Barcelona - Chesea: Kapitel III

Det är dags igen. Bild: Guardian.

Bort med Mourinho, och bort med Rijkaard. Men fotbollsvärlden fortsatte att snurra, och nu möts Chelsea och Barcelona i en utslagningsomgång av Champions League igen.

Vid sidan av sina mer episka möten med Liverpool har Chelsea utvecklat en nutida historik i CL även med Barcelona. När Chelsea stod på sin topp med Mourinho, och Barcelona fortfarande lät sig trollbindas av Ronaldinho, ställdes dessa två fotbollskontraster mot varandra fyra gånger på två säsonger.

Chelsea var en maskin som levde på ett cementsäkert försvar och blitzkrieg-offensiv där Lampards (långa och höga) djupledsbollar var avgörande. Barcelona å andra sidan hade sina Ronaldinhos och Decos och Xavis, och lekte fotboll på ett betydligt mer iögonfallande sätt. Eftersom båda lagen dessutom var så fantastiskt bra på just sin typ av fotboll blev dessa åttondelsfinaler extremt ovissa och jämna.

Och hur ser det ut idag? Det är inte mycket som har ändrats. Lampard slår fortfarande långbollar på snabba spelare medan Terry och Carvalho inte släpper förbi någon, och Barcelona bländar oss fortfarande med finlir och en oöverträffad målproduktion. Hiddinks Chelsea, Guardiolas Barcelona. Det är inget Mourinhokäftande och Barcelonaelfenbenstorn den här gången. Inte än i alla fall.

Men många av spelarna minns de där känslorna. Oh yeah. Här kommer startuppställningarna från de där åttondelsfinalerna som fascinerade oss för några år sedan.

2004/2005 - åttondelsfinal
Första mötet

Valdés
Belletti - Puyol - Márquez - Gio
Deco - Albertini - Xavi
Giuly - Eto'o - Ronaldinho
------
Duff - Drogba - J.Cole
Lampard - Makelele - Tiago
Gallas - Carvalho - Terry - Ferreira
Cech

* * *

Andra mötet

Cech
Ferreira - Terry - Carvalho - Gallas
J.Cole - Makelele - Lampard - Duff
Gudjohnsen - Kezman
------
Ronaldinho - Eto'o - Iniesta
Deco - Gerard - Xavi
Gio - Oleguer - Puyol - Belletti
Valdés

2005/2006 - åttondelsfinal

Cech
Ferreira - Carvalho - Terry - Del Horno
Gudjohnsen - Makelele - Lampard
J.Cole - Crespo - Robben
------
Ronaldinho - Eto'o - Messi
Motta - Edmilson - Deco
Gio - Márquez - Puyol - Oleguer
Valdés


* * *

Valdés
Oleguer - Puyol - Márquez - Gio
Deco - Edmilson - Motta
Messi - Eto'o - Ronaldinho
------
Drogba
Duff - Robben - Cole
Lampard - Makelele
Gallas - Terry - Carvalho - Ferreira
Cech

Lampard, Terry, Carvalho, Cech, Eto'o, Puyol och Valdés har alla startat samtliga möten. Och sen har vi alla spelare som bytt förening. Gudjohnsen gick till Barcelona, Belletti och Deco spelar idag för Chelsea. Och den som kan berätta vad Albertini gjorde i Barca... snälla, träd fram.

/JJ

Den belgradska dominansen

Partizan, den ena hälften av den belgradska dominanse. Bild: Flickr.com

Precis som i Turkiet är det huvudstaden i Serbien som dominerar klubbfotbollen. Man får gå tillbaka 20 år i tiden för att hitta en seriesegrare utanför Belgrad, hela 19 gånger har Partizan eller Röda Stjärnan vunnit sedan dess, FK Obilić vann ligan 97/98 men dem kommer även dem från Belgrad. Det verkar som att den belgradska dominansen kommer att hålla i sig ytterligare några år, för i lördags vann Partizan ligan då serietvåan Vojdovina, som var det senaste laget som inte kom från Belgrad som vann ligan, inte lyckades vinna sin match och då blev Partizan mästare i kostym. Man firade dock på ett fint sätt under söndagen, då man bortaslog Belgradkollegan OFK Beograd med 4-1.

Laget var dock aldrig nära att tappa titeln, för de återstår faktiskt hela fem matcher av säsongen och Partizan leder med imponerande 68 poäng på 28 matcher och man har +42 i målskillnad. Tvåan Vojdovina har nästan lika många poäng ner till jumboplatsen (24) som man har till förstaplatsen. Imponerande! En stor del till guldet är bland annat skyttekungen Lamine Diarras förtjänst, men även spelare som ytterbacken Ivan Obradović, lagkaptenen Nenad Đorđević och yttern Almami Moreira förtjänar ett omnämnande. Tränaren Slaviša Jokanović hade en fin karriär som innefattade spel i bland annat Chelsea och Deportivo La Coruna, men just nu klassas han som en av Europas mest lovande tränare och bli inte förvånad om han dyker upp i någon större liga inom något år. Röda Stjärnan då? Jo, de ligger trea, två poäng bakom Vojdovina.

Förutom Partizan och Röda Stjärnan spelar ytterligare två lag från Belgrad i högstadivisionen; Rad och nämnda OFK Beograd. För dem går det dock inte lika bra den här säsongen; OFK Beograd ligger näst sist och Rad i mitten av tabellen. I den näst högsta divisionen lirar ytterligare fyra Belgradlag; Bežanija, BSK Borča, Hajduk Beograd samt Voždovac.

Det är andra året i rad Partizan vinner ligan, och man är även i semifinal i cupen och skulle man vinna även den turneringen är det andra året i rad man vinner dubbeln. Nu ska bara Belgr... sorry, Serbien lyckas någon gång ute i Europa också. Faktum är att den serbiska ligan bara ligger två placeringar över Allsvenskan när UEFA får bestämma, fast när bestämde dem något bra senast?

/JH

Veckans look-a-like

Bild: Telemaco24 och Movies.about.com

Veckans look-a-like kanske inte är perfekt på bild, det krävs att man kollar på en Barcelonamatch samt ett Hannah Montana-avsnitt samtidigt för att se hur extremt lika Leo Messi och Oliver Oken (eller Mitchel Musso som han heter i verkligheten) faktiskt är. Lite töntvarning att veta vem Oliver Oken är, men det får man ta om man ska vara en stor skribent.

/JH

Det oavgjorda huvudstadsderbyt, med betoning på derby.

Ivan Hurtado blev målsskytt, men hans Millonarios lyckades inte vinna trots tre Santa Fe-utvisningar. Bild: futbolizados.com

Att det colombianska huvudstadsderbyt mellan Santa Fe och Millonarios var viktigt för bägge lagen var det inget tvivel om. Derbyt är historiskt sett mycket stort, och bägge lagen behövde tre poäng för att avancera uppåt i tabellen efter halvdana starter på säsongen. Publiken var dock inte av samma åsikt om matchen, endast 27000 hade tagit sig till El Campín, men de som hade kommit dit fick verkligen valuta för pengarna.

Millonarios började matchen bäst och Santa Fes landslagsmålvakt Julio tvingades till flera avancerade räddningar. Det var en väldigt tuff match, det blev hela tre byten på grund av skador tidigt i matchen och då var första halvlek ändå relativt lugn i jämförelse med den andra.

Det hårda spelet följde med in i spelartunneln i halvtid och en av Santa Fes bänkspelare blev utvisad, exakt orsak är ännu oklart men gissningsvis berodde det på något gruff. Det blev dock gladare miner i Santa Fe bara kort där efter. Blott fyra minuter in i andra halvlek gjorde nämligen Santa Fe, som hade vaknat i slutet av andra halvlek, 1-0 via ett långskott från Mario Gonzalez. Det var dock i samband med en situation i den 73:e minuten som helvetet bröt loss. Målvakten Julio missbedömde en boll och fällde en Millonariosspelare i straffområdet, det blev inte bara straff för Millonarios utan även rött kort åt Julio. Då Santa Fe redan gjort samtliga tre byten tvingades försvararen Arizala kliva in i mål. Han kunde visserligen inte förhindra att Ivan Hurtado satte kvitteringen på den efterföljande straffen, men han gjorde sedan två fina räddningar och höll kvar Santa Fe i matchen. Under slutminuterna fick Santa Fe och Millonarios varsin utvisning, och trots att Santa Fe spelade med en utespelare i mål i 20 minuter kunde man hålla undan och få 1-1.

Detta var den tredje raka 1-1 matchen lagen emellan, och även om Millonarios fortfarande håller Santa Fe bakom sig i den historiska tabellen är Santa Fe fortfarande på en bättre placering i säsongens tabell.

Matchfakta

Arena: El Campín
Åskådarantal: 27.000
Domare: Adrián Vélez

Santa Fe: Agustín Julio; Jorge Lozano, Francisco Nájera, Andrés Felipe González y Javier Arizala; Mario González, Maximiliano Flotta y Juan Carlos Quintero; Omar Pérez; Daniel Néculman y Julio Gutiérrez.
Byten: Lozano -> Alejandro Bernal (4'), Alejandro Bernal -> Jairo Suárez (30'), Néculman -> Daniel Torres (71')
Varningar: Arizala (11'), Flotta (31'), Pérez (69'), Quintero (82')
Utvisningar: Julio (77'), González (82')
Mål: González (49')

Millonarios: José Cuadrado; Rubén Bustos, Iván Hurtado, Efraín Cortés y Alex Díaz; Gerardo Bedoya, Rafael Robayo, Jonathan Estrada y Carmelo Valencia; Víctor Salazar y Milton Rodríguez.
Byten: Salazar -> Elkin Blanco (14'), Rodriguez -> Luis Tejada (65'), Bustos -> Miguel Rojas (72')
Varningar: Bedoya (15'). Estrada (66'), Blanco (70'), Hurtado (83'), Rojas (88')
Utvisningar: Estrada (88')
Mål: Hurtado (78')

When saturday comes

APOEL Nicosia tog hem cypriotiska ligan och firade stenhårt.
Bild: APOEL Nicosia.

Jag tillåter mig själv att bjuda på ett litet svep över fotbollseuropa - något matnyttigt hittar man alltid.

jag minns när man för några år sedan max kunde hitta en kinesisk risfältsstream när man ville se Arsenals ligamatch som inte sände spå teve. Bildkvaliteten var låg, kinesernas uttal var oförståbara, men allt som oftast kunde man se matcherna utan lagg. Idag är situationen en helt annan. Så jag tog mig friheten att börja denna fotbollsdag i Ryssland.

Närmare bestämt i Kazan, där stadens stolthet Rubin tog emot Spartak Moskva. Det gick sådär. Jag hann med att se andra halvlek, och med tanke på att första slutade 0-0 var det inga problem att följa med i handlingen. Enda problemet var att allt stod på kyrilliska, ett språk jag tyvärr inte behärskar, så jag kan inte avslöja namnet på den där fantastiska innermittfältaren i Spartak som låg bakom huvudstadslagets 2-0 seger. To be fair så var det egentligen bara ett lag på banan, Spartak med sina tre man centralt gjorde vad man ville och Weliton var giftig på topp.

