Hoist the blue flag

Life's a pitch. Bild: Lifesapitch.

I november förra året kunde ni läsa en artikel här på DHOF om José Mourinho v2.0. Så här i efterhand hade vi inte en aning om hur bra André Vilas-Boas egentligen är. Som ni vet så slutade Vilas-Boas debutsäsong i Porto med att de tog hem allt, gick obesegrade genom ligaspelet, och det var framför allt en ursinnig offensiv som låg bakom framgången.

Vilas-Boas sa under sommaren att han tänkte stanna i Porto minst ett år till. Men när Chelsea ville ha honom så mycket att de var villiga att lösa honom från hans kontrakt för €15 miljoner, så beslutade sig den 33-årige Vilas-Boas för att ta chansen. I Chelsea skulle han ha ett världslag som till stora delar var vana vid det 4-3-3-spel som Mourinho förde med sig till London, och som Vilas-Boas förädlat i Porto. Han skulle dessutom ha möjlighet att få vilken spelare som helst som han pekade på.

Eller? Så enkelt var det faktiskt inte för Chelsea den här sommaren. Tottenham vägrade släppa Luka Modric, men när man ser Chelsea spela idag så undrar man vad de över huvud taget skulle med honom till. Istället För Modric kom den oförklarligt bänkade Raul Meireles från Liverpool på transferfönstrets sista dag, och Frank Lampard får chansen till en mindre smärtsam utfasning ur startelvan än en direkt petning.

Portos signum förra säsongen var fart, och inlägg. Mittfältare, anfallare och ytterbackar som vet exakt hur de ska löpa och på vilka ytor bollarna ska slås. I en liga som Premier League kommer det på sikt inte bli några som helst problem för Chelsea att utföra Vilas-Boas vision, men det är inte överraskande att allt inte fungerat 100%-igt i början. Bortamatchen mot Manchester United gav oss dock en föraning om vad som komma skall, och vore det inte för en linjedomare som hade en dålig dag så hade man nog vunnit den matchen också.

Saker och ting flyter på bättre och bättre. Drogba är frisk, Mata ser spännande ut, Sturridge har gjort årets mål i PL, Ramires djupledsspel är världsledande och till och med Torres har börjat hitta nätet, även om hans huvud svänger lite hit och dit. En av de stora förklaringarna till att Chelsea är att räkna med i år igen är förstås André Vilas-Boas. Juan Mata avslöjade idag vad som, utöver det taktiska, gör att Vilas-Boas snarast kan klassas som någon sorts supertränare:

"He loves football, he communicates with us all in our languages - he speaks five. He studies everything."


Man love,

/JJ

Förening

Det är fest i Tyskland, och vad som helst kan hända, uppenbarligen. Jens Lehmann hälsar här på Didier Drogba under Oktoberfesten.


Intressant bild, med tanke på vad som hände förra gången de rörde varandra:



/JJ

100 år av Champagnefotboll

Notre-Dame de Reims och Stade Auguste-Delaune.
Bild: MyAngers.info

Stade de Reims - grundat 1911 under namnet Société Sportive du Parc Pommery, 1931 bytte man till nuvarande namnet - vann sex ligatitlar mellan åren 1949-1961, och förlorade under den perioden även två Europacup-finaler mot Real Madrid. Man skulle, utan att överdriva, kunna påstå att Reims var en stormakt inom fransk fotboll. Under 2000-talet har man dock fört en undanskymd tillvaro i Ligue 2 och tredjedivisionen National. Förra säsongen slutade man 10:a i Ligue 2 (som nykomling) – klubbens bästa placering på 20 år. På måndag kväll, kl. 20:30, spelar Reims derby borta mot CS Sedan Ardennes, och vinner man så leder man serien med 6 poäng.

Det är lång tid sedan Reims kunde stoltsera med spelare som Just Fontaine, Robert Jonquet, Roger Piantoni och Raymond Kopa, och idag är staden mest känd för sin champagne (det kanske den var då också, men nu råder i alla fall inget tvivel) som tillverkas och lagras runt om i det fördelaktiga landskapet. Den enda spelaren nu för tiden som är värd att förknippa med stadens lag är världs- och europamästaren Robert Pires, som spenderade sina unga år i Stade de Reims ungdomslag.

