Lag som mår bra

Borussia Mönchengladbach.



Mike Hanke och Marco Reus kör sten, sax, påse om vem som ska ta frispark.

/JJ

Det som blir över, del 2 av 3: Queen's Park

Queen's Park FC, 1873. Bild: TheGlobalGame.com.

There's a well-known Glasgow football team; they don't play in blue, they don't play in green. Enligt Partick Thistles egna hemsida är detta det bästa sättet att beskriva klubbens position i fotbollsvärlden på, som en försmak av vad som väntar oss när vi lyfter på Celtic och Rangers, och ser vad som döljer sig i Glasgows fotbollsskuggor.

När folk tänker Glasgow & fotboll, så tänker man på Celtic och Rangers. Hur överlever då de mindre klubbarna i en stad med 1,2 miljoner invånare? Svaret är förstås att de knappt överlever över huvud taget, men Clyde FC, Queen's Park och just Partick Thistle hankar sig ändå fram på sina egna sätt.

Queen's Park FC
Det är svårt att veta var man ska börja när det kommer till Queen's Park. Det finns, som ni kommer att märka, en hel del intressanta saker att lägga fokus på. 1867 bildades i alla fall Queen's Park Football Club, efter ett möte mellan ett antal gentlemän i södra Glasgow. I och med detta så blev man den allra första fotbollsklubben i Skottland. Faktum är att man till och med är den äldsta fotbollsklubben i världen, utanför England och Wales.

Ludere Causa Ludendi – to play for the sake of playing, som britterna översätter det till – är klubbens motto, och man har hållit fast vid det så till den milda grad att man alltid insisterat på att vara en amatörklubb – vilket i dagens moderna fotbollsvärld betyder en plats i skotska fjärde divisionen. Den här säsongen har man haft ett publiksnitt på 550 personer. Med andra ord fyller man i snitt 1% av sin hemma-arenas totala kapacitet. Ah, just det, man spelar sina matcher på nationalarenan Hampden Park. Att benämna Hampden Park som först och främst nationalarena är dock felaktigt i det här sammanhanget, men jag gjorde det ändå, för att förklara exakt hur stor den här lilla klubben är i skotsk fotboll.

Det är till och med så att denna Hampden Park är yngst i en skara av tre syskon. Queen's Park spelade från 1873 på den allra första Hampden Park, belägen djupt nere i södra Glasgow, till 1883, då en kombination av att man attraherade en enorm publik (10 000 var inte en ovanlig publiksiffra) och att lokaltrafiken tänkte driva ett järnvägsspår rakt genom ena läktaren gjorde att man byggde en ny arena.

Till vänster: Queen's Park. Till höger: Hampden Park #3.

Även den nya arenan, som bara låg ett Obafemi Martins-avslut från den gamla, fick namnet Hampden Park. Även denna Hampden-arena åtog sig med nöje ärofyllda uppdrag som att vara värd för både skotska cup-finaler och landskamper. Allt medan klubben fortsatte att växa så ville man ha en ännu större arena, och när man fick nej på en förfrågan om att bygga ut Hampden Park nr. 2 så byggde man en ny Hampden Park. 1903 stod det som idag är Skottlands nationalarena klar, och Queen's Park kunde stoltsera med världens största fotbollsarena. Det skulle dröja ända till Maracanãs introduktion till VM 1950 innan den överträffades.

Varför behövde Queen's Park världens största arena? Jo för att man var ett av världens bästa lag (kom dock ihåg att det vid den här tiden i princip bara var på de brittiska öarna som fotboll spelades så här strukturerat). Queen's Park var som sagt den första fotbollsklubben i Skottland, och med detta så tog man även en del uppgifter. Till exempel så agerade man som ett styrande förbund över fotbollen i Skottland fram till att en fristående nationell organisation kunde ta över ansvaret år 1873.

Året innan hade Skottland spelat en landskamp mot England, och Queen's Park hade förstås tagit ut samtliga elva spelare från det egna laget. Nej, skratta inte, för det här är den mest revolutionerande fotbollsmatchen som någonsin spelats. Eftersom engelsmännen ägde en överlägsen fysik jämfört med skottarna, använde Queen's Park ett tidigare – i alla fall för engelsmännen – okänt grepp: man anföll genom att passa bollen till varandra.