Färden gick vidare via världens näst äldsta turnering, skotska FA Cupen, två år yngre än sin broder i England. Glasgow Rangers spelade semi mot St. Mirren och gjorde processen kort med ett tidigt mål i första halvlek, säkert försvarsspel och sylvassa kontringar resten av matchen. 3-0 slutade det på Hampden Park, men det roligaste var Sky:s paussnack. I studion satt nämligen gamle Rangers-backen Lorenzo Amoruso och snackade, och plötsligt stod det helt klart att italienare som snackar skotska blir en alldeles underbar egen dialekt.

Lorenzo Amoruso hade klippt av sig hästsvansen men körde fortfarande på extremt bakåtkammat hår för att hålla illusionen uppe. Vem vet, det kanske blev för många hårdragningar i sanmarinska ligan, där han nu håller till i S.S. Cosmos, laget som tagit sitt namn från amerikanska N.Y. Cosmos.

Vidare följde ett avbrott för eget fotbollsspelande under solen, men väl tillbaka tog jag mig en titt på vad Hulls Caleb Folan egentligen gjorde för att åka på en utvisning mot Liverpool. 10 matchers avstängning att vänta?

På temat Premier League följde kampen mellan Manchester United och Tottenham. Spurs tog ledningen genom Darren Bent och utökade efter att Luka Modric fått stå väl fri i Uniteds straffområde. 0-2 i halvtid var inte många på Old Trafford nöjda med. Till andra halvlek trampade United gasen i botten, fick tre mål av domarteamet och vann till slut med 5-2. Finns det någon rättvisa lär inte Howard Webb döma några fler stormatcher den här säsongen i alla fall.

Ungefär samtidigt passade APOEL Nicosia på att säkra ligatiteln på Cypern. Man mötte Anorthosis på bortaplan, och Europas skrällgäng nummer 1 den här säsongen tänkte inte göra det bekvämt för APOEL. Anorthosis tog ledningen i den tjugonde minuten, men APOELS polske stjärna Marcin Zewlakow kvitterade bara nio minuter senare. I slutet av första halvlek började saker hagla in mot APOELs målvakt Dionisis (man ska ha namn efter grekiska Gudar) Chiotis från läktarhåll, och medan Chiotis viftade runt med ett paraply som någon tydligen inte behövde la domaren till fem minuter i första halvlek.

Den andra halvan var dock inte lika intressant, båda lagen tog det lite lugnare nu och APOEL gled i hamn med den poäng som räckte för att göra det omöjligt för närmast jagande Omonia att komma ikapp och förbi. Grattis till APOEL, säger vi på bloggen! Men, tänker ni, är inte cypriotisk fotboll lite väl irrelevant? Nä! I och med framför allt Anorthosis framgångar i CL så har Cypern faktiskt gått om Sverige på Uefas klubbladsranking. Om det är något att skämmas över är en annan diskussion.

Och på tal om silverware. I Paris spelades det sedan fransk cupfinal mellan högtflygande Bordeaux och Lige 2-laget Vannes. Den matchen var rolig i ungefär 2 minuter, sen sprang sig Wendel fri, lobbade Revel i Vannes-målet och det stod 1-0 till Bordeaux. De mörkblå förhandsfavoriterna behövde sen tio minuter och två fasta situationer på sig för att göra ytterligare två mål och totalt döda matchen. Det blev till slut 4-0 till Laurent Blancs Bordeaux efter ännu ett mål i första halvlek.

Och vad fanns kvar nu, om inte spansk fotboll. Började med att se sista tio mellan Malaga och Deportivo, två lag som slåss om Europaspelsplatser. 1-1 stod det, och trots att Malaga fick en straff som inte alls var en straff så kunde man inte plocka full pott och göra livet obekvämt för topplag som Villarreal och Valencia.

Just Valencia var i farten i 22.00-matchen. Man tog emot Barcelona hemma på ett välfyllt Mestalla, och det blev en match värdig inramningen. Barcelona satte rätt tidigt 1-0, men Valencia krigade på och lät inte bortalaget trilla boll som man brukar få. Under några galna minuter i slutet av första halvlek vände hemmalaget på steken med två mål på tre minuter efter klassiskt fantastisk spansk teknik och snabbhet. Men man orkade inte hålla de tre poängen matchen ut utan när bara en handfull minuter återstod fick inbytte Thierry Henry foten på bollen efter lite kallabalik i Valencias straffområde, och fransmannen kunde pricka in 2-2 i nästan tom bur.

Det blev ingen förlust för Barcelona, men Real Madrid lär vara halvnöjda i alla fall med att för en gångs skull ha chans att ta in på serieledarna. Nästa vecka väntar el clasico.

/JJ

Inför El Clásico Capitalino

Santa Fe har tagit efter ordspråket "Är man inte störst i stan får man istället skaffa sig världens största fotbollsflagga". Bild: Intependientesantafe.com

Imorgon natt gäller det att leta upp en halvkass stream på MyP2P, för då är det dags för Colombias och ett av Sydamerikas hetaste derbyn; Santa Fe tar emot Millonarios på El Campin, samma arena som även Millonarios spelar på i normala fall. Trots att inget av lagen har vunnit någon stor titel på mycket, mycket länge tillhör bägge klubbarna de stora i Colombia, då dem är de enda tillsammans med Atlético Nacional som spelat varje säsong i högstadivisionen sedan starten 1948, då förövrigt Santa Fe var vinnarna. Det faktumet plus att bägge lagen har mycket lojala fans har gjort att El Clásico Capitalino (Dvs. Huvudstadsklassikern, ungefär) behållt sin status som landets största derby.

Millonarios är klubben som vunnit ligan allra flest gånger av samtliga colombianska lag, nämligen 13 gånger, men de flesta kom mellan 50- och 70-talet. Nu är verkligheten en helt annan. Så sent som i början av 2000-talet var klubben nära konkurs. Man var ständigt i botten av tabellen och ekonomin var riktigt usel, men man vaknade upp, mycket tack vare anställningen av managern Juan Carlos Osorio, som tidigare höll till i Manchester Citys som konditionstränare. Efter det har det bara gått uppför, och trots en svag inledning på säsongen är det fortfarande många som tror att klubben kommer sluta iallafall på en säker mittenplacering i år vilket är ett steg framåt jämfört med hur det såg ut för bara tio år sedan. Dagens trupp innehåller en hel del profiler som Oscar Cordoba, Ivan Hurtado och FM-favoriten Sherman Cardenas. Man har tre colombianska landslagsspelare i Gerardo Bedoya, Rubén Darío Bustos och Mauricio Ferney Casierra, även om det bara är den förstnämnda som spelar i landslaget frekvent. Laget tränas numera av argentinaren Óscar Héctor Quintabani, som har ett mycket gott rykte i Colombia då han har vunnit den colombianska ligan flera gånger med olika klubbar.

Lite kuriosa kring laget är att man en gång hade en viss Carlos Valderrama i klubben, men ansåg att han var för dålig och släppte honom efter att ha haft honom i ägo bara några månader. Man gjorde dock en rätt okey affär i början av 50-talet när man värvade in Alfedo Di Stéfano, som spelade fyra säsonger i klubben innan han köptes loss av självaste Real Madrid. Di Stéfano gjorde 88 mål på 102 försök i den blåvita tröjan. En annan argentinare med landslagsmeriter, Amadeo Carizzo som var mest känd för att han var den första som bar målvaktshandskar, tillhörde också klubben fast det var lite senare, i slutet av 60-talet närmare bestämt.

Millonarios troliga startelva i morgondagens derby: José Fernando Cuadrado; Rubén Darío Bustos, Iván Hurtado, Efraín Cortés, Alex Díaz; Rafael Robayo, Gerardo Bedoya, Elkin Blanco, Jonathan Estrada; Víctor Salazar y Carmelo Valencia.

Precis som Millonarios är Santa Fe ett gammalt storlag som vann sin senaste titel på 70-talet, men man har lyckats behålla sin "fanbase" mycket tack vare att supporterskapet fortsätter nedåt i generationerna i familjerna. Om Santa Fe finns det inte lika mycket rolig historik att plocka fram, men i början av 50-talet värvade man in två britter till laget; Neil Franklin från Everton och Charlie Mitten från Manchester United. Millonarios ville inte vara sämre dem utan värvade istället in Billy Higgins från Everton och Bobby Flavell från Hearts. Detta såg man allvarligt på i England på 50-talet, Franklin förlorade sin landslagsplats och samtliga spelare stängdes av från engelsk ligafotboll på obestämd tid. Ingen av spelarna blev dock långvariga i Colombia, utan flyttade alla tillbaka till England inom ett år. Notera dock att Franklins lön gick från £20 pund i veckan (£1000/år), vilket var lönetaket i England på den tiden, till £5000/år plus £35 i vinstbonus när han bytte till Santa Fe. Avstängningarna för spelarna upphävdes 1951 när alla hade återvändit. Charlie Mitten hade ett erbjudande från Real Madrid, men återvände till England på grund av sin fru och hamnade till slut i Fulham av alla lag. Real Madrid satsade istället på Alfredo Di Stefano några år senare och resten är, som de säger, historia.

Dagens Santa Fe tränas av Gabriel Jaime Gómez, en förre detta colombiansk landslagsman, och säsongen har börjat helt okej då man ligger på en mitteplacering. Han har visserligen de colombianska landslagsmännen Francisco Nájera, Agustín Julio och Yulian Anchico tillsammans med några chilerna och argentinare till sitt förfogande, men laget tappade i vintras sin skyttekung César Valoyes till den mexikanska ligan samtidigt som som duon Toloza-Arizala som gick till Deportivo Pereira.

Jag har inte hittat Santa Fes startelva till matchen, men såhär startade man senast (förlust mot Tolima med 0-2): Agustín Julio; Francisco Nájera, Francisco Delgado, Andres F. Gonzalez, Alejandro Bernal; Maximiliano Flotta, Mario González, Yulian Anchico, Omar Pérez, Julio Brian Gutierrez; José Valencia Arrechea.

Francisco Delgado blev dock utvisad senast, kanske är Daniel Torres en trolig ersättare.

Fakta om El Cláscico Capitalino

Största seger: Millonarios med 6-0 (1952)
Målrikaste match: 7-3 till Santa Fe (1992)
Mesta målskytt: Alfredo Di Stefano (15 med Millonarios) och Miguel Angel Converti (14 med Millonarios, 1 med Santa Fe)
Flest mål i en match: Alfredo Di Stefano och Léider Preciado (3)

Antal matcher: 258
Antal Millonarios-vinster: 101
Antal Millonarios-mål: 398
Antal Santa Fe-vinster: 68
Antal Santa Fe-mål: 322
Antal oavgjorda: 89

De fem senaste mötena

Millonarios - Santa Fe 1-1
Santa Fe - Millonarios 1-1
Millonarios - Santa Fe 0-1
Santa Fe - Millonarios 1-0
Millonarios - Santa Fe 2-0

/JH

Med Guds hjälp går allt

Vacker på utsidan, lite väl död på insidan - Espanyols vackra hemmaplan Olímpic Luís Companys.
Bild: Spanish-Fiestas.

