En fråga om tre eller fyra

Stefano Pioli mixtrar i Bologna. Bild: Fifa.com

Bologna Football Club 1909 är en av de riktigt djupt sovande jättarna inom italiensk fotboll. Klubben har sju scudetti att luta sig mot, men idag kan de inte ses som något annat än prydnad, snarare än en magisk spegel att se in i framtiden med. Fem av dessa ligatitlar tog man under legendariske presidenten Renato Dall'Ara, och hans 30-åriga närvaro i klubben, mellan 1934 och 1964.

Senaste ligatiteln tog man just säsongen 63/64, och sedan dess har man i och för sig två Coppa Italia att glädja sig åt, men ligaspelet blev aldrig detsamma igen. Ibland har man lyckats nå topp 10-placeringar i Serie A, men man har även flera prövande sejourer i Serie B, och även Serie C, på sitt samvete.

Renato Dall'Ara styrde klubben i 30 år. Efter honom har man haft 17 olika presidenter, och skakades så sent som förrförra året av extrema ekonomiska svårigheter. Idag ägs Bologna av ett konsortium som kallas Bologna 2010. Även om just presidentposten fortfarande är en sorts giljotin så har man i alla fall fått en hyfsat stabil bakgrund att luta sig mot. Nuvarande presidenten Albano Guaraldi har dessutom presenterat planer på en ny träningsanläggning för klubben - något som hans eget företag tänker bekosta.

Stefano Piolo! Lagets nuvarande tränare. Efter att ha kört Sassuolo och Chievo på säkra sätt så fick han chansen i Palermo säsongen 2011/2012. Eller rättare sagt: han fick chansen i Palermos Europa League-äventyr säsongen 2011/2012. Efter att ha åkt ur mot schweiziska Thun på bortamål i kvalet så fick Pioli sparken innan ligaspelet ens hann börja.

Bara ett par månader senare väntade dock nästa gig: Bologna. Och det är här själva poängen med inlägget kommer fram.

Pioli, som jobbade stenhårt med en 4-3-3 i Sassuolo, vilket utvecklades till en typiskt italiensk 4-3-1-2 i Chievo, fortsatte på samma vis i Bologna men nådde inte riktigt de resultat han ville, och kände att truppen hade kapacitet till mer. Efter raden 4-2-5 på Piolis inledande elva matcher bytte han från fyrbackslinje till den trebackslinje han börjat känna lite på under våren i Chievo, samt försökte implementera i Palermo.

3-4-2-1, med en fantastisk offensiv trio bestående av en pånyttfödd Alessandro Diamanti, sedermera dyrt sålda talangen Gaston Ramirez och den underbare evighetsmaskinen Marco Di Vaio, målade upp Bologna till en 10:e-plats i Serie A.

För många spelare slussades sedan in och ut från Bologna för att det ska vara värt att redogöra här, men vi kan ta några av de viktigaste truppförändringarna:

Ut:
Gaby Mudingayi, den belgiske slitvargen, såldes till Inter.
Marco Di Vaio, målkungen, lämnade Italien för Montreal i Kanada.
Gaston Ramirez, briljant ung offensiv mittfältare, såldes dyrt till Southampton.

In:
Alberto Gilardino, tilltänkt målgaranti, anlände från Genoa.
Cesare Natali, rutinerad mittback som gör sin andra sejour i klubben, hämtades gratis från Fiorentina.
Tiberio Guarante, skicklig mittfältare, gratis från Sevilla.
Och Michele Pazienza, grintan på mittfältet, även han gratis, från Juventus.

Som vanligt i Italien så förändrades en stor del av truppen inför den nya säsongen, men Bologna såg ut att ha hittat ett par riktiga guldkorn under mercaton.

Pioli har, innan han tog över i Bologna, alltid föredragit någon variant av 4-3-3/4-3-1-2, men med tanke på hur försvaret läckte så var en ändring från 4-3-1-2 till 3-4-2-1 och en mer packad defensiv essentiell.

På de 16 första matcherna säsongen 11/12 (Pioli kom in efter fem omgångar) använde man sig av 4-3-1-2 i princip varje match, och släppte då in 24 mål. Efter det bytte man till 3-4-1-2, och ändrade rätt snabbt den offensiva triangeln, viket gav 3-4-2-1. Under de avslutande 22 omgångarna, trebackslinjeomgångarna, släppte man in 19 mål. Pioli hade hittat sin defensiva stabilitet, kombinerat med en kvalitativ offensiv.

Fortsättning följer 12/13? Nej. Som sagt, övergångar genomfördes, 3-4-1-2 stod redo. Den nya offensiva trion som skulle göra det hetta Diamanti, Acquafresca och Gilardino. Men efter 0-2 mot Chievo och 1-3 mot Milan vankades det ombyggnation. Fyrbackslinjen kom tillbaka, och resulterade i 3-2 mot Roma, men efter ett besviket poängtapp hemma mot Pescara bytte Pioli återigen till trebackslinje till bortamatchen mot Siena.

Men om 1-1 mot Pescara var dåligt, så är förstås 0-1 mot Siena sämre. Nej, tillbaka till fyrbackslinje hemma mot Catania, och vips så hade man tagit sin största seger sedan man spelade i Serie B 07/08. 4-0 mot Catania, men Pioli var fortfarande inte säker. Mot Siena hade man förtjänat ett bättre öde än en förlust, och siffrorna mot Catania var väldigt smickrande.

Så tillbaka till 3-4-2-1 till bortamatchen mot Fiorentina. Nu spelades ju den matchen redan förra helgen, men om ni inte vet: gissa hur det gick? Jodå, förlust igen, och uselt spel. Pioli sitter alltså under landslagsuppehållet med trebackslinje och fyra förluster i ena handen, och fyrbackslinje och två vinster och en oavgjord i den andra.

Det man först tänker är att OK, det finns en korrelation mellan den uppställning Pioli väljer och den uppställning motståndarna kommer att använda. Fel. Trebackslinje eller fyrbackslinje, bollinnehav eller kontringsfotboll; ingenstans kan man hitta ett mönster i hur Pioli väljer att formera sitt lag efter motståndarnas taktik.

Till Piolis försvar så är det här med trebackslinje en relativt ny grej för honom som tränare. Förra året gick Bologna som på räls till slut, men har kanske inte samma mångsidighet i offensiven i år. Pioli har dock alltid varit en säker tränare så här långt, men känner kanske att han nu har truppen för att vara mer dynamisk i sitt spelsätt. Så här långt har det dock inte gått speciellt bra, och frågan är hur lång tid han får på sig att mixtra med uppställningen så här.

