Nykomlingarnas år i Bundesliga?

Aristide Bancé - Bundesliganykomling och en av de hetaste afrikanerna i Europeisk klubbfotboll. Bild: Guardian.

Flera tunga profiler lämnade Bundesliga i somras; Baumann, Schneider, Lucio, Pantelic, Diego, Tarnat, Ismael, listan är lång. Förra året täckte Hoffenheim upp ganska mycket att "överraskningsutrymmet", men då inget lag eller specifik spelare fått speciellt mycket uppmärksamhet har flera spelare klivit fram i rampljuset, spelare man aldrig hört talas om och som har gjort det förträffligt bra. Det är en helt ny generation fotbollsspelare som har anlänt till Bundesliga, och det ska bli kul att se hur många av dom som nått landslagsspel inom de närmsta fyra-fem åren. Tyskarnas reservlagssystem, där reservlagen får spela i de vanliga divisionerna, har säkert gjort sitt, men även finanskrisen sätter sina spår, även om det låter mer som en klyscha än ren fakta.

Allra tydligast är "från okänd talang till startelvan-boomen" nog i Schalke, där Magath fullständigt skiter i vilket namn det är på spelartröjan och hur hög lön man har. Carlos Zambrano, Levan Kenia och Lukas Schmitz hade sammanlagt spelat två minuter i Bundesliga innan årets säsong, och nu har de klivit rakt in i startelvan. Kenia och Zambrano är till och med två av de mest givna i laget; de har fått starta samtliga matcher de varit skadefria, något som inte ens till exempel Kevin Kuranyi fått göra. Även Moritz har fått mycket speltid, mannen som gick från Aachens reservlag till Schalkes startelva på två månader.

När Werder Bremen sålde Diego och Baumann slutade ersatte man dom med Borowski och Marin. Man skrotade då även sin speciella 4-4-2 formation mot en 4-3-1-2 vilket har lett till att Philipp Bargfrede, 20 år och även han debutant i Bundesliga i år, fått spela i sex av sju matcher på mittfältet. André Schürrle är en annan intressant en; spelar i Mainz, och har varit en av de bättre anfallarna i hela Bundesliga hitills. Snart 19 år, men är alltså redan tokordinarie tillsammans med den otroligt fräcka och löpstarka Aristide Bancé, 24 år, i Mainzs anfall. Bancé, från Burkina Faso, gör även han Bundesligadebut då han bara spelat i 2. Bundesliga innan, och han lär Mainz inte få behålla mer än säsongen ut, han är så pass bra allaredan.

För ja, det finns ju inte bara tonårsnykomlingar. Heinz Müller kom till Mainz från engelska Barnsley i somras, och har utan tvekan varit den målvakten som imponerat mest i hela Bundesliga. En smågalen gammal man som även varit och testat på spel i Norge där han både var reklamkändis och sparkade ned en motståndare under en match. Även Felix Bastians har testat på spel i hela sju engelska klubbar, trots att han bara är 21 år gammal, detta då han blev utlånad från Nottingham jämnt och ständigt. Efter en bra säsong med Young Boys i Schweiz nu senast spelar han dock i Freiburg, som har skolat om honom från yttermittfältare till mittback, och visst är han ännu inte perfekt på positionen men gör ett gott jobb.

Constant Djakpa, inte bara ett fräckt namn på en ivorian som tidigare spelade i Leverkusens reservlag, utan nu också en het ytterback i Hannover som gör succé under sin första riktiga säsong i Bundesliga. Tim Hoogland och Niko Bungert är två gamla Schalkerejects som även dom gör sina första riktiga säsonger i Bundesliga, nu med Mainz och de håller tätt i försvaret på ett bra sätt. Andres Luthe, 22 år, kom helt plötsligt in i Bochums mål, trots att Heerwagen varit succé i år och Fernandes är gammal portugisisk landslagsmålvakt, och har gjort ett par bra matcher.

Och då har vi inte ens gått in på Bayerns nya, fräscha ynglingsduo: Badstuber och Müller. Badsturber gjorde sin debut i premiären i år mot Hoffenheim, och är ordinarie i mittförsvaret medan Thomas Müller är mannen på allas läppar efter ett par succématcher, även om han fick göra några matcher ifjol är det första den här säsongen han har blommat ut ordentligt. Sedan finns det en hel del som man förväntade sig en del av, men som kanske varit bättre än man trott. Jerome Boateng har äntligen tagit ett kliv i utvecklingen, Andreas Ivanschitz har varit dubbelt så bra man trodde han skulle vara med bland annat tre mål och fyra assist samt Thorben Marx, som varit en av årets värvningar i Bundesliga. Visst var han bra i Bielefeld ifjol, men hans match mot Mainz var något av de bästa en spelare gjort i Bundesliga i år.

Om jag är klar där? Absolut inte, det finns hur många fler exempel som helst, även i 2. Bundesliga. 20-åriga Sandro Kaiser i 1860 München; B-laget ifjol, dominant på mittfältet i år. Anderson är en ung, brasiliansk mittback tillhörande Leverkusen, men utlånad till Fortuna Düsseldorf; där kan vi ha en framtida landslagsman. Hans lagkamrat Michael Ratajczak är visserligen 27 år, men det är först i år han fått vara ordinarie på en högre nivå och har hitills varit en av de bästa spelarna i hela ligan. And the list goes on...

/JH

Veckans look-a-like

Chuck Norris is like a dog, not only because he can smell fear, but because he can piss on whatever he wants.

/JH

Takayuki Morimoto

Seriöst. Spana Gudfadernloggan till höger. Bild: Goal.

Kan en rubrik bli både svårare och enklare än så?

Takayuki Morimoto (森本 貴幸, Morimoto Takayuki) (Kawasaki, 7 maggio 1988) è un calciatore giapponese, attaccante del Catania. È, ad oggi, il giocatore giapponese più giovane ad aver debuttato nel calcio professionistico, nonché il più giovane marcatore nella storia del campionato nipponico.

Från italienska wikisidan om Morimoto. Visst är det väl ett fantastiskt språk? Har man dessutom lite halvkoll på något latinskt språk blir det ännu roligare när man anar vad hela den där inledningen betyder. För att sammanfatta: Takayuki Morimoto är en ung japansk anfallare i Catania, som var jävligt ung då han debuterade i japanska ligan. Men här ska inte sammanfattas. Takayuki Morimoto lär ha varit målsnål under de två första åren i Italien, och ingen kan väl egentligen klandra honom, men 09/10 verkar bli Japans nye fanbärares stora år.

Men för att ta det från början. Morimoto var alltså bara 15 bast då han gjorde sin första match för Tokyo Verdy i japanska högsta divisionen. Den säsongen gjorde han 4 mål på 22 matcher och utsågs så klart till årets nykomling. Mediehypen kring honom var enorm och det fanns många fotbollskännare som var oroliga över vilken effekt det skulle ha på denne femtonårige spoling. Epitetet "Japans Ronaldo" var körsbäret på grädden på glassen.

Morimotos tid i Verdy förflöt dock utan något större intresse från Europa, men när klubben till och med hade ramlat ned i division 2 fick Catania av alla lag upp ögonen för den unge anfallaren, och ett säsongslångt låneavtal skrevs (en italiensk säsong, det vill säga. I Japan kör de Sverige-style). Motimoto började sin tid vid foten av Etna i primaveralaget, och mådde säkert bra av att inte vara mannen som alla skulle ha koll på hela tiden. Efter att ha skött sig bra bland ungtupparna i primaveran fick han under vårdelen av säsongen 06/07 fem chanser i serie A och lyckades konstruera ett mål.

Catania gillade vad de såg och pungade upp med €600 000 för att signa Morimoto permanent. Under andra säsongen i Catania blev det tre gånger så många serie A-matcher för den fortsatt unge japanen, men fortfarande bara ett mål. Men så, come 2008/2009. Morimoto tog för sig mer och mer och det blev uppenbart att den unge anfallaren var på väg att leva upp till all den potential som gjorde att han fick debutera i J-League så otroligt tidigt. Totalt 24 liga- och cupmatcher, och 9 mål. VG för Morimoto, och Catanias klubbledning lär både ha varit nöjda och lite rädda då namn som Man U, C och Everton började dyka upp i ryktessammanhang under sommaren.

Däremot hade det än så länge, av någon outgrundlig anledning, inte blivit någon debut i a-landslaget för Morimoto. Men nu är den desto närmare. Och fan tro det. Morimoto är idag ordinarie i Catania och så sent som i helgen dängde han in 1-0 mot Roma, ett resultat som Catania höll i 90 minuter, men inte längre än så. Hela rossazzurra inledning av säsongen har varit under rätt skarp kritik, än så länge har det inte blivit några segrar, men väl tre oavgjorda, och tränaren Atzori hänger löst. En spelare som dock lyst upp tillvaron någorlunda med sina tre mål på fem matcher är un calciatore giapponese med namnet Takayuki Morimoto.

Det hela lutar verkligen åt att Morimoto axlar manteln som Japans diplomat i den italienska fotbollen, en mantel som tidigare krönt nämnde Nakatas, men även Shunsuke "Vänsterfoten" Nakamuras axlar. Framtiden ser ljus ut för både Morimoto och soluppgångens land.

/JJ

Japaner, japaner, japaner

Europa + Guld + Japan = Sant. Bild: Japansk randomsida

En tråkig rubrik måhända, men Japan är en fotbollsnation i förändring. Nakamura är gammal och Nakata har redan hunnit sluta, men som tur väl är har de några andra riktigt intressanta lirare som redan slagit sig in i det japanska a-landslaget, som var den första nationen att kvalificera sig för VM i Sydafrika nästa år. Landets förbundskapten är den rätt anonyma Takeshi Okada, som tog över sedan Ivica Osim fick en stroke för ett par år sedan, men ingen kan klaga på Okadas resultat. Landet stötte visserligen på något svårt motstånd i kvalet förutom Australien, men det var först i det sista gruppspelet där två lag av fem gick direkt till VM. Laget har en bra mix av rutin och ungdomlig entusiasm, de gamla herrarna har varit med länge och de flesta känns igen, men många av de yngre har haft en kometkarriär.