Även om matchen i sig slutade 0-0 så öppnades ögonen i England för denna nymodighet. Queen's Park ville ha mer att göre med engelsmännen, eftersom det var svårt att hitta lag i Skottland som ville spela 11 mot 11. Efter att ha dominerat i den skotska cupen (den enda tävlingen i Skottland vid denna tid) så beviljades man inträde i den engelska FA Cupen, och om det inte vore för två finalförluster mot Balckburn Rovers, 1884 och 1885, så hade man blivit det enda skotska lag som någonsin vunnit turneringen. Man får istället nöja sig med att vara det enda skotska lag som deltagit i en FA Cup-final.

Skotska cupen vann man däremot tio gånger mellan åren 1874 och 1893, vilket låg bakom lagets popularitet och möjliggörandet av byggandet av Hampden Park. Men samtidigt som Queen's Park dominerade på cupsidan så hade en nationell liga startats där det var tillåtet med professionella lag. Queen's Park såg ligaspel som ett hot mot de mindre klubbarna, och i någon form av nationellt ansvarstagande så avstod man från att gå med i ligan till en början.

Men, att få spela fotboll regelbundet, vecka in och vecka ut, blev till slut en för stor lockelse, och när man lämnat 1800-talet efter sig bestämde sig Queen's Park för att ställa upp. År 1900 gjorde man sin första ligamatch – och sedan dess har allt bara gått nedför.

Man slutade sist i skotska ligan flera gånger, men tack vare en speciell dispens för amatörklubbar så hängde man ändå kvar i högsta divisionen ända fram till säsongen 1921/22. Man tog sig direkt upp igen säsongen efter, men framtiden var smärtsamt utstakad för en klubb som vägrade tumma på sitt allra främsta ideal.

Klubben som var landets främsta (amatör-)lag på 1800-talet vann den lokala Glasgow Cup 1946, men utöver det har man bara elva segrar i den nationella amatör-cupen att ställa i prisskåpet, från 1900-talet.. Denna turnering tog man förresten även hem så sent som 2009.

Queen's Park ligger idag i Skottland fjärde högsta division, och utkämpar heta matcher mot Clyde FC (derby hemma på Hampden på lördag, vågar man tro på en tusenhövdad publik?). Partick Thistle och Albion FC är två andra lokalrivaler som rör upp känslor, men de spelar i andra divisioner för tillfället. Rivaliteten gentemot Celtic och Rangers har aldrig varit speciellt stark, även om det var dessa storlag som oftast fick publiken att strömma till under sekelskiftet 18-1900.

Att Queen's Park idag spelar så pass långt ner i seriesystemet har dock egentligen ingenting alls med Celtic och Rangers att göra. Genom att hålla fast vid amatörstatusen så skulle Queen's Park kunna ligga i vilken stad som helst och ändå ha problem med att ta sig upp från Third Division. Däremot är det helt underbart att det fortfarande finns oaser av klass och ideal i den moderna fotbollsvärlden. Hatten av för Queen's Park FC.

¤ ¤ ¤

Detta var andra delen i en mindre serie som fixerar strålkastarljuset på de klubbar som genom ödets nyckfullhet tvingat leva sina liv i skuggan av två lag som tagit 96 av alla 115 ligatitlar i skotsk fotbolls historia. Efter Clyde och Queen's Park är det nästa gång dags för Partick Thistle att behandlas.

/JJ

Det som blir över, del 1 av 3: Clyde FC

Those were the days. Bild: Londonhearts.com

There's a well-known Glasgow football team; they don't play in blue, they don't play in green. Enligt Partick Thistles egna hemsida är detta det bästa sättet att beskriva klubbens position i fotbollsvärlden på, som en försmak av vad som väntar oss när vi lyfter på Celtic och Rangers, och ser vad som döljer sig i Glasgows fotbollsskuggor.