Men åter till september 2011. Laget tränas av gamle franske backen Hubert Fournier, som tog över laget 2009 efter att de flyttats ned till National. Man gick genast upp till Ligue 2 genom en andraplats, och Fournier guidade alltså laget till deras bästa placering på 20 år säsongen därpå. Åtta omgångar (innan den här helgen) in på årets säsong ledde man Ligue 2 med tre poäng efter raden 6-1-1, och oavsett om Reims till slut går upp i år eller ej så lär större franska klubbar höra sig för om både spelare och tränare.

För det är inga dussingäng man har ställts mot i säsongsinledningen. Man har bland annat vunnit mot Lens, Monaco, Arles – alla tre lag som åkte ur Ligue 1 i våras – och i senaste omgången slog man toppkonkurrenten Bastia med 1-0 hemma på nyrenoverade Stade Auguste-Delaune, en arena som har plats för 21 684 åskådare. Publiksnittet ligger dock på 11 000 än så länge, men fortsätter man att nå resultat så lär även det öka.

Fournier är en tränare med vad som idag får anses som en väldigt klassisk fransk skolning: 4-2-3-1 med två strikt defensiva innermittfältare i Bocundji Ca och hemmasonen Lucas Deux, och ett anfallsspel som bygger på smarta löpningar och ett snabbt passningsspel, där anfallaren Kamel Gilas och den offensiva innermittfältaren Romain Amalfitano eller Cedric Fauré står för målproduktionen.

Andra spelare värda att nämna är Togos landslagsmålvakt Kossi Agassa och den 1,75 långe mittbacken och lagkaptenen Mickaël Tacalfred, som sedan en tid tillbaka drar på sig Guadeloupes landslagströja.

Derbyt mot Sedan på måndag kväll är ett regionsderby. Reims är den tveklöst största staden i Champagne-Ardenne med sina slott och sin historia och sina nästan 200 000 invånare, medan Sedan är en betydligt mindre stad med bara en tiondel av Reims befolkning. Man kan lätt säga att i det här derbyt så är det Reims som är storebror och Sedan som är lillebror. Men eftersom båda klubbarna slirat runt på ungefär samma nivå så länge som någon egentligen kan minnas, så kan man inte se några skillnader på fotbollsplanen. Men, vem vet, inom en snar framtid så kanske Reims är tillbaka där de nog anser sig höra hemma.

/JJ

En lite mer nyanserad bild av Zebrorna från Botswana

Coach Stanley Tshosane instruerar sina zebror.
Bild: BBC

Ekvatorialguinea gör sin debut i Afrikanska Mästerskapen (AM) i vinter när man delar turneringens värdskap tillsammans med Gabon. Det allra första landet som kvalificerade sig för slutspelet är också det en debutant: Botswana.

Botswana, ett land som ligger rakt ovanför Sydafrika och är något större än Spanien till ytan, bröt sig loss från det brittiska imperiet år 1966, och spelade två år senare sin första landskamp; en inte allt för imponerande 8-1-förlust mot Malawi. Men bollen var i rullning, och det är det som räknas.

Fotbollen i Botswana hade dock ingen högre prioritering, trots att sporten älskas av invånarna, och man ställde inte upp i VM-kval förrän det nalkades USA-VM 1994. Zebrorna, som de kallas, skördade ingen framgång där, och faktum är att det dröjde ända tills år 2006 innan landet vann sin första kvalmatch, en 4-1-seger mot Lesotho.

Man har ännu inte lyckats kvalificera sig till något VM, men framtiden ser ljus ut. I takt med att landets ekonomi blivit allt bättre, så ritade man upp planer för ett nationellt fotbollscentra i huvudstaden Gaborone. 2001 beslutade FIFA att man skulle hjälpa till att finansiera centret, ett projekt som fick namnet GOAL. Det var ingen jätteaffär, men de två gräsplanerna samt den intilliggande förbundsbyggnaden gav fotbollen ett epicenter i Botswana.

Man började utbilda tränare över hela landet och startade upp ett u17-projekt där man satsade mer på de unga spelarna. 2005 stod själva anläggningen klar. Borde detta betyda att dagens landslag består av 23-åringar som drillats tillsammans i sex år? Kanske, men det gör det inte. Medelåldern i laget är mycket närmare 30 än 23, men det betyder inte att man inte kan se skillnaden som GOAL-projektet har medfört i landet. De flesta spelarna i dagens landslag har spelt i Botswana under hela sina karriärer, och att de nu helt plötsligt kvalificerat sig för Afrikanske Mästerskapen för första gången tyder på att satsningen haft den önskade effekten.