På söndag, klockan halv ett, möter Bologna Cagliari på bortaplan, ett lag vars president redan tappat tålamodet. På hemmalagets tränarbänk sitter nämligen rykande färskingarna Ivo Pulga och Diego Lopez. En tränarmatch som kan gå hur som helst. Tills vi vet om Bologna kör med tre eller fyra backar, förstås.

/JJ

Montpellier - Arsenal 1-2: Rutin slog iver

Champions League-matchen igår mellan debutanterna Montpellier och Europacup-vana Arsenal var på förhand en av de mest intressanta matcherna. Det var egentligen ingenting som talade för Montpellier - svag start på säsongen, orutin, kris i klubben, ett Arsenal i form - men det var det som också gjorde att Montpellier hade allt att vinna. 

Montpellier (4-2-3-1)

Camara

Mounier - Belhanda - Cabella

Estrada - Saihi

Bedimo - Hilton - Yanga-Mbiwa - Bocaly

Jourdren

Det enda som var oväntad i Montpelliers startelva var att, i vanliga fall yttermittfältaren, Camara fick spela ensam anfallare. I övrigt var det en förutspådd 4-2-3-1 med ett spelskickligt offensivt mittfält.

För ja, Montpellier fortsatte att köra sin vanliga 4-2-3-1, utan att göra några taktiska eller drastiska förändringar. Man kan kalla det modigt eller dumdristigt, men det var trots allt i grova drag den där elvan och de här spelarna som fixade guldet ifjol, så tränare Girard hade stort förtroende för att spelarna skulle klara av även den här matchen. Det var bara ett enda nyförvärv i startelvan, vänstermittfältaren Mounier. Montpellier har tidigare år levt mycket på kontinuitet, och en startelva med spelare som varit länge i klubben (bland annat fem egna produkter) skulle ge laget en samspelthet som eventuellt skulle saknas i Arsenal.

Det mesta handlade om ett mentalt spel för Montpellier. Skulle man bli tagna av stundens allvar, eller bara köra på? Det blev det sistnämnda. Trots att man hade ett lag som låg långt ner i banan, så hade man energi nog till att vinna boll och faktiskt spela sig till anfall. Det tog dock på krafterna att hela tiden vinna boll djupt nere i egen backlinje, och samtidigt ha orken och tekniken till att spela sig 60-80 meter upp i banan. Man verkade inte heller ha en riktigt tydlig spelplan, utan man letade efter alla sorts alternativ: några gånger med en boll bakom backlinjen, ibland Cabella som skulle göra dragningar, Belhanda försökte vara kreatör, ytterbackarna kom upp för att leta inläggslägen. Montpellier hade nog behövt vara mer konsekventa och försöka såra Arsenal på samma ytor hela tiden. Nu blev det istället alla olika typer av anfall.

Första kvarten funkade detta spelet. Montpellier tog ledningen och såg förvånansvärt bra ut, trots den tunga starten i ligaspelet. Många spelbara spelare och man gjorde inga tekniska misstag. Sedan behövde bara Arsenal två anfall för att visa varför Montpellier inte är ett stort lag. Inför matchen pratade J&J om den svaga vänstersidan i Montpelliers defensiv, med osmarta Bedimo, sega Hilton och matchotränade Estrada (har varit avstängd). Den var just till vänster i Montpelliers defensiv som Arsenal hittade flera fina ytor. Vid 1-1 gick Hilton bort från sin mittbacksposition och varken Estrada eller Bedimo var i närheten för att täcka ytan, vilket ledde till att Podolski hade öppen gata fram till mål. Vid 1-2 gick Hilton återigen bort från sin mittbacksposition för att chansbryta, något han misslyckades med. Bedimo var inte i tillräckligt bra läge för att förhindra ett Arsenalinlägg. Yanga-Mbiwa försökte täcka upp för Hilton, men var för sent ute.

 

1-1. Mittbacken Hilton (röd) har lämnat sin mittbacksposition, varken Estrada eller Bedimo (blåa) hinner att täcka upp.

 

1-2. Mittbacken Hilton (inringad röd) går upp och misslyckas med brytningen, vilket gör att Yanga-Mbiwa (blå) tvingas täcka hela den röda kvadraten.

Det var ivern som fällde Montpellier. Man kan se det som att spelarna var taggade, men saknade kyla. Den första kvarten spelade man strålande försvarsspel. Så fort en spelare gick upp för att pressa så fick han understöd av en lagkamrat, och någon annan täckte yta. När man väl gick bort sig en gång så föll självförtroendet så pass mycket att man även gick bort sig fler gånger, utan att Arsenal för den skull var särskilt bra. Matchplanen höll bara i en kvart, fram till det första defensiva misstaget (Hilton).

Camara spelade på topp och han syntes knappt till. Faktum är att av alla åtta Champions League-matcher igår kväll, så var det bara Pazzini (19) som rörde bollen mer sällan än Camara (21) av de 176 spelarna som fick spela minst en halvlek. Han hade bara ett avslut på mål och vann bara någon enstaka duell. Däremot gjorde han ett jättejobb med att hela tiden försöka trycka ned Arsenals backlinje med sin löpstyrka. Att han la ned så mycket jobb ledde till att framförallt Belhanda och Cabella fick lite mer tid mellan Arsenals mittfält och backlinje de gångerna som Arsenalmittfältet inte hann tillbaka. Cabella var kanske den spelaren som såg bäst ut igår, men frågan är om inte Camara var viktigare? Tyvärr så utnyttjade Montpellier inte att slå bollen bakom backlinjen tillräckligt ofta, så att Camara kunde löpa ifrån Arsenals backar och även vara nyttig på det sättet. De fåtal gånger man slog de bollarna så funkade det bra, det var exempelvis på det sättet som man fixade straffen (även om det var Belhanda som tog den löpningen).

I andra halvlek tryckte Montpellier på för fullt, och det berodde på två saker:

1. Man flyttade upp hela laget 20 meter, och lyckades vinna boll högre upp.
2. Arsenal utnyttjade inte ytorna bakom Montpelliers backlinje för att därmed trycka tillbaka dem, utan försökte istället spela runt bollen för att döda tid.

Montpellier hade i den här halvleken övergivit iden med defensiva mittfältare, utan Estrada och Saihi var ofta framme vid Arsenals straffområde. Problemet var att alla andra medspelare också var där. Ju längre matchen gick, desto längre upp kom Montpelliers lag och till slut var man så långt framme att det inte fanns några ytor att löpa i. Laget blev stillastående och ingen mittfältare kom för att möta boll tillräckligt ofta, utan det blev istället försvararna Yanga-Mbiwa och Bocaly som var tvugna att försöka bryta upp Arsenals lag helt själva, något som oftast slutade med inkast eller bolltapp.

