram till att kvinnor antagligen skulle kunna få spela fotboll utan att riskera hälsan. Det var alltså på den nivån som fotbollsförbundets attityd låg på så sent som på 60- och 70-talet. ”Är det ens fysiskt möjligt för kvinnor att spela fotboll?”.

Förhållandena för både damfotbollen och även för damfotbollsjournalistiken har förbättrats sedan dess, men även år 2013 så får damlandslagsspelare hot om att de inte ens borde få spela fotboll. Nilla Fischer, ordinarie i det svenska landslaget, har fått motta hot av en enda anledning: hon är en kvinna som spelar fotboll. Skrattmatchsattityden sitter kvar, och tidningarna kan inte blunda för att de varit med och påverkat detta. Fischer själv sa hur det faktiskt ser ut:

- Fotbollen är en mansdominerad idrott, en gammal idrott som var männens från början. De tycker väl kanske att vi inkräktar. Det är ju ett manssdominerat samhälle som vi lever i, tyvärr. Det är väl någonting, att de tycker att vi är på deras mark och vill markera revir.

En stor skillnaden som jag upptäckte var att texterna inte är lika genomarbetade när de handlar om damlandslaget. Damfotbollen ska inte ta plats för den riktiga fotbollen. Ett vanligt exempel där är att rubrikerna hos herrlandslaget var betydligt mer inbjudande till läsning, och då rubriker sägs vara en av de svåraste sakerna att skriva som journalist så har man lagt ned mer tid på herrlandslagets rubriker. Det är småsaker som tillsammans skapar en helhet. 

 

Medierna har under många år byggt upp en idé om att herrfotboll är viktigare än damfotboll och det tror läsarna på, och därmed fortsätter man att lägga ned mer tid på herrfotbollsartiklar eftersom det säljer mer. Nog för att tidningarna ska vara vinstdrivande företag och därför motiveras att lägga ned mer tid på herrfotboll, men hur ska något bli mer intressant om man inte lägger ned en likvärdig mängd tid på det?

En annan stor skillnad var att de som läser om herrlandslaget förväntas kunna mer både om ”sitt” landslag, men lustigt nog även mer om fotboll i allmänhet. Damlandslagets artiklar innehöll ett enklare språk och enklare fotbollstermer. Det är okej att Aftonbladet kallar en bänkad herrspelare som Holmén för en tvåvägsmittfältare och alla ska veta vem han är och vad det uttrycket betyder, men något liknande hittade jag inte när jag letade bland damspelarnas artiklar. Där förväntas man bara veta vilka de stora stjärnorna är, och vilka positioner (målvakt/försvarare/mittfältare/anfallare) som de har. Om ens det.

Var ligger argumentet till att de som kollar på damfotboll kan mindre om fotboll än de som kollar på herrfotboll? Bara ge mig några argument så kommer jag att lyssna, för nu kan jag inte se de argumenten. Är det inte underligt att man inte ger läsarna av damfotboll samma chans att förstå fotbollen som de som läser om herrfotboll? Om något kan man ju tycka att om herrfotboll är mer populärt, så borde det dra till sig fler personer som kan mindre om fotboll. Därför kan man till och med argumentera för att det borde vara så att språket för herrfotbollsjournalistik ska vara enklare än det som används i damfotbollsjournalistiken.




Den tredje stora skillnaden är en klassiker i de här sammanhangen: herrspelarna förväntas vara hårda och tuffa, medan damspelarnas artiklar bygger mer på att de spelarna har känslor. Man skriver om hur gulligt damspelaren Öqvist har det med sin nya dotter under fredagsmyskvällarna med tacos och söta filmer, medan herrspelaren Fejzullahu inte förväntas ha några som helst känslor när man pratar om honom som en människa som har haft problem med sin attityd under tidigare år. En herrspelare bryter normer när han visar upp att han har känslor, medan man gärna fortsätter på det klassiska spåret att damspelare ska prata mer om barn och känslor. I texterna verkar det som att herrspelare saknar de båda bitarna. När ser vi ett reportage om Isaksson där det mest handlar om tacokvällar och sitt nyfödda barn?

Det här har varit de stora problemet, att de olika könen har olika mentala egenskaper målas inte bara upp i samhällsdebatter utan även i fotbollsjournalistiken. Det är inte bara dolda budskap i texterna, utan även så enkla saker som vinkeln på ett reportage kan skilja sig oerhört mycket mellan herr- och damlandslaget.

Fenomenet kring förväntingar på män och kvinnor existerar inte bara inom fotbollen. Tolvhed och Cardell gjorde en undersökning kring en artikel om boxaren Ingemar Johansson. Som boxare förväntades man vara stenhård och grov även utanför ringen. Eftersom Johansson inte var det så blev nyhetsvinkeln att han var en man som hade känslor och var snäll. Det var något nytt och oväntat. När man läser om damfotbollsspelare så är det snarare något som man förväntar sig.