När folk tänker Glasgow & fotboll, så tänker man på Celtic och Rangers. Hur överlever då de mindre klubbarna i en stad med 1,2 miljoner invånare? Svaret är förstås att de knappt överlever över huvud taget, men Clyde FC, Queen's Park och just Partick Thistle hankar sig ändå fram på sina egna sätt.

Clyde FC
Skottland är ett land med en lång fotbollshistoria (skotska FA Cupen (Scottish Cup) är t.ex. världens nästa äldsta fotbollsturnering), och tack vare detta så har de flesta klubbar någon milstolpe i en 130-årig historia att skryta med. Clyde Football Club - som tagit sitt tilltalsnamn från den flod som rinner genom Glasgow, eftersom klubben både bildades och spelade sina matcher väldigt nära River Clyde - bildades 1877, och i klubbens 134-åriga historia så har man vunnit just Scottish Cup tre gånger (1939, -55, -58). Dessutom kan man stoltsera med många finaler i diverse Glasgow-turneringar, som var populära ända fram till mitten av 1980-talet.

Fram till andra världskriget så var Clyde som vilken fotbollsklubb som helst. Man hade sina till synes ouppnåeliga lokala rivaler i Rangers och Celtic, man vann inte speciellt mycket förutom mindre lokala turneringar, men man figurerade ändå allt som oftast i den högsta skotska divisionen.

1939 vann man Scottish Cup, men sen stundade ju ett världskrig. När det väl var slut så började Clyde bjuda fansen på ett par toppar som ackompanjemang till de dalar man även hade. T.ex. så tog man sig upp från näst högsta ligan säsongen 56/57, och gick sedan och vann Scottish Cup året därpå. Från andra divisionen till cuphjältar på ett år, sånt var man inte van vid i Clyde, och supportrarna jublade åt framgångarna.

I en liga med 18 lag slutade man säsongen 66/67 på tangerade rekordplaceringen trea i ligan. Så högt har man inte varit sedan dess. Och det är här nånstans som Clyde går från att vara som vilken fotbollsklubb som helst till något annat. En riktig twist i historien. Slummen i Glasgow skulle städas upp/rensas ut, och detta gjordes genom att helt enkelt förstöra bostadshus. Clyde, vars supporterkärna bodde i flera av dessa ”slumområden” i södra delarna av staden, där hade sin hemmaplan, drabbades extremt hårt av att de trogna fansen var tvungna att ta sina liv till någon annanstans i staden, eller till och med landet.

Men innan vi går vidare så måste vi ta ett steg bakåt. Redan under mitten av 30-talet hade Clyde ekonomiska problem, men tog sig ur den snaran genom att introducera greyhound-racing på klubbens hemmaplan, Shawfield Stadium, som en extra inkomstkälla (vissa klubbar har löparbanor mellan planen och läktarna, Clyde hade hundtävlingsbanor). Tyvärr tog det inte många år innan de ekonomiska problemen var så svåra igen att man var tvungen att sälja sin arena till Greyhound Racing Association. GRA fungerade dock i fortsättningen som hyresvärd, och Clyde fick spela kvar på Shawfield. Ända fram till 1985, det vill säga.

Från slutet av 60-talet och fram till 80-talet så hade Clyde gått bakåt som klubb. Som sagt, utplåningen av slumkvarteren tog hårt mot Clydes supporterskara, och med minskade inkomster så började klubben sjunka. Man pendlade mellan högsta och näst högsta divisionen, och hade inga pengar att rusta upp Shawfield med. Som en följd av detta så kände sig GRA till slut tvungna att sätta ut Shawfield Stadium till försäljning. 1985 var Clyde tvungna att lämna sitt 87 år gamla hem.

Man flyttade temporärt in hos värsta rivalerna Partick Thistle under fem år, vilket följdes av två år i Hamilton, strax söder om Glasgow. Men Clyde vandrade inte runt i blindo, även om supportrarnas självtagna smeknamn Gypsy Army tyder på nåt annat, utan man hade siktet inställt på en helt ny stad – något som förstås inte gillades alls av de trogna supportrarna, men ändå sågs som en nödvändighet av klubben.

Från River Clyde till Cumbernauld.

