Die with a beer in your hand

Visst; en trevlig Champions League-kväll, men det är minst lika viktigt att notera AFC Wimbledons 3-0 vinst mot Cambridge United som gör att Wimbledon klättrar upp på en andraplats i Blue Square Premier. Den dagen AFC Wimbledon ligger före MK Dons, det är dagen då brittisk lower league-fotboll är på riktigt igen.

Å andra sidan, ska vi notera lite från kvällens Champions League blir det detta:

1. Man kan inte komma till Giuseppe Meazza-stadion med tre ordinarie försvarare borta och med Silvestre och egentliga mittfältaren Wesley som ytterbackar.

2. Rubin Kazan hade Carlos Eduardo (€20 miljoner) och Oba-Oba Martins (€9 miljoner) på bänken. Det är att ha lite sparkapital. Nu ska rysk fotboll bara få pengar att bli = resultat i de stora europeiska cuperna också.

3. Sju straffar fördelat på tre matcher!

4. Magath är ett geni. När man jagar mål mot Benfica i andra halvlek slänger man in en defensiv ytterback (Sarpei) och tar ut en offensiv sådan (Uchida) och tar bort playmakern Rakitic för att istället ha in gräsklipparen Jermaine Jones. Vad som händer? Utdelning direkt och när dessutom fotbollseuropas minst funktionella spelare Kluge kommer in istället för kreativknippet Jurado blir det såklart även 2-0. Huntelaar har nu gjort mål fyra matcher på raken nu och börjar redan betala av sig.

5. Tre Londonvinster av tre möjliga den här CL-rundan. Det går bra för Londonfotbollen (minus West Ham) just nu.

Imorgon spelas det ett gäng intressanta Europa League-matcher där undertecknad nog först glor på Dortmund mot Sevilla för att sedan följa upp det med lite PAOK mot Dinamo Zagreb (världens bästa läktarmatch någonsin?). Imorgon är det lite intressant på tränarsidan eftersom tre lag tränas av tillfälliga tränare (Rosenborg, OB, AEK) och att ytterliggare två klubbar (Sevilla, Steaua Bukarest) har anställt hela nya tränare som gör sina tränardebuter imorgon. Steaua är inne på sitt artonde tränare under 2000-talet och för Steaualegenden Lacatus är det här hans tredje tur som Steauatränare bara de senaste tre åren.

Nåväl. Jag såg att Viktoria Plzen från Gambrinus Liga (that's Tjeckien, så alla vet) toppar serien. Inget konstigt med det. Sättet dom gör det på är dock rätt fräckt. Tänk er ett... Örebro, ungefär. Nere i andradivisionen för några år sedan, men har utvecklats stadigt sedan dess, men ändå varit ett mittenlag under några år. Inte nu längre. Efter oavgjort i premiären mot Sigma Olomouc har det gått av bara farten med nio raka vinster (!). Laget som är på andraplats, som såklart är just Sigma Olomouc, har tio poäng ner till jumboplatsen och nio poäng upp till förstaplatsen. Och folk klagar på Rosenborgs dominans...

Tjeckisk fotboll har dock det jobbigt just nu. Rosicky och Cech är de överlägset största stjärnorna, men har haft några tunga år bakom sig. Dom som kommer underifrån är jag inte ett dugg imponerad av och det är tydligt att det kommer ta många år innan Tjeckien är tillbaka på samma nivå som man var runt 2004. Förlust mot Litauen i premiären av EM-kvalet var inte var man behövde. Tjeckien är just nu på samma nivå som typ... kanske Norge? Det svänger snabbt i fotbollens värld.

Edit: Jag glömde nästan:

1. FC Köpenhamn
2. Barcelona
3. Rubin
4. PAO

/ JH

MK Dons da Italia?

Cisco/Atletico Roma firar uppflyttningen till Serie C1 tillsammans med sina sexton fans (en person som var på bortaläktaren men som såg väldigt icke-Cisco ut inräknad).