Montpellier bytte in Stambouli, Herrera och Aït-Fana för att se vad som hände då, men det förstörde bara den lilla rytmen som fanns kvar i spelet, och trots att man gick över till en mer 4-3-3 lik formation så skapade man inte särskilt många chanser i slutet. Belhanda var visserligen nära en kvittering, men så mycker mer var det inte. De få gångerna man skapade målchanser under hela matchen var antingen via individuella prestationer eller när man överbelastade en viss yta i Arsenals försvar, något man dock gjorde för sällan. Man hade även ett dåligt beslutsfattande på fasta situationer (korta hörnor, frisparkar från kanterna där man försökte sig på för svåra skott) och kunde inte heller skapa chanser på det sättet.

Montpellier gjorde sitt bästa och la ned ett riktigt hårt jobb under hela matchen, men trots att man dominerade bollinnehavet i andra halvlek så saknade man kvalitéerna för att nysta upp Arsenal.

Arsenal (4-2-3-1, 4-4-2)

Giroud
Podolski - Cazorla - Gervinho
Diaby - Arteta
Gibbs - Vermaelen - Mertesacker - Jenkinson
Mannone

/

Giroud - Cazorla
Podolski - Diaby - Arteta - Gervinho
Gibbs - Vermaelen - Mertesacker - Jenkinson
Mannone

Arsenal inledde matchen med en 4-2-3-1-uppställning, med väldigt få avvikelser från vad som får anses vara lagets ordinarie startelva. Szczesny fick flytta på sig och ge plats åt Mannone, som verkligen gjort sig förtjänt av mer speltid. I backlinjen spelade Per Mertesacker istället för Laurent Koscielny, tillsammans med Thomas Vermaelen i ett mittförsvar som är oförskämt stabilt för att vara Arsenal – inte så länge som jag kan minnas så har laget haft tre spelare man kan gå runt på, och se lika stabila ut oavsett vilka som spelar. Sen ersätter Carl Jenkinson förstås den långtidsskadade Bacary Sagna.

Framåt låg förväntningarna på att Arsenal skulle göra vad man brukar göra på bortaplan i Europa: stanna med mycket folk i utgångspositionerna, vilket ger stabilitet å ena sidan, men väldigt minskad anfallskraft å andra sidan. Gervinhos spel mot Montpelliers vänsterback Bedimo och vänster mittback Hilton pekades som sagt ut som nyckeln för Arsenal, som förmodligen skulle kunna kväsa fransmännens farliga vänstersida och dess framstötar genom att dels stå högt med laget och ha mer av bollen, dels genom att låta Jenkinson ligga kvar i sin utgångsposition, vilket skulle minska ytorna.

Arsenal spelade dock betydligt mer offensivt än väntat. Man körde som väntat ett rätt utpräglat 4-2-3-1 där Diaby och Arteta fördelade boll på mitten, främst passandes med Gibbs och Jenkinson, som låg väldigt högt upp, för att hålla bollen i väntan på löpningar från offensiva mittfältet.

Arsenal körde tidigt med sin vanliga 4-2-3-1-taktik, där Podolski, Cazorla och Gervinho utgjorde det offensiva mittfältet, medan Diaby och Arteta låg klart bakom dessa tre.

Det blev tidigt tydligt att Arsenals anfallsspel skulle ta vägen via Olivier Giroud och vidare ner bakom Montpelliers backlinje. Diaby tog några tidiga löpningar framåt, men annars handlade det mesta om att Podolski, Cazorla och ibland Gervinho skulle söka rätt på ytor runt omkring Giroud.

Den forne Montpellieranfallaren Girouds spel med ryggen mot mål låg bakom både 1-1 och 2-1. Hans statiska position ger de andra spelarna en utgångspunkt att röra sig kring, och idag var Arsenal tillräckligt smarta för att dra Helton ur position vid båda målen, för att utnyttja den lucka som uppstod. Arsenal hade sin ledning, och nu började del två av matchplanen ta vid: 4-4-2.

Inte omgående, men fem tio minuter efter ledningsmålet började Arsenal agera mer passivt. Podolski och Gervinho, och Gibbs och Jenkinson, flyttade längre ner i banan, samtidigt som Cazorla gick upp jämsides med Giroud för att störa i presspelet, vilket ledde till att Arsenal spelade 4-4-2 under resten av matchen. I vissa sekvenser kunde det betecknas som 4-4-1-1, men klart var i alla fall att det fanns två tydliga ”blocks of four”, och att Giroud-Cazorla jobbade tillsammans i försvarsspelet som en egen enhet.

Redan i första halvlek gick Arsenal över till 4-4-2, men det blev mer prominent ju längre matchen led. Här har Cazorla gjort Giroud sällskap på topp, samtidigt som Gervinho och Podolski har flyttat ned för att ligga jämsides med Arteta och Diaby.

I den andra halvleken skapade Arsenal egentligen bara en målchans, och med lite piggare ben och hjärna så hade kanske Cazorla kunnat sätta 3-1 på sitt halva friläge. Istället för ett flyfotat och rörligt anfallsspel blev Arsenal istället mer statiska i sin offensiv. Montpellier flyttade upp högt vilket gjorde att Arsenal, med Giroud längst fram, inte kunde utnyttja det 2-mot-2-läge som uppstod rent positionsmässigt vid mittplanen under kontringstillfällena. Istället for bollen ut på kanten, oftast till Gervinho, som dock var för långt ned – oftast på grund av MHSC:s offensive vänsterback Bedimo – för att kunna sätta igång en farlig löpning längs sin högerkant.

Efter ungefär en timmes spel stod Arsenal vid ett vägskäl. Hemmalagets energi, frenesi och entusiasm gav utdelning genom ett modigt högt presspel, med spelare som löpte mycket även i offensiven. Cabella var briljant, och han utnyttjade de ytor som fanns centralt de gånger Arsenal försökt trycka upp. Vägskälet för Arsenal var alltså: droppa ner Cazorla och göra honom till en del av ett tremannamittfält centralt, eller försöka rida ut stormen. Bould valde det senare, men det kunde ha gått illa.

Arsenal hade fortsatt enorma problem med att skapa något framåt, och istället hade Montpellier minst två jättebra lägen att kvittera matchen; två lägen som förvisso skapades av kalabalik och individuella misstag hos Arsenalspelare, snarare än något taktiskt snedsteg.

Att gå över till ett femmannamittfält hade kunnat ge Arsenal större chanser att hålla i bollen och andas, och kanske till och med gett utrymme för yttrarna att chansa mer i defensiven för att på så sätt komma till farliga omställningslägen. Nu lyckades man dock reda ut stormen; Montpellier tröttnade och tappade lite av sin rytm efter sina byten.

Under matchens sista kvart så hävdar jag att Abou Diaby och Mikel Artetas kloka fotbollshjärnor vann matchen åt Arsenal. Båda två täckte ytor bra – både sina egna och andras, när det behövdes - bröt dribblingsförsök, och stod även i vägen för motståndarpassningar.