Cumbernauld, 1½ mil nordost om Glasgow, var inte bara en ny stad för Clyde, utan bokstavligt talat en ny stad. 1956 hade den anlagts, som ett sätt att lätta på populationstrycket som fanns i Glasgow. På bara trettio år hade över 50 000 människor bosatt sig i staden, och nu var man riktigt sugna på ett professionellt fotbollslag. Clyde såg chansen, och efter en längre tids planering så bytte man – mitt under säsongen 93/94 – från Hamiltons Douglas Park till Broadwood Stadium. 5 februari 1994 spelade man sin första hemmamatch på nya arenan, och ni kan ju gissa vilka man mötte. Hamilton tackade för hyran och tog med sig en 2-0-seger hem från Clydes Cumbernauld-premiär.

Klubben må ha haft det extremt stormigt utanför planen under 1900-talet, men det är under 2000-talet som man varit som sämst på planen. Clyde var nära att gå upp till skotska Premier League efter en bra säsong 02/03, men den missade uppflyttningen gjorde att klubbens vacklande ägare fick nog och ville sälja. Efter flera säsonger utan uppflyttning till Premier League slog ekonomins röda siffror Clyde i ansiktet så att man tappade medvetandet. Två år och två nedflyttningar senare vaknade man upp till vardagen i skotska Division Three (fjärde högsta ligan).

Det är här man för sin tillvaro nu för tiden. Som sjua av tio lag så här långt är man långt ifrån nedflyttning (det finns alltid ett eller två lag som är så enormt mycket sämre än alla andra i de skotska nationella ligorna), men man är även långt ifrån skotska cupfinaler inför 100 000 åskådare på Hampden Park, eller 52 000 pers på Shawfield i ett derby mot Rangers. Framför allt är man långt ifrån Glasgow och sin gamla supporterskara. Klubben från River Clyde har fått ben och gått upp på land, men priset för utvecklingen har varit alldeles, alldeles för högt.

Kan man skylla allt på Celtic och Rangers och deras enorma dragningskraft i staden? Nej, det vore rätt elakt. Men vi kan i alla fall konstatera att sånt här inte händer klubbar som har en hel stad för sig själv – och enligt den principen så borde Clyde, trots närheten till Glasgow, gå en hyfsad framtid till mötes under 2000-talet.

Men framför allt känns det bara väldigt sorgligt att ett lag med ett stolt fartyg på klubbloggan hamnat så långt från sitt rättmätiga element.

¤ ¤ ¤

Detta var första delen i en mindre serie som fixerar strålkastarljuset på de klubbar som genom ödets nyckfullhet tvingat leva sina liv i skuggan av två lag som tagit 96 av alla 115 ligatitlar i skotsk fotbolls historia. Klubbarna kvar att behandla är Queen's Park och Partick Thistle.

/JJ

Čempions

Glada nigerianer, ryssar, letter och japaner i FK Ventspils.
Bild: FKventspils. lv

Visst ja. Vi har ju helt missat att uppmärksamma det faktum att FK Ventspils återtagit det lettiska guldet. Laget som förbryllade och charmade den här bloggen genom sin Europa League-närvaro säsongen 2009/2010 kom tvåa i fjol, men gladde sina fans i år genom att ta hem dubbeln på ett nervpirrande sätt.

Vi börjar med en liten backning av bandet. Klicka här för att läsa om det Italien-coachade Ventspils som då gjorde allt Malmö FF inte orkade med i Europa League nu.

Efter Ventspils bautaforcering in i Europas näst finaste rum så föll man, naturligt nog, tillbaka litet. Efter tre raka ligatitlar gick Liepājas Metalurgs och vann Virslīga 2009, och landets traditionellt största klubb Skonto tog en efterlängtad ligatitel 2010, coachade av ingen mindre än gamle Southampton-strikern Marian Pahars! Men så, i år var det dags för Ventspils igen, på alla fronter.

