"Men kan inte Ibrahimovic få säga det där?". Fotboll och feminism år 2013.

Nu har det blossat upp. Det Blanc sa var ju odiskutabelt idiotiskt eftersom man kunde distansera sig från det, det var ju dessutom någon annans problem. Nu är det Ibrahimovic som snackar, men då ska det tydligen vara mer komplext. Man ska vira in sig och tycka att det kanske egentligen inte var något problem att säga så, istället för att tycka att Sveriges mest inflytelserika person ska stå upp för ett verkligt existerande problem. Det hade inte tagit många sekunder eller mycket energi för honom att göra det.

Under det senaste året har jag bläddrat igenom så många mediateorier, genusböcker och dagstidningar att jag hatar min egen undersökning, men den har ändå varit viktig för mig att göra den.

Jag kollade nämligen på herrlandslaget och damlandslaget i fotboll, hur det skrivs om dem i dagstidningarna.

Jag brydde mig inte om hur mycket mediatid de fick, jag brydde mig inte om ifall herrlandslaget fick en hel bilaga och damlandslaget bara fick en kort TT-notis. Det var oväsentligt för mig. Det är en sådan sak som folk bara skyller ifrån sig genom att prata om "intresse" och "tjäna pengar". De bara ruskar av sig det.

Det som istället var viktigt för mig var hur texterna byggdes upp. Vilka budskap som fanns i texterna som skrevs. Jag kollade inte på några obskyra bloggar eller pratade inte med bystållen Göte, 68 år, om hur han hatade kvinnor. Jag kollade på Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen. Tre stationer som fortfarande är bland de viktigaste för Sveriges befolkning när det gäller att få information.

Man tror ju att journalistiken har kommit långt och kan göra ett stort arbete i genusdebatten, men man ser fortfarande alldeles för stora skillnader mellan herrlandslaget och damlandslaget i de olika tidningarna.

Josefin Öqvist får ett reportage om hur gulligt hon har det med sitt barn och hur mysigt det är med tacos på fredagar. Erton Fejzullahu får ett reportage om hur cool han är och hur lite han bryr sig om att han ses som ett problembarn.

Man utgår också ifrån att de som läser om herrlandslaget kan mer om sporten fotboll än de som läser om damlandslaget. När vi läser om herrlandslaget ser vi uttryck som tvåvägsspelare, men inte när vi läser om damlandslaget, utan då får vi kanske på sin höjd nöja oss med central mittfältare.

Och ordvalen kring damlandslaget handlar oftare om skönhet och ordvalen kring herrlandslaget handlar oftare om styrka.

Samma gamla fördomar som har legat i oss så länge och som vissa intalar sig i att de är borta, sitter istället gömda i artiklarna hos några av våra mest inflytelserika medier. Vackra kvinnor, starka män, och var du än läser för forskningsarbeten så hittar du alltid samma resultat. I slutändan visar det sig alltid att idrott målas upp som något som är för män, och att det är något som kvinnor inkräktar på.

Gjorde jag fel val? Är Aftonbladet, Dagens Nyheter och Expressen annorlunda och värre än alla andra? Inte ett dugg. De är precis som alla andra. Det ser ut såhär (nästan) överallt. Jag vet inte ens varför jag satte dit ordet (nästan) där.

I sådana här fall behövs det därför enskilda personer som kliver fram och agerar som förebilder. Hur ser det då ut inom fotbollens värld, hur agerar de stora individerna?

Den som ska leda allting med fotbollen här i världen är ju presidenten för FIFA, Sepp Blatter. Vi ser vad han tycker. Jorå, han pratade visst om att kvinnliga fotbollsspelare ska klä sig sexigare. Bra start.

Vi går vidare.

Bernard Lacombe, 38 landskamper för Frankrike och numera den näst viktigaste personen i Lyon, som också sitter på världens bästa damlag: "Jag diskuterar inte fotboll med kvinnor. De borde gå tillbaka till att laga mat".