Generellt sett

En av de mest intressanta aspekterna rent taktiskt i den här matchen var båda lagens användning av en anfallare. För Montpelliers del så innebar Camaras löpningar i djupled att Arsenalbackarna trycktes ner, och lägen för långskott öppnades upp. För Arsenals del så var Giroud mer fixerad i sin position, och utgjorde en fyr för att leda medspelarna på rätt djupledslöpningar

Ena laget använde alltså en anfallare för att genom tröstlöst löpande öppna upp ytan framför backlinjen, det andra laget lät sin anfallare stå stilla istället för att röra sig neråt, och sökte genom dennes skarvar ytan bakom motståndarens backlinje.

Båda tillvägagångssätten fungerade bra, och i slutet kan man kanske säga att Arsenals rutin gav de överhanden i den här matchen.

/J&J

Nummer 33: Ismaël Diomandé

Ismaël Diomandé, Saint-Étienne, #33.

Nummer 33. Det är ett till synes ogenomtänkt namn för ett fotbollsmagasin, men det struntar vi i eftersom det står för något så vackert. Franska juniorer som kommer upp och gör a-lagsdebut brukar tilldelas just nummer 33. Nu går vi vidare med nummer två av Nummer 33. Gammal som ny läsare: häng med.

Det andra numret har vi alltså valt att kalla Ismaël Diomandé. Läs mer om honom i själva .pdf-filen, som finns tillgänglig för gratis nedladdning på den här länken.

För att komma åt filen: scrolla nedåt, tryck på den stora röda "Download". Sedan "Play", skriv in bokstäverna som kommer upp och sedan "Download document". Alternativt bara trycka på "Read online".

/J&J

Portugals chans, Italiens chans

Finalen närmar sig, och både Portugal och Italien vill dit.

Fullpackade (på mer än ett sätt) pubar i England eller i soffan hemma i Dalarna. Oavsett miljö så har EM hittills alltid levererat underhållande matcher – till och med den där grupp A, som skulle vara så tråkig. Tre av fyra kvartsfinaler må ha varit väldigt ensidiga, men fortfarande intressanta.

På förhand handlade mycket av snacket om Spanien, Tyskland och Holland. Efter att nederländarna spektakulärt kraschade ur gruppspelet, och vår bild av och förståelse för turneringens alla lag klarnat, så har de två förstnämnda lagen vuxit fram som solklara finalkandidater.

Portugal
Men i Spaniens väg står Portugal. Ett iberiskt derby på ukrainsk mark, dit Portugal reser med en sju månader färsk 4-0-kross av de regerande Världs- och Europa-mästarna i bagaget. I den där träningsmatchen i november spelade det ingen roll att Republiken Portugal firade 100 år, Spanien åkte till Estadio da Luz och dominerade bollinnehavet, som man brukar göra. Portugal svarade med att kontra in fyra mål.

Det faktum att det var Carlos Martins (missade EM pga skada), Helder Postiga (satte två, missar semin pga skada) och Hugo Almeida som gjorde Portugals mål lär inte bekymra deras unge tränare Paulo Bento. Cristiano Ronaldo, som äntligen fått till det i ett stort mästerskap, och Nani kommer båda att kunna dra nytta av det som Italien utnyttjade så bra i deras gruppspelsmatch mot spanjorerna; ytorna som ytterbackarna Jordi Alba och Alvaro Arbeloa lämnar bakom sig.

Det hela är förstås dock en väldigt delikat avvägning. Paulo Bento kör sitt 4-3-3, med en ensam anfallare (Hugo Almeida, troligtvis) som tampas med mittbackarna, och med två yttrar som ska komma med fart. Hittills har C-Ron fått tillåtelse att ta lika mycket defensivt ansvar som strikern – i princip ingenting – medan Nani tvingats ta ett betydligt större hemjobb. Den asymmetrin i grundpositionerna kommer vi nog garanterat att få se även mot Spanien. Vänsterbacken Jordi Alba, med en magnifik assist i kvartsfinalen, är ett betydligt större offensivt hot än Arbeloa på andra kanten, och det kommer falla sig naturligt att låta högeryttern Nani ligga längre ner i banan.

Fabio Coentrao, Portugals egen Jordi Alba, är dessutom en mycket mer all-round och kompetent ytterback än Joao Pereira på högersidan, och är mer van vid att hantera offensiva genier som den David Silva han förmodligen kommer att möta i semin, och hittills har han klarat sig helt ok utan Cristianos hjälp. Att ställa Ronaldo högt och låta honom, och Hugo Almeida i första hand, dra igång kontringar är Portugal vana vid, och sett till hur bra Italien lyckades med två forwards mot Spanien, och att man fixade 1-1, så ska folk akta sig för att sätta allt för stora summor på la selección som ett av finallagen.

Italien
På andra sidan om finalen står Tyskland och Italien. Två lag som sätter offensiven främst. Italiens förbundskapten Cesare Prandelli pratade om sin spelfilosofi efter kvartsfinalen, och sa att han hellre släpper in ett mål på kontring än sitter och försvarar sig och väntar i 20 minuter. Tyskland har imponerat stort och är enda laget som vunnit alla sina matcher hittills, dessutom har man snittat flest mål/match – 2,25, vilket gör att man nästan ensamma fyller snittet för mål/match totalt så här långt; 2,46.

På förhand kommer detta att bli EM:s mest utpräglade match mellan två spelfördelare – Andrea Pirlo mot Mesut Özil. Bastian Schweinsteiger gör egentligen Pirlo-grejen i Tyskland till viss del, men farligheterna kommer från Özil.

Gli Azzurri är det lag som tillsammans med Die Mannschaft charmat mig mest hittills. För Italiens del handlar det om en vilja att anfalla, en vilja att våga, som blåst in som en frisk fläkt och sopat  bort de stagnerade ben som Lippi förlitade sig på allt för länge. För Tysklands del handlar det om en überoffensiv där registan Schweini står längst bak på mittfältet, medan alla andra anfaller.

Tyskland ser, efter att ha bytt ut sin spetstrio och ändå kört över Grekland i kvartsfinalen, ut som turneringens bästa lag. De har hela den offensiva arsenalen uppvärmd och kan anfalla från alla vinklar, och både på backen och i luften. I försvaret så håller Mats Hummels, Philipp Lahm och Manuel Neuer världsklass.

Men jag kan inte låta bli att tänka tillbaka till årets Champions League-semifinaler mellan Real Madrid och Bayern München, där Real Madrids användning av Özil i en utgångsposition och roll som mer liknade en släpande anfallare än en offensiv mittfältare – precis så som Özil spelar i tyska landslaget – i slutändan straffade sig, då Bayern tilläts kontrollera mittplanen samt höll tillbaka båda ytterbackarna för att hålla koll på Real-yttrarna i omställningsspelet.