Runt om i Eurpoa slåss klubbar. En ligatitel, en plats ute i Europa, och den allra mest ångestladdade: att undvika nedflyttning.
Den starka viljan att hänga kvar kan få spelare och ledare att ta till de mest experimentiella metoderna. Som när Parma skrev ett kortvarigt kontrakt med en italiensk komiker för att skapa en bättre harmoni i truppen inför slutspurten av säsongen.
I spanska krisklubben Espanyol har man i år skippat alla mellanhänder och vänt sig direkt till Gud.

För det första håller Espanyol äntligen på att färdigställa en helt ny arena, så man kan flytta ifrån den förvisso exteriört fantastiskt vackra Olympia-arenan till en alldeles ny och fin och kompakt och egen hemmaplan. Färdig: år 2009.

Laget Espanyol började säsongen hyfsat, men har nu i 20 omgångar harvat i bottenträsket. Man vann en match i början av november, och sen följde en herrans massa förluster och oavgjorda tillställningar. Tills det var dags för den svåraste bortamatch man kan spela i världen: Barcelona på Camp Nou. Men den som sa att "ett derby är ett derby", med insinuation att allt kan hända, träffade mitt i prick.

Ivan de la Peña gjorde två mål, och Espanyol tog sin första seger på tre och en halv månad. En fantastisk höjning under en oerhört blek vår. Espanyol klev dock direkt tillbaka in på missade trepoäng-spåret. Lagets tränare, den gamle stjärnbacken Mauricio Pochettino (lagets tredje tränare för säsongen) bestämde sig för att sträcka ut en hand och ett finger mot Gud.

Efter att ha förlorat med 1-0 hemma mot Osasuna var det dags. Pochettino packade iordning, tog med sig sin fru och ett av sina barn och begav sig iväg på en pilgrimsfärd till Motserrat, drygt en mil från Barcelona, för att be Jungfrun av Montserrat om vad som till synes krävs för att rädda Espanyol från nedflyttning: ett mirakel.

Och vad hände? Jo, sedan Pochettinos vandring har Espanyol vunnit tre matcher och spelat en oavgjord, och det hopplösa läget längst ned i tabellen har fått en rejäl ansiktslyftning. Efter 3-0 segern på bortaplan mot Sporting Gijon i torsdags, laget som inte spelar oavgjort och som var Espanyols närmaste lag framför i tabellen, är man bara en pinne från sjuttondeplatsen. Och med tanke på formen och att man redan gått igenom de båda storlagsstroken för säsongen så ser det ljust ut för Barcelonas vitblåa lag. Och då har jag ju inte ens nämnt den kanske största faktorn i Espanyols förvandling...

/JJ

Ali Daeis efterträdares efterträdare

Team Mellis nye tränare. Emperatore. Kan inte gå fel.
Bild: SvenskaFans.

Är ni tillräckligt hardcore för att ha hängt med ända från början? I den här bloggens begynnelse skrev jag om den gamle storspelaren Ali Daei, och hur det kom sig att han inte längre var förbundskapten för Iran. Det har runnit en hel del oljesmutsigt vatten under broarna sedan dess.

Mohammad Mayelikohan tog över sysslan, samtidigt som han fortfarande hade hand om sitt klubblag Saipa i den iranska högstaligan. 56 år gammal hade han redan hunnit med en sejour i Team Melli, som landslaget kallas, mellan 1995-1997. Han hann bland annat med att föra Iran till en tredjeplats i AFC Asian Cup - ett mästerskap där även Ali Daei ledde laget framåt, men då i form av ostoppbar målskytt.

Tycker ni två år var lite väl lite tid som förbundskapten för ett landslag? Well, den här gången fick det räcka med två veckor. Första gången fick Mayelikohan sparken på grund av ett svagt VM-kval. Nu han hann inte ens ta ut en trupp. Men förbundet står utan skuld i alla fall.

Efter att Mayelikohan likt Pepe, fast på ett mer kultiverat sätt, gått hårt åt det iranska laget Esthegal och alla tänkbara förknippade med klubben i ett brev, så satte genast samvetskvalen, precis som hos Pepe, in direkt och efter en rätt hård rannsakning av sig själv kom Mayelikohan fram till att han inte var värdig posten som Team Mellis tränare. Avskedsansökan lämnades in, accepterades, och femton dagar efter att Mohammed Mayelikhon anställdes som Irans förbundskapten står Team Melli utan ledare igen.

In på scenen: Afshin Ghotbi, en i USA utbildad ingenjör som sett och lärt under Guus Hiddink när Sydkorea tog en hel värld, och sina egna medborgare, med storm i VM 2002. Afshin fortsatte som assisterande i Sydkorea över 2006, och efter det ledde han iranska Persepolis till en fin ligatitel under sin första säsong i klubben. Smeknamn: Emperatore.
Jag tycker det räcker här.
Det ser helt enkelt lovande ut för Iran. Och i VM-kvalet har man kvar att möta ett eller två lag som Ghotbi känner rätt väl, nämligen: Förenade Arabemiraten, Nordkorea och - ni gissade det - Sydkorea.

/JJ

En catch-up för er som inte orkar kolla text-tv

Viktor Elm är pinsamt bra i cupspelen. Bild: Svenskafans

Onsdagar brukar kännas sådär härligt goa. Bara två dagar till helg, en hel del fotboll på TV:n och det är billigt att gå ut och ta ett par öl. Inget ölande den här kvällen dock, istället bjöds det på riktigt intressant fotboll lite här och var.

Precis som jag skrev om i onsdags spelade Heerenveen semifinal i den holländska cupen idag. Matchen slutade precis, och slutresultatet skrevs till 2-0. Vem som gjorde 1-0 behöver väl knappast nämnas, Viktor fick faktiskt starta på mittfältet men satte 1-0 redan efter 10 minuters spel. Den målfarlige kroaten Pranjic gjorde sedan 2-0 i 84:e och då var allting klart. Patrik Ingelsten satt på bänken hela matchen då Heerenveen bytte in reservmålvakten Vandenbussche i halvtid samt norrmannen Elyounossi och brassen Henrique i slutet. Notera att deras förstemålvakt är Hans Vonk, som spelade för Ajax någon gång på forntiden. Nu väntar den gamle svenskklubben Twente i finalen, och J&J hoppas såklart stenhårt på att Heerenveen ska ta sin första titel någonsin i den matchen.

Kommer ni ihåg krulltotten Peter Graulund? Tvåmålsskytt idag mot Sönderjyske för sitt Aarhus. En profil som kanske inte fick ut 100% av sin potential i Helsingborg, men man lär komma ihåg honom åtminstone ett par år till. Ytterligare en nordisk målskytt att hålla reda på; Djuric, som gjorde 1-0 för Zurich. Han var väl den enda oprövade spelaren Lars-Roland/Lars-Tommy vågat använda i en superviktig kvalmatch (mot Danmark) fram till Rasmus match mot Portugal.

Det blev fyra utvisningar mellan Osasuna och Malaga, varav tre tilldelades Osasuna. Osasuna, i desperat behov av poäng, ledde med 2-1 innan den första utvisningen. Vad säger man som manager efter nåt sånt? Om vi fortsätter på Spanienspåret är Valencia en mer enmanshow än vad Liverpool var för några år sedan. 2-1 mot Betis, Villa tvåmålsskytt. Kanske är bäst för Valencia om han säljs till sommaren, så man både får ihop ekonomin och slippa vara så beroende av en spelare.

Det pågår även en match för fullt just nu i den tyska cupen, semifinal mellan Hamburg och Werder Bremen. Det stod 1-1 efter full tid. Två rätt jämnstarka lag, men å andra sidan har Bremen en viss Diego och HSV fick otroligt underskattade Jarolim direkt utvisad på stopptid. Rosenberg fick ersätta ärkesopan Hugo Almeida i slutet av ordinarie speltid.

I natt är det CONCACAF-final mellan Cruz Azul och Atalante, samt lite Copa Libertadores. Dom som har en Sydamerikafetisch rekommenderas varmt att sitta uppe och kolla hela natten lång.

/JH

Veckans look-a-like

Veckans look-a-like käkar pasta till middag. På ena sidan den italienske tränaren Claudio Ranieri, mannen som la grunden för dagens Chelsea, och på den andra sidan hittar vi Tony Sirico, also known as Paulie Gualtieri i den sannerligen episka serien Sopranos.

/JJ

Den svenska duon på väg mot ny final

Du är inte bortglömd, bara lite i skymundan just nu. Bild: Svenskafans

Det var en rätt stor hype kring Patrik Ingelsten och Viktor Elm under förra hösten. Målen och vinsterna avlöste varandra, och till slut var bägge två landslagsmän, något som väldigt sällan händer Kalmar FF-spelarna kan jag lova. Det var de första landslagsspelarna som spelar i KFF sedan 80-talet om jag inte minns fel, och firmorna Lars-Tommy och Lars-Roland har bara skymtats på Fredriksskans vid två tillfällen under de tio åren som styrande organ; AIK 2002 och nu mot Halmstad i söndags. Nog om det. Viktor gjorde sig ett namn som tvåväggsmittfältare medan Ingelsten var mannen som löpte sönder försvar från sin högerkant i Nannes lagbygge. Duon fick vara med och totalsänka Gent och vinna klubbens första SM-guld någonsin, och även om man blev utslagna mot Feyenoord var det på håret att man gick vidare även till UEFA-gruppspelet.

Heerenveen såg vilka kvalitetslirare Kalmar FF satt på, och man värvade Viktor som Bosman och Ingelsten kostade lite drygt en miljon euro. Några månader senare har man inget att ångra. Viktor började riktigt bra, och har gjort tre cupmål på fyra matcher samt fyra ligamål på elva försök. Viktor har klagat en hel del på att han nästan uteslutande fått spela centeranfallare i en 4-3-3 då han inte känner att han utvecklas något när han spelar på den positionen, men han har ändå gjort bra ifrån sig. Han har visat sig väldigt nyttig i huvudspelet och med sin fysik, även om han fortfarande har lite temposvårigheter. Nästa säsong, när jänkaren Bradley troligen är såld, lär det bli mer spel på innermittfältet. Heerenveen har dessutom sagt att man faktiskt fick bud på Elm redan innan han anlänt till klubben, men att man vill behålla honom minst ett par år.

Som en liten kuriosa kan jag (som första svenska mediasnubbe (tror jag)) säga att Heerenveen var i Sverige nyligen för att värva loss Viktors bägge bröder, den äldre David och den yngre Rasmus. Det var dock mest ett PR-trick, att David skulle ha något i Eredivisie att göra skulle isåfall bevisa att den ligan inte är bättre än Allsvenskan, bara rikare och med mer utvecklande individuell träning. Rasmus lär dock hamna i en större liga närsomhelst, men det är en helt annan sak.

Ingelsten har nästan bara agerat inhoppare under sin första tid i Holland, men har ändå hunnit med ett cupmål, ett ligamål samt fixat två utvisningar och en straff. Ingelsten besitter inte samma teknik eller högstanivå som Viktor, men hans spetskvalitéer i form av snabbheten och hans enorma målfarlighet kan ändå ta honom längre än Eredivisie om allting går rätt till. Heerenveen har ju dessutom gjort det till en grej att utveckla offensiva spelare till spelare på en väldigt hög nivå för att sedan sälja dom vidare - kolla bara på Huntelaar, Afonso Alves och Sulejmani.