Spelarna från tidigare år som Takahara, Inamoto och Okubo (för att nämna några) har främst agerat tröjförsäljare, men i takt med att fotbollen blir större i Japan, främst tack vare VM 2002, blir även spelarna bättre. De absolut bästa spelar redan i Europa, men fler lär det bli. Hur många är dom efter VM? Här är några av de som man ska hålla ögonen på.

Keisuke Honda (VVV-Venlo, -86)

En mittfältare som faller helt i undertecknads smak; produktiv och relativt allround. Han flyttade i januari -08 från Nagoya till VVV-Venlo i den holländska andraligan, och gjorde succé direkt. Redan under första, hela säsongen blev han vald till hela ligans bästa spelare då han gjorde hela 16 mål och ungefär lika många assist från en mittfältsposition, och framförallt PSV är riktigt intresserade av honom, men han lär kosta en hel del; det pratas om summor upp till €10 miljoner. Han väntar fortfarande på sitt ordentliga genombrott i landslaget, men det lär inte dröja alltför länge. Inte med den högerfoten och fotbollshjärnan.

Makoto Hasebe (Wolfsburg, -84)

Är väl egentligen "lite för gammal" för den här listan, men han har bara en och en halv säsong i europeisk fotboll så han utvecklas fortfarande. Han spelar så gott som varje match för Wolfsburg under hans snart två år i klubben, även om han oftast blir in- eller utbytt. Även han är rätt allround i sin spelstil, och spelar lite varstans på mittfältet; både offensivt och defensivt. Han gjorde mål så sent som igår i Bundesliga, och även om han aldrig lär bli någon Nakata är väl ordet nyttig ett rätt bra ord att beskriva Hasebe med.

Shinji Kagawa (Cerezo Osaka, -89)

En spelare med en exploderande utveckling. Blev ordinarie redan under sin första säsong i A-laget hos Cerezo, och är numera även ordinarie i landslaget trots att han bara spelar i andradivisionen. Har redan hunnit spela över 100 ligamatcher för sin klubb, och har på de matcherna gjort smått imponerande 44 mål - trots att han är mittfältare! Han besitter en fin teknik, bra tillslag, förmåga att lägga smörpass i djupled men framförallt har han en otrolig penetrationsförmåga (jag var bara tvungen att skriva det). Han totalt löper sönder motståndarmittfälten utan några som helst problem, och han fick provspela med Barcelona och Real Madrid i somras. Han fick då inget kontrakt, men det är bara en tidsfråga innan någon annan europeisk klubb köper upp honom.

Takashi Inui (Cerezo Osaka, -88)

Kagawas lekkamrat i Cerezo, och dom är relativt lika varandra både till fysiken (små, kvicka) men även till spelstilen. Dock är Kagawa en spelare som helst kommer centralt och passar sig igenom, medan Inui är mer en klassisk yttermittfältare, med fina dribblingar och en känsla för att göra snygga mål. Gjorde nyligen sin A-landslagsdebut, nu återstår det att se om han platsar i nästa års VM-trupp.

Daisuke Kikuchi (Shonan Bellmare, -91)

Gjorde debut redan som 16-åring i den japanska andradivisionen, och är numera ordinarie i Shonan. Han är inte helt olik en viss Keisuke Honda i spelstilen, framförallt när det kommer till tillslaget på bollen, och här är det också bara en tidsfråga innan A-landslagsdebut och Europaflytt.

Atsuto Uchida (Kashima Antlers, -88)

Precis som många andra ynglingar i den här posten, är Uchida en spelare som blev ordinarie ganska kvickt efter sin debut. En så kallad modern ytterback med stora lungor som redan spelat över 20 landskamper. Ingen spelare som kanske märks, men är alltid uppskattad för sitt slit.

Har jag glömt någon? Nej, jag tror inte det. Det finns ju visserligen en 21-årig japansk anfallare i Catania som kallas för den nya Ronaldo, men jag vet inte om han är något att ha. Kanske blir mer om honom från en annan Jonas inom en snar framtid...

/JH

J&J listar

Nugent for England! Bild: Guardian

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. IFKs stolpfusk
Fusk eller smart? Tja, det är klart att det är rätt svindlande finurligt. Jag själv stod bara några meter från ena stolpen på Behrn Arena i onsdags och fattade ingenting. Så ja, lite häftigt är det allt. Men samtidigt är det total och fullkomlig brist på respekt för motståndarna, domaren och spelet i sig. För att leda in det på nästa tema lite smått: detta är värre än Ronaldo-filmningar och Messi-hands-mål tillsammans. Straff ska delas ut.

2. La Liga
Att tippa La Liga i år känns ungefär som att tippa om Palermo ska ge fler än tre tränare sparken den här säsongen - fruktansvärt förutsägbart. Varken Sevilla, Atleti, Valencia eller Villarreal imponerar, och det känns som bara ett fåtal lag kommer kunna ha någon som helst chans i fler ligamatcher än de 34 man inte möter Real och Barcelona i år. Dessutom känns det skrällfritt bland bottenlagen. Gäsp.

3. U20 VM
För fan, Tahiti är med! Bara det är värt entrepengarna. Visst älskar man dessa ungdomsturneringar, och det är underbart att likt denna dag febrig sitta och följa flera livematcher på en och samma dag. Men really, vad är grejen med att lägga det en månad in på säsongen? En hel del klubbar får lida, även om vissa av de största namnen inte kommer till spel. Men för oss connaisseurer gör det inte så jättemycket, utan detta blir en chans att bredda kunnandet och att få njuta av många mindre kända talangers framfart på den egyptiska scenen.

4. Romas 3-0 mot Fiorentina
Ett fantastiskt fotbollsmål, som hade de viktigaste ingredienserna för att spela den bästa fotbollen; enkelhet, rakhet, snabbhet och kämparglöd. En långboll från eget straffområde slagen av Riise, en Totti (mannen som inte kan ta emot en boll) som gör en fin mottagning och klack till Perrotta, som dribblar runt ute på kanten. Bollen vidare till De Rossi, som slår en krossboll mot en vackert djupledslöpande Totti, en yttersida till De Rossi som slänger sig fram och från straffområdeslinjen trycker in bollen i mål via huvudet. Ett mål som hade passat i fotbollens ABC.

Skåda.

5. Di Natale
Antonio "Av Julen" är något så fantastiskt som en riktig, riktig världsklass-spelare som stannat i sin kära klubb, trots att lönekuvertet inte är fylld till bristningsgränsen och att CL-kvartsfinaler inte är lika med ett måste. Nog för att Di Natale inte är någon samma-klubb-genom-hela-karriären-snubbe, men han trivs bra i sitt Udine med lagkaptensbindeln runt armen och har tackat nej till de anbud som kommit från andra klubbar. Di Natale är alltså en liten, snabb, oändligt tekniskt skicklig målskytt av rang. Just nu verkar han bära hela Udinese på sina axlar, och 7 mål på 5 matcher (resten av laget har mäktat med 1 på samma tid) talar sitt tydliga språk.

6. Burnley
Visst har man förlorat samtliga bortamatcher hitills, men man får inte glömma bort att det har varit mot tre av Premier Leagues bästa hemmalag - Chelsea, Liverpool och Stoke, och i ligacupen mot Barnsley lirade man med en reservuppställning. Hemma på Turf Moor har man dock tre raka segrar, detta mot Sunderland, Everton och Manchester United. Ett enastående facit, men det är å andra sidan en enastående klubb. En blandning av Hulls fjolårsförmåga att slå underifrån, Stokes hemmaspel, Fulhams karaktär och Roberto Martinez's fotbollstänk. Dessutom besitter de en av Englands skönaste trupper med bland annat Tyrone Mears (en engelsman i Ligue 1?), danske Brian Jensen, stenhårde Clarke Carlisle och den evigt unge Graham Alexander, som hade lirat i en bra mycket större klubb om han vore ett halvt millenium yngre.

Och Nugent!

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Inters mercato
Visst, vi klagade på dom innan den här säsongen, men när Eto'o, Milito, Motta och Lucio ständigt är de bästa bland Inters spelare (och dessutom är dom som fixar resultaten), då vet man att ett lag har agerat bra på Silly Season. Det roligaste är nästan att den värvningen som kändes bäst, Sneijder, är den som lyckats minst.

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!

Eintracht Frankfurt - Fantastiska i det tysta

Mannen som nästan ser bättre ut än Tomislav Piplica - Ioannis Amanatidis.

Det är lätt att glömma bort Eintracht Frankfurt. För de flesta känns de antagligen som tyskarnas svar på Middlesbrough ungefär; de finns där i högstadivisionen, men inte så mycket mer än att bara existera och slåss om en 12-13:e plats. Dock är man så mycket mer än ett anonymt brnkargäng från bankstaden Frankfurt; man är ett av de fräckaste lagen i hela Tyskland. En gammal storklubb som spelade Europacupfinaler tidigare om åren, men runt milleniumskiftet åkte man lite hiss mellan Bundesliga och 2. Bundesliga för första gången någonsin i klubbens historia. Numera är man dock tillbaka på allvar i Bundesliga, även om mittenplaceringarna avlöser varandra.

Klubben har haft två av de skönaste anfallarna tysk fotboll någonsin skådat - Tony Yeboah och Bernd Hölzenbein. Tony Yeboah från Ghana kunde göra något fruktansvärt jävulskt snygga mål och snittade ett halvt mål per match innan han drog till Leeds, och Bernd Hölzenbein (vilket namn!) höll på att avgöra två internationella landslagsmästerskapsfinaler på raken; först när han filmade till sig en avgörande straff i VM 74 för att sedan i EM 76 göra 2-2 i slutsekunderna mot Tjeckoslovakien, en final som dock Tjeckoslovakien vann efter förlängning. Ironiskt nog var det även Hölzenbein, under sin tid som sportchef senare i klubben, som värvade in nämnda Yeboah till klubben. Hölzenbein gjorde även det kanske mest oväntade målet som fotbollsvärlden någonsin skådat, en minut in i klippet här.