Italien kommer att vilja styra matchen mot Tyskland. Joachim Löws Tyskland är hittills det lag som snittar näst högst bollinnehav/match, 57%, men jag kan tänka mig att man vill försöka utnyttja de omställningsmöjligheter ett uppgivet bollinnehav innebär. I Tysklands bästa match under Löw, 4-1 mot England i VM 2010, hade engelsmännen mer boll, men tyskarna var skoningslösa och fartfyllda i sitt kontringsspel, vilket gav en historisk seger.

Italiens största chans mot Tyskland är ändå att försöka äga innermittfältet. Även om Löw bestämmer sig för att spela Özil längre ner i banan för att försöka täppa till så kommer man ändå att vara en man mer i den centrala regionen, tack vare sitt 4-3-1-2-system. Tyskland kommer inte ha råd att punktmarkera Pirlo, deras chans är att, likt England, försöka täppa till de farliga hål dit Pirlo planerar att slå in bollen. Men om Italien kan skicka precisa höjdbollar in bakom Holger Badstuber, åt en disciplinerad Mario Balotelli, då har man stora chanser till avancemang.

Ytterbackarna är den andra viktiga pusselbiten för Italiens del. Abate var lysande mot England, men orkade inte 90 minuter, än mindre 120. Balzaretti har stora lungor, men vågade inte lika mycket som Abate senast. Att de är med på Podolski/Schürrle och Müller/Reus löpningar i omställningarna är, tillsammans med Pirlos spelgeni, det som kan avgöra den här matchen till gli azzurris fördel.

/JJ

He's got Jimmy Saville's haircut

Eftersom ingen svensk media riktigt har hoppat på Sven-Göran Erikssons (jag kallar honom Sven-Göran i artikeln, för att inte förväxla med sonen Johan Eriksson) äventyr i Rumänien så får väl jag göra ett försök.

Petrolul Ploiești (som jag i fortsättningen bara kommer att kalla Petrolul) var på vippen att åka ur den rumänska högstaligan den gångna säsongen, men klarade sig kvar med fyra poängs marginal. Man fick då en ny ägare, Florian Walter som tidigare ägde U Cluj (inte Champions Leagueklubben, utan en annan klubb från Cluj). Bland det första han gjorde var att bryta kontrakten med 11 U Clujspelare och skicka dem direkt till Petrolul. Detta är inte helt ovanligt, i Italien gjorde Zamparini samma sak när han sålde Venezia och köpte Palermo.

Det är ändå en hyggligt stark kille Petrolul har fått in. Han har lagt in lite egna pengar i U Cluj och har visat sig ha ambitioner. Nu är det dock på det sättet att SeaMed (ett italienskt investmentföretag med kontor i London) med bland annat Johan Eriksson (Sven-Görans son) har visat intresse för att köpa klubben. Walter har sagt ett kraftigt nej till detta, men SeaMed ger sig inte. De har lovat att Sven-Göran ska få bli sportdirektör om de får köpa klubben.

Det är svårt att avgöra hur starka och seriösa SeaMed är. En hel del har kopplat samman den här affären med borgmästarvalet som är i staden på söndag, och den nuvarande borgmästaren var mer än villig att visa runt Sven-Göran på Petroluls arena. Det kan vara så att Sven-Göran endast är där för att hjälpa borgmästaren att vinna valet. Att borgmästaren själv kanske har skickat dit SeaMed. Om vi ska vara helt ärliga, bevisen för att det här är ett seriöst projekt har inte varit jättestarka.

Video 1
Video 2
Dokument (som inte ens bemödat sig att stava förnamnet korrekt)

Rumänsk fotboll är inte i något toppskick just nu. Många klubbar har till och med det så dåligt ställt att de inte har råd att hyra en hemmaplan. Domarkåren är dessutom under polisutredning med misstanke om att ha tagit emot mutor och det har även varit snack om att en kommité gjorde fel när de bestämde att alla spelare i nedflyttade Universitatea Craiova skulle få sina kontrakt rivna. Det senaste året har det dessutom skett 32 tränarbyten bara i högstaligan. Ordet kontinuitet finner man inte i en rumänsk ordlista.

Sven-Göran har ju tidigare hoppat på två stycken projekt (Notts County och Leicester) som visserligen gav honom jobb, men som lovade mer än vad som var rimligt och han fick lämna bägge klubbarna rätt fort. SeaMed verkar ha stora Champions Leaguedrömmar och det brukar sällan lyckas när östeuropeiska klubbar försöker med liknande saker. Det råder en enorm osäkerhet vad som egentligen gäller just nu, men vi lär få mer information efter valet på söndag. Det finns alltså fortfarande en möjlighet att Sven-Göran faktiskt blir sportdirektör, borgmästarvalet kan faktiskt bara vara antingen en tursam slump eller faktiskt ge något till SeaMed. Om borgmästaren blir nyvald kanske han kommer att pusha Walter till att sälja.

Det enda vi vet är att Sven-Göran är i Rumänien och att han borde ha lärt sig någon från tidigare misstag. Att sonen Johan är med gör att allting känns lite mer seriöst, det känns inte som att han hade dragit in sin far i något väldigt suspekt. Å andra sidan kanske Sven-Göran är med på allting, han kanske inte hade så mycket att göra utan såg sin chans att få lite pengar för att hänga en tid i Rumänien och dessutom försöka aktivera sig lite i medierna. Det verkar dock som att Sven-Göran är intresserad av att investera en del av sina egna pengar.

Som sagt, osäkerheten kring vad som verkligen pågår är stor och det kan man ju tycka är något som någon journalist borde kräva lite i. Vi får väl se när någon svensk media orkar ta tag i det här ordentligt, så att en bloggare inte behöver gräva i massa rumänska artiklar. Nu vet jag att svensk media inte är sådär jättesugen på Sven-Göran längre, men man kan tycka att det borde ha högre prioritet att skriva om våran mest framgångsrika klubblagstränare någonsin än om några korvattacker eller giftiga matchtröjor. När man kollar runt så har "Sillybloggen", Kristianstadsbladet och Fotbolltransfers (som tagit sina uppgifter från allt annat än pålitliga Kristianstadsbladet) de enda som har nämnt något om detta - och de har gjort det en gång vardera. Uselt.

(Flertalet saker är tagna från den rumänska journalister Emanuel Roşu, som jag tackar för uppgifterna)

/JH
https://twitter.com/#!/jonas_hansson

DHOF presenterar: Nummer 33

Evan Chevalier, Bordeaux, nummer 33. Bild: G4E.