Vi har MK Dons i England, vi har Granada 74 CF i Spanien, vi har RB Leipzig i Tyskland, för att ta några exempel. Klubbar som blivit uppköpta och som bytt både namn, arena och till och med stad i Granadas fall. Klubbar som inte gillas för att dom bryter mot fotbollsfansens oskrivna regler. Italienarna, som gillar sin historik och äkthet, inte kan väl dom ha något sånt här lag utan historik och med en ägare som är fullkomligt maktgalen (förutom Palermo)?

Jodå.

Klubben heter Atletico Roma Football Club. Känner du inte igen namnet? Har du hört talas om Lodigiani? Cisco Calcio? Eller kanske främst; Cisco Roma? Det är samma klubb. Klubben har dragits runt av president Ciaccia som en dött kadaver längs marken under hans år i klubben. Han köpte Lodigiani, en klubb med en relativt fin historia som bland annat fostrat Totti och Toni, och satte samman dom med sina egna klubb Cisco Calcio Roma, en amatörklubb i sammanhanget, år 2004. Lodigiani bildades 1972 medan Cisco gjorde det så sent som 1998 och den här klubben, både innan och efter 2004, har bytt namn ett antal gånger och man har spelat på tre-fyra olika arenor. Man spelar just nu på Stadio Flaminio, men har planer på att skaffa sig en ny arena.

Just fansen är ett stort samtalsämne i klubben. Det är inte enkelt att locka fans till en klubb med sådant "dåligt" rykte om sig, men man satsar rätt mycket på att nå ut till folket med fotbollscuper, skolsamarbeten och dylikt. Dessutom var bland annat fansen inblandade i namnbytet i somras från Cisco Roma till Atletico Roma. Man har även bjudit in storlag som Tottenham, Juventus, Milan och Roma för att spela träningsmatcher på klubbens arena och därmed skapa ett intresse och ett snack kring klubben.

Många känner till klubben främst för att Paolo Di Canio spelade här ett par år (då man hette Cisco Roma), men det är inte så att dagens lag bara innehåller Goran Ljubojevic:ar, direkt. Doudou Diaw har varit ordinarie både i Torino och Bari, Fabrizio Romondini höll på att slå igenom i Roma som ung men har mestadels spelat i Serie B efter det, Massimiliano Caputo har ett liknande CV, Laurent Lanteri har spelat för Monaco och Babu var en rätt trevlig bekantskap i Lecce fina Serie A-lag för ett gäng år sedan. Det är dock två spelare som sticker ut lite extra; Roberto Baronio och Mauro Esposito. Bägge två spelade landslagsfotboll för fem år sedan och är knappast lastgamla (32 respektive 31 år). Det visar på ambitioner.

Ambitioner är inte något Atletico Roma saknar. Man har sagt att man ska nå Serie B inom några år och man är på god väg. Man blev uppflyttade till dåvarande Serie C1 efter kvalspel i somras och har börjat den här säsongen med fem vinster och en oavgjord efter sex matcher vilket såklart ger serieledning. Tyvärr går det inte lika bra för Fabrizio Miccolis Ternana, Pisa, Hellas Verona och Como i samma/motsvarande division, men det är en helt annan historia.

/ JH

Parkin Mania

Ett par gånger per år brukar Championship bjuda på några riktiga kvalitetsmatcher. Ifjol gjorde högerbacken Danny Butterfield ett hat-trick för Crystal Palace och i en annan match vände jumbon Peterborough 0-4 till 4-4 i slutet av matchen mot topplaget Cardiff, för att ta nett par exempel. Jag tvekar dock på att någon Championshipmatch under 2000-talet har varit större än kvällens match mellan Leeds och Preston.

Själva resultat och vändningarna är fantastiska nog. Vad som är än mer fantastiskt är att Jon Parkin gjorde ett hat-trick. Må vara att det inte var ett äkta hat-trick, men en spelare som väger säkerligen 120 kilo och gör tre mål i Championship kräver inget annat än stående ovationer.