Nåväl, nu till saken. På onsdag är det semifinal i den holländska cupen och då är Heerenveen såklart med. Motståndarna? Volendam, ett lag som vann med 3-0 i ligan i helgen men som i vanliga fall är trea från slutet i ligan. Låter inte som en omöjligt utmaning för cupspecialisten Viktor Elm, Ingelsten och Heerenveen. Skulle man gå till finalen vore det tredje gången i historien som klubben gör det, och skulle firma Ingelsten-Elm vinna även finalen skulle man fortsätta sin vinnarstreak som innefattar både Allsvenskt guld och svenskt cupguld de senaste 1,5 åren. Oddsen talar dock emot Heerenveen, som är totalt titellösa genom historien.

Viktor var skadad i senaste ligamatchen, då man förlorade med 1-2, men det var mer en säkerhetsåtgärd inför den här matchen då Heerenveen ändå inte har speciellt mycket att spela för i ligan. Det lär bli målfarlige Pranjic, unge Beerens och Viktor uppe på topp med Ingelsten som supersup. Låter inte helt fel.

Elfsborg vs. Malmö FF eller Juventus vs. Lazio får ursäkta - jag vet vilken match jag ska se på onsdag. Volendam - Heerenveen klockan 20.45, det är dags redan nu att leta upp någon kvalitetsmässigt katastrofal kinesisk stream.

------

Dagens kuriosa: När vi ändå är inne på nordiska anknytning; laget med Namnet, Scunthorpe, är faktiskt döpt av de nordiska vikingarna, som kallade byn för "Skumas hemman". Att engelsmännen översatta det till snipphora (nästan) är väl dock inget som nordborna behöver känna några skuldkänslor för.

/JH

All that money and you still play like Numancia

Det ser ju bra ut, i alla fall. Bild: Daylife.

Vi tar upp gamla Barcelona-slagord från den tiden då Mourinho och hans Chelsea retade gallfeber på fotbollseuropa. Men varför? Nej, inte för att Chelsea och Barcelona möts i CL igen, utan: välkommen till en metafor.

Jag pratar förstås om Wembley. Lägger man över 10 miljarder på en ny arena kunde man fan i alla fall sett till att de hade en gräsmatta som inte beboddes av sorkar.

Arsene Wenger var tidigt ute, redan när arenan stod klar, och sa att planen på Wembley kommer att lida av att det inte finns tillräckligt mycket insläpp av luft på arenan. Om nån undrar varför Emirates har sänkningar av lektarsektionen så att det blir en glipa mellan fasaden och taket i varje hörn av arenan, så vet ni nu.

Och finns det en man på den här planeten som vet vad han snackar om så är det Monsieur Wenger. När FA Cup-semifinalerna i helgen spelades på Wembley såg planen ut som JJB Stadium efter att Wigans rugbylag haft sitt lilla roliga dagen innan. Wenger kallade planen i efterhand för skrattretande och sa att någon på FA måste ställas till svars, och Sir Alex Ferguson kallade planen för "död" och medgav att han bänkade Evra, Berbatov och Scholes just på grund av den gröna mattans kondition.
En smärre skandal, med andra ord.

Alla de där pengarna, och planen är fortfarande inte spelbar.

Annan intressant fakta från FA-helgen: Chelseas 2-1 seger innebar Cesc Fabregas första förlust som lagkapten för Gunners.

------

In other news. Zenit St. Petersburg spelade 1-1 borta mot Lokomotiv Moskva i helgen. En liten missräkning för Zenit, men inget mer med det. Förutom att man använde för många icke-ryska spelare; 7, när reglerna säger max 6.

Man hade bytt in både ungraren Huszti och turken Tekke mot de två ryssarna Progrebnyak och Fayzulin, innan man insåg det fatala misstaget. Direkt byttes Roman Shirokov in mot kroaten Ivica Kryjanac. Nu vill man att Ryska FF ska ha överseende med regelbrottet eftersom man bara spelade med otillåtet antal icke-ryssar i 4 minuter. Men frågan kvarstår: hur är det egentligen med räkenkunskaperna, herr Advocaat?

/JJ

Att hämta brassar på lösa ord och meriter

Överlägsen. Bild: Expressen

Att värva brasilianare har blivit en modegrej inom svensk fotboll. Sedan början av 2000-talet har 60-talet brassar spelat för Allsvenska klubbar, plus en hel del i de lägre divisionerna. Den första allsvenska brassen kom faktiskt redan i slutet av 70-talet, Edson hette han och hans klubb var Malmö FF. Det tog sedan yttligare 20 år innan två nya brassar landade i Sverige; Traktorn Valter Tomas Junior i ÖIS och Piracaia i AIK. Efter det har det anlänt brassar på löpande band, några flippar men de flesta har varit floppar som stuckit efter något år.

Den överlägset mest rutinerade brassen som spelat i Sverige var kejsaren Fabio Augusto, som hade några framgångsrika år i Kalmar FF. Det är egentligen ingen annan brasse som varit i Sverige som är ens i närheten av hans CV, med ett decennium som stjärna i den brasilianska högstaligan och landslagsman. Bruno Carvalho, en kille som provspelade i Djurgården 2003, ville gärna göra sig till en större fotbollsspelare än Fabio och sa att han var en "stjärna" i hemlandet med 10-talet A-landskamper bakom sig. Så var det väl inte riktigt. Några ungdomslandskamper och sedan bänkad när han flyttade till större klubbar var allt han hade åstakommit, förutom de omtalade nakenbilderna i ett gaymagasin såklart.

Denilson var en annan spelare med enorma förväntningar på sig. När Helsingborg värvade honom hette det att han var en av Brasiliens största talanger, dvs. lika stor som Pato, Kerlon och Breno, och det stämde väl inte riktigt. Efter bara några månader i Sverige skickades han tillbaka till Brasilien, det sades att det inte berodde på hans kvalitéer utan annat. Säkerligen var det så...

Nu har det kommit ytterligare en brasse som spänner rejält på musklerna på Denilsonvis. Tiago heter Assyriskas (samma klubb som lånade nämnda Denilson från HeIF...) nya anfallsstjärna, och enligt honom själv är han en av Brasiliens tre bästa anfallare. Det var väl antagligen därför han flyttade till den svenska andradivisionen för max någon miljon i lön? De brasilianska anfallsstjärnorna är ju inte alls eftertraktad i de största ligorna.

Detta är bara ett fåtal av brassarna som gjort sig kända i Allsvenskan, men det är väl också bara dom som själva pratat upp sig själva. Spelare som Afonso Alves, Ari, Alvaro Santos och Cesar Santin spelade ju faktiskt fotboll på en hög nivå och. Den enda som blivit känd i Sverige först efter sin Sverigekarriär är Claudinei Resende, en rätt duktig mittfältare som lämnade Helsingborg utan att kontakta klubben, och ett halvår senare blev han mördad i samband med en knarkaffär.

Ta en titt på samtliga allsvenska brassar (saknas säkerligen några). Hur många av dom kommer ni ihåg för sina positiva insatser på fotbollsplanen?

Edson (Malmö FF)
Piracaia (AIK)
Valter Tomaz Jr (Örgryte)
Alvaro Santos (Helsingborg, Örgryte)
Bruno Fogaca (Elfsborg)
Rogerio Silva (Helsingborg)
Alysson (Kalmar FF)
Gustavo (Landskrona)
Bruno Tonheta (Landskrona)
Reginaldo (Helsingborg)
Paulinho (Örgryte, Hammarby)
Afonso Alves (Örgryte, Malmö FF)
Dede Anderson (Kalmar FF)
Fabio Augusto (Kalmar FF)
Cesar Santin (Kalmar FF)
Bosco (Örgryte)
Claudinei Resende (Helsingborg)
Tiago (Helsingborg)
Ricardo Costa (Örebro)
Eduardo (Örgryte)
João Rodrigo (Öster)
Berger (Enköping)
Odair (Enköping)
Diogo (Kalmar FF)
Marinho (Hammarby)
Robéiro (Örgryte)
Ailton (Örgryte)
Marcelo Sá (Örgryte)
Delani (Halmstad)
Wilton Figuereido (GAIS, Malmö FF)
Daniel Mendes (AIK, Kalmar FF)
Ari (Kalmar FF)
Enrico (Djurgården)
Gabriel (Malmö FF)
Junior (Malmö FF)
Ricardo Santos (Kalmar FF)
Marcel Sacramento (Kalmar FF)
Givaldo (Kalmar FF)
Tiago Oliveira (Kalmar FF)
Thiago Matos (Kalmar FF)
Leandro (Kalmar FF)
Assis (Kalmar FF)
Marcio Saraiva (AIK)
Daniel Morais (GAIS)
Anselmo (Halmstad)
Paulinho (Häcken)
Vinicius (Häcken)
Matao (GAIS)
Pablo Campos (GAIS)
Wanderson (GAIS)
Elvis (Hammarby)
Daniel Bamberg (IFK Norrköping)
Denilson (Helsingborg)
Daniel Sobralense (Kalmar FF)
Vitor Castro (Örebro)

Vi kan ta ytterligare en idiot för dagen. Charles Itandje tyckte inte minnescermonin för Hillsboroughkatastrofen var något speciellt, utan försökte skämta och skratta under cermonin. Nu har han blivit avstängd från klubben i två veckor och lär få flytta till sommaren. Den forne franske A-landslagsmålvakten är dock bara tredjemålvakt i Pool, och är nog inte speciellt ledsen över det beskedet. Han har dock bett om ursäkt, men man kanske ska tänka innan man börjar bete sig som en barnrumpa.

/JH

Tappar Sivasspor?

Har Sivasspor bollarna till att ta guldet? Bild: aycu32

Den turkiska ligan står inte högt i kurs i Sverige, trots en del svenska lirare som Kennet Andersson, Roger Ljung, Christian Järdler och de lite mer aktuella Linderoth, Risp och Zengin spelar/har spelat där. Förutom svenskarna så borde läktarkulturen locka lite tillsammans med att landet ståtar med ett av världens största derbyn, men det är väl kanske så att svenskar inte känner lika mycket gemensamt med Turkiet som man gör med till exempel England, Tyskland och Holland. Nåväl, toppstriden i Turkiet brukar oftast handla om Galatasaray och Fenerbahce, förutom när Besiktas vill vara med och leka lite. Inte i år.

Inför helgens omgång låg Fenerbahce fyra och Galatasaray femma. Att Trabzonspor och Besiktas, de enda två lagen förutom de två nämda en svensk supporter kanske hade kunnat komma på, ligger före är kanske inte jättekonstigt, däremot hade nog inget listat ut vem som toppar tabellen; Sivasspor. Laget, som gjorde sin första säsong i förstadivisionen så sent som 2005/2006, har knipit topp-placering efter topp-placering de senaste åren, men har inte riktigt fastnat i den absoluta toppen förrän i år.