Det har varit väldigt tyst på Det Handlar Om Fotboll den sista tiden, och här har ni förklaringen. JH, framför allt, och JJ har jobbat med artiklar som nu återfinns i Nummer 33 - ett nystartat fotbollsmagasin som ämnar behandla fotbollens stora och små frågor. Tanken är att Nummer 33 ska kunna erbjuda både er och oss själva en chans att gå lite mer på djupet, låta vattenringarna spridas lite längre, låta de omfamna lite mer. Fundera mera kring sporten vi älskar.

Här är vårt debutnummer, som .pdf-fil, helt gratis för nedladdning. Om ni vill veta mer föreslår jag att ni laddar hem det nummer vi kallar Evan Chevalier.

För att komma åt filen: scrolla nedåt, tryck på den stora röda "Download". Sedan "Play", skriv in bokstäverna som kommer upp och sedan "Download document". Alternativt bara trycka på "Read online".

/J&J

Going down the Championship Road

Den allmänna åsikten om Blackburns ägare Venky's har hela tiden varit att de är otroligt korkade. Det har gått rykten om att de inte trodde att man behövde betala spelares löner (ergo Ronaldinho-intresset) eller att de inte hade förstått nedflyttningssystemet (som inte borde vara särskilt svårt att förklara, kan man tycka). Vi får dock inte glömma bort vad Venky's egentligen är för något - investerare. Investerare av Venky's slag är ute efter två saker: antingen pengar eller "reklam". Den enda publiciteten de har fått är negativ sådan, kvar är det ekonomiska intresset.

Det som vi har sett under de senaste åren i fotbollen är att investerare har förstått att fotbollsklubbar är undervärderade. Europas fotbollstänk bygger på att ägare lägger in egna pengar i klubben snarare än att ta ut en vinst, trots att det senare funkar i både i teorin och praktiken. Det är ett väldigt godtroget systemet och den cyniska verkligheten har hunnit ikapp. Venky's har nu en stor möjlighet att göra en bra ekonomisk affär på Blackburn.

De köpte 99,99% av aktierna i Blackburn för £23 miljoner, vilket är en väldigt låg summa för en Premier League-klubb. De har visserligen köpt spelare för £20 miljoner, men även sålt för drygt £32 miljoner. Redan där har man börjar man äta upp litegrann av de där £23 miljonerna som klubben kostade. Agentkostnader och sign on-bonusar har inte varit lika stora som för andra klubbar eftersom agenten Jerome Anderson har makt i klubben och därmed ändå tar betalt av klubben. 

Samtidigt är fallskärmsavtalet i Championship utformat på det sättet att man ska överleva en nedflyttning utan problem, man får enorma summor bara av att åka ur Premier League. Vi har visserligen sett en hel del nedflyttade klubbar gå minus under sitt första år i Championship (exempelvis Hull och Portsmouth), men det beror till stor del på att de inte har kunnat skala ned lönekostnaderna. Hull hade exempelvis en lönebudget på £37 miljoner under sitt första år i Championship - snittbudgeten i Championship låg på ungefär £15 miljoner för en klubb av Hulls storlek. Ändå gick Hull "bara" £7-8 miljoner i förlust trots att de inte gjorde någon större vinst på transfermarknaden.

För Blackburn ser lönefrågan inte ut att bli något problem. Blackburns lönebudget har legat på £50 miljoner, men den har sjunkit under de 18 månaderna med Venky's. Tunga löneposter som Samba, Salgado och Grella tillhör inte klubben nästa säsong och man lär inte ha problem att sälja spelare som Yakubu och N'Zonzi. Dessutom är Blackburn en så pass stor klubb att de skulle överleva med en lönebudget som ligger på säg £30 miljoner. Vi vet inte heller hur spelarkontrakten är utformade, eventuellt innehåller de lönesäkning vid nedflyttning. Blackburn har dessutom den här säsongen visat att deras ungdomsakademi håller bra klass, så några större värvningar kanske det inte blir tal om.

Det enda orosmolnet är att Blackburn under förra säsongen rapporterade en förlust på £18,6 miljoner. Vad som är viktigt att komma ihåg där är att det beror på kostnaderna för att sparka Allardyce och övrig personal (knappt £5 miljoner), man gick minus i alla typer av spelar- och transferkostnader (drygt £13 miljoner) och att vissa ekonomiska delar inte prioriterades eftersom det var ett ägarbyte på gång. I driftkostnader blir det ett plusminusnoll-resultat. 

Om Venky's är tillräckligt smarta kan de mycket väl behålla Blackburn ett tag till och när de sedan säljer klubben lär de ha gått flera miljoner pund i vinst på projektet. Detta förutsätter att Venky's vet vad de håller på med, om de är helt fel ute kan tiden i Championship bli väldigt jobbig även ekonomiskt. Frågan är om Venky's skulle sörjsa särskilt mycket. Med tanke på att företaget Venky's sägs ha en förmögenhet på £650 miljoner så är Blackburnprojektet knappast något som familjen står står och faller.

/J
https://twitter.com/#!/jonas_hansson

Det som blir över, del 3 av 3: Partick Thistle FC

Partick Thistle efter cup-segern mot Celtic 1972.
Bild: DailyRecod.co.uk

There's a well-known Glasgow football team; they don't play in blue, they don't play in green.

Enligt Partick Thistles egna hemsida är detta det bästa sättet att beskriva klubbens position i fotbollsvärlden på, som en försmak av vad som väntar oss när vi lyfter på Celtic och Rangers, och ser vad som döljer sig i Glasgows fotbollsskuggor.

När folk tänker Glasgow & fotboll, så tänker man på Celtic och Rangers. Hur överlever då de mindre klubbarna i en stad med 1,2 miljoner invånare? Svaret är förstås att de knappt överlever över huvud taget, men Clyde FC, Queen's Park och just Partick Thistle hankar sig ändå fram på sina egna sätt.

P.S. När den här artikelserien påbörjades hade omvärlden ingen aning om vilka enorma ekonomiska problem som Rangers drogs med. Det hela kan mycket väl sluta med att även The Gers hamnar lite utanför radarn i några år.

Partick Thistle FC
Av de tre mindre Glasgow-lagen så är Partick Thistle det klart största i dagsläget. En mittenplacering i Scottish First Division (andra divisionen) är kanske inget att skryta med, men som ni kanske minns så hankar både Clyde FC och Queens Park sig fram i Third Division (fjärde divisionen).

Till skillnad från Clyde så har man i princip lyckats hålla sig kvar inom det område där klubben bildades: den hyfsat centrala stadsdelen Partick i Glasgow. Faktum är att The Jags, som klubben kallas, i dagsläget är stadens mest centralt belägna lag, trots att man idag hör hemma nån kilometer längre norrut än under de tidigaste åren.