Jon "The Beast" Parkin. Jag tror det räcker så.

/ JH

Because we all need a hero

Vi vet ju att ni egentligen vill se detta, vi vet ju hur snacket gått på jobbet/i skolan idag. "Hörde du?! Har du sett?!". För att alla ska få se mästerverket är det väl lika bra att lägga upp det här, på direkten.



Så är det. David Fusters första mål för Olympiakos. Villarreals poängmässigt behöver honom kanske inte (3-2 borta mot Malaga är nästan fem Edgav Davis-glasögon av fem möjliga), men staden, fansen, spelarna skriker efter honom. Eller ja, DHOF hoppas det iallafall.

Vem som assisterade helgens mål? Gamle Villarrealpolaren Ibagaza. Så klart.

/ JH

Fuck Speedway

Nya, smala, glädjefyllda, etniska, hårt jobbande, västeuropeiska Polen?

Polsk fotboll är på frammarsch. Det enda nyheter som man brukar höra från polsk fotboll handlar om läktar- och rasistskandaler som försöker förstärka ens bild av polsk fotboll som man fick när man läste ett GOAL-reportage när man var ung och dum runt 2003 om hur dumma, äckliga, rasistiska, tråkiga, våldsamma de polska fansen är. Det måhända kanske (eller nej), men faktum är att själva fotbollen, som inte är speciellt uppskattad i landet bland majoriteten av befolkningen, håller på att utveckla sig till något riktigt intressant.

Runt 2000-talet gick det riktigt bra för polsk fotboll. A-laget kvalificerade sig för bland annat VM 2002 och ungdomslandslagen gick bra i turneringarna, bland annat vann man U-19 EM år 2001. Dock blev det ett Sverigesyndrom av det hela; väldigt få från årskullarna födda 80-85 lyckades slå sig in i A-landslaget, ungefär på samma sätt som det ser ut i det svenska landslaget. Därför valde det polska fotbollsförbundet att för några år sedan lanserada ett par nya supertalanger som skulle ta Polen till nya höjder efter några års misslyckanden på högsta nivå: Tomasz Cywka och Dawid Janczyk. Cywka hamnade i Wigan efter att man tragit i sina kontakter och Janczyk (tänk er en polsk Rooney) i CSKA Moskva efter en lyckat ungdomsslutspel. Idag spelar dom i Derby respektive Beerschot i Belgien och det är bara Janczyk av de bägge som ens är nära speltid med A-landslaget.

Istället är det en väldigt spännande generation på väg framåt som varken har tvingats fram som storstjärnor i ungdomslandslagen eller fått för stora uppgifter i för stora klubbar. Det handlar om ett par som bytt nationalitet (Obraniak, Boenisch, Roger), ett par som fostrats i mindre utländska klubbar och fått roller i laget som passar dom (Salomon, Matuszczyk) och några som stannade kvar i Polen ett par år extra (Kuba, Lewandowski, Jelen). Kort och gott; spelarna har fått ta det lite lugnt och inte blivit stressad av det polska fotbollsförbundet. Man har ett väldigt spännande landslag på gång som ska ledas av nya förbundskaptenen Franciszek Smuda, som förhoppningsvis får lite kontinuitet i det här jobbet då han har haft tio olika tränaruppdrag bara under 2000-talet.