Laget började den här säsongen mycket starkt och har legat i toppen av ligan hela säsongen, och trots en svacka med enbart fem vinster på de elva senaste matcherna ligger man fortfarande etta, även om Besiktas kan gå om ifall de slår Bursaspor imorgon. Lagets tränare är den förre landslagsspelaren Bülent Uygun, som faktiskt gör sitt första jobb som tränare. Med tanke på de placeringarna han har tagit med laget (7:a första säsongen, 4:a ifjol) är det inte konstigt att han hyllas. Han har fått arbeta med små medel, och bland annat har han hittat en skyttekung i Mehmet Yildiz som numera är lagkapten och landslagsspelare. Han blev fostrad i klubben men hade svårt att lyckas - fram tills Uygun blev tränare. Även Hayrettin Yerlikaya är Sivassporfostrad och en duktig fotbollsspelare. Några för oss svenskar kända spelare finns inte direkt, brassebacken Bilica lirare i Serie A några år och Hervé Tum var en duglig Ligue 1-anfallare, men truppen domineras av turkar kryddat med några mindre kända afrikaner, ett par halvtyskar och ett par brassar.

Skulle Sivasspor vinna ligan blir det första gången på 25 år ett lag utanför Istanbuls stadsgränser vinner högstaligan. Då var det Trabzonspor, trean i ligan, som gjorde det. Först nu blir det återigen en duell mellan storstad och småort. Varken Sivas eller Trabzon är speciellt små städer, men dom platsar inte ens på topp-30 listan över de största städerna i landet. Så, hur blir det, ska 12-miljonersstaden Istanbul hålla kvar vid trenden eller kan den turkiska landsbygden slå tillbaka? Visst låter det litegrann som ett visst annat land? Inte blir det bättre av att fjolårets Allsvenska vinnare, Kalmar FF, knappt förlorade en poäng på hemmaaplan förra året, samma sak är det nämligen med Sivasspor som fortfarande har en nolla i förlustkolumnen när det kommer till hemmaspelet. Dessutom är det bara fruktansvärt tråkiga Kayserispor som har släppt in färre mål i ligan, och Sivasspor ligger såklart rätt högt upp när det kommer till antal gjorda mål, bara de tre stora Istanbullagen har gjort fler.

Förutsättningarna inför slutspurten, då 6 omgångar återstår (Besiktas och Galatasaray ligger en match efter).

Tabell

Klubb - Poäng - Målskillnad
1. Sivasspor - 57 - +24
2. Besiktas - 55 - +22
3. Trabzonspor - 53 - +15
4. Fenerbahce - 48 - +20
5. Galatasaray - 48 - +17

Intressanta återstående matcher

Sivasspor vs. Galatasaray
Besiktas vs. Fenerbahce
Besiktas vs. Galatasaray
Trabzonspor vs. Fenerbahce

De två stora Istanbullagen har därmed rätt goda förutsättningar för att vara med och avgöra årets upplaga av Süper Lig, även om de själva säkerligen hade velat vara med och slåss i toppen. Det har faktiskt aldrig tidigare hänt att både Fenerbahce och Galatasaray slutat utanför topp-3, och skulle Sivasspor vinna skulle man vara blott det femte laget genom tiderna som gör det. Vi klagar på att Allsvenskan är för jämn där väldigt många lag kan vinna, samma problem har man knappast i Turkiet med andra ord.

Den goda PLS-bloggen vill såklart också kommentera Sivasspor, även fast man kanske inte gör det på det mest positiva sättet. Läsvärd artikel, dock.

Vilka jag tror vinner? Ingen aning, det blir antagligen Besiktas då dom ännu inte förlorat en match under 2009. Trabzonspor känns lite för ojämna för att vinna, och då Besiktas har mycket klass framförallt defensivt går jag på det gamla ordspråket "Bra offensiv vinner matcher, bra defensiv vinner titlar". Sivasspor? En rolig uppstickare så länge det varade, men jag tror inte dom håller riktigt ända ut. Dom får gärna bevisa mig motsatsen dock.

/JH

Den svenska återväxten

För ett par år sedan började (media)skriket efter en föryngring i det svenska landslaget. Lagerbäck sa att då andelen spelare i åldern 20-22 år som är nära landslaget är mindre än den brukar vara. Anledningarna var många, men den främsta är väl framförallt att importerna började strömma in i en allt större utsträckning än tidigare. Detta var inte bara ett svenskt problem, utan även ett globalt. Klubbar ute i Europa kom på hur mycket billigare det var att värva spelare från mindre länder, och då priset på inhemska spelare ökade var det smartaste sättet att få snabb framgång att värva utländska spelare.

Ända sedan 2000 har antalet utländska, både nordiska icke-svenskar och icke-nordiska, ökat med några procent varje år. Detta med undantaget för i år, 2009. Anledningarna? Finanskrisen känns som ett rätt vagt argument då den inte direkt påverkat svenska klubbar. Att Ljungskile, Norrköping och Sundsvall (de lagen som åkte ur) hade en hel del utländska spelare i truppen, och nykomlingarna har en till stor del svensk trupp, är en sak som har påverkat. Sommarvärvningarna brukar till stor del vara utländska chansningar, men det är ändå ett par procent som fattas för att kurvan ska ha sin stabila uppgång. En plump i diagrammet, eller ett tecken på vad som väntar?

Ja, vi får väl hoppas på det sistnämnda. Klubbar som Gefle, Kalmar FF, Trelleborg och Elfsborg klassas som framgångsrika i Sverige - och dom jobbar mycket med inhemska spelare som ibland kryddas med ett par utländska importer. Malmö FF och Djurgården har klassats som "floppar" på senare år, och vad har dom gemensamt? Well, ni kan ju försöka lista ut det. Jag säger inte att utländska spelare är dåliga, men det gäller att värva kvalitetsfyllda sådana och kanske inte värva in spelare från mängder med olika kulturer för då kan grupperna ha problem att svetsas samman.

Andelen svenska spelare födda -88 eller senare (dvs. dom som kan lira i det yngre U-21 landslaget) som fått speltid i Allsvenskan i år är 11,8 %, och då har vi precis påbörjat säsongen. Notera att HBK, Göteborg, Halmstad och BP står för mer än hälften av alla de här spelarna. Siffran för hela fjolåret i samma ålder (dvs. född -87 eller senare) var 14,1 %, en siffra som inte borde vara omöjlig att överträffa med ett par procent i år.

Allsvenska segrare

År: Klubb - Antal utlänningar (Antal icke-skandinaver)
1999: Helsingborg - 6 (4)
2000: Halmstad - 0 (0)
2001: Hammarby - 1 (0)
2002: Djurgården - 0 (0)
2003: Djurgården - 4 (3)
2004: Malmö FF - 4 (3)
2005: Djurgården - 8 (5)
2006: Elfsborg - 2 (1)
2007: IFK Göteborg - 3 (3)
2008: Kalmar FF - 6 (6)

Det var väl all statistik jag hade att bju på nu. Alla siffror stämmer nog inte till 100%, kan varit någon etta hit eller dit fel men i grova drag är det välräknat. Vad statistiken säger? Inte speciellt mycket, egentligen. Om man är optimist kan man nog säga att svenska klubbar nu kanske kan släppa fram någon egen talang istället för att chansa på den där Dedaj från Kroatien eller Tiago från Brasilien. Eller så är det bara en slump...

/JH

Speciellt i fotbollsvärlden

Fotbollens värld är full av seriositet, pengar och noggrann planering. I alla fall på den högsta nivån, den vi på den här bloggen främst hanterar.
Därför är det så överlägset kul när man kan se Special 1 TV, José Mourinhos egna talkshow, med The Boy Wayne Rooney och Sven-Gören "It" Eriksson som stående sidekicks.
Om ni inte dragit igenom alla avsnitt från början till slut än, så är det hög tid att göra det nu. Det Handlar Om Fotboll bjuder på en favorit som smakprov så länge.



Be champions!

/JJ

UEFA CUP

...som det så slagkraftigt står i vitt på blått alldeles ovanför mittlinjen på UEFA CUP-arenorna.

Ikväll var det kvartsfinaler, match två av två, och även om det var nära på några håll, så blev det inga skrällar till slut.

Dynamo Kiev gjorde processen kort med Paris Saint-Germain när man efter 0-0 i Paris nu gick upp till 2-0 på 16 minuter hemma i Ukraina, och i andra halvlek föll även 3-0. PSG, med Giuly och Rothen på bänken till en början, lyckades inte få hål på Kiev och Frankrike fick en dålig start på kvällen.

I nordöstra Italien hade Udinese ett knepigt 1-3 underläge att hämta upp mot Werder Bremen, men skötte uppgiften lysande. I en halvlek. Tack vare Inler och Quagliarella gick man till vila med just en 3-1 ledning, men i andra halvlek lyckades WB dra nytta av att hemmalaget totalt slagit av på takten, och satte både 3-2 och 3-3. Sista målet pangades in av Claudio Pizarro på en hörna - som man fått efter att Handanovic i Udinesemålet räddat en straff av Diego. Ödets ironi.

Det skulle bli en gulblå kväll i Europa. Ukrainas andra lag kvar i turneringen, Shakhtar Donetsk, Kievs största rivaler, hade 2-1 att gå på från första mötet med Marseille, PSG:s största rivaler. Hemma som borta - det spelar ingen roll, tänkte ukrainarna, och gick in och vann med 2-1 på Stade Velodrome efter ett sent, sent mål av Luiz Adriano och fullbordade därmed den icke-officiella operationen "sätt Ukraina på fotbollskartan en gång för alla".

Det skulle bli en svartgulröd kväll i Europa. Tysklands andra lag kvar i turneringen, Hamburg, hade likt sina landsmän Werder Bremen 3-1 att gå på från hemmamötet. Och det började bra mot Manchester City. Paolo Guerrero gav HSV ledningen efter 12 minuter och det hela kändes väldigt ospännande. Men 5 minuter senare slog Elano in en straff och direkt i andra halvlek kom 2-1 från Caicedo. Sen prickade Elano stolpen med en frispark och Richard Dunne åkte ut efter två gula. Nej, i slutändan var det inte Citys kväll, utan de hel-tysk-ukrainska semifinalerna är ett intressant faktum.

Och på tal om Hamburg, inte bara för att mina kollega nedan skrivit om look-a-like-regler.

Bandeira auriverde.

Tysk design.

/JJ, väpnad med bilder från Wikipedia.

Veckans look-a-like

Veckans look-a-like (ja, vi byter namn på det då dom kommer komma veckovis i fortsättningen) är mellan två hårda mammapojkar som har två gemensamma nämnare; smårebelliska klädstilar och England. Sid Vicious är/var världens mest kända punkare och Freddie Ljungberg är... Freddie. Lika eller inte? Tydligen, Arsenalspelarna kallade nämligen Freddie för Kid Vicious ibland. Låt oss gissa att det inte beror på Freddies ABBA-fetisch.

Vi ber dessutom om ursäkt för dålig uppdatering på slutet, vi kommer bättra oss!

/JH

Dagens mer eller mindre värda vetande

Spelscheman och spelprogram kan det klagas högljut på på hit och dit. Tränarna själva brukar peka på spelordningen när man vill visa på att hela världen, eller i alla fall det egna fotbollsförbundet, är emot dem.