Landets store hjälte under kvalet heter Jerome Ramatlhakwane, som med sina fem mål (näst bäst i hela kvalet hittills) sett till att peta in 71% av lagets mål i gruppspelet. Helt rätt, Zebrorna gjorde bara sju mål i gruppspelet under sina åtta matcher, men å andra sidan släppte man bara in tre. Hur som helst, Ramatlhakwane är ett av få utlandsproffs i dagens landslag. Den korte 25-årige anfallaren spelar till vardags för Vasco da Gama i Sydafrika (obs!), men han fick sin fotbollsutbildning i Botswana.

Att göra fem mål på åtta landskamper är väl kanske ingen världssensation. Men det intressanta med Ramatlhakwane är att han under hela första delen av AM-kvalet inte spelade en enda klubblangsmatch. Efter att ha spenderat två säsonger i ännu en sydafrikansk klubb som tagit sitt namn från en brasiliansk dito, Santos, så ville han gå till Vasco da Gama. Transferbråk och pass-strul av episka proportioner höll Ramalthakwane borta från ligaspel under 18 månader innan han kunde debutera i april i år. Trots detta har han alltså kunnat leda Botswana till deras första Afrikanska Mästerskap i historien, och på det hela taget så verkar framtiden se mer vit än svart ut för Zebrorna från Botswana.

/JJ

Fans Reunited

Plymouth har sju raka hemmaförluster - och det är det minsta av deras problem. Bild: EMPICSsport

För 14½ år sedan gjorde hundratals Plymouth Argyle-fans resan till sydkustkollegan Brighton & Hove Albions hemmaarena för att gå på fotbollsmatch. Det märkligaste med det var att Brighton den eftermiddagen i februari inte alls tog emot Plymouth Argyle, utan Hartlepool United.

Brighton, ett lag i en stad med 150 000 invånare, låg riktigt dåligt till ekonomiskt under mitten av 90-talet. Ägarna Bill Archer och David Bellotti var mer intresserad av att få ut snabba pengar själva än att hjälpa fotbollslaget, vilket resulterade i en allt sämre ekonomi samt det oundvikliga ras genom seriesystemet som följer när ledningen för en mindre klubb egentligen inte bryr sig om fotboll.

Den då 14-årige Plymouth-supportern Richard Vaughn tyckte att det var förfärligt hur en klubb kunde skötas på det här sättet, och startade Fans United, vilket mer eller mindre var ett koncept som gick ut på att supportrar till alla möjliga lag kastade sina klubbsympatier åt sidan för en dag (även om alla uppmanades att bära sitt vanliga lags färger, för att visa vidden av stödet) och gjorde resan till Brighton och deras hemmamatch mot Hartlepool, för att protestera mot detta oacceptabla styrande av en fotbollsklubb.

Det hela blev en succé. Tusentals fans från andra klubbar slöt upp och Brighton krossade motståndarna för dagen med 5-0. Idag, 14 och ett halvt år senare, var Brighton bara ett övertidsmål av Leeds från att toppa Championship på sin nybyggda Amex Stadium. Det blåser sannerligen andra vindar på den delen av Englands sydkust nu för tiden.

Men som sagt. Fans United var 1997. Idag är det 2011, och det är dåvarande hjälten Plymouth som sitter och stirrar in i en tillvaro som, på något märkligt sätt, bara blir svartare och svartare. Klubben hade under flera år fram till 2009 skötts på ett ansvarsfullt och framgångsrikt sätt, men såldes under den sommaren till nya investerare som planerade att ta klubben till Premier League. Det räcker med att ta en titt på PL-, Championship-, League 1- och till slut League 2-tabellen för att inse att så inte blev fallet.

Klubben har läckt som ett såll ekonomiskt, drabbats av poängavdrag, sålt ett hiskeligt antal spelare och ligger nu sist i League 2 – den sista av de så prestigefulla nationella ligasystemen i England – med bara en plockad poäng från nio matcher. Tränaren Peter Reid har gjort ett admirabelt jobb i att försöka få ihop ett fungerande lag under det senaste året, men fick till slut sparken av ordföranden Peter Ridsdale, som även han nu sagt upp sig. Idag är 31-årige innermittfältaren Carl Fletcher spelande tränare – främst på grund av att det är den billigaste möjliga lösningen.