Nuförtiden sitter man på hela Tysklands kanske bästa målvaktsuppsättning i form avextremt talangfulla Ralf Fährmann, Markus Pröll (en sådan där kille som är så nära landslaget, men ändå en bit ifrån) och gamle makedoniern Ola Nikolov, som ironiskt nog fått stå samtliga matcher hitills den här säsongen då både Fährmann och Pröll varit skadade. En kille som Jan Zimmermann hade kanske kunnat vara andremålvakt i ett sämre Bundesligalag - i Eintracht är han fjärdemålvakt. Den fantastiska målvaktsuppsättningen till trots; man är ständigt en av de lagen som släpper in flest mål i hela Bundesliga, år in och år ut. Lite Atletico de Madridvarning.

Klubben har dessutom haft ett par idioter genom åren; Jermaine Jones och Albert Streit bland annat. De bägge gick för några år sedan till Schalke, men under tiden i Eintracht skallade de ned motståndartränare, gick till attack mot homosexuella och skällde ut den tyska förbundskaptenen. Vem sa att de tyska idioterna inte fanns längre? Även den i tidigare poster nämnda Michael Anicic blev fotbollsfostrad här, och Zlatan Bajramovic lirar här just nu precis som Maik Franz. De bägge snittar tillsammans ungefär lika många gula kort på en säsong som ett helt lag brukar göra. Det ska vara en prövning för kropp, själv och sinne att möta Eintracht.

I anfallet finns det råpotential; unge tjecken Martin Fenin bara går och väntar på det där definitiva genombrottet i Bundesliga, Ümit Kormaz är mestadels värdelös, gamle greken Liberopoulos besitter en fantastisk fotbollshjärna och hans landsmann Ioannis Amanatidis vet man aldrig vart man har. Han har dock en helt fantastisk hår- och skäggväxt, och han är numera kapten och lite av "Mr. Eintracht Frankfurt". Det är även en sak att berätta för barnen att man har sett Alexander Meier spela fotboll. Han når nära två meter över marken, men en riktig spindel i nätet på mittfältet. Produktiv är han också, han brukar göra en del mål och assist. Hade man fått in den gudomliga fotbollsliraren Lincoln i somras hade jag varit störtförälskad i mittfältet; Meier, Lincoln, Bajramovic, Teber, Caio (alla lag har en brasse)...

Lagets tränare än Michael Skibbe, en välutbildad ung herre som redan tränat Dortmund, Bayer Leverkusen, Galatasaray och varit assisterande coach i det tyska landslaget. Inte illa för en 44-åring, och han har börjat säsongen rätt bra, då man ligger och nosar på ligaplatserna som leder till spel i Europa. I gårdagens cupmatch vann man med 6-4 (!) mot Aachen, bara ett sådant resultat är värd en liten applåd. Kicker kallade matchen för "wahnsinn", och det är bara att hålla med. Tio mål i en jämn match finns inte i de dimensionerna vi känner till. I vilket fall, Skibbe har äntligen lyckats hitta lite stabilitet i de defensiva leden (om man räknar bort de fyra insläppta mot Aachen), och man är faktiskt obesegrade hitills i år även om man inte mött på något kanonmotstånd. De kommande matcherna möter man bland annat Stuttgart, Schalke och Bayern Munchen - ett riktigt elddop för Skibbe.

Glömde jag? Nej då. Skåda, ett av de bästa fansklippen som någonsin funnits på The Internet.

Eintrachtfansen, inspirerade av Astrid Lindgren.

En bättre avslutning på denna hyllning går knappast att få.

/JH

J&J listar

Världens mittpunkt? Bild: Amige.

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. UEFA
UEFAs agerande i Eduardogate är ett bevis på att UEFA faktiskt kan skina till med några bra idéer lite då och då, men som vanligt är man totalt värdelös på att genomföra dom. Hur kan man helt ta bort en två matchers lång avstängning bara sådär? Vad mer fanns det att se på videobanden? Varför stängde man av honom från första början då? Några mer kommentarer behövs egentligen inte. Det är så uruselt, patetiskt och amatörmässigt gjort av Fotbollseuropas styrande herrar.

2. Atletico de Madrid
Atleti har behållt Agüero och Forlàn, äh vad fan, man har samma lag som förra säsongen, förutom att Ever Banega gått tillbaka till Valencia. Och så har man förstärkt lite här och där, med Spaniens bästa unge målvakt, till exempel. Och nej, man kan knappast lasta Sergio Asenjo för den tunga starten Madrids andralag haft. 0-3 i premiären borta mot Malaga, 1-1 hemma mot Racing och 1-1 hemma mot APOEL Nicosia i Champions League. Resultaten har inte imponerat, och det är defensiven som ser allra skakigast ut, och Abel Resino har satt sig i ett perfekt läge för att bli bara-en-i-ledet av sparkade Atleti-tränare.

3. Femdomarssystemet
Det enda man hörde inför gårdagskvällens premiär för femdomarssystemet inom Europeisk toppfotboll var negativa röster. Evertons David Moyes tyckte inte att man blivit tillräckligt informerade om vad de två nya straffområdesdomarna exakt kommer att bidra med, och Celtics Tony Mowbray befarade att det bara kommer att leda till att vi har ytterligare en person att ifrågasätta då de missat något "uppenbart" i straffområdet. Chelseas Petr Cech tyckte att man skulle löpa hela linan ut och satsa på teknologi istället, och fällde den redan klassiska repliken: "The human eye cannot replace technology". Jag är i alla fall glad att man fortfarande inte blandar in kameraövervakning som en effektiv del av matcherna. Och var det nån som hörde nåt en missad hands, en avgörande tröjdragning som gick obestraffad eller två blåsta straffar för mycket? Vi väntar och ser vad som blir av detta.

4. Union Berlin
Kultlaget från huvfudstaden har börjat säsongen i 2. Bundesliga på ett förträffligt bra sätt. Nykomlingarna har bara ett poängtapp såhär långt, och ligger på delad serieledning med St. Pauli såhär långt. Man fick 5-4 i helgen mot Paderborn, och Bremenlånet Mosquera kom med i omgångens elva för tredje gången på sex försök. Inte illa. Det återstår att se om man blir ett Wolfsburg eller ett Hoffenheim det här året, men det är alltid trevligt med trevliga lag som bjuder på trevlig fotboll, och samtidigt lyckas få med sig resultaten.

5. Baltikum
Fotbollens utveckling i Baltikum går framåt så det knakar och brakar. Ventspils klarade 1-1 mot Hertha Berlin i Europa League igår, och det går än bättre i VM-kvalet. Lettland har fortfarande stor chans att ta sig till VM, Estland fick 0-0 mot Turkiet nyligen och Litauen har också gjort det rätt bra i sin grupp. Har Baltikum snart gått om Skandinavien?

6. Zena
Kan en fotbollsstad bli hetare? Wein har några lag ute i Europa League, men liguriens två stora flaggskepp har rejäl vind i seglen. För er som inte kan er liguriska betyder alltså Zena Genua på svenska. Stadens två lag Genoa och Sampdoria har kammat hem full pott efter tre omgångar i Serie A (bara Juve är lika bra), och man har gjort det med extremt underhållande fotboll. Å ena sidan har vi Gasperinis 3-4-3 i Genoa, som till och med fungerar obehindrat efter en utvisning (4-1 mot Napoli med tio man), och på andra sidan står Sampdoria med karismatiske Luigi Del Neri vid sidlinjen och så mycket 4-4-2 att Roy Hodgson hade varit stolt. Genoa Cricket and Football Club, italiens äldsta fotbollsklubb, har dock ett plus på Samp: 16-årige offensive stortalangen Stephane El Shaarway har vid flera tillfällen senaste halvåret figurerat på bänken, och till och med fått göra några minuter i ligaspelet. Sen spelar ju de båda lagen på italiens mest fantastiska arena, Luigi Ferraris. Må de båda hålla sig kvar i tabelltoppen för resten av säsongen.

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Iker Munain
Sexton bast, nära på ordinarie i Athletic Bilbao, målskytt i baskernas kross av Rapid Wien. Hoppas han är starten på en ny storhetstid för Athletic.

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!

Stora städer och mindre lag, del 1

Las Palmas - La Primera-mässig stad? Bild: FlightLine.

Jag tycker att det finns en väldigt viktig grundregel när det kommer till fotboll: det spelar ingen roll hur små medel du har att jobba med, satsar och planerar man klokt och långsiktigt kan man nå väldigt långt. I Spanien konkurrerar Villarreal från en sömnig stad med cirka 43 000 invånare med de riktigt stora om Champions League-platser. Och i Sverige är lilla Mjällby, som spelar sina hemmamatcher på en stadion i en stad med knappa 800 invånare.

Allt detta är förstås väldigt fascinerande, hur lag från så små städer kan uträtta så stora saker. Men ett område som man oftast hoppar över är motsatsen: hur kommer det sig egentligen att det i vårt vackra Europa finns så många stora städer utan något propert fotbollslag?

Om du tände på den frågeställningen kan det vara värt att fortsätta läsa. Här kommer nämligen en sammanställning över de största städerna i de största europeiska länderna, som inte kan ståta med ett lag i högsta divisionen. Konceptet går ut på att jag kollat upp de tio största städerna i 4 av de största europeiska länderna (i del 1, fler följer i del 2), och sett vilka av dem som inte kan erbjuda sina invånare top flight football varannan helg.

England
top 10-städer som inte har lag i högsta ligan:

Leeds - 761 100 invånare
Lite beroende på hur man räknar antalet invånare i städerna så får man fram lite olika siffror (som för övrigt är hämtade från wikipedia, allihopa). Leeds med omnejd, alltså förorter, uppgår i drygt en kvarts miljon invånare som får nöja sig med inte Championship-fotboll, utan något så banalt som League 1. Alla känner ni väl till historien om Leeds uppgång och fall under 2000-talet, så det är inget jag ska älta. Klart är i alla fall att Leeds efter några tunga år med diverse poängavdrag och otursmatcher på Wembley till slut är på väg mot en säker resa till Championship efter 6 segrar och 1 oavgjord på de 7 första matcherna på säsongen i ligan.

Sheffield - 530 300
Fotbollen som vi till hyfsad del känner den idags födelsestad, aj aj! Förutom världens första fotbollsklubb (utöver universitetslag) Sheffield FC, som harvar i de lokala serierna, så är lagets två stora lag förstås Wednesday och United. Båda spelar i Championship för närvarande, och de senaste åren har Sheffield United varit det mer framgångsrika laget av de båda. The Steel City Derby är fortfarande ett av de allra hetaste i England, men det lär nog dröja innan vi får se de båda göra upp framför världens tevekameror i Premier League.