Och nu till dagens mer eller mindre värda vetande.
6 av de 8 CL-lagen spelade hemmamatch under lördagen. Manchester United och Arsenal var de enda som fick sätta sig i bussen, slänga i någon skön rulle och göra hela dra-på-bortamatch-grejen.
En annan sak: alla lag förutom Villarreal tog tre poäng. Inte så konstigt kanske med tanke på att de kvarvarande lagen faktiskt är rätt så dominerande i sin egen liga. Förutom just Villarreal, då. 0-2 mot Málaga blev det och Marcos Senna linkade av. Redo för Arsenal? Tvivelaktigt.

Sagan om Sassuolo

Zampagna är fortfarande en av landets mest intressanta anfallare. Bild: Calcio-on-line

Vad är det som gör att puttenuttelag kan nå framgångar i närheten av lag som har oändligt mycket mer resurser (=pengar) än dom själva? I Sverige har vi bra exempel i bland annat Kalmar FF och Gefle, men går man ner i Italien hittar man en klubb som är än mer imponerande. US Sassuolo Calcio firar snart hundraårsjubileum, men förutom en suspekt Serie B-säsong på 40-talet (mer om det i slutet) har laget enbart spelat i de lägre divisionerna. Man kan visserligen skryta med att man fostrade Gianni Munari, en numera rätt hygglig Serie A-mittfältare som lirar i Lecce, men det är väl ungefär det dom har att komma med fram tills för ett par år sedan.

Förra året var det Pisa som var nykomlingslaget som var nära uppflyttning till Serie A direkt. Man misslyckades dock. I år ser det alltså istället ut som att Sassuolo kan vara med på samma sätt. Fyra poäng till uppflyttningsplats, men med en match mindre spelad och den är mot nästjumbon Avellino. Vilka är Sassuolo?

Som tidigare nämnt var man i de lägre divisionerna under flera år, men kom upp i Serie C1 år 2006. Man valde då att göra en ganska saftig satsning mot att etablera sig i de högre divisionerna, och efter en mellansäsong första året valde man att ta in Massimiliano Allegri som ny tränare. Visserligen en rätt orutinerad herre som bara hade haft tre år på tränarbänken utan någon större framgång, men han hade en rätt hygglig spelarkarriär bakom sig. Det blev succé direkt, uppflyttning till Serie B i somras och allt var frid och fröjd, tyvärr tappade man dock Allegri till Serie A-laget Cagliari och ny tränare blev Andrea Mandorlini, som även var en bra spelare men inte lika framgångsrik på tränarbänken. Samtidigt bytte man även arena till Modenas hemmaarena Stadio Alberto Braglia (Sassuolo ligger mellan Parma och Modena uppe i norra Italien) som tar lite drygt 20 000 åskådare jämfört med Sassuolos egna, Stadio Enzo Ricci, som tar 4 000. Lite dåligt för en stad som rymmer ungefär 40 000 invånare kan tyckas, men sedan har inte heller fotbollen varit speciellt stor i staden.

Under sommaren ville man satsa ännu hårdare mot sitt etablisemang i fotbollens finrum. In kom bland annat genuint bra spelare som Zampagna, Rea, Andreolli och Poli samtidigt som man fick behålla nyckelspelarna. Man ledde ligan med över 10 poäng ett tag under hösten, och trots att man har tappat en hel del sedan dess kan man inte låta bli att beundras av det här laget, som antagligen kommit bli uppskrivet a lá Hoffenheim i media om de skulle nå Serie A till nästa säsong.

Några av spelarna i laget är;

Riccardo Zampagna
Kringflackande anfallare som blir 35 år iår. Brukar bju på en del fantastiska mål, men också många usla matcher. Lagets bästa målskytt med sina 10 mål. Storrökare.

Andy Selva
Även han en anfallare som dock får knapert med speltid i år, blott fyra inhopp har det blivit. Dock San Marinos absolut största stjärna genom tiderna och en erkänd målskytt i de lägre divisionerna. En riktig målskytt.

Daniele Martinetti
Yttligare en anfallare, som var lagets dyraste spelare genom tiderna när han köptes för €600 000 i januari. Dåligt med speltid, men har ändå gjort två mål. Romafostrad.

Angelo Rea
Succéförsvarare som jagas av många klubbar. En av få Serie B-spelare som Lippi håller ögonen på. Lär spela i Serie A nästa säsong, oavsett om Sassuolo går upp eller inte.

Andrea Poli
Ung innermittfältare som fått blomma ut i år. God målskytt och bra passningsspel. Lånad från Sampdoria.

Emiliano Salvetti
35-årig mittfältare som gör ett enormt bra arbete på mittfältet. Är numera defensivt lagd, men gjorde en säsong 18 mål (!) från sin mittfältsposition, dock var det i Cesena.

Marco Andreolli
Har spelat för både Roma och Inter, men är fotfarande ung och en av lagets bästa spelare. Försvarsgiganten har gjort många U-21 landskamper och frågan är om Sassuolo kan behålla honom? Bara på lån från Roma.

Jag skulle även berätta lite om den suspekta Serie B-säsongen på 40-talet. Det var året som kriget slutade, och det fanns inget riktigt seriesystem. Därför gjordes det regionala mästerskap som kallades för Serie B Alta Italia och innehöll lag från både Serie B och Serie C1. Det var dock det närmsta Serie B Sassuolo kommit innan den här säsongen.

Det var allt om Sassuolo för den här gången. Själv har jag aldrig haft möjlighet att se dom, men fortsätter dom såhär lär det bli att man försöker leta upp någon hopplöst usel kinesisk stream för att få sig en uppfattning om laget, men rent bakgrundsmässigt låter dom mycket intressanta.

Heja de små!

/JH

Abruzzo siamo con voi

Abruzzo: Roma är med er. Så även Lazio, och hela Italien.
Bild: Daylife.

Å ena sidan finns det fotboll. Den där 22 spelare är uppdelade i två lag och springer på en 105*67 meter stor plan och försöker skjuta bollen i mål.
Och sen finns det fotboll. Den där klubbar inser att folk inte bara kommer för att se om något av lagen gör mål idag, utan för att man älskar klubben och sporten.

Som när Villarreal och deras President Fernando Roig bjuder alla säsongskortinnehavare som förlorat sina jobb under den finansiella krisen på säsongskort även för nästa säsong.

Och som när Genoa och deras President Enrico Preziosi skäner alla intäkter man får in från matchen mellan Genoa och Juventus till jordbävningsoffren i Abruzzo.

Och som när Lazio och Roma (och domarna) struntar i att man är sina respektive värsta rivaler och ställer sig med armarna runt varandra inför Derby della Capitale som en vacker gest som säger att "vi tänker på er".

Det är den fotbollen som inser att man är världens största folkrörelse. Och använder den makten till något vackert.

------

I en annan del av världen så firar Arsenalfansen idag St. Totteringham's Day - den dag, som infaller årligen, men på lite olika datum, på året då det är matematiskt, teoretiskt och praktiskt fastslaget att Tottenham inte kan komma före Arsenal i ligatabellen.

------

Och hur gick det mellan Roma och Lazio, då? Jodå, Lazio ledde med 2-0 efter 4 minuter och vann till slut med 4-2 efter två röda kort för giallorossi, ett för biancocelesti, och ett 80 meters solomål från vinnarnas vänsterback Kolarov i slutminuterna.

Nu ser vi alla fram emot Stoke - Newcastle.

/JJ

Hur många 40-åringar dominerar i det engelska ligasystemet?

Hur länge orkar han brottas? Bild: SvenskaFans

Gammal är äldst, still going strong, åldern har ingen betydelse. De gamla klyschorna tar aldrig slut för de äldre spelarna, och även om snittåldern i Serie A är en bra bit över 50 år funkar det inte alls på samma sätt i England. De äldre spelarna har sällan styrkan och tempot som krävs för att spela i de engelska lagen, och detta leder till att utespelarna lägger av i åldern 33-35 år. Det finns dock undantag, och ett av dom är Paul Furlong.

Född i London, men började kicka boll i Enfield, en klubb utanför det engelska proffsseriesystemet. Han blev därifrån uttagen till det engelska amatörlandslaget, och tack vare sina mål både i amatörlandslaget och i Enfield fick Coventry upp ögonen för honom. Han var då ändå inte någon yngling, 23 år till åldern, och trots mycket speltid kunde han inte omvandla speltid till mål, och det var då Watford högg honom. Det var ett av deras största klipp någonsin, han såldes vidare till storklubben Chelsea för över £2 miljoner bara ett år senare. Klubben gjorde sig av med stortalangen Neil Shipperley bara för att göra plats åt Paul, som dock inte fick till det första året. Andra året blev bättre, men då klubben hade tillgång till spelare som Zola och Mark Hughes till anfallet valde man att dumpa Paul, som då blev klassad som "Talangen som aldrig kommer blomma ut".

Brums såg samma potential som Chelsea gjorde en gång i tiden, och valde att värva loss honom. Han var där under en sexårsperiod och var en skyttekung de första tre åren, men sedan spökade en skada och han blev utlånad lite här och var. Han spenderade bland annat två omgångar på lån til QPR, som till slut värvade loss honom när kontraktet med Birmingham tog slut. Över 150 matcher och fem år senare valde QPR att inte förlänga hans kontrakt, de flesta 39-åringar hade valt att lägga skorna på hyllan och tacka för sig. Icke Paul. Ett år i Luton, som gick rätt hyfsat, följdes upp av att Southend tog honom på ett ett-årskontrakt i somras, tänkt att ersätta den gamle Bermuda- och Cityspelaren Shaun Goater. För första gången på länge var han dock helt utanför tränarens tankar, och i januari lånades han ut till Barnet, som gick katastrof i ligan. Han har dock sprattlat till rejält under lånetiden, och 8 mål, assist och bra targetspel har lett till att Barnet nu ligger på rätt säker mark igen.

Han blir 41 år till hösten, men Barnet ser inga problem med att erbjuda honom ett nytt ett-årskontakt i sommar om allt fortsätter som det ska. Först ska dock Paul Furlong nå upp till 200 ligamål i karriären och säkra League 2-spel för Barnet. Paul har redan gjort 199 ligamål och Barnet ligger 10 poäng från nedflyttning, så det ser ljust ut för Chelseas bortglömda talang. Vem vet, kanske Mr. Capello ringer om det blir anfallskris? Furlong är väl en av de bästa engelska anfallarna som inte har fått chansen i landslaget på senare år.

Heja di gamle!

/JH

Dagens look-a-like

Bild: Svenskafans och Geocities

Vad passar bättre i CL-tider, än en look-a-like med en figur som är högst delaktig i sitt CL-lags framgångar; Villarreals sportchef Llaneza? Den gode Llaneza har gjort fynd som Gonzalo Rodriguez, Diego Forlán och Diego Lopéz, och låt oss gissa att han inte har fått de spelarna till Villarreal tack vare sitt Jabba the Hut-liknande utseende. Håll ögonen öppna, kanske kommer det en artikel om Villarreals resa från fotbollens bakgårdar till finrummet inom en snar framtid?

En extra mumsbit; hade inte Lennart Johansson också kunnat vara med på ett hörn i dagens look-a-like?