Den misslyckade Janczyk råkar vara en av mina absoluta favoritspelare, men det är andra spelare man kan se fram emot att spana in lite extra när det vankas Polenlandskamper. Malmö FF gjorde ett försök att värva Jelen för några år sedan, men han stack till Auxerre istället. Jag skulle påstå att han är en av Ligue 1:s viktigaste anfallare. En fruktansvärt slitig och hårt jobbande anfallare som dessutom gör sina pytsar. Matuszczyk kom fram till Kölns A-lag ifjol och visade upp riktigt lovande takter och har fortsatt på den vägen. Salomon är utlånad från Brescia till Foggia, varför vet jag inte då han är en väldigt elegant spelare att kolla på. Lewandowski och Kuba gör ett gott jobb i Dortmund och Obraniak är viktig i ett duktig Lille. Målvakterna behöver vi inte gå in på. Polen har alltid minst en målvakt som håller hög europeisk klass och kommer så alltid att ha så länge Legia Warsawas målvaktstränare heter Krzysztof Dowhan och är en av Europas bästa målvakstränare, eller vad sägs om det här målvaktsstallet som Dowhan själv fostrat fram: Mucha (Everton), Boruc (Fiorentina), Fabianski (Arsenal), Szczesny (Arsenal) och Zaluska (Celtic)?

Om jag har glömt någon polsk spelare nu då?

Nä, inte vad jag kan komma på.

Då så.

Eller jo. Den gode Radoslaw. Npower Championships bästa spelare och Polens egen Rasmus Elm (plus fylleskandaler).

Hur det går för Sypniewski nuförtiden? Det är väl nu det är dags för en sån här "Vi vill varnar känsliga tittare för att det kan förekomma bilder som är stötande och jidderijadderi och allt".


/ JH

Allez Payet

Guilavogui, Payet och Matuidi är rätt så glada efter 1-0 mot Lyon. Bild: Daylife

Saint-Etienne har en stolt historia där man under framför allt 60- och 70-talet vann ligan inte mindre än 8 gånger. Dock har det inte blivit någon titel för klubben sedan 1981 - ännu en ligatitel - och de senaste tio åren har stundtals varit rent helvetiska, med bland annat tre säsonger i Ligue 2.

Men nu, 2010, så toppar man en överlag helt galen fransk högstaliga efter 7 omgångar, då man lyckats spela ihop 5 segrar, 1 oavgjord och så 1 förlust. Några timmar innan detta skrevs så tvålade man dit självaste arvsfienden Lyon med 1-0 på Stade de Gerland - klubbens första derbyseger på 20 matcher.

Tränaren Cristophe Galtier, som tog över laget i december 2009, har investerat mycket förtroende i de redan tillgängliga talangfulla spelarna i laget, och det är mittfältet som är allra intressantast. Vindsnabbe yttern Bakary Sako (22 år) och stabile innermitten Blaise Matuidi (23) är båda givna i startelvan, och den klassiska franske ovårdade, långe defensiva mittfältaren Josuha Guilavogui (20) har även han fått spela oväntat mycket hittills. I anfallet finner vi dessutom Emmanuel Rivière (20), som varit ordinarie sedan förra säsongen men ännu inte riktigt hittat målet på regelbunden basis, men 10 mål på 46 matcher får ses som godkänt för en så pass ung striker.

Alla dessa fyra går stadigt mot en ljus framtid tillsammans med Saint-Etienne, men det finns en spelare i laget som överträffar allt som Ligue 1 har att erbjuda just nu; Rèunion-födde offensiva mittfältaren/anfallaren Dimitri Payet (23) har den här säsongen blommat ut i all sin prakt.

Tidigare ikväll var det han som avgjorde derbyt mot Lyon med en perfekt slagen frispark som inte ens Hugo Lloris kunde hålla borta från sitt vänstra kryss, Payets sjunde mål på lagets sju matcher den här säsongen. Två av målen kom framför ögonen på nye förbundskaptenen Laurent Blanc, som efter ASSEs imponerande 3-0-seger mot förra årets topplag Montpellier kände sig manad att vandra ned till deras omklädningsrum efter matchen och gratulera till segern.

Payet är liten till växten, bara 174 centimeter lång, men väger upp det hela med en fin kvickhet och en fantastisk högerfot. Om inte St.Etienne etablerar sig som ett topplag i fransk fotboll igen så är nog en flytt till något av lagen som aspirerar på Europeiska pokaler inom räckhåll. Men för alla grönas skulle, som under 10 år levt med vetskapen att värsta rivalen Lyon plockar alla inhemska spelare och pokaler de vill, så hoppas åtminstone jag att gamla fina ASSE får hålla länge och väl i Dimitri Payet och den framgångsvåg han och hela laget rider fram på just nu.