Bristol - 420 556
True story: som yngre, litterärt ambitiös slog jag en dag upp kartboken för att hitta en stor stad i England "som inte hade något fotbollslag". Jag såg att Bristol var en stor stad, och då jag inte hört om något fotbollslag därifrån så föll valet på staden som bara ligger ett riktigt bra mack-kast från Wales. Och, valet bestod här i att bli objekt för min egen berättelse om en påhittad fotbollsklubb. Jag skrev några A4-ark på datorn om Bristol FC, hur de tog sig upp i Premier League och hur truppen utformades och hur fansen hade det på läktaren. Sällan visste jag att Bristol City flera år senare skulle vara så oerhört nära en plats i den engelska fotbollens finrum. För det var ju så, att förrförra säsongen föll man mot Hull i play off-finalen på Wembley. Efter att ha missat slutspelet förra säsongen tar man i år nya tag med ett lag där unge Nicky Maynard gör i princip varenda mål. Och för er som följer Skins är en kommentar om Bristol Rovers på sin plats också: de ligger trea i League One. Så.

Leicester - 330 574
En stad och ett lag som fallit i glömska sedan man hade något år i PL i början av 2000-talet. Nu för tiden har man precis gått upp i The Championship, och med den hyfsat kontroversielle Milan Mandaric på ägarposten och gamle nödlösningsmannen för så många klubbar, Nigel Pearson, på tränarbänken, så har man öppnat positivt och ligger åtta i Championship så här långt. Gamle Liverpoolsvensken Astrit Ajdarevic får sin fortsatta fotbollsfostran här också, och förstås: man spelar sina hemmamatcher på finfina Walkers Bow... förlåt, Stadium.

Coventry - 303 475
Att Coventry en gång i tiden, inte allt för längesedan, spelat i Premier League, och tränats av Roland Nilsson i näst högsta ligan, och att Magnus Hedman vaktat kassen, är svårt att greppa idag. Coventry har inte sjunkit lika lågt som Leicester eller Leeds gjort de senaste åren, men sedan man ramlade ur Premier League sommaren 2001 har man konstant legat på den undre halvan av tabellen, och inte sällan fått slåss för sitt liv för att hänga kvar. Nej, som Coventrysupporter har det inte varit någon rolig tillvaro. Men man har i alla fall en state of the art arena som inte ens har fem år på nacken att spela sina hemmamatcher på. Dessutom har en viss typ av harmoni återfunnit sig i klubben, då man förlikat sig med tanken på att man faktiskt inte är i närheten av PL-klass, och att man inte behöver känna panik över det.


Italien

-
Ta mig tusan, i och med att Bari gick upp var topp 10 komplett. Alla de största italienska städerna har ett lag med i Serie A. Närmaste stad då? Venedig, faktiskt. Och ironiskt nog så är det snustorrt på fotbollsklubbar i gondolernas stad. Inte en enda i närheten av någon hyfsad placering. Venezia har fter ekonomiska problem fallit som en sten rakt ut i Venetianska lagunen, och i somras förklarades klubben bankrutt och fick börja om i seriesystemet under namnet FBC Venezia. Men Gud ska veta att är det något som Venedig förtjänar, förutom att inte sjunka, så är det ett riktigt bra fotbollslag.


Spanien

Murcia - 430 571
Murcia gjorde ju ett rätt skönt avtryck i La Liga innan man trillade ner i Adelante igen. För tusan, Henok Goitom spelade ju här! Real Murcia är inklämt mellan den fotbollstokiga Valencia-regionen och den än mer fotbollstokiga solkusten. Laget har egentligen inte någon historia att tala om, även om man bildades så tidigt som 1903, så har man bara gjort några enstaka sejourer i Primera Division. Och själva staden har inte alltid varit så stor som den är idag, utan växte oerhört starkt genom hela 1900-talet. Kanske 2000-talet blir Murcias decennium istället?

Las Palmas - 381 123
Det är inte lätt att bedriva en toppsatsande fotbollsklubb från en inte allt för stor ö. Las Palmas, som ligger på Gran Canaria, huvudön i de berömda Kanarieöarna, har underlaget och en härlig modern tradition av att fostra duktiga spelare. I år har till exempel både Guayre och Josico vänt hem till sin moderförening för att hjälpa klubben att undvika förra årets debacle med nedflyttningshot, och förhoppningsvis sikta mot La Liga igen.


Frankrike

Nantes - 282 853
FC Nantes Atlantique vann Ligue 1 säsongen 00/01, sista klubben som vann innan Lyon bestämde sig för att svepa hem sju raka ligatitlar. På den gamla goda tiden kände jag franska ligan som en liga där ingenting var säkert och absolut allt kunde hända. Eurogoals efter klockan 18 nån gång på måndagar var the shit, och ett tag där hade jag rätt bra koll på franska, holländska och belgiska ligan. Men Nates, ja. Jag tyckte verkligen om det där gula laget på den robusta arenan, men framför allt älskade jag målisen Mickaël Landreau. Menn allt eftersom åren gick, och i takt med att Nantes gjorde som alla andra franska lag på den tiden och slumpade fram nästa säsongs slutplacering: 10:a. I samma veva blev klubben dessutom uppköpt av ett medieföretag, som egentligen inte var speciellt intresserade av fotboll. Och hur var det nu med teorin om att planering leder till framgång? Jodå, Nantes spelar nu i Ligue 2.

Strasbourg - 272 975
Något mindre än Nantes, beläget i Alsace-området i östra Frankrike, och mest känt i fotbollsväg för att ha fostrat Arsene Wenger. Strasbourg har flitigt figurerat i Ligue 1 under 2000-talet, men det har också blivit obekvämt många i Ligue 2. Och eftersom Strasbourg praktiskt taget ligger i Tyskland kan vi förstås hitta ett svenskintresse över de senaste åren här också: Pontus Farnerud gjorde två säsonger här, en 03/04 och en 05/06. Strasbourg åkte förresten i senaste omgången på en 2-1 förlust borta mot Nantes, och gulingarna ligger tvåa från toppen och halvtyskarna tvåa från botten i Liegue 2 efter 6 omgångar.

Del 2 kommer upp i helgen, då tar vi oss en titt på den del av Europa där man lite oftare äter gröt.

/JJ

Die Kult-Elf der Deutschland, Del 2

Det är inte Tomas Brolins long-lost latinska broder, utan vems? Bild: Globo

Gårdagens lista med tyska kultlirare får idag sin uppföljare. Ingen Viktor Agali, men däremot bland annat två fransmän och en av fyra Zlatans som spelar på relativt hög europeisk nivå.

Mittfältare #1: Jörg Böhme

En av de mest ojämna spelarna Bundesliga har skådat på senare år. Var ingen jättelöpare ute på vänsterkanten, men hade en vänsterfot som få någonsin har skådat. Jag skulle vilja gå så långt och säga att han hade ett av de bästa tillslagen bland alla spelare som lirat under 2000-talet. Var född i Östtyskland, men spelade mestadels för Arminia Bielefeld och Schalke 04. Han är numera hjälptränare åt Arminias reservlag då han la av förra sommaren. Tysk landslagsman vid tio tillfällen; bland annat var han med i VM-truppen 2002.

Mittfältare #2: Zlatan Bajramovic

En helt fantastisk duktig fotbollsspelare som tyvärr aldrig fick sitt stora genombrott på högsta tyska nivå. Fostrad i St. Pauli, trots sina bosniska rötter, och var där i hela tretton år innan han bytte och gjorde succé i Freiburg, för att sedan växla in och ut från Schalkes startelva. Är absolut ingen 90-minutersspelare då han inte orkar med/är för ojämn under matcherna, och får ständigt såväl gula som röda kort. Dock är han fruktansvärt uppskattad, även om Frankfurtfansen, hans nuvarande klubb, börjar bli lite trötta på alla hans skadeproblem.

Mittfältare #3: Michael Anicic

Fick sitt genombrott i Eintracht Frankfurt i början på 90-talet, och varenda storklubb i Tyskland ville ha honom. Han valde dock att stanna, vilket blev så fel det kunde bli. Han gick till Österrike bara några år efter genombrottet, och övergångarna avlöste varandra under så gott som varje sommar. Totalt genomförde Anicic tretton byten av klubb under sin aktiva karriär, allt som oftast var det för att klubbarna inte ville behålla honom. Flera av hans klubbar stängde av honmo självmant då han var en för stor diva som även tvingades till runt 10 operationer under sin karriär på grund av ett dåligt knä. Han skulle egentligen ha flyttat till Ecuador (!) i somras, men han tyckte det var för varmt där (...) och avslutade spelarkarriären för att bli scout i Wormatia Worms. En fattigmans Effenberg.

Anfallare #1: Alex Alves

Hertha Berlin brukar ha några brasilianska inslag i sin trupp, en av de dyraste och mest omtalade är nog Alex Alves. Han kom för mycket dyra pengar år 2000, öppnade med ett mål direkt efter avspark från mittpunkten, blev stoppad av polisen mängder med gånger då han körde utan körkort, hade en röv som Niklas Skoog hade varit stolt över och var fruktansvärt mycket upp och ned på fotbollsplanen. Han lämnade klubben 2003, spelade för mängder med brasseklubbar (han är bland de som bytt klubbar flest gånger bland de stora fotbollsscenerna runt om i världen) men tillhör idag Kavala, bottenlag i den grekiska ligan. Han är dessutom Dani Alves brorsa. Det är alltså så här Dani Alves kommer se ut om några år.

Anfallare #2: Morike Sako

Tittar man på hans statistik borde man bara skaka på huvudet; att som anfallare göra tre mål vardera på två säsonger i den engelska fjärdedivisionen, och fyra mål i St. Paulitröjan, är skrattretande, men han är ändå en förvånansvärt bra spelare. Det är lite Peter Crouch över honom; över 2 meter lång, smal som en sticka, har en förvånansvärt bra teknik och är dessutom en jävla kämpe, men så var det ju det här med målskyttet då. Franskmaliern är dessutom rätt skadedrabbad, men totalt omöjlig att ogilla.