Gennaro Gattuso, 73 landskamper för Italien och en enormt uppskattad fotbollsspelare i hela Europa. En favorit även för många svenska supportrar. Han vill visst inte se några som helst kvinnor i fotbollens värld.

Tyskland! På uppgång, gillas av många. Mario Basler, 30 landskamper för Tyskland, pratar visst om att fotboll bara är en sport för män, och att det inte går att diskutera fotboll med kvinnor.

Andrey Arshavin, 75 landskamper för Ryssland, väljer att ta det ett steg längre: "Om jag hade makten till att förbjuda kvinnor att köra bil och återkalla alla deras körkort, så hade jag gjort det utan att behöva tänka efter".

Men i Sverige, här är vi korrekta och står upp när vi ser att någon annan gör fel, även exempelvis landslagets tidigare assisterande förbundskapten Roland Andersson. Han såg att kvinnor inte får gå på fotbollslandskamper i Saudiarabien och pumpade upp sin storslagna lösning: "Om kvinnor till se matchen kan de göra det på TV".

England, landet med fotbollen som så många svenska totalälskar och med kommentatorer som även gav oss rösterna till FIFA-spelen. Där sitter två av de mest kända kommentatorerna och diskuterar med varandra om en kvinnlig assisterande domare. "Någon borde gå ned och förklara offsideregeln för henne". Den andra fyller i: "Kan du förstå det? En kvinnlig linjedomare. Kvinnor kan inte offsideregeln". 

Vi byter världsdel då, för Europa verkar ju inte ha kommit så långt med det här med jämställdhet. Australiens förbundskapten mellan 2010 och 2013, Holger Osieck, har också en kommentar: "Women should shut up in public". 

Men... Colombia är ju på uppgång, ett populärt landslag... som för två år sedan tappade sin förbundskapten då han hade misshandlat en kvinna...

Vi går tillbaka till Europa istället. Tam Cowan, en av Skottlands mest kända fotbollsradiopratare: "If I had my way, today's Premiership fixture between Motherwell and Ross County would have been cancelled. That's because Fir Park should have been torched on Thursday in order to cleanse the stadium after it played host to women's football. Why do they still persevere with this turgid spectacle? And why was it allowed anywhere near Motherwell's hallowed turf?"

Men det här kanske bara handlar om några få undantag, bara lite skitsnack från några få av topparna inom fotbollen som dessutom ska vara mediatränade. Alla andra miljoner och miljarder personer som lyssnar på de här personerna tar ju säkerligen inte åt sig något.

Nästa gång ni träffar Lotta Schelin, Johanna Garå, Pia Sundhage... Eller vafan, vilken kvinna som helst som har varit involverad i fotboll under en längre period, så kan ni fråga dem om det aldrig har dykt upp ett problem bara för att de är kvinnor och involverade i fotboll.

/ @jonas_hansson , tidigare tränare både för herrar och damer, både på klubbnivå och fotbollsgymnasienivå. Och jag gillade allt precis lika mycket. Och undrar ibland varför vissa har så enkelt att stå upp mot rasism, men inte för feminism.

(Om ni inte kallar er feminister: kolla då  upp ordets innebörd.)

Grupp F:s sista show?

 Sven Bender kommer att få tampas mot Gonzalo Higuain på tisdagskvällen. Bild: FootballAustralia.com

Vem hade kunnat tro att vi skulle stå vid ett så pass avgörande vägskäl redan nu - och att det var Dortmund som riskerade att missa anmälningen till Champions League-slutspelet? Ska den fantastiska Grupp F sluta i ett smått antiklimax?

Det är just det läget vi står inför nu i alla fall. Efter Arsenals heroiska 1-0-seger på Westfalenstadion i senaste CL-omgången, samtidigt som Napoli gjorde sitt jobb och slog Marseille hemma på San Paolo, så krävs nu seger för Dortmund för att man inte ska slukas upp av tredjeplatsen.