/JH

Liverpool - Chelsea: Kapitel V

Det är dags igen. Bild: LiverpoolFC.

Det finns en evig stad, och det finns ett evigt derby.
Roma mot Lazio. Rött mot blått.
Och så finns det ett evigt Champions League-möte.
Liverpool mot Chelsea. Rött mot blått.

Sedan Roman Abramovich klev in sommaren 2003 och förvandlade toppen i England från The Big Three till The Big Four så har hans Chelsea lottats mot Liverpool i olika sammanhang i CL i fyra raka år nu. Tre av åren har de ställts mot varandra i semifinal. Ett av åren agerade de gammal pappa som berättar historier från när han var liten och snöar in på detaljer som vilken färg det var på de nya tapeterna i farmors lägenhet, och fick hundratusentals fotbollsfans att somna framför teven under de två tråkigaste gruppspelsmatcher i CL som någonsin spelats.

Faktum är att mötena lagen emellan fram till förra säsongen bara genererat 3 mål på 570 minuter. Inte ens ett mål var 180 minut (och 180 minuter är ju som alla vet den sammanlagda tiden av två matcher). Legendariskt tråkigt.

Men sen hände något. John Arne Riise spräckte den nolla som sa att ingen av matcherna hade sett båda lagen göra mål. Och han gjorde det i 94:e minuten av första mötet av 2007/2008 års semifinal. Felet är bara att hans språngnick satt i eget mål. Och dammen sprack till sist. Returmötet slutade 3-2 till Chelsea, förvisso efter att tre av målen fallit i förlängningen, men ändå. Än en gång hade både Liverpool och Chelsea gjort mål i en och samma match.

Tränarna har ni koll på. Det har varit José Mourinho och Avram Grant för Chelsea (Scolari mötte aldrig Pool i CL), och det har varit Rafa Benitez för Liverpool. Men vilka är spelarna som hittills skrivit och fyllt på, fyra kapitel har det blivit, dessa episka drabbningar? Tja, här har ni dem.

2004/2005 - semifinal
Första mötet

Cech
Johnson - Terry - Carvalho - Gallas
Tiago - Makelele - Lampard
Gudjohnsen - Drogba - J.Cole
------
Baros
Riise - Gerrard - Luis Garcia
Biscan - Alonso
Traoré - Hyypiä - Carragher - Finnan
Dudek


* * *

Andra mötet

Dudek
Finnan - Carragher - Hyypiä - Traoré
Hamann - Biscan
Luis Garcia - Gerrard - Riise
Baros
------
Gudjohnsen - Drogba - J.Cole
Lampard - Makelele - Tiago
Gallas - Terry - Carvalho - Geremi
Cech

2005/2006 - gruppspel

Reina
Finnan - Carragher - Hyypiä - Traoré
Hamann
Luis Garcia - Gerrard - Xabi Alonso
Crouch - Cissé
------
Robben - Drogba - Duff
Lampard - Makelele - Essien
Gallas - Carvalho - Terry - Ferreira
Cech


* * *

Cech
Ferreira - Carvalho - Terry - Gallas
Gudjohnsen - Essien - Lampard
Robben - Drogba - Duff
------
Crouch
Riise - Gerrard - Luis Garcia
Hamann - Sissoko
Traoré - Hyypiä - Carragher - Finnan
Reina

2006/2007 - semifinal

Cech
Ferreira - Carvalho - Terry - A.Cole
Mikel - Makelele - Lampard
J.Cole - Drogba - Shevchenko
------
Bellamy - Kuyt
Zenden - Alonso - Mascherano - Gerrard
Riise - Agger - Carragher - Arbeloa
Reina


* * *

Reina
Finnan - Agger - Carragher - Riise
Pennant - Gerrard - Mascherano - Zenden
Crouch - Kuyt
------
Kalou - Drogba - J.Cole
Lamaprd - Makelele - Mikel
A.Cole - Terry - Essien - Ferreira
Cech

2007/2008 - semifinal

Reina
Arbeloa - Skrtel - Carragher - Aurelio
Mascherano - Alonso
Kuyt - Gerrard - Babel
Torres
------
Malouda - Drogba - J.Cole
Lampard - Makelele - Ballack
A.Cole - Terry - Carvalho - Ferreira
Cech


* * *

Cech
Essien - Carvalho - Terry - A.Cole
Ballack - Makelele - Lampard
Kalou - Drogba - J.Cole
------
Torres
Benayoun - Gerrard - Kuyt
Mascherano - Alonso
Riise - Skrtel - Carragher - Arbeloa
Reina

Jaha, och vad är då värt att notera från detta? Jo, att Didier Drogba, Frank Lampard, John Terry, Petr Cech, Jamie Carragher och Steven Gerrard har deltagit i samtliga möten, och att de troligtvis alla är med och skriver nästa kapitel ikväll.

Och självklart ska ni klia er i huvudet över hur fan Djimi Traoré fick spela semifinal i Champions League.

/JJ

Vad hände med alla Maiers?

Kahn är saknad - men hur länge till? Bild: Bundesligamannschaften.de

Tyskarna är kända för några saker inom fotbollens värld. Spelare med få hjärnceller, enormt bra läktarkultur, landslaget som är en brutal lagmaskin - och sedan målvakterna. Sepp Maier är en av de bästa målvakterna som någonsin funnits, Harald Schumachers attack mot Battiston pratas det fortfarande om och dispyten mellan Kahn och Lehmann var uppblåst som ett krig som Lehmann vann får man väl ändå säga. Tyskland saknar dock i skrivande stund en målvakt som är en av världens bästa, men det är bara en tidsfråga innan dom har flera stycken. Man får komma ihåg att mellan Toni Schumacher och Kahn hade inte Tyskland någon top notch-målvakt, Illgner och Köpke var bra men inte riktigt "där", och även om man vann samt kom tvåa i EM med de bägge målvakterna så gick man "bara" till kvartsfinal i de bägge VM-turneringarna. Med Kahn i mål blev det direktutslagningar i EM, men både silver och brons i VM-sammanhang.

Vem ska ersätta Lehmann och Kahn i framtiden då? René Adler (Leverkusen) och Manuel Neuer (Schalke) är två kända målvakter som de flesta vet är riktigt lovande, även om ingen av dom fått en ärlig chans i A-landslaget än. Istället är det up-up-and-down Wiese och den Bundesligadominerande Enke som är Löws förstaalternativ. Som vanligt har Tyskland enormt många alternativ, här är de flesta;

Robert Enke (Hannover 96, 31 år)
Var inte sig lik i varken Spanien eller Turkiet, men sedan han återvände till Tyskland 2004 har han ständigt varit en av ligans absolut bästa målvakter, inte en enda säsong med över 3 i snittbetyg i Kicker och det är helt fantastiskt bra i en klubb som Hannover.

Tim Wiese (Werder Bremen, 27 år)
Har många bra säsonger bakom sig, både i Kaiserslautern och Bremen, men han har aldrig varit och nosat på den yppersta eliten.

Manuel Neuer (Schalke, 23 år)
Fantastisk debutsäsong, lite mer medioker andrasäsong men har nu skärpt till sig. Frågan är hur länge han blir kvar i Bundesliga? Har spelat i klubben sedan fem års ålder och stod själv i klacken under många år. Lär vara U-21 landslagets förstemålvakt under EM i Sverige i sommar.

René Adler (Leverkusen, 24 år)
Efter två fantastiska säsonger går han nu inte riktigt att känna igen i Leverkusen, kanske också därför han inte är andremålvakt i landslaget längre. Blandar och ger lite för mycket fortfarande.

Timo Hildebrand (Hoffenheim, 30 år)
30 år och fortfarande lovande, Hildebrand hade nog hoppats på något annat när han slog igenom i Stuttgart. Har inte öppnat perfekt i Hoffenheim, och är nog rätt långt ifrån landslaget just nu, men större under har skett än att en så kvalitetsfylld målvakt blivit uttagen i ett tyskt landslag.

Dennis Eilhoff (Bielefeld, 27 år)
Var synonymt med 2. Bundesligas bästa målvakt i Koblenz, fram till han bytte tillbaka till Bielefeld i somras. Kan vara årets överraskning bland målvakterna. Började säsongen tungt, men har verkligen spelat upp sig.

Roman Weidenfeller (Dortmund, 28 år)
Alla CM 01/02-spelande figurer trodde nog på en större karriär för Roman, men skadorna har satt stopp för det. Har en bit kvar tills han är lika dominant som han var under ett par säsonger i början av 2000-talet, men är en joker.

Michael Rensing (Bayern Munchen, 25 år)
Är man förstemålvakt i Bayern vet landslagsscouterna vem du är, tyvärr har inte Rensing lyckats ersätta Kahn på det sättet man först trodde. På grund av hans längd har han stora problem i luftrummet, och han är (ännu) inte tillräckligt bra för att vara startmaterial i en sådan stor klubb, men i framtiden kanske.

Frank Rost (Hamburg, 35 år)
När han blev bänkad i Schalke till förmån för Neuer trodde många att hans karriär var slut, men han har fått nytt liv i Hamburg. Ingen framtidsspelare, men kan komma in vid ett par skador.

Tobias Sippel (Kaiserslautern, 21 år)
Tyskland drabbades av Sippelfeber förra året när denna yngling slog sig in som förstemålvakt. Började den här säsongen lite tyngre och blev petad, men verkar nu få en ny chans då han har startat de senaste matcherna. Troligen i Bundesliga inom något år.

Ralf Fährmann (Schalke, 20 år)
Jag kanske är lite färgad här, men de få gångerna Fährmann har fått chansen har han verkligen tagit dom. Spelar i Frankfurt nästa säsong och lär där vara förstemålvakt, han kan gå hur långt som helst. Och för er som läste min Schalkeartikel förstår ni att Schalke släpper honom gratis, han är ju trots allt en stor talang...

Har jag glömt någon? Pröll? Njä.

Personligen tror jag att Neuer och Adler är landslagets framtida målvakter, och att Sippel kommer få stå på tillväxt under dom.

CL: Kvartsfinalsoraklet har talat

Die Meister, die Besten, les meilleurs equipes, the champions.
Bild: ChampionsLeague2009.

Asfalten börjar andas, kvinnorna blir vackrare, klockjäveln ska ställas fram en timme, och att solen känns mot huden. Ett minst lika säkert vårtecken som alla dessa är att den där speciella Champions League-ångesten börjar susa runt som en extra mineral i blodet. Förutsatt att man håller på ett lag som är tillräckligt bra för att ha tagit sig så här långt, alltså. Annars är det bara att luta sig tillbaka med en Heineken, insupa atmosfären och njuta.

Om ni vill ta bort alla dessa underbara känslor som gör att man vet att man lever, rekommenderar jag er att läsa vidare och ta reda på vilka lag som kommer att gå till semifinal i världens största klubblagsturnering.

7/4, 15/4: Villarreal - Arsenal
Med tanke på hur ofantligt tråkiga mötena mellan Pool och Chelsea är, så lär jag säga att Villarreal - Arsenal är kvartens mest känsloladdade möte. Alla minns vi väll Riquelmes straffmiss för tre år sedan, och hur han efter den kvällen inte varit densamma. Tyvärr för Villarreals del så kan man inte se fram emot någon revansch nu. Försvaret är för glest även om Gonzalo nu är tillbaka, och Arsenal ligger rent allmänt på en högre nivå.