Anfallare #3: Lilian Laslandes

Det är lätt att glömma bort att den här killen spelat i Bundesliga, men han gjorde faktiskt några matcher för Köln under 2002, på lån från Sunderland som trodde att de hade hämtat in en potentiell skyttekung när de värvat honom dyrt bara ett år tidigare. Laslandes var dock så fatalt usel under sitt halvår i Bundesliga att han kan vara en av de sämsta som någonsin tillhört en Bundesligaklubb. Han fick smeknamnet "LasLandesliga" (Landesliga = sjunde högsta divisionen i Tyskland) och i en undersökning blev han vald till den sämsta värvningen någonsin av en Bundesligaklubb - trots att han bara var på lån! Han är numera en rätt framgångsrik handbollsspelare då han la fotbollsskorna på hyllan 2008.

Det var den här listan, och elvan blir därmed något såhär;

Alex Alves - Morike Sako - Lilian Laslandes
Jörg Böhme - Zlatan Bajramovic - Michael Aničić
Yves Eigenrauch - Steve Gohouri - Maik Franz - Willi Landgraf
Tomislav Piplica

Inte illa, va?

/JH

Die Kult-Elf der Deutschland, Del 1

Större än Lehmann? Och vad är grejen med hårbandet? Bild: Focus

Tysk fotboll brukar bjuda på många härliga profiler; allt ifrån Stefan Effenberg till Felix Magath till Markus Merk. Därför valde jag att lägga ned projektet om en världsomfattande kultelva, och valde att ta lite enkelt om de elva spelarna jag har uppskattat som mest inom den tyska fotbollen, då det finns ett sådant stort smörgårsbord att ta ifrån!

Målvakt: Tomislav Piplica

Bosniern slutade visserligen i somras då hans Cottbus åkte ur Bundesliga, men folk pratar fortfarande om hans målvaktsspel, klassiska självmål och avskyvärda frisyr och hårband. Han var en målvakt som kunde blanda helt vansinniga räddningar med ingripanden som det här. Det blev totalt elva år i Tyskland, samtliga i östinspererade Cottbus, och konkurrensen bland kultmålvakter i Tyskland (Heinz Müller, Jens Lehmann, Mondragon etc.) visar hur stor Pipi var. En riktig legend som inte kommer bli glömd i första taget.

Högerback: Willi Landgraf

Spelade över 500 matcher - samtliga i 2. Bundesliga. Han spelade inte en enda minut i Bundesliga under hela sin karriär, trots att han tillhörde Schalkes reservlag under sina tre sista år som aktiv vilket har gjort att fått titeln "Mr. 2. Bundesliga" av hela tyska folket. 1,66 m lång, och med en karaktär som få vågar drömma om att ha. Då han aldrig fick chansen i Schalkes A-lag valde han att avsluta spelarkarriären i somras men är numera kvar i klubben som ungdomstränare. Han har även hunnit med att ge ut boken "Nie Mehr Zweite Liga" - klockrent.

Mittback #1: Maik Franz

En av hela Bundesligas mest hatade personer, alla kategorier. Gränsen mellan att vara hård och att vara ful i närkamperna är ibland rätt tunn, men Franz går alltid över på den fula sidan. Dock; en stor ledare, och en rätt duktig mittback, men går man runt och kallar folk för arslen och blir avstängd för grova tacklingar i parti och minut är det inte alltid för ens fotbollskvalitéer man blir ihågkommen. Numera i Eintracht Frankfurt, där han börjat den här säsongen lysande. Det är dock bara en tidsfråga innan han hamnar i blåsväder igen.

Mittback #2: Steve Gohouri

När Gud skulle skapa den typiska afrikanska mittbacken valde han troligen Gohouri som modell. Råpotential så det osar om det, men han kan ibland vara fatalt urusel, storväxt, hård som granit och målfarlig; han var anfallare i unga dar. Han har dessutom hunnit med en del skandaler, och så spelar han i die Fohlen (Gladbach för de som inte vet). Bara det är värt ett plus för ivorianen.

Vänsterback: Yves Eigenrauch

Världens snällaste människa. Ungefär 1,70 m lång och med en gudomlig pondus och vilja på planen, men snittade mindre än en varning per säsong och fick inte ett enda rött kort under hela karriären. En Bielefeldprodukt, men spelade i Schalke under sin tid som proffs innan han avslutade spelarkarriären för några år sedan. Är numera engagerad i mängder med välgörenhetsprojekt och dylikt, och är totalälskad i så gott som hela Tyskland. Och ja, jag vet att han främst spelade i en högerbacksposition, men en kultelva utan både Landgraf och Eigenrauch går inte...

Del 2, med mittfältet och anfallet, kommer troligen imorgon - då med bland annat en 2-metersafrikan och Bundesligas mest ojämna spelare någonsin.

/JH

Veckans look-a-like

J&J brukar inte rikta så mycket fokus på domarna här i bloggen, men dom har såklart ett relativt viktigt jobb i fotbollsvärlden också. Roberto Rosetti verkar dock ha så starka släktband till David Hasselhoff att vi dock inte kan undgå att inte nämna det!

/JH

And you thought I was here on vacation...

Robbie and Macca still going strong. Bild: Telegraph

Robbie Fowler är ingen av mina favoriter, men en Premier League-legend, som valde att avsluta karriären på ett något udda sätt; i Australien. Den forne Liverpoolskyttekungen och kokainmålgestsnubben tillhör idag nybildade North Queensland Fury i A-League, som Australiens högstaliga kallas. Han fick kritik innan han ens hann sätta på sig fotbollsdojorna i sin nya klubb, då han var dyr i lön och direkt fick ta över lagkaptensbindeln vilket inte var speciellt populärt. Han blev såklart klubbens "marquee player", dvs. den spelaren som inte räknas in i lönetaket, och när fansen fick veta hans lön gick de bananas. Nog för att det i år är klubbens första säsong i A-League någonsin, men borde man inte kunna få tag i en bättre fotbollsspelare som dessutom inte var tydligt överviktig? Eller?

Svaret är nog nej. Robbie Fowler har tokdominerat i ligan, även om North Queensland varit totalusla och hade inkasserat två poäng på fem matcher innan helgens drabbning mot Sydney FC. Robbie hade gjort tre mål, visserligen en av dom på straff, men de andra två var riktiga pärlor, men inte lika vackra som den matchavgörande kalasträffen han fick på mot Sydney FC idag. Ett stenhårt chippskott utanför straffområdet i en fin båge över målvakten Bolton, och klubbens tre första poäng i A-League någonsin var säkrade, detta då John Aloisi (ja, den Aloisi) bland annat missade en straff. Fyra mål på sex matcher, och stående ovationer efter varje match riktade mot Robbie Fowler. Nu kommer frågan; när ringer Rafa Benitez upp, för Robbie kan väl inte vara sämre än Liverpools offensiva bänkalternativ i Babel, El Zhar och N'Gog?

På tal om "marquee players", så finns det förutom Robbie Fowler endast två stycken till i hela A-League; Maltas landslagsman Hutchinson, som dock bott i Australien hela sitt liv, samt den forne Lazioliraren Vignaroli. Det har dock spelat en hel del gamla profiler i ligan genom tiderna; Romario, Brian Deane, Juninho Paulista, Mario Jardel, Dwight Yorke och den gamle gravgrävaren (true story) Amaral. Nu är det dock Robbie Fowler som lyser klart starkast i A-league, även om såklart återvändande Jason Culina, nämnda John Aloisi och Archie Thompson, som gjorde 13 mål i en landskamp vilket är rekord, är rätt stora profiler de också. När det kommer till Queensland North är dock Fowler den solklart största stjärnan, även om gamle Rangersbacken Scott Wilson och Bröndbylånet David Williams är okey är de inte i närheten av 34-åriga Robert Bernard Joseph Fowlers kvalitéer, vilket kanske säger en hel del om A-League men ger även ett finger åt de som ansåg Fowler vara over the hill.

Förövrigt; både Union Berlin (5-4!) och St. Pauli vann idag, en omgång närmare Bundesliga...

/JH

Ghod

Helsingborg håller på att sjabbla bort SM-guldet och man tänker på hur fantastiskt viktig Henrik Larsson fortfarande kan vara för ett lag. Och eftersom tonen från min sida var så negativ igår, så kommer här en motvikt för att balansera upp det hela. I give you; Henrik Larsson magic. Och en sak att ha i minnet: Michael Mols var Rangers store anfallare när det begav sig.



Stay tuned för andra gamla anfalls-ess!

/JJ

Hur man beter sig

Lördagen 12 september 2009.

Rätt: i slutet av klippet så har Michael Turner precis gjort 4-1 för sitt nya Sunderland mot sitt gamla Hull. Med en nästan ursäktande gest med högerhanden riktad mot Hullfansen visar han sin respekt för fansen och den tid han spenderade i klubben.




Fel: Emmanuel Adebayor gör 3-1 mot sitt gamla Arsenal med sitt nya Manchester City, efter att tidigare ha stämplat Sagna över smalbenet, sparkat Song över vaderna och gjort hål på van Percis ansikte med några väl valda dobbar. Som pricken över i:et tar han en löpning på 100 meter (vissa kan hävda att han inte sprang hundra meter på hela förra säsongen i Arsenal) och glider på knä framför Arsenalfansen. Om inte annat så är det en skändning av Henrys klassiska varv på Highbury innan han sitter öga mot öga mot Tottenhampubliken - själva målen var det ju någorlunda stor klasskillnad på.



/JJ

Grandissimo

"Såna här lägen älskar Vieri. Såna här lägen utnyttjar Vieri!" Jag minns fortfarande kommentatorns ord när Vieri rullar in 1-0 i åttondelen mot Norge i VM 98. Bild: Rai Sport.

Så har giljotinen fallit. Efter åratal av enträget hopp lägger till slut Christian Vieri skorna på hyllan. Nu finns bara minnena kvar. Vi tar och vandrar tillbaka längs med dem.