Efter Ventspils andraplats i ligan 2010 bestämdes det ”ömsesidigt” att dåvarande tränaren Nunzio Zavaretti skulle gå, och istället plockade man in den Kiev-födde ryssen Sergey Podpaly. Podpaly är en 48-årig gammal back, som allt som oftast tilldelades lagkaptensbindeln under sin spelarkarriär. Under sin första intervju med klubbens hemsida så sa han att Ventspils är en klubb som börjar bli mer och mer kända även internationellt – men att ett par svenskar skulle vara intresserade av dess förehavanden kunde han väl ändå aldrig ha trott?

Hur som helst. När det begav sig 2009 hade man klassspelare som Juris Laizans, Edgars Gauracs och Vitalijs Astafajevs - samt ett par serie C-italienare - i laget. De välmeriterade herrarna är borta nu, och det är ett Ventspils med betydligt lägre medelålder som ska ge sig ut i Champions League-kvalet nästa år. Bland dagens stjärnor hittar man lettiska landslagsspelarna Olegs Laizans (24 år) på mittfältet och egna produkten Ritvars Rugins (22) i backlinjen. Och vi får inte glömma Ventspils-födde lagkaptenen, 1,92 långe mittbacken Igors Savčenkovs (28).

Förutom att Ventspils är lite yngre så är man dessutom betydligt mer internationaliserat. De två nigerianerna Michael Tukura (23) och Ahmed Abdultaofik (19) är instrumentala i offensiven, och dessutom kan man stoltsera med ett par japaner i laget: Yasuhiro Kato (25), mittfältare och Naoya Shibamura (29), back. Anfallaren Federico Martinez (26) har på något sätt irrat sig till Lettland också. Sen har man några obligatoriska ryssar, där Vadim Yanchuk (29) är den mest framstående, då han vann den interna skytteligan på 12 mål den gångna säsongen. Ventspils är för övrigt Yanchuks sjunde klubb på åtta år. Det finns allt för många nomad-anfallare i dagens fotboll.

Redan i maj avgjordes lettiska cupen (3-1 till Ventspils mot Liepājas Metalurgs), men det var förra helgen som mästerskapstiteln bärgades i all sin nerv och prakt. Inför sista omgången stod det klart att Ventspils behövde minst en poäng för att säkra titeln. Jagande Liepājas låg tre poäng bakom, men man hade ett ess i rockärmen: man hade vunnit tre av de fyra mötena lagen emellan, och hade därför övertaget i lagens inbördes statistik; det som räknas först om två lag hamnar på samma poäng (hallå, Sydafrika).

Ventspils var alltså näst intill tvungna att få minst oavgjort hemma mot fjolårsmästarna Skonto för att vara säkra på att ta hem ligan, eftersom Liepājas spelade mot bottenlaget Gulbene. Liepājas gjorde sin plikt och vann med 1-0, mer än så kunde man inte göra, teoretiskt sett. Men det hjälpte inte. Ventspils fick 0-0 mot Skonto och tog hem klubbens fjärde ligatitel genom historien.

Oleg Laizans, på Uefa.com:

"This is my first title. I have been dreaming about this since I started to play football. I hope the coach will allow us to have a little champagne to celebrate our success."

Går ni till Champions League eller Europa League kan ni förvänta er en flaska från DHOF också.

/JJ

Who can beat the Town today?

Galpharm Stadium, Huddersfields hem sedan 1994. Bild: Geolocations.

Vad gav egentligen Huddersfield Town FC för nyårslöften 31 dacember 2010? ”Nästa år ska vi inte förlora en enda match”? Är de kompletta vettvillingar? Kanske. Men de är just nu löjligt nära att infria det ”löftet”. Från den 1 januari 2011 och fram till idag har man inte förlorat en enda match i ligan, och Arsenals rekord på 49 matcher utan förlust är hotat. Huddersfield har nämligen, i och med 1-1 hemma mot Walsall i helgen, gått obesegrade i 42 matcher i rad.

JPT: 2011-01-18 Carlisle – Huddersfield 4-0
FA: 2011-01-30 Arsenal – Huddersfield 2-1
PO: 2011-05-29 Huddersfield – Peterborough 0-3
CC: 2011-08-23 Cardiff – Huddersfield 3-3 (5-3 e.frl.)
JPT: 2011-10-04 Huddersfield – Bradford 2-2 (4-3 e.str)

Johnstone's Paitnt Trophy, FA Cupen, Play Off och Ligacupen har man förlorat matcher i, och tekniskt sett var inte ens två av de fem förlusterna några ”förluster”, utan oavgjorda resultat. Två av lagen man åkt ur mot har dessutom legat en respektive två divisioner högre upp i seriesystemet.