7/4, 15/4: Manchester United - Porto
United skjuter mest i hela Premier League. De lär man ha nytta av när man ställs mot Porto och deras minst sagt darriga målvakt Helton. Porto har dock bra minnen från CL-möten med Man Utd; 03/04 när man gick hela vägen så slog man ut United efter ett sent mål på Old Trafford. En sån historia kan föda mirakel hos underdogs. United har darrat betänkligt på senare tid, men i Champions League skärper man till sig och tar sig vidare till en helengelsk semi med Arsenal.

8/4, 17/4: Liverpool - Chelsea
Mest svårtippad. De har mötts de tre senaste åren i slutspelet i CL, och Liverpool vann de två första innan Chelsea äntligen fick triumfera förra säsongen. Efter överkörningarna av Real Madrid och man Utd lär Pool ses som favoriter till CL-titeln. Och de lär kunna slå ut ett Chelsea som har haft det svårt mot topplagen i år. Liverpool till semi.

8/4, 14/4: Barcelona - Bayern München
Det hade allt sedan lottningen blev klar snackats om att Bayern har ett inte allt för imponerande försvarsspel, men att de trots allt var tyskar, och tyskar vet att bita ihop när det gäller. Sen kom 1-5-knocken mot Wolfsburg i helgen, och även om det bara var tysk krigslist så är bara de engelska lagen tillräckligt smarta och drillade för att kunna stoppa Barcas offensiv.

/JJ

7/4, 15/4: Villarreal - Arsenal
Arsenal har snart 20 raka utan förlust i ligan, den enda förlusten på ganska lång tid är matchen mot Roma som man sedan vann på straffar, annars får man gå tillbaka till slutet av förra året för att finna en förlust. Notera dock att de tre senaste förlusterna kommit i cuperna. Villarreal är enormt tunna och kommer ha det väldigt tungt efter Santi Cazorlas skada. Det känns som att de måste göra två enorma matcher för att ens ha chans att gå vidare.

7/4, 15/4: Manchester United - Porto
Det enda som kan stoppa ManU från att ta minst ytterligare någon titel i år är om de skulle få mängder med skador. Tror dessutom dom är oerhört starka efter Villa-vinsten, men någon CL-vinst blir det inte. Portos CL-rutin och centrallinje ska inte underskattas, och har man en offensiv kraft som heter Hulk är man bra.

8/4, 17/4: Liverpool - Chelsea
Liverpool är alltid så tråkigt förutsägbara. Det är klart dom går vidare!

8/4, 14/4: Barcelona - Bayern München
Tyskarna kan sprattla till när det är nära en final, och Barcelonas form är lite tvivelaktig, men äh. Barcelona klarar det med lite problem. Bayerns defensiv är inte top notch, Barcelonas offensiv är det.

/JH

Waleslagen delade obroderligt på poängen

Supertalangen Joe Allen fick inte sista orden i dagens stora drabbning. Bild: Teamtalk

I skuggan av den allsvenska premiären, mål av Freddie och damfotbollen var det stora grejer på gång i Wales. Wales två största klubbar, Cardiff och Swansea, mötte varandra i en match som betydde så oerhört mycket. Cardiff behövde vinna för att inte tappa sin slutspelsplats, Swansea behövde vinna för att inte tappa mark till slutspelsplatsen. Ninian Park var spelplatsen och hundratals poliser hade tillkallats för att hålla ordning på saker och ting.

Nåväl, matchen lirades som sagt på Cardiffs hemmaarena Ninian Park och det gillade nog Cardiff, de två senaste mötena lagen emellan på Swanseas hemmaplan hade lett till utvisning bägge gångerna för McPhail, men han fick starta idag trots det.

Han var dock inte den enda på plan, utan det kryllade med bekantingar. I skadade Enckelmans frånvaro (ni kommer ihåg honom? Mannen som släppte in Mellbergs inkast) fick forne Arsenalkeepern Stuart Taylor chansen i Cardiffs mål, och till sin hjälp hade han bland annat den forne supertalangen Darren Purse, sin gamle Arsenalkamrat Jay Bothroyd, Malmö FF-aktuella Eddie Johnson och Ross McCormack, som målade för Skottland under landslagsveckan. Hos Swansea hade tränaren Martinez registrerat sig som spelare då en mängd lirare var sjuka, men han behövde inte använda sig själv i dagens match. Det var dock sammanlagt fem spanjorer med i truppen (Martinez är ju själv spanjor som bekant) tillsammans med... ja, Swansea är väl inte lika namnkunniga som sina antagonister, enorme holländaren Bodde var skadad och då kan väl hands landsman tillika målvakten Dorus De Vries nämnas, han nobbade just Cardiff för att spela i nykomlingen Swansea.

Matchen då? Jo, Swansea öppnade målprotokollet då fattigmannens Walcott, Nathan Dyer, gav laget ledningen, men det var väl inte helt rättvist. Cardiff var bättre och Chopra hade en boll i stolpen, men det var 0-1 i halvtid, en halvlek som hamnade i skuggan av ett myntkast från Cardiffläktaren mot domaren Dean. Dorus De Vries fick väl priset som halvlekens lirare, utan honom hade nog ett par bollar kunnat hamna i nät. I andra halvlek var det de motsatta, Swansea spelade bra och var nära 2-0 men då lossnade det för Chopra, som kvitterade 10 minuter in i halvleken. Matchen var väl ingen vidare efter det, fram till den 88:e minuten då tonåringen Allen presenterade sig och fick till en bra träff utanför straffområdet, och Swansea såg ut att få med sig alla tre poängen. Allen, Swanseaprodukt, blev förträffligt glad och det blev nästan lite Leadbitter-mot-Arsenal-vibbar-fast-utan-sorg när han sprang upp mot fansen för att fira.

Domaren ville dock förstöra glädje, och när McCormack föll i straffområdet i en 50-50 duell blev det straff för Cardiff. Den fällde McCormack gick själv fram mot straffpunkten och satte den stenhårt vid den vänstra stolproten. 2-2, och det blev även slutresultatet vilket får ses som relativt rättvist.

För Cardiff kan en poäng bli viktig i framtiden, men frågan är hur dyr den poängen är med tanke på myntincidenten. Straffet lär nog "bara" bli böter, och även om deras ekonomi inte är top notch lär dom nog klara av det. Notera även att trots att det var ett derby, kom matchens enda varning i samband med att Joe Allen firade sitt mål. Domaren höll en rätt bra nivå, förutom straffen då, och ska ha en eloge. Mycket tack vare han som det bara blev just en varning. Viktige ytterbacken Rangel utgick skadad, men det såg inte så allvarligt ut.

För Cardiff lever fotfarande drömmen om PL, medan Swansea får spela av säsongen och vara riktigt nöjda med sig själva, för dom har verkligen presterat över förväntan med sin attraktiva fotboll.

Startelvor

Cardiff

Chopra (81') - McCormack
McPhail - Ledley - Parry (66') - Bothroyd
Kennedy (89') - Purse - R.Johnson - McNaughton
Taylor

Bänk: Heaton (M), Comminges, Rae (81'), Whittingham (66'), E.Johnson (89')

Swansea

Scotland
Dyer (86') - Jordi Gomez - Britton - Pratley - Gower (66')
Tate - Monk - Williams - Rangel (78')
De Vries

Bänk: Bessone, Serran (78'), Allen (66'), Butler, Pinado (86')

MoM: McNaughton (Cardiff) och De Vries (Swansea). Allen (Swansea) en bubblare bara för att.

/JH

Allsvensk special, del 3

ÄNTLIGEN SM-GULD, eller? Bild: Expressen

Idag satte det igång igen. Le Allsvenskan, om man vill få den att låta mer sexig. Hela svenska folket skrattar åt den låga kvalitéen på och utanför planen, men när det väl är match skiter känslorna i det. Vi fastnar på Fredriksskans, Söderstadion, Gamla Ullevi eller allt vad dom heter varannan helg för att heja, gråta, skrika, sjunga, bua och hoppa fram ens lag till seger.

Vi delar upp det såhär; i förrgår listades 5 floppar och 5 tränare, igår bjöds vi på ytterligare två fem-i-topp-listor, och idag lördag kommer sluttabell (märk att ordet "tippad" saknas, då J&J alltid har rätt). Ska vi ta vid där vi slutade?

Tippad sluttabell (Den totalt omöjliga-att-lista-delen)

1. Helsingborg - Den mest kompletta truppen, och den högsta nivån.
2. IFK Göteborg - Saknar lite spets framåt.
3. Kalmar FF - Maskinen fortsätter att rulla vidare.
4. Elfsborg - Se IFK.
5. Djurgården - Har en del bra spelare, och en enormt intressant tränarduo.
6. Malmö FF - Försvaret är akilleshälen.
7. AIK - Saknar spets, ny tränare och en del nya spelare.
8. Örebro - Är för tunna för toppen.
9. Halmstad - För beroende av Anselmo.
10. Trelleborg - Nej, inte i år heller.
11. Hammarby - Truppen skriker botten/mittenlag.
12. Gefle - Olsson är en magiker.
13. Örgryte - Klarar sig enbart på grund av Allbäck och Zavadil.
14. GAIS - Axén är en vild chansning, och många nya spelare i truppen.
15. Häcken - Är helt enkelt för dåliga.
16. Brommapojkarna - Pojkarna kommer ha en tung säsong.

/JH


Tippad sluttabell (Den totalt omöjliga-att-lista-delen)

1. Kalmar FF - Fortfarande bäst offensiv, samt ett jävla lagarbete över hela planen.
2. IFK Göteborg - Lika starka som Kalmar, men Söder håller inte hela vägen.
3. Elfsborg - Känns på något märkligt sätt lite profillöst.
4. Helsingborg - Fantastisk högstanivå med Henke i spetsen, men håller defensiven?
5. Malmö FF - Lite för många nya, ovana spelare. Men, mycket klass.
6. AIK - Bäst i Stockholm, men Stockholm är efter övriga Sverige. Bygger för något stort.
7. Djurgården - Nya tränare, samma gamla spelare. Hittar Sjölund formen kan man gå om AIK.
8. Örebro - Intressant och smart trupp samt tränare. Offensiven ser riktigt bra ut.
9. Halmstad - Janne Andersson fortsätter att mala på. Saknar kvalitet, men har ett gediget lag.
10. Hammarby - Saknar helt genombrottskraft, samt en stabil defensiv. Chanko och Davies håller dem från träsket.
11. Trelleborg - Prahl jobbar med små medel. Får man till det kan det bli en rolig sommar.
12. Gefle - Sveriges landslag i miniatyr. Precis som TFF jobbar man bra med små medel.
13. Örgryte - Allbäck och Santos. Men sen då?
14. GAIS - Axén får det svårt att axla Pehrssons mantel. Och vad ska de göra utan Bobbie?
15. Häcken - Superettan-trupp. Får lita till Henriksson och nye Chatto.
16. Brommapojkarna - Superettan-trupp. Får lita till Pablo Piñones-Arce.

/JJ