Christian Vieri har ju en något annorlunda uppväxt än de flesta andra. Men inte unik på något sätt. För det var ju så att han och hans familj i tidiga år flyttade till Australien, närmare bestämt Sydney. Cricket for the lad, eh? Inte direkt. Fotbollen finns i Vieri-blodet. Hans far spelade för Marconi Stallions, som främst sågs som ett lag för just italienska invandrare. Dessutom har Christians yngre broder Massimiliano länge, och fortfarande, hållt till i de lite lägre italienska serierna.

Men brodern och faderns talang var dock ingenting jämfört med Bobos, och han visste att han ville satsa på en karriär. Som femtonåring flyttade han till sin farfar i Italien för att kunna ta första steget mot en seriös fotbollskarriär. Han spelade för en vänförening till Prato, och hamnade tre år senare i Torino. Och här inleds en av Europas mäktigaste klubb-bytar-karriärer.

1991-1992 Torino 7 (1)
1992-1993 Pisa 18 (2)
1993-1994 Ravenna 32 (12)
1994-1995 Venezia 29 (11)
1995-1996 Atalanta 19 (7)
1996-1997 Juventus 23 (8)
1997-1998 Atlético Madrid 24 (24)

En ny klubb för varje säsong. Ny succé för varje säsong. 1994 fick han till och med vara med om att ta guld i U21 EM i Frankrike. Bobo Vieri öste in mål, och de 24 baljorna på 24 matcher i Atletico Madrid är en oerhört speciell prestation. Och inte fan kunde Vieri sluta göra mål sen när det vankades en något mer prestigfylld turnering i just Frankrike. Nej, 5 mål i VM -98 blev det, innan Italien så oturligt och så ödesbestämt rasade ur i kvartsfinalen mot hemmanationen efter straffar. Med facit i hand kan man hävda att Vieri hade sin peak under just den säsongen, 1997/1998.

1998-1999 Lazio 22 (12)
1999-2005 Inter 144 (103)
2005-2006 Milan 8 (1)
2005-2006 Monaco 7 (3)
2006-2007 Sampdoria 0 (0)
2006-2007 Atalanta 7 (2)
2007-2008 Fiorentina 26 (6)
2008-2009 Atalanta 9 (2)

Nog för att det imponerar att vara med och skjuta Svennis Lazio till en episk seger i den allra sista finalen av Cupvinnarcupen, eller att ha ett målsnitt på 0.72 under 6 säsonger i Inter, men det handlar också om hur Vieri utvecklas privat. Nog för att han bytt klubb varje säsong innan Inter, vad nu det säger om ens personlighet, men vi minns väl alla de sista åren i Inter med stenansikten efter magiska mål och allmänt en massa tjaffs med fansen Dessutom började han bli något till åren och såg tyngre och tyngre ut för var dag som gick.

Det var alltså ingen slump att ärkerivalen Milan snappade upp Bobo inför säsongen 05/06. Det blev bara en termin och ett mål i den andra delen av Milano, och våren 2009 spenderades i Monaco, med marginellt bättre resultat. Inför den nya säsongen skrev Bobo på för Sampdoria, men det kontraktet rev han hyfsat snabbt, och gjorde istället en säsong i Atalanta. Vid det här laget har Vieri börjat hämmas något oerhört av skador, och i kombination med den höga lönen och en allt större förkärlek för nattklubbar gör honom inte allt för eftertraktad i fotbollsvärlden.

Men inför 07/08 tar Fiorentina chansen och värvar Christian, och fansen bestämmer sig genast för att de älskar honom. Den fantastiska ramsan "Era fouri con me, eran quasi le tre, Bobo Vieri alè!" skapas (fritt översatt: han var ute med mig (på ett fest-på-diskotek-aktigt vis), klockan var nästan tre, Bobo Vieri alè). Och visst gör Bobo tvåsiffrigt antal matcher för en och samma klubb på rätt många säsonger, men succén uteblir.

Istället blir Bobos sista anhalt Atalanta, ett beslut som de svartblåa supportrarna ogillar skarpt. De minns hur mycket nytta Vieri gjorde förra sejouren. Och efter ännu en säsong av skador samt en sommar bestående av en misslyckad jakt på en ny adress, där både amerikanska och brasilianska klubbar, och Blackburn, avverkades - så är det nu den stora punkten kommer för Vieris karriär. Nu för tiden ägnar han sig helhjärtad åt sin och Maldinis klädkedja.

Så ja, det där var väl inte så mycket att orda om? En helt vanlig fotbollskarriär på rätt hög nivå.
Ja, det kan man säga, men det finns saker kräver sitt eget stycke i Vieris spelarkarriär. Under vissa stunder i sin karriär var han helt enkelt ostoppbar.
Han är mannen som faktiskt gav "ostoppbar" ett ansikte. Jag har sett två försvarare hänga i Vieri, medan han fortsätter springa och dundra in bollen i mål. Han hade en kombination av styrka, drivkraft och målsinne som knappt finns kvar i dagens toppfotboll. Zlatan Ibrahimovic är det närmaste jag kan komma.

Dessutom var Christian Vieri med och förgyllde den där sommaren 1998, då undertecknad förtrollades och gav bort hela sin själ till fotbollens väsen. Det finns alltid en plats för den store spelaren som kom från down under och gång efter annan slog hål på fotbollsvärlden. De där luckorna var svåra att fylla ens med hopp om att Vieri skulle kunna komma tillbaka en sista säsong i bra form. Nu är det över, och jag tackar för att jag fått sitta och titta på så länge jag kunde.


Christian Vieris näst sista mål. How about that.

/JJ

J&J listar

Det räcker så. Bild: Javno.

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. Diego Armando Maradona Franco
En av världens största fotbollsspelare genom tiderna har visat sig vara en mer patetisk tränare än självaste Domenech, som J&J ständigt har som stående nolla på den här listan. Maradona har visserligen vunnit sex landskamper som förbundskapten, men även förlorat fyra stycken; ändå har han höjt sitt vinnarsnitt från sina tidigare tränarerfarenheter rejält, då han körde två argentinska klubbar i botten totalt i mitten 90-talet. Frågan är vad Maradona är bra på som tränare? Det känns som att resultat borde komma före nostalgi i ett landslag som Argentina.

2. Tjeckien
En startelva som minst borde lämpa sig för en play off-plats. Så vad är grejen med en fjärde plats och Nordirland, Slovenien och Slovakien framför sig? Det är för dåligt. På Brückner-dagarna var Tjeckien, med Nedved i spetsen, en seriös outsider vid kanske främst EM-slutspel, nu är det ingen som är rädd längre. Men, man har fortfarande alla chanser att ta sig vidare till EM tack vare två hemmamatcher kvar. Men klart är att den tjeckiska fotbollen dalat, rätt rejält.

3. Häxjakten
Plus och minus blir noll. Blir trea. Det är oerhört bra att det äntligen hänt något när det gäller storklubbar som spelar fult och värvar unga talanger med ojusta metoder. Chelsea har en lång lista på högst tvivelaktigt agerande på transfermarknaden, och till slut fick Lens genom FIFA dem fällda. Men snälla, klubbarna måste lära sig att se skillnad på när de stora jättarna kommer och plockar spelare helt enligt reglerna, även om man kan tycka att det är orättvist, och på de klubbar som använder sig av otillåtna metoder för att locka över spelare. Helt plötsligt ska varenda engelsk klubb anmälas till FIFA, bara för att övriga klubbar anser att regelsystemen är orättvisa. Någon måtta får det faktiskt vara.

4. Miroslav Klose
En inte alltför stor spelare egentligen, men en ur-äkta målskytt. Han kan varken passa, skjuta, springa snabbt, dribbla eller någonting sådant, men killen vet hur man står rätt i straffområdet och nicka/tåa/knäa in bollar i mål. Hans två mål mot Azerbadjan i onsdags gjorde att han gick upp på en delad andraplats, tillsammans med bland annat Rudi Völler, som Tysklands bäste målskytt någonsin. 47 mål har han landat på såhär långt, men det är en bit till Gerd Müllers 68 (på 62 landskamper!). Frågan är om 31-åriga Klose ens hinner komma nära detta fantastiska rekord innan sagan om denna urusla spelaren med det fantastiska målskyttet tar slut?

5. Capello
Don Fabio har fått ordning på det engelska landslaget. 5-1 mot Kroatien kändes som det ultimata beviset på att England är att räkna med i VM 2010. Och det finns en enda man för engelsmännen att tacka: Fabio Capello. Denna man är en framgångsmaskin. Allt han rör vid vinner. Visst, han har tillgång till många av världens bästa spelare, men det har många andra också. Englands gyllene generation med Rio Ferdinand, Steven Gerrard, Frank Lampard, Ashley Cole och John Terry i spetsen står i zenit, precis i slärningspunkten där fysiken fortfarande är perfekt, och erfarenheten är stor. Capello är deras vägledare till det där efterlängtade VM-guldet - 20 000 engelsmän har redan börjat planera för en sommar i Sydafrika.

6. Zlatans mage
Kommentarer överflödiga, egentligen. Rasmus Elm slår en chansboll (eller var det en fantastiskt klok pass med uppgift att ställa den ungerska försvararen rejält?) som Zlatan får en värdelös första-touch på och sedan turligt nog mitt i magen efter en målvaktsretur och bollen rullar retfullt in i mål (eller var det en perfekt väggpass på målvakten och en genomtänkt magvinkling?). Sveriges VM-drömmar lever, och firma Rasmus-Zlatan kan bli en fin attraktion i framtiden.

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Raymond Domenech
Frågan är vem som är sämst; Maradona eller Domenech? Det är ingen lätt uppgift att ta reda på.

Genua
Liguriens största stad, den gamla Medeltidshamnen, är Italiens nuvarande fotbollshuvudstad. Rom? Skulle inte tro det. Milano? Tja, ena halvan kanske. Turin? Torino? Nej, Genoa stormar framåt mot Europaspel och Del Neri verkar vara exakt rätt man för Sampdoria. Forza!

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!

Mehr Als Hertha, del 3

Lagets slagord: Eisern Union.

Då var det dags för del 3, och likaväl den sista, i serien om fotbollsklubbarna i Berlin, och vad passade bättre än att runda av med ett reportage om Herthas enda riktiga utmanare i dagsläget? Och ja, jag hade faktiskt tänkt skriva denna artikelserie innan jag såg något om någon Berlinklubb någon annanstans. För er som inte orka scrolla i bloggen, finns del 1 och del 2 att läsa precis här under.