/JJ

Comunidad Valenciana lyser starkast

Den både pompösa och graciösa regionsflaggan. Bild: wiki

Comunidad de Madrid och Cataluña i all ära, Spaniens hetaste provins är den som till störst del utgör landets östkust; Comunidad Valenciana.

Först tillhandahåller jag er de geografiska och demografiska förutsättningarna: Valencia är regionens självklara huvudstad, med 800 000 invånare och säte i mitten av regionen, fast utmed kusten. En handfull mil norrut finner man Vila-real, en stad där helften av alla invånare lär gå man ur huse för att fylla arenan som tar 23 000 människor.

I söder ligger Alicante, och med sina 335 000 invånare lär man vara nöjda med att äntligen ha ett lag i högstaligan igen då det var 13 år sedan sist.

Klubbarna det handlar om är förstås Valencia och Levante från Valencia, Villarreal från Vila-real och Hercules från Alicante.

Aduriz och Jordi Alba, två delar i Det Nya Valencia. Bild: Daylife

Media var på förhand bombsäkra på att Primera Division bara handlar om två lag: Real Madrid och Barcelona. Det finns helt enkelt inga utmanare. Valencia hade tappat David Silva till Manchester City och David Villa till just Barcelona. Det alla tycktes glömma var att de stora transferintäkterna gjorde det möjligt att köpa loss de två målsprutorna Roberto Soldado (Getafe) och Artiz Aduriz (Mallorca). Dessutom värvade man unge franske speluppläggaren Sofiane Feghouli från Grenoble, så offensiven ser minst lika intressant ut som innan.

Hittills har det burit frukt. På fyra ligamatcher har man börjat med tre segrar för att sedan spela oavgjort mot Atletico Madrid. Dessutom har man krossat Bursaspor med 4-0 på bortaplan i första CL-matchen. Och om det var nån som efter Valencias starka anfallsvärvningar fortfarande trodde att de skulle få det svårt i offensiven så vittnar det väl utspridda målskyttet om motsatsen. Mata, Joaquin och Pablo Hernandez har alla hittat målet, tillsammans med nya Aduriz och Soldado.

Valencia blir definitivt att räkna med i år, troligtvis både i tabelltoppen och Champions League.

Placering efter 4 omgångar: 2

Juan Carlos Garrido, gamle B-lagstränaren som nu formarterar om Villarreals A-lag. Bild: Daylife

Villarreal släppte mer än en halv startelva under sommaren. Ariel Ibagaza, Javi Venta, Robert Pires, Joseba Llorente och Sebastian Eguren hade alla haft viktiga roller att spela under de senaste säsongerna. Dessutom lånades floppvärvningen Ivan Marcano ut till Getafe, Diego Godin såldes för en hyfsad slant till regerande Europa League-mästarna Atletico Madrid och kultspelaren David Fuster följde med gamle tränaren Valverde till Olympiakos.

Så, hur ersätter man åtta etablerade spelare ur a-truppen? Enkelt. Carlos Marchena (Valencia), Borja Valero (WBA), Jozy Altidore (tillbaka från lån i Hull) och ett helt gäng spelare från lagets otroligt framgångsrika b-lag. Inte undra på att media inte direkt tippade Villarreal som guldkandidater.

Men de som följer laget vet att det är något alldeles speciellt med de b-lagsspelare som fått flyttats upp i a-laget. De två mest intressanta:

* Mateo Musacchio är en framtida argentinsk storback med aggresivitet och följsamhet som främsta vapen.
* Jefferson Montero är en påhittig ecuadoriansk ytter som har alla förutsättningar för att bli en världsstjärna om några år.

Dessutom har Villarreal fått behålla storstjärnor som Rossi, Diego Lopez, Santi Cazorla, Capdevila och Marcos Senna.