Journalisternas medvetna och omedvetna handlingar styr texterna och påverkar läsarnas åsikter. Det kommer kanske alltid att finnas skillnader mellan informationen som sänds ut om herr- och damfotboll, men det viktiga är att vi vågar förstå oss på det här. Det handlar kanske inte om att journalister anser det ena könet vara mer intressant än det andra på fotboll, men i så fall måste man fundera på varför det ändå blir så stora skillnader i texterna.

Även om vi läsare har svårt att göra en helt korrekt mediakritisk läsning av varje artikel så borde vi inse att helhetsbilden av fotbollsjournalistiken inte är så skön som det är lätt att tro. Det finns många små och stora saker som när de upprepas och hamnar i en kontext tillsammans, bildar en allmän åsikt hos läsarna.

Det här är ingenting som kan förändras över en natt, utan genusperspektivet lär fungera ungefär likadant i fotbollsjournalistiken som det gör i samhället. Alla tidigare undersökningar visar att samhället har gått hand i hand med fotboll och fotbollsjournalistik när det gäller jämställdhet. Kollar man på hur samhället har sett ut så kan man också se hur fotboll och fotbollsjournalistiken har sett ut när det gäller behandlingen av de olika könen. Johnny Hjelm har forskat kring ett historiskt perspektiv och funnit att det var först när samhället förändrades som fotbollen också förändrades.




Detta betyder dock inte att fotbollsjournalistiken inte ska ta sitt ansvar, utan det finns många saker att jobba med. Om inte annat för att vara förebilder för resten av samhället. Varför kan inte en så pass allmänbildande yrkeskår som journalister våga vara pionjärer?

När det kom fram att damlandslagsspelare hade blivit hotade på grund av att de spelar fotboll, så valde Aftonbladet att göra en grej om den dåliga kvinnosynen på damspelare i det här landet. Aftonbladet tryckte helt enkelt in ett självmål genom att låtsas att man bara var "the good guy" när man i själva verket många gånger tidigare har visat att man har varit en del i att skapa den nuvarande synen på damfotboll. Man föds inte med tron att herr- och damfotboll ska behandlas så olika. Det är något som man får informerat till sig, bland annat genom tidningarna.




/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Darren in Posh 2.0

The wanky Preston North End went to see the Pope,

The wanky Preston North End went to see the Pope,

The wanky Preston North End went to see the Pope,

and this is what he said: Fuck off!

Who's that team we call the Boro?

Who's that team we all adore?

We're the boys in blue and white

and we're fucking dynamite

'cos Ferguson's mother is a whore!

Så lät det för ungefär ett år sedan på London Road i Peterborough. Darren "Son till sin far" Ferguson hade fått sparken trots ett mastodontarbete med Peterborough United, även kallade Posh. Han hade byggt upp klubben från grunden och lett upp klubben till the Championship, men sedan fick han sparken i november eftersom Posh låg sist i tabellen. Fast det var ju inte hela sanningen. Darren hade ett gräl med ordförande Darragh MacAnthony, en man som också lagt ned ett sjujäkla jobb med klubben men verkar vara en lite svår person, och det blev en olycklig situation där Darrens rykte förstördes rätt kraftigt. Han drog drog till Preston där han fick behålla sitt jobb i ungefär ett år, och en vecka efter att ha fått sparken hade han ett fyra och ett halvt års långt kontrakt med Peterborough igen. Hänger ni med?

Nåväl. Darrag MacAnthony försökte visserligen få Bournemouths unge Eddie Howe som ny tränare, men han drog till Burnley till slut. Eftersom MacAnthony tröttnat på att sparka tränare svalde han sin stolthet och erbjöd Darren tränarjobbet. Detta har delat upp Poshfansen i två läger; en del som tycker det är det logiska och riktiga valet, medan den andra klungan tycker att Darren kunde ha skött sin avgång från Posh betydligt snyggare och därmed har han tappat all form av respekt.

Nyckelspelarna från hans tidigare sejour i klubben finns dock kvar och han har redan börjat göra flera klipp på marknaden som till exempel Leicesters unga men ack så skickliga vänsterback Tom Kennedy. Det blev visserligen 1-3 mot Brighton i nypremiären, men igår kom en 4-0 vinst mot Hartlepool på hemmaplan inför 5 500 åskådare. Det brukade ibland vara runt 10 000 åskådare när Darren var där sist, så Darren har alltså ett jäkla jobb kvar för att övertyga fansen och det kan nästan jämnställas med det jobb han la ned under sina tidigare 3,5 år i klubben. Fast, har han gjort det en gång kan han säkert göra det igen. Så länge han får behålla George Boyd, och man ska ju komma ihåg att om Posh vinner sina två hängmatcher, då är man på direktuppflyttningsplats.