Del 1
Del 2

1. FC Union Berlin e. V.

Union Berlin har en historia som få andra fotbollsklubbar ute i världen ens vågar drömma om. Bildade som Oberschöneweide i början på 1900-talet tog det ett tag innan man kom ifatt de Berlinklubbarna, som redan varit med i racet något decenium, men man lyckasdes ploppa upp och vara en trevlig bekantskap ända fram till Berlinmuren började att byggas. Då blev klubben delad; en del av klubben gick till väst, och en till öst, och då tyska klubbnamn har en förmåga att vara fruktansvärt icke-kreativa blev det helt enkelt så att man kallade klubbarna för West-Union respektive Ost-Union, även om det officiellt hette SC Union 06 Berlin (väst) och det östra fick heta SG Union Oberschöneweide.

Nåväl, West-Union klarade inte alls av de rika västklubbarnas dominans, och även om man överlevde ett tag på 50-talet då man nästan var en tysk dominant och den bästa av de bägge klubbarna, skönk man som en sten i divisionerna ända ned till någon gärdsgårdsserien efter ett tag, där man spelar än idag. Ost-Union fick därmed stå bortom rampljuset ett tag, men på 60-talet började DDR-regimen att styra allt mer i fotbollen, på gott och ont. De bästa spelarna i 1. FC Union Berlin, som östlaget numera hette, tvingades visserligen till de största klubbarna, men reglerna i ligan, som gjorde att Berlinlagen gynnades, gjorde att man kunde stanna kvar i högstadivisionen - trots att man egentligen åkte ur densamma under flera säsonger.

Klubben var dock något så ovanligt som en riktigt arbetarklubb, och en motpol till Stasifavoriten Dynamo Berlin. Det var med förskräckt gillande som regeringen och fotbollsförbundet fick se Union hänga kvar i högstadivisionen, även om man aldrig direkt var med och slåss om titel. Klubbens enda titel genom historien kom på 60-talet, då man vann Berlincupen, en rätt hygglig trofe på den tiden. Efter det gick det lite trögre, om än att man hade en del bra toppar under enskilda år, och som med så gott som alla Berlinklubbar gick man i princip under när muren föll, det var till en väldigt stor del fansens förtjänst att klubben lyckades överleva. Man hjälpte gratis till med arenan, som i princip alltid var välfylld även när laget lirade i de lägre divisionerna, och 2001 betalade detta av sig; laget gick till final i cupen, där visserligen Schalke blev för svåra men man fick ändå en plats i dåvarande UEFA-cupen. Från i princip konkurs och pappersfiffel 1993 ut på de stora europeiska scenerna 2001 - en hyfsad utveckling. Samma år gick man även upp i 2. Bundesliga för första gången på bra länge, men åkte ur serien ganska direkt.

Laget har genom åren fått fram rätt hyggliga fotbollsspelare. På senare år är det främst utländska importer som Ervin Skela och Sergej Babarez som fått sitt genombrott i klubben, men även Robert Huth och framförallt Marko Rehmer kommer härifrån. Rehmer kom till klubben redan som åttaåring, och lämnade först 17 år senare för att gå till Hansa Rostock. Ett år senare var han landslagsman och spelade sammanlagt runt 35 landskamper för tyskarna.

Även dagens lag är intressant. Laget har börjat 2. Bundesliga riktigt bra, och ligger för närvarandet tvåa (ettan är St. Pauli!) med tio poäng på fyra matcher, och även om man förlorade mot Werder Bremen med 5-0 i cupen andas det optimism i klubben. Man har även en ny arena för året, Stadion An der alten Försterei. Vackert.

Några av nyckelspelarna är;

Kenan Sahin - Hela 2. Bundesligas bästa spelare såhär långt. Ingen större målskytt trots att han är anfallare, men är bra på det mesta.
Daniel Göhlert - Chemnitzerfostrad mittback, som är rätt modern i spelstilen.
Macchambes Younga-Mouhani - Ett gudomligt namn på denna 35-åriga afrikanska mittfältaren som kämpat i de lägre tyska divisionerna rätt länge. Ligger och skrubbar motståndarnas hälar på mittfältet.
Christian Stuff - En tvåmetersman i backlinjen, som är en ur-österberlinare.
John Jairo Mosquera - Ett Werder Bremenlån man kan slå långt på när det krisar i spelet.
Jan Glinker - Målvakten som även han är ur-östberlinare.
Adrian Antunović - Talangen i laget som nästan kräver en helt egen artikel, då han har haft det oerhört tungt. Har bevittnat sina föräldrar bli mördare, och i fotbollskarriären har han ständigt dragits med skador. Dock; fostrad i klubben, och gammal kroatisk ungdomslandslagsspelare.

Alles.

/JH

Mehr Als Hertha, Del 2

Om Ramelow var en klassisk urBerlinare, då är Jerome Boateng en modern urBerlinare.

Spårvagnensguiden rullar vidare i Berlin, det är inte många klubbar var som kan konkurrera med Hertha men det finns fortfarande en hel del klubbar att hålla ögonen på. Del 1 finns att läsa här, nu kör vi direkt på del 2 tycker jag.

TeBe Berlin

Klubben hette ett tag Ping-Pong-Gesellschaft, men fotbollen har alltid varit i klubbens absoluta centrum. Man var den kanske bästa Berlinklubben tillsammans med Hertha under många år i början på 1900-talet, men när nazisterna tog över tappade man rejält då stora delar av klubbens medlemmar var judar. Man kom dock igen, och var ständigt en av de bättre lagen i öst. Efter Berlinmurens fall tog Jack White över klubben, en musikproducent som bland annat var med och gjorde Hasselhoffs fantastiska "I've been looking for freedom". Han blev dock bortkörd av Goettinger Gruppe i slutet av 90-talet, då de ville pumpa in pengar och göra klubben till en av Tysklands största återigen. Det gick sådär, och till slut hade klubben så stora skulder att fotbollsförbundet tvångsnedflyttade dom. Laget är idag i Regionalliga Nord efter att man vunnit Oberliga förra året. Klubben är relativt kultförklarad, främst på grund av att dom har en rätt skön fanskara.

Tre korta
Den svenska anfallaren Benny Wendt var en säsong i klubben på 70-talet, och gjorde imponerande 20 mål. Han var en rätt uppskattad figur i Tyskland rent allmänt.
TeBe är Jérôme Boatengs absoluta moderklubb, även bland andra Zafer Yelen, Änis Ben-Hatira, Uwe Rösler, Martin Pieckenhagen och Alexander Bade har spelat i klubben.
Laget spelar i de något oortodoxa färgerna lila och vitt.

Berlin Ankaraspor Kulübü 07

Ytterligare en invandrarklubb som dock inte är lika framträdande som Türkiyemspor, även om man spelar på ungefär samma nivå. Laget har dock att gå mer hardcore på turkspåret, och så gott som hela truppen besitter ett turkiskt pass, med några få undantag som exempelvis svenskättade Waled Enani. Det var dock bara några år sedan klubben blev turkisk; sedan tidigare var det en tysk klubb med mindre turkiska influenser som bildades 1908, men sedan man påbörjat ett samarbete med den turkiska toppklubben Ankaraspor år 2006 förändrades det mesta i klubben. Lagets ordförande är Ahmet Gökcek, son till Ankaras borgmästare, och han har fixat så att laget får spela Friedrich Ludwig Jahn Sportpark som tar imponerande 20000 åskådare - men det är en bit kvar att vandra, laget har till exempel inte ens en egen hemsida...

Tre korta
Samtidigt som klubbnamnet, arenan och ledarstaben ändrades 2006, blev det också nya tröjfärger; från rödvitt till blåvitt.
Man har hitills skeppat iväg tre spelare till Ankaraspor, dock utan större framgång även om Mehmet Özdemir är ganska talangfull.
Klubben var till en början främst en klubb för långdistanslöpare.

BFC Preussen

En av de klubbarna som var med och bildade det tyska fotbollsförbundet i Leipzig 1990, men var då även medverkande i sporter som ishockey, handboll, volleyboll och gymnastik. Laget var till en början en av de starkaste i regionen, men tappade sedan alltmer för att till slut komma tillbaka under 70- och 80-talet. Efter Berlinmurens fall föll laget ihop, precis som många andra Berlinklubbar under den perioden, men har lyckats repa sig okey, och spelar för närvarandet i Berlin Liga, vilket är den sjätte högsta divisionen. Ett rätt tråkigt gäng, egentligen.

Tre korta
Den gamla Bundesligapspelaren Manuel Greil tillhör A-truppen.
Andreas Neuendorf, även kallad Zecke, är en produkt från klubben.
Klubben är rätt bra i handboll nuförtiden.

Viktoria 89 Berlin

De första segrarna av ett nationellt mästerskap någonsin i tysk historia, detta skedde redan år 1894 då tilltänkta finalmotståndarna Hanau hade inte råd med resan till Berlin och därför tilldömdes Viktoria titeln - eller? Så sent som 2007 spelades faktiskt matchen om, och Viktoria stod vackert nog som segrare med 4-1 när dubbelmöterna var klara, och man fick bekräftat att det nu var Viktoria som var landets äldsta mästare. Nåväl, klubben klassades som en av Berlin och hela Tysklands bästa klubbar fram till 20-talet, då Hertha började ta över. Efter det gick det sådär för klubben, man pendlade mellan lite olika divisioner, ibland var man uppe i den högsta och tog en del skalper, men inte så mycket mer. När DDR bildades upplöstes klubben, men kom igen sedan för att idag återigen spela i amatörserierna.

Tre korta
Det är även en av de mest klassiska cricketklubbarna i landet.
Laget har en tydlig brittisk influens.
Lagets arena, Friedrich-Ebert-Stadion, tog för några år sedan 15000 åskådare, men det är idag sänkt till 5000.