Vad är det som ligger bakom denna vidunderliga succé, då? Den största delen av äran brukar tillskrivas tränaren: Lee Clark. Detta med all rätt. Clark har inte bara implementerat en väldigt stark anda att aldrig ge upp, han har även fått Huddersfield att spela riktigt bra fotboll. För ärligt talat, ska man gå 42 matcher i rad utan förlust så krävs ett grundspel som alla kan förlita sig på. För Clark och Huddersfields del så betyder denna variant av ”riktigt bra fotboll” ett 4-4-2 (ibland 4-3-3) där man håller bollen efter marken.

Clark spelade för Newcastle, Sunderland (populärt), Fulham och Newcastle (populärt) igen, under sin aktiva karriär. Som tränare skötte han reserverna i Magpies under Glen Roeders tid i klubben, och när Roeder lite senare dök upp i Norwich gjorde han Clark till sin assistent. 2008 hörde Huddersfield av sig och ville ha Clark som huvudtränare – ett val någon av de knappast ångrar idag. Clark själv omger sig med bland annat flerfaldige Europacupvinnaren Terry McDermott i Huddersfield; en hyfsat meriterad assistent.

Till skillnad från t.ex. Eddie Howe, som gjorde stordåd med Bournemouth innan Burnleys lockrop blev oemotståndliga förra året, så har Clark än så länge avfärdat de förfrågningar som dykt upp om att ta över lag högre upp i systemet. Men när något PL-lag väl sparkar sin tränare (Blackburn? Wolves? Wigan?) så kan jag garantera att Clarks namn är med i den mediala diskussionen rörande efterträdaren.

Clark blev oktober månads tränare i League One, och skyttekungen Jordan Rhodes – nyligen studerad av Man Uniteds nye scout Paul Scholes - blev månadens spelare, efter bland annat hattrick två matcher i rad, något som inte hänt i klubben sedan 1920-talet. Andra spelare värda att nämna i detta väloljade lagbygge är: Huddersfield-sonen Alex Smithies i mål, isländska mittfältsspindeln Joey Gudjonsson, mittbacken, tillika lagkaptenen, Peter Clarke och energiske mittfältaren Scott Arfield.

Trots lagets otroliga obesegrade rad så misslyckades man alltså med att gå upp till The Championship förra säsongen, och i år så ligger man faktiskt tvåa i League One, hela fem poäng efter suveräna Charlton. Nio vinster och Åtta oavgjorda är Huddersfields facit så här långt i ligan, och är ibland rädslan att förlora lite väl stor för Town?

Kanske, kanske inte. Däremot ska folk veta att lagen i de lägre engelska serierna spelar nästan orimligt många matcher på en säsong (Arsenal behövde nästan ett och ett halvt år på sig att få ihop sitt 49 unbeaten. Om Huddersfield når 49 så kommer man att göra det på ett år och en dag. Dessutom har Huddersfield inga överdrivet stora resurser, utan sköts propert av lokale affärsmannen och Town-supportern Dave Hoyle, som gjort sig en förmögenhet på grattis-kort.

En text om Huddersfield är dock inte komplett utan en intensiv titt i backspegeln. Faktum är att man var ett av Storbrittaniens allra bästa lag på 1920-talet, med tre ligatitlar, under legendariske managern Herbert Chapman, som talar sitt tydliga språk. Under den här perioden började fansen sjunga en sång på läktaren:



There's a team that is dear to its followers
Their colours are bright blue and white,
They're a team of renown, the pride of the town,
And the game of football is their delight

All the while, upon the field of play,
Thousands loudly cheer them on their way.
Often you can hear them say, who can beat the Town today?
Then the bells will ring so merrily
Every goal, shall be a memory
So Town play up, and bring the cup
Back to Huddersfield

Då, som nu, lyder frågan: Who can beat the Town today?

/JJ