Efter förlust i öppningsmatchen mot Real Sociedad har man tre raka segrar i ligan, men en plump i protokollet är 2-0-förlusten i Europa League mot Dinamo Zagreb på ökända Maksimirstadion. Den klart mest lysande stjärnan så här långt är nyförvärvet Borja Valero som tycks vara överallt på planen samtidigt, och när han inte hittar fram med precisa passningar så dundrar han själv upp bollarna i krysset.

Placering efter 4 omgångar: 3

Ja, det är David Trezeguet i Hercules bortaställ. Bild: Daylife

Hercules är måhända ett av de mest spektakulära lagen i årets La Liga. Som sagt, det var 13 år sedan man spelade toppfotboll sist, och nu har man satsat stort för att hänga kvar. Mohamed Sarr (b, Standard), Abel Aguilar (mf, Udinese), Royston Drenthe (b/mf, Real Madrid), Nelson Valdez (a, Dortmund) och självaste David Trezeguet (a, Juventus) får ses som de mest imponerande nyförvärven på förhand.

Just David Trezeguets övergång kan vara en av de vackraste på flera år. Det stod sedan länge klart att det var nya vindar som blåste i Turinklubben då Delneri skulle få chansen att bygga ett nytt lag. Trezeguet, på jakt efter en ny utmaning, bröt sitt kontrakt med den gamla damen. Vilken klubb skulle han nu gå till? Det visste hans fru. Beatrice Trezeguet, uppvuxen i Alicante, tyckte att det kunde vara ett ypperligt tillfälle att flytta hem till sin barndomsstad. David lyssnade, och David - med EM-guld, VM-guld, Serie A-titlar och CL-guld på meritlistan - skrev på för Hercules.

Och då har sagostunden bara börjat. För den 11 september vann Hercules på Camp Nou mot regerande mästarna Barcelona. Nelson Valdez, som gjorde futtiga 16 mål på 113 framträdanden i Borussia Dortmund, gjorde sitt livs match och satte båda Hercules mål i matchen som vanns med 2-0.

Hercules har haft ett riktigt svårt spelschema hittills, och har utöver Barca-segern förlorat mot Europa-aspirerande Athletic Bilbao och redan nämnda Valencia med uddamålet, men allra senast fick man 0-0 borta mot Zaragoza. På det hela taget verkar det som om Hercules inte kommer att vara så värst inblandad i bottenstriden som de flesta nog trott.

Placering efter 4 omgångar: 10

Åker Levante ut med huvudet först? Dyker man rakt ner i Segundan igen? Etcetera etcetera. Bild: Daylife

Levante är La Ligas ständiga sorgebarn de senaste 10 åren. Efter att ha levt i skuggan av storebror Valencia under hela karriären tog man sig till slut upp i Primera Division inför säsongen 04/05 (man hade även en kort sejour i högstaligan mellan -63 till -65). Det året slutade man på 18:e plats åk tog raka spåret ned till Liga Adelante igen. Men det krävdes bara en säsong innan man var tillbaka i La Liga, och den hår gången klarade man sig kvar, dock bara för att hamna hjälplöst sist säsongen efter, närmare bestämt 07/08.

Nu är man alltså tillbaka igen, och med rutinerade ytterbacksparet Del Horno(lån från Valencia)-Javi Venta(fri transfer från Villarreal), samt sydamerikanska anfallare i form av Christian Stuani och Felip Caicedo (lån från Reggina respektive Manchester City), hoppas man kunna hålla sig kvar.

Säsongen började dock med tre raka förluster, men inte ens Levante kunde undgå att ta till sig av den positiva energi som strålar ut från Comunidad Valenciana, och man vann faktiskt den ovanligt svåra bortamatchen mot Alemeria nu i veckan. Dock, med en svagare trupp än i princip alla lag i ligan så blir det väldigt svårt att hålla sig kvar när säsongen går mot sitt slut.

Placering efter 4 omgångar: 18

/JJ