Plymouth har ingen Brighton-vändning i sikte, inte på långa vägar, men på lördag så kommer förhoppningsvis tusentals fotbollssupportrar att sluta upp bakom en 125 år gammal klubb som knappt ens hålls vid liv genom konstgjord andning längre. Det är Brightons fans som är drivande och man kallar konceptet för Fans Reunited. Jag hoppas, om inte annat för den 28-årige Richard Vaughns skull, att matchen mot Macclesfield blir något att minnas om 14 och ett halvt år. Om Plymouth Argyle FC finns kvar då - eller om de ens finns kvar imorgon - är en annan fråga.

/JJ

Herrar är fortfarande värda mer än damer

När diskussioner om fotbollsjournalistik kommer upp så berör det ofta om kvantiteten. Det viktigaste verkar vara hur mycket tid man får i medier, framför allt i TV och kvällstidningar, men även på diverse Internet-sidor. Det kan även finnas diskussioner om exempelvis etik, reklam och TV-kommentatorskvalitet, men något som det aldrig diskuteras om är hur informationen ser ut, vad det kan tänkas finnas för budskap i informationen. 

Det existerar fortfarande märkbara skillnader kring hur de stora dagstidningarna behandlar herr- respektive damfotboll. Jag har gjort en undersökning kring detta, men oftast räcker det med att bara slänga en blick på tidningarna för att upptäcka de här skillnaderna utan några tunga akademiska mallar. Grova tuffa män och bräckliga söta flickor är bilden även år 2013. 

Det här sitter i sedan gammalt. Ett exempel är att det på 30- och 40-talet var vanligt att journalister anordnade fotbollsmatcher mellan äldre tjocka män och vanliga kvinnor för att skapa ”skrattmatcher”. Damfotbollen sågs inte som en ”riktig” sport, utan sporten sågs som för hård för att utövas av kvinnor. Det diskuterades till och med om kvinnor skulle få spela fotboll, eftersom deras bröst kanske skulle kunna skadas. Det svenska fotbollsförbundet gjorde en undersökning som kom fram till att kvinnor antagligen skulle kunna få spela fotboll utan att riskera hälsan. Det var alltså på den nivån som fotbollsförbundets attityd låg på så sent som på 60- och 70-talet. ”Är det ens fysiskt möjligt för kvinnor att spela fotboll?”.

Förhållandena för både damfotbollen och även för damfotbollsjournalistiken har förbättrats sedan dess, men även år 2013 så får damlandslagsspelare hot om att de inte ens borde få spela fotboll. Nilla Fischer, ordinarie i det svenska landslaget, har fått motta hot av en enda anledning: hon är en kvinna som spelar fotboll. Skrattmatchsattityden sitter kvar, och tidningarna kan inte blunda för att de varit med och påverkat detta. Fischer själv sa hur det faktiskt ser ut:

- Fotbollen är en mansdominerad idrott, en gammal idrott som var männens från början. De tycker väl kanske att vi inkräktar. Det är ju ett manssdominerat samhälle som vi lever i, tyvärr. Det är väl någonting, att de tycker att vi är på deras mark och vill markera revir.

En stor skillnaden som jag upptäckte var att texterna inte är lika genomarbetade när de handlar om damlandslaget. Damfotbollen ska inte ta plats för den riktiga fotbollen. Ett vanligt exempel där är att rubrikerna hos herrlandslaget var betydligt mer inbjudande till läsning, och då rubriker sägs vara en av de svåraste sakerna att skriva som journalist så har man lagt ned mer tid på herrlandslagets rubriker. Det är småsaker som tillsammans skapar en helhet. 

 

Medierna har under många år byggt upp en idé om att herrfotboll är viktigare än damfotboll och det tror läsarna på, och därmed fortsätter man att lägga ned mer tid på herrfotbollsartiklar eftersom det säljer mer. Nog för att tidningarna ska vara vinstdrivande företag och därför motiveras att lägga ned mer tid på herrfotboll, men hur ska något bli mer intressant om man inte lägger ned en likvärdig mängd tid på det?

En annan stor skillnad var att de som läser om herrlandslaget förväntas kunna mer både om ”sitt” landslag, men lustigt nog även mer om fotboll i allmänhet. Damlandslagets artiklar innehöll ett enklare språk och enklare fotbollstermer. Det är okej att Aftonbladet kallar en bänkad herrspelare som Holmén för en tvåvägsmittfältare och alla ska veta vem han är och vad det uttrycket betyder, men något liknande hittade jag inte när jag letade bland damspelarnas artiklar. Där förväntas man bara veta vilka de stora stjärnorna är, och vilka positioner (målvakt/försvarare/mittfältare/anfallare) som de har. Om ens det.