ARS   4 | 3 - 0 - 1 | 6-3 | +3 | 9 |
NAP   4 | 3 - 0 - 1 | 7-6 | +1 | 9 |
---------------------------------
DOR   4 | 2 - 0 - 2 | 6-4 | +2 | 6 |
MAR  4 | 0 - 0 - 4 | 4-10 | -6 | 0 |

Så ser alltså gruppen ut just nu. Om Arsenal vinner mot Marseille, som man möter hemma i London, så är Dortmund ur om man inte vinner mot Napoli, eftersom man då kommer ha sämre inbördes möten med italienarna - den aspekt som räknas före allt annat i CL.

Det här är ju gruppen som såg så spännande ut på förhand, och som levt upp till de högt ställda förväntningarna på alla sätt och vis. Vi har fått se täta matcher, sena avgöranden, högkvalitativ fotboll och passionerade läktare. Det vore synd om gruppen inte levde ända in i sista omgången.

Matchen det hänger på är framför allt Dortmund - Napoli. Jag tänkte därför gå igenom vad vi kan förvänta oss från ödesmötet i Tyskland.

Redan innan Dortmunds bortamatch mot Arsenal så gick jag igenom tyskarnas sätt att spela fotboll på, och hur Arsenal skulle kunna matcha dem. Det inlägget hittar ni här, och min förutsägelse som sa att det var fördel Dortmund även om Arsenal långt ifrån var chanslösa stämde in ganska bra. Båda lagen vann varsin match till slut, men det är Dortmund som har övertaget om båda skulle hamna på samma poäng, eftersom man gjorde fler mål på bortaplan än The Gunners.

Inför Dortmund - Napoli nu så har vi ett skönt hjälpmedel till hands: de här två lagen har redan mött varandra den här säsongen. Då var det Napoli som vann en tuff match där det mesta tycktes gå emot Dortmund. Målvakten Roman Weidenfeller visades bland annat ut i första halvlek, och tränaren Jürgen Klopp visades upp på läktaren efter att ha fått ett utbrott mot fjärdedomaren i samband med Napolis 1-0-mål.

Nu är det snarare så att det är på förhand som saker och ting inte gått Dortmunds väg. Från första mötet med de ljusblå italienarna så kommer hela backlinjen att vara utbytt. Skador på Mats Hummels, Neven Subotic och Marcel Schmelzer oroar. Dock har man fått tillbaka ordinarie högerbacken Lukasz Piszczek efter lång skadefrånvaro.

Grekiske mittbacken Sokratis kommer att få sällskap av någon av mittfältarna Sven Bender och Sebastian Kehl, då panikinplockade åldermannen Arne Freidrich inte är registrerad för CL-spel. Till vänster kommer unge Erik Durm få fortsatt förtroende i Schmelzers frånvaro.

Offensiven för Dortmund är svårare att förutspå, men en sak är säker: just den offensiva organisationen är en av de största skillnaderna mellan de här två lagen.

Napolis manager Rafael Benitez är benhård i sitt zon-spelande 4-2-3-1 (4-4-2 i försvarsspel), där spelarna ska hålla sina zoner även i offensiven. Detta borgar för ett mer taktiskt än kreativt anfallsspel. Den stora fördelen är dock att spelarna har lättare för att falla tillbaka i rätt försvarspositioner.

En annan fördel med Benitezs väldigt taktiska anfallsspel är att man blir mindre beroende av individer. Benitez är en ivrig roterare som vill hålla spelarna pigga. Marek Hamsiks skadefrånvaro är förstås tung, men inte lika tung som den hade varit om man hade ett spel som mer förlitade sig på individuella, chansartade lösningar.

Dortmund, å andra sidan, låter gärna vänsteryttern Marco Reus vandra in i mitten för att förvirra motståndarna.



I just den här sekvensen befinner sig till och med högeryttern Jakub Blaszczykowski till vänster om Reus. När Dortmund inte använder sig av snabba anfall, där Robert Lewandowski används som target och de två yttrarna som djupledslöpare, så söker man ofta Reus i en central position, där den tyske teknikern sedan agerar framspelare. Napoli använder sig av två väldigt defensivt skickliga sittande mittfältare i Gökhan Inler och Valon Behrami, men Dortmunds enorma löpvillighet och rörelse lyckades några gånger öppna upp en yta för Reus att spela fram Lewandowski ifrån. De båda schweizarna i Napoli kommer att beordras full vaksamhet inför just den här spelsekvensen.