Och ja, hur går det för Howe som nobbade Posh för Burnley? Nja, sådär. 0-0 i premiären mot Sflowerthorpe och Howe försökte köra med Jay "Lasse Nilsson" Rodriguez som ensam spjutspets. Även den gode Howe har en del att jobba på under den närmsta tiden...

/JH

Vad hände med... Nicola Ventola? Del 2

Den första (riktiga) artikeln som publicerades på den här bloggen handlade om Nicola Ventola. Hans karriär har väl inte riktigt ryckt upp sig sedan den där artikeln skrevs. Efter sju sorger och åtta bedrövelser väljer han nu att lägga skorna på hyllan, trots att hans nuvarande lag Novara ser ut att spela i Serie A nästa säsong. Han har bara fått spela sporadiskt den här säsongen, dels på grund av Pablo Gonzalezs succé, dels på grund av skador. Nu väntar en avskedsmatch och efter det kan det nog bli tränaruppdrag.

För snart tio år sedan satt Inter på tre av världens mest lovande anfallare; Nicola Ventola, Mohamed Kallon och Adriano. Dom skull ersätta Vieri och Ronaldo på sikt (även Vieri spelar nuförtiden i Brasilien, på tal om ingenting). Riktigt så blev det väl inte...

/JH

J&J listar

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. Luca Toni (Genoa --> Juventus, lån)

Juventus sitter redan på två högavlönade, gamla, medelmåttliga, brunkarmässiga anfallare i Iaquinta och Amauri. Nu när Iaquinta är skadad tyckte man det var dags att plocka in en tredje. Visst, Toni är en duglig anfallare som kanske kan göra några mål, men absolut inte till det priset (dvs. hans oerhört höga lön). Det måste väl ändå ha funnits några billigare och/eller bättre anfallare ute på marknaden?

2. Francesco Modeste (Genoa --> Parma, byte)
Francesco Modesto gjorde inte många glada i Genoa, och byts nu bort i en stor affär mellan Genoa och Parma. Antonelli och Paloschi går till Genoa medan Modeste och Palladino, plus €7 miljoner, går till Parma. Modeste var på g till Parma redan innan han gick till Genoa, och jag tror att Parma hade gjort en bättre affär om de värvat honom då snarare än nu.

3. Luca Antonelli (Parma --> Genoa, byte)
Inte överdrivet stor skillnad mellan vänsterbackarna Antonelli och Modeste som nu byter klubb, men Antonelli drar det längsta strået av de båda då han har en väldigt stark Genoa-kipplning. Hans far spelade för klubben, och brodern har säsongskort på Gradinata Sud. Om det är något som behövs i Genoa så är det spelare som genuint bryr sig om klubben, och den gode Luca lär åtminstone göra det.

4. Raffaele Palladino (Genoa --> Parma, byte)

Den gode Palladino höll på att slå igenom i Juventus när dom vara nere och vände i Serie B. Det gick inte sådär jättebra till slut utan han skeppades vidare, även om Juventus fortfarande äger halva hans kontrakt. Han har gjort det bra i Genoa och därför fick han också göra ett par landskamper, men de landskamperna känns inte hundra procent motiverade. Det är dock så att Parma behövde lite avlastning bland ytteranfallarna och där passar Palladino in på ett bra sätt. Ingen supervärvning, men kort och gott en logisk och bra värvning.

5. Alberto Paloschi (Parma --> Genoa, byte)

Senast J&J placerade en ung, smart straffområdesitalienare på denna listan var det Robert Acquafresca när denna lämnade Serie B för Cagliari. Det gick som det gick och nu gör vi ett nytt försök med förhoppningsvis samma resultat. Milan äger fortfarande halva Paloschis kontrakt så när han väl blommat ut lär han återvända dit, men nu måste vi bara vänta. Paloschis tid kommer komma; många italienska forwards har haft en lite längre raksträcka än vad som är normalt. Fråga bara Quagliarella, Di Natale, Matri, Borriello etc. Även en sådan som Gilardino exploderade först när han var i ungefär samma ålder som Paloschi är nu. Är Genoas anfallsjakt över?

6. Andrea Ranocchia (Genoa --> Inter, €18,5 miljoner)
På pappret en klockren värvning av Inter. Man köpte ena halvan av den lovande italienska backen redan i somras, och nu, med diverse skadeproblem i klubben, köps den andra halvan loss. En ung italienare på ett utsatt område; Ranocchia kan bli en mycket viktig del i det nya Inter.

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Silly Season vintern 2010-2011.
Så trist att enbart Genoa fick plats på listan. Genoa gör en aldrig besviken när det kommer till antalet övergångar!

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!