Var ligger argumentet till att de som kollar på damfotboll kan mindre om fotboll än de som kollar på herrfotboll? Bara ge mig några argument så kommer jag att lyssna, för nu kan jag inte se de argumenten. Är det inte underligt att man inte ger läsarna av damfotboll samma chans att förstå fotbollen som de som läser om herrfotboll? Om något kan man ju tycka att om herrfotboll är mer populärt, så borde det dra till sig fler personer som kan mindre om fotboll. Därför kan man till och med argumentera för att det borde vara så att språket för herrfotbollsjournalistik ska vara enklare än det som används i damfotbollsjournalistiken.




Den tredje stora skillnaden är en klassiker i de här sammanhangen: herrspelarna förväntas vara hårda och tuffa, medan damspelarnas artiklar bygger mer på att de spelarna har känslor. Man skriver om hur gulligt damspelaren Öqvist har det med sin nya dotter under fredagsmyskvällarna med tacos och söta filmer, medan herrspelaren Fejzullahu inte förväntas ha några som helst känslor när man pratar om honom som en människa som har haft problem med sin attityd under tidigare år. En herrspelare bryter normer när han visar upp att han har känslor, medan man gärna fortsätter på det klassiska spåret att damspelare ska prata mer om barn och känslor. I texterna verkar det som att herrspelare saknar de båda bitarna. När ser vi ett reportage om Isaksson där det mest handlar om tacokvällar och sitt nyfödda barn?

Det här har varit de stora problemet, att de olika könen har olika mentala egenskaper målas inte bara upp i samhällsdebatter utan även i fotbollsjournalistiken. Det är inte bara dolda budskap i texterna, utan även så enkla saker som vinkeln på ett reportage kan skilja sig oerhört mycket mellan herr- och damlandslaget.

Fenomenet kring förväntingar på män och kvinnor existerar inte bara inom fotbollen. Tolvhed och Cardell gjorde en undersökning kring en artikel om boxaren Ingemar Johansson. Som boxare förväntades man vara stenhård och grov även utanför ringen. Eftersom Johansson inte var det så blev nyhetsvinkeln att han var en man som hade känslor och var snäll. Det var något nytt och oväntat. När man läser om damfotbollsspelare så är det snarare något som man förväntar sig.

Journalisternas medvetna och omedvetna handlingar styr texterna och påverkar läsarnas åsikter. Det kommer kanske alltid att finnas skillnader mellan informationen som sänds ut om herr- och damfotboll, men det viktiga är att vi vågar förstå oss på det här. Det handlar kanske inte om att journalister anser det ena könet vara mer intressant än det andra på fotboll, men i så fall måste man fundera på varför det ändå blir så stora skillnader i texterna.

Även om vi läsare har svårt att göra en helt korrekt mediakritisk läsning av varje artikel så borde vi inse att helhetsbilden av fotbollsjournalistiken inte är så skön som det är lätt att tro. Det finns många små och stora saker som när de upprepas och hamnar i en kontext tillsammans, bildar en allmän åsikt hos läsarna.

Det här är ingenting som kan förändras över en natt, utan genusperspektivet lär fungera ungefär likadant i fotbollsjournalistiken som det gör i samhället. Alla tidigare undersökningar visar att samhället har gått hand i hand med fotboll och fotbollsjournalistik när det gäller jämställdhet. Kollar man på hur samhället har sett ut så kan man också se hur fotboll och fotbollsjournalistiken har sett ut när det gäller behandlingen av de olika könen. Johnny Hjelm har forskat kring ett historiskt perspektiv och funnit att det var först när samhället förändrades som fotbollen också förändrades.




Detta betyder dock inte att fotbollsjournalistiken inte ska ta sitt ansvar, utan det finns många saker att jobba med. Om inte annat för att vara förebilder för resten av samhället. Varför kan inte en så pass allmänbildande yrkeskår som journalister våga vara pionjärer?

När det kom fram att damlandslagsspelare hade blivit hotade på grund av att de spelar fotboll, så valde Aftonbladet att göra en grej om den dåliga kvinnosynen på damspelare i det här landet. Aftonbladet tryckte helt enkelt in ett självmål genom att låtsas att man bara var "the good guy" när man i själva verket många gånger tidigare har visat att man har varit en del i att skapa den nuvarande synen på damfotboll. Man föds inte med tron att herr- och damfotboll ska behandlas så olika. Det är något som man får informerat till sig, bland annat genom tidningarna.




/J
https://twitter.com/jonas_hansson