Övriga Berlinklubbar värda att nämna

Reinickendorfer Füchse (Oberliga) - Fostrad bland andra Kevin-Prince Boateng, Ashkan Dejagah, Zecke, Änis Ben-Hatira och Benjamin Köhler.
Lichtenrader BC (Oberliga) - Herthaikonen Christian Fiedlers moderklubb.
Lichterfelder FC Berlin (Oberliga) - Besitter en av Tysklands största ungdomsakademier.
HSV Rot-Weiß Berlin (Bezirksliga) - Var en okey klubb under DDR-tiden.
Frankfurter FC Viktoria (Brandenburgliga) - Tidigare kända som Vorwärts Berlin, en av Berlins största klubbar.

Men vänta, saknas det inte en klubb?...

Del 3 att vänta.

J&J listar

Från flipp till flipp till flopp till flopp tillbaka till den första flipp? Bild: Guardian

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Under sommaren kommer vi att köra transferspecial, och kanske att vi fortsätter med helt enkelt vanliga heta ämnen när fönstret väl stängt. Men nu, det som gäller är officiellt klara övergångar och inga fåniga rykten.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. Nope, ingen kardinalusel övergång denna sista veckan!

2. Richard Dunne (Manchester City --> Aston Villa, £6 miljoner)
City-hjärtat Dunnes avsked var sista biten av det gamla City. Resten av spelarna är för framtiden. Och ja, man kan inte ha Richard Dunne i startelvan om man vill nå en plats bland de fyra största. Så, varför värvar Villa honom? Han har ledaregenskaper och var inte jättedyr, samtidigt som Villa behöver mittbackar. Men som sagt, den här värvningen osar inte direkt framtidsanda.

3. Claudio Ranieri (Arbetslös --> Roma, 0 spänn)
Efter Luciano Spallettis Romas nedgång och fall var det helt enkelt dags att sätta punkt. Luciano hade nått så långt han kunde, och det var dags att lämna över. Claudio Ranieri är en man av enorm rutin, och ett enormt Roma-hjärta. Ska man bygga en ny era kring Ranieri? Nja, jag vet inte. Men vi får heller inte glömma vem det var som la grundstenarna i dagens framgångsrika Chelsea-lag. Ranieri är en bra korttidslösning för Roma, men man bör nog snart börja fundera på Ranieris efterträdare.

4. Anthony Mounier (Lyon --> Nice, €2,5 miljoner)
Mounier är en klassisk yttertyp; snabb, teknisk och kortväxt, men som även är rätt produktiv av sig vilket är ett stort plus i kanten. Tyvärr är konkurrensen i Lyons offensiv stenhård, och 22-åriga Mounier har mestadels fått nöta bänk och varvat det med korta inhopp. Nu släpper Lyon honom till Nice, likadant som de gjorde med Loic Ramy ifjol. Nu är Remy landslagsman för Frankrike, och oddsen på att Mounier tar samma älgkliv är inte extremhöga.

5. Niko Kranjcar (Portmouth --> Tottenham, £2 miljoner)
Inte en personlig favorit (JH), men att få in en sådan skicklig spelare, så fort och billigt dessutom, som ersättare åt skadade landsmannen Modric är galet bra. Pompey bygger dessutom upp en fin Championshiptrupp inför nästa säsong, det är helt otroligt hur en klubb kan agera som de gjort på transfermarknaden de senaste åren. Muntari, Johnson, Crouch, Defoe, Diarra, Distin, Campbell, O'Neil, Benjani ut de senaste åren och vilka är ersättarna? Inte ens kultlirare som Glen Little, Lauren och Djimi Traore finns kvar. Men nog om det, nu väntar vi på att 'Arry ska värva tillbaka Chimbonda!

6. Andriy Shevchenko (Chelsea --> Dinamo Kiev, fri transfer)
He's coming home, he's coming home, he's coming, Sheva's coming home! Efter några fånigt misslyckade år i Chelsea och Milan är det dags att vända hem till det Dinamo Kiev han tog till semifinal i Champions League förra årtiondet. Mannen som i en match gjort två mål på exakt samma klockslag (övertid i första halvlek, sen i början av andra) kommer med all sin rutin vara ovärderlig för Kiev.


¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Lincoln (Galatasaray --> ?, gratis)
Lincoln såg ut att vara en Eintracht Frankfurtlirare, men klubben drog sig ur affären i sista stund. Antagligen var han för dyr, men det är bara att hoppas att någon annan Bundesligaklubb hugger honom, ty han är kontraktslös och får därmed göra klart med en ny klubb trots att fönstret är stängt.

¤ ¤ ¤

Det var allt för det här transferfönstret. Nu, tveka inte att kommentera!

Mehr Als Hertha, Del 1

Carsten Ramelow är en stor symbol för Berlinfotbollen, då fem av hans sex fotbollsklubbar i karriären var ifrån Berlin. Bild: Spox

När många hör fotboll Berlin tänker de på Hertha eller möjligen Olympiastadion, som såklart är Herthas hemmaplan. Det finns dock mängder med Berlinklubbar, de flesta är inte lika framgångsrika idag som Hertha, men har varit eller har potential att vara. I en serie i tre delar ska jag gå igenom de Berlinklubbarna jag tycker är värda att nämna, någon klubb kanske är mer värd att nämna än de andra, och då menar jag inte Hertha...

SV Blau Weiss Berlin

En av de klubbarna det går som sämst för idag, av alla fornstora Berlinklubbar. Man har haft små toppar i klubbens historia och var faktiskt under en säsong på 80-talet den bäst placerade Berlinklubben i ligan, med skyttekungen Karl-Heinz Riedle (senare bla. Lazio och Liverpool) som frontfigur. Sedan dess har det gått sämre. Det gick inte många år efter toppen för att klubben senare skulle gå i konkurs, närmare bestämt 1992. Man startade om på ny kula, men idag hänger man i Bezirksliga Berlin, Staffel 1 som är en bra bit från Bundesliga...

Tre korta
Man har en ligamästartitel; 1905
Rainer Rauffmann fostrades i klubben. Vem? Mannen som sedan flyttade till Cypern och gjorde ungefär 200 mål på 150 matcher.
Lagets färger är blåvita. (Nähä?)

BFC Dynamo Berlin

Dynamo var till en början ett rätt anynomt lag i DDR-regionen, men då inget lag riktigt lyckades stå upp mot västtyskarnas kvalitetsfotboll valde den ökända Stasichefen Erich Mielke att pumpa in pengar i klubben, inte helt olikt ex. Abramovich idag, fast detta var väl mer politiskt inkorrekt. Efter det tokdominerade man Oberligan (DDRs svar på Bundesliga) och vann den smått otroliga tio år i rad. Efter det blev dock Dynamo Dresden DDRs stora lag, innan muren till slut föll. Laget spelar idag i NOFV-Oberliga, den femte högsta divisionen.

Tre korta
Man kallas för The Hohenschönhauseners. Ett oerhört vackert men opraktiskt smeknamn, minst sagt.
Laget har mött såväl Örgryte som Åtvidaberg i Europacupspel, och gått vidare mot bägge lagen.
Managern Thomas Doll hade fyra bra år i klubben som spelare i slutet av 80-talet.

Hertha BSC Berlin

Huvudstadens nuvarande storlag, det är det ingen tvekan om. Förra säsongen var man nära att vinna hela Bundesliga, men fall på den klassiska mållinjen i dubbel bemärkelse. Hertha är den enda Berlinklubben som ständigt genom historien varit framgångsrika på hög nivå, med undantag för några små dippar. Laget har på senare år dessutom valt att satsa på spelare från de inhemska leden, som Patrick Ebert, Boatengbröderna, Christopher Samba, Sejad Salihovic, Ashkan Dejagah, Malik Fathi och Tomasz Kuszczak.

Tre korta
Truppen är rikligt brassebebott. 10-talet brassar har tillhört klubben bara de senaste åren.
Bengtsson är den fjärde svensken i klubbens historia, de tidigare är Tobias Grahn, Benno Magnusson och Thomas Lundin.
Klubben vann sin senaste ligatitel 1931.

Tasmania Berlin

En av de sämsta Berlinklubbarna som satt sin fot i högstaligan, troligen till och med den sämsta. Laget innehar fortfarande rekordet för sämsta säsong någonsin som ett lag i högstaligan i Tyskland presterat, bland annat vann man blott en match under hela säsongen (65-66) och hade målskilladen 15-108. Det kan även sägas att under en match den säsongen var det 827 åskådare på läktaren (även det ett sämsta-rekord), jämfört med snittet som låg på ungefär 19 000. Laget lyckades dock repa sig, men tog sig aldrig tillbaka varken till Oberliga eller senare Bundesliga. Laget spelar för närvarandet i Bezirksliga Berlin, det vill säga samma liga som Blau Weiss Berlin.

Tre korta
Idag är klubbnamnet SC Tasmania Gropiusstadt 73.
Carsten Ramelows moderklubb är Tasmania. Den enda utflykten han tog från en Berlinklubb var den till Leverkusen, som varade i 13 år.
Ingen vet riktigt varför laget heter just Tasmania.

Türkiyemspor Berlin

Det finns fler Assyriska och Dalkurd i fotbollseuropa; Türkiyemspor Berlin är den mest framgångsrika invandradklubben inom tysk fotboll, och man ligger för närvarandet på en sjätteplats i Regionalliga Nord som är den fjärde högsta ligan. Laget får ofta stora, positiva rubriker då laget, lite likt St. Pauli, engagerar sig mycket i samhällsfrågor, som anti-rasism, våld i familjer och homosexualitet. Klubben har visserligen inte samma historia som ex. Dynamo Berlin, men platsar ändå på listan. Lägg Türkiyemspor Berlin på minnet, snart kanske man är i Bundesliga.

Det bor förövrigt 2,8 miljoner turkar i landet, inte konstigt att Türkiyemspor Berlin har en stor "fanbase" vilket brukar vara överhängande positivt när ett lag ska vandra upp genom divisionerna (se ex. Dalkurd).

Tre korta
Den forna turkiska landslagsanfallaren Ümit Karan är fostrad i klubben.
I dagens trupp finns åtta spelare med turkiskt pass, exklusive tränaren Taskin Aksoy.
Klubben fick trilskas lite med att fixa så att laget kunde köra med nästan enbart turkar i ligan, då reglerna för tysk fotboll i de lägre serierna säger att man måste ha X antal tyska spelare under åldern X i varje matchtrupp.

/JH