Det hela började 1876, då man spelade sin allra första match mot ett lokalt juniorlag vid namn Valencia, på Overnewton Park – en match man vann med 1-0. Bollen var i rullning, och så även klubben. Fram till 1909 höll man till på lite olika arenor i centrala Glasgow, men hamnade tillslut på Firhill Park, som tekniskt sett ligger i stadsdelen Maryhill.

Sedan 2005 (med ett avbrott från 2006-2007) delar man Firhill Park med rugbylaget Glasgow Warriors, men ”när det begav sig” så var Firhill en riktig fästning för Jags. Under andra säsongen på nya arenan förlorade man till exempel inte en enda hemmamatch i ligaspelet, en bedrift man även lyckats med säsongerna 1899/1900, 1970/71 och 2001/02, dessa gångerna dock i andra divisionen.

Firhill Park, och även de tidigare arenorna, fick se många olika Partik Thistle genom åren, rent utseendemässigt. Man inledde i Rangers-liknande uniform, och gick sedan igenom (tänk dagens tröjor) WBA, Hull, West Ham och Birmingham innan man i januari 1935 en gång för alla bestämde sig för röd-och-gul-randigt, med vita och svarta inslag.

Söder: Overnewton Park. Nord: Firhill Park.

(Nån gång ska jag skriva om hur ignorant det är att slänga in arena-byten, ny tröjdesign osv. i termen ”den moderna fotbollen”, och sedan ”hata” den.)

Trots totalt 86 sejourer i skotska högsta ligan, inklusive 67 raka säsonger mellan 1902/03 och 1969/70, så har Partick Thistle aldrig lyckats ta skotskt ligaguld. Man har vunnit andra ligan några gånger, men det klubben är mest stolta över är vinsten i Scottish Cup 1921, då man bragd-slog Rangers – som under säsongen bara förlorade en enda match i ligan - med 1-0 på neutrala Celtic Park, samt när man krossade Celtic med 4-1 i Ligacupfinalen 1972.

Utöver dessa två cuptriumfer stoltserar klubbens supportrar även gärna med att man är anti-sectarian. Det största problemet som finns i skotsk fotboll är som bekant den hatiska, religionsgrundade rivaliteten som finns mellan Celtic och Rangers, där, för att förenkla det hela, Celtics supportrar är katoliker och Rangers supportrar är protestanter. Vad Partick Thistle tycker om det hela sammanfattas väl i denna ramsa:



Hello hello, how do you do? We hate the boys in royal blue, we hate the boys in emerald green, so fuck the Pope and fuck the Queen!

Man kan ju fråga sig hur en form av ”hat” är bättre än en annan, speciellt som North Glasgow Express, Partick Thistles casuals, inte drar sig för att attackera andra fans à la Football Factory.

Nåväl, tillbaka till det fotbollsmässiga. Partick Thistle spenderade nästan hela 1980-talet i näst högsta ligan, så när pengatåget gick på de brittiska öarna så halkade man efter något. Säsongen 1992/93 gjorde man dock comeback i Scottish Premier, men en fyra år lång balansgång på nedflyttningsstrecket blev för mycket, och säsongen 95/96 trillade man ur högsta serien.

Seriösa ekonomiska problem gjorde att man inte kunde utmana om att ta sig tillbaka upp till högsta ligan direkt, och istället slutade man näst sist och åkte ur andra ligan 97/98. Aldrig tidigare i klubbens historia hade man legat så långt från rampljuset.

Man skulle kunna hävda motsatsen: att klubben definitivt hade strålkastarna riktade mot sig – fast av helt fel anledning. Ekonomin i klubben var så dålig att endast en supporteraktion under namnet Save The Jags räddade klubben från att gå i konkurs.

Partick Thistle både överlevde och föddes på nytt. John Lambie, en gammal ytterback från gruv-staden Whitburn i södra Skottland, hade tidigare tränat Partick Thistle under två sejourer, 1988/89 och från 1990-95, men det var den tredje sejouren i klubben som skulle göra honom odödlig i Jags-ögon.

Lambie tog under våren 1999 över ett lag som låg hjälplöst sist i Division Two, men lyckades mot alla odds inspirera Jags till att klara sig kvar i tredje divisionen. Året efter lyfte Lambie laget till en mittenplacering, och vann sedan två divisioner på två år. Efter att ha varit nere och vänt i helvetet så var man tillbaka i högsta ligan efter sex år. Lambie lyckades hålla ett starkt nedflyttningstippat Partick Thistle kvar i SPL under återkomståret, men åldern började ta ut sin rätt och efter säsongen 2002/2003 avgick Partick Thistles störste manager i modern tid.

Lambies assistent Gerry Collins tog över Jags, men de finansiella restriktionerna som klubben levde under visade sig vara för strikta för att man skulle kunna upprepa föregående säsongs tionde plats, och ett turbulent år slutade med nedflyttning. Klubbens rykte hade dock fått sig ett rejält uppsving efter att man tagit tag i ekonomin och fört sig tillbaka till eliten med små medel, och Partick Thistle ansågs under topp-åren vara den bäst skötta klubben i hela Skottland (detta var alltså samtidigt som Martin O'Neills Celtic slog ut lag som Barcelona i Europaspel).

Partick Thistle må hålla ekonomin i schack, men att göra detta samtidigt som man rustar upp Firhill Park har visat sig vålla problem för vad som faktiskt presteras på planen. Idag är man ett stabilt mittenlag i Division One utan större utsikt för en uppflyttning till SPL. Förre Celtic-stjärnan Jackie McNamara, som avslutade sin spelarkarriär i Partick Thistle, är numera lagets tränare och gör ett stabilt jobb med små medel. Måhända kan han beskyllas för att inte lägga ner all sin tid på laget han tränar, då han under senaste året även gjort en Seinfeld och författat ett pilotavsnitt till en sitcom om livet i fotbollens korridorer. Om ”The Therapy Room” blir någon hit återstår dock att se – precis som Jackie McNamaras arbete med Partick Thistle.

¤ ¤ ¤

Detta var tredje och sista delen i en mindre serie som fixerar strålkastarljuset på de klubbar som genom ödets nyckfullhet tvingat leva sina liv i skuggan av två lag som tagit 97 av alla 116 ligatitlar i skotsk fotbolls historia. Läs även om Clyde FC och Queen's Park här på Det Handlar Om Fotboll.

/JJ

"Det är utsidan som räknas"

Det här kan vara den mest underliga artikel jag någonsin har gjort, men vi kör på. Jag vet inte om detta är viktigt att poängtera, men jag är heterosexuell så mina åsikter kanske inte riktigt är så värdefulla när det kommer till att bedöma Allsvenskans snyggaste spelare.

Jag har kollat igenom alla Allsvenska spelares foton på Svenskfotboll.se, så därför är det egentligen "Snyggast spelarfoto i Allsvenskan" (undantaget vinnaren), men det låter inte riktigt lika bra som "Allsvenskans snyggaste spelare". Dessvärre finns det ingen spelare som når upp till Borriello, utan Allsvenskan är rätt svag även ur ett snygghetsperspektiv.

Femma



Du är ju så nära, Gzim Istrefi! Hade vi bara räknat ena ansiktshalvan hade du kanske till och med vunnit, men det du gör med ditt öga förstör verkligen helhetsbilden.

Fyra



Jonas Sandqvist balanserar på gränsen mellan vad som är okej och vad som är lite sliskigt. Han känns dock tillräckligt söt för att han inte ska hamna i "the big no-no"-facket.

Trea



Finnen som gör att vi inte kommer sakna Mattias Jonson det här året - Joona Toivio. Behöver grövre skägg och grövre ögonbryn för att hamna i Mellbergspannet.

Tvåa



Marcos Gondra Krug. Vi vet knappt något om honom eftersom han lirat ungefär korpfotboll i Spanien, men det ser väldigt bra ut iallafall.

Etta

Var given fram tills för några dagar sedan, då han bestämde sig för att lånas ut till från Kalmar FF till Umeå. För helvete, Hampus Bohman!

/JH
https://twitter.com/#!/jonas_hansson

Det finns fortfarande hopp för Myles Anderson

När den 20-åriga tunisiern Aymen Abdennour hade spelat några matcher som vänsterback i Werder Bremen under våren 2010 var tränaren Schaaf tvungen att lyfta ur honom från startelvan. Inte för att han ogillade honom, utan för att buropen och det enorma missnöjet från de egna fansen hade varit alldeles för mycket för Abdennour att klara av. Lånet från Étioile du Sahel var kort och gott en ärkesopa i sammanhanget, en modern tids Djimi Traoré som var på ett ställe som krävde kvalitéer som han inte var i närheten av att själv ha. Schaaf försökte få in honom i laget igen, men det slutade bara i katastrof. Bland annat blev Abdennour utbytt efter endast 27 minuter mot Mainz.

Werder Bremen köpte såklart inte loss Abdennour utan lät honom gå tillbaka till Étioile du Sahel i hemlandet. Väl där kom man på att "fan, du är ju rätt storväxt, du kanske ska spela mittback istället?".

Han imponerade så pass mycket att Toulouse köpte loss honom under sommaren 2011. Toulousefansen fick såklart inte så höga förhoppningar på honom när de började läsa om vad Werder Bremen-fansen hade att säga om hans tid i Tyskland. Oron har dock varit helt obefogad. Nuförtiden är Abdennour som en helt ny spelare och jag vågar påstå att han har varit franska ligans bästa mittback den här säsongen. I princip alla stora klubbar, allt från Arsenal och Chelsea till Bayern München och Napoli, har varit och scoutat honom vid ett flertal tillfällen. Han är jävligt aggresiv och fysiskt perfekt, i början av säsongen gjorde han någon liten minitabbe per match men även de har försvunnit nu på slutet. Det har gått så bra att Toulouse just nu håller på att försöka värva Bilel Ifa, även han en ung tunisisk försvarare från den inhemska ligan.

Från att vara Bundesligas sämsta (?) vänsterback till att bara Ligue 1:s bästa (?) mittback, allt inom loppet av ett par år. Det kan svänga fort ibland. Om två år kanske vi ser Myles Anderson i Barcelona...

/JH
https://twitter.com/#!/jonas_hansson

The art of trolling

Det är årets mål i Premier League. Det kanske sänkte Manchester Citys titelchanser för den här säsongen - inte för att man har för långt upp till Manchester United, tvärt om, man leder ligan igen efter 1-1 mot Stoke, men för att United har ett betydligt lättare spelprogram framöver. Tre poäng här hade varit väldigt viktigt för City.

Man kan jubla åt hur snyggt Crouchs mål är, och man kan skratta med honom i firandet efteråt. Men den naturliga reaktionen här är ändå att bli lite arg. Vem tror Peter Crouch att han är? Hur kan han komma på tanken att skjuta i det läget? Och ännu mer irriterande, hur kan han koordinera sina lemmar på ett så snabbt och smidigt sätt att han överlistar Joe Hart från det avståndet och den vinkeln? Det ska inte vara möjligt. Varför försöker han ens.

Har vi sett allt nu?

/JJ

Braga e lage

Nästa portu... eh, venezuelanska tränarunder? Bild: Sapo.pt

Efter 1-1 hemma mot Benfica och en 2-3 förlust borta mot Porto, har Braga smällt in 36 mål på 12 ligamatcher (exakt 3 mål/match) och därmed radat upp 12 raka vinster. Under början av säsongen såg det ut som om Benfica skulle återta den portugisiska tronen, sedan gick Porto ikapp och ifrån, och nu är det alltså Braga som rider på en till synes ostoppbar framgångsvåg.

När man tänker på dagens Braga kan man inte undgå att dra paralleller till gårdagens Braga; det Braga som var ett övermänskligt Vilas-Boas-Porto från att vinna Europa League förra säsongen. Har man fått bygga vidare på det laget, frågar man sig? Svaret är inte ”både ja och nej”, utan: nej.

Hugo Viana är fortfarande navet på mittfältet, och Lima öser fortfarande in målen framåt (17 ligamål på 22 starter och ett inhopp), men hela backlinjen (Silvio, Alberto Rodriguez, Paulao, Miguel Garcia) samt målvakten (Artur) som startade den där finalen i Dublin är borta. Men det verkar fungera för Braga. Inför säsongen bytte man även tränare, då coach Domingues Pacienca plockades upp av storsatsande Sporting och Braga ersatte honom med en 38-årig venezuelan som tidigare fört Beira-Mar till portugisiska högsta ligan.

Leonardo Jardim, född i Venezuela men av portugisiska föräldrar, har gjort lite av en raketkarriär i portugisisk fotboll, då han förde upp Chaves från div. 3 till div. 2, tog över Beira-Mar och förde de från div. 2 till div. 1 på en säsong. Livet i Primeira Liga blev dock inte riktigt som Jardim tänkt sig, och i februari 2011 avgick han trots att nykomlingen låg en bra bit ovanför nedflyttningsstrecket. Fem segrar på 21 omgångar var nog dock lite för lite för att Jardim skulle vara nöjd. Beira-Mar lyckades hur som helst klara sig kvar i högsta ligan, och Braga var tillräckligt imponerade för att ge honom chansen under sommaren.

Europa League åkte man dock ur redan i kvalet, mot schweiziska Young Boys Bern, så det blev ingen Europa-turné för Braga i år. Fortsätter man i den här takten kommer man dock vara garanterade Champions League-slutspel till hösten. En ynka poäng upp till Porto...

/JJ