Nu när Hamsik är skadad så finns det ett frågetecken för hur Benitez väljer att ersätta sin slovakiske lagkapten. Enligt Napoliredaktionen på SvenskaFans.com väljer Rafa mellan ytterligare en schweizare, tvåvägsmittfältaren Blerim Dzemaili, och makedonske mer offensivt skicklige Goran Pandev. Valet borde rimligtvis falla på Dzemaili, då Napoli knappast kommer att fokusera på att föra matchen.

Redan i hemmamötet så överraskade man många, inte minst Dortmund, genom att falla djupt hem och behålla sin 4-4-2-formation.

Som ni ser så sjunker man djupt när Dortmund har bollen. Man spelar smalt och lämnar medvetet kanterna öppna åt motståndarna, uppenbart rädda för tyskarnas skicklighet i mitten av planen.

Dortmund vore dock inte sanna mot sig själva om man inte även i den här matchen gav den centrala spelvägen en chans även mot ett så här välorganiserat Napoli, och det dröjde till 20:e minuten innan man verkligen började med inläggsspel. Detta är en av de saker som är allra tydligast med Dortmunds anfallsspel: vi försöker spela oss fram centralt, och om det inte fungerar efter en halv halvlek så börjar vi ösa på längs högerkanten istället. Se förra Dortmund-inlägget för lite större utläggning kring detta.

Napoli är långt ifrån ett defensivt perfekt lag, dock. Det tar tid för tränare Benitez att implementera sitt rigorösa försvarsarbete i en ny klubb. När Claudio Ranieri ersatte Benitez i Valencia bad han spelarna bara försvara som man gjorde under spanjorens ledning. Problemet var bara att spelarna då berättade för Ranieri att Benitez haft fyra specifika, olika sätt för laget att försvara sig på.

Mittbacksparet, bestående av Raul Albiol och Federico Fernandéz, har varit kritiserat under hösten. Benitez ville egentligen värva den fysiskt skicklige slovaken Martin Skrtel från hans tidigare klubb Liverpool i somras, men den affären blev inte av. Även ytterbacken Pablo Armero, som förmodligen kommer att starta till vänster i backlinjen ikväll, har varit bespottad, både av fans och experter. Det är upp till Benitez att tids nog drilla sitt manskap till det självspelande piano han vill se, eller helt enkelt ge sig ut på transfermarknaden i januari om han känner att vissa spelare helt enkelt inte håller.

Dortmund kommer att skapa sina chanser, och det gäller att man är vassa när lägena väl dyker upp. För Napolis del gäller förstås samma sak, skärpa när det väl gäller. Som tur är för italienarna så är det mesta upplagt för att deras snabba kontringstaktik ska kunna fungera ikväll.

Som sagt, Dortmunds backlinje är försvagad och långt ifrån samspelt. Redan i mötet nere i Neapel skapade hemmalaget främst chanser genom snabba djupledsbollar mot argentinske storvärvningen Gonzalo Higuain. Både Sokratis och Bender, som borde ta plats i backlinjen istället för Kehl, är ganska snabba, och i rena löpdueller har man chans att vinna bollen. Däremot finns ett stort frågetecken för hur organisationen kommer att fungera, om man är med på varandras offsideställningar, och så vidare. Med snabba Lorenzo Insigne och José Callejón på kanterna har Napoli dessutom mer än bara ett hot i djupled - något som senaste CL-motståndarna Arsenal i princip saknade helt då deras snabbaste spelare var skadade.

Det är synd och skam att ett av de här tre lagen - Dortmund, Napoli och Arsenal, med all respekt för Marseille - ska behöva lämna turneringen så här tidigt, men om inte annat så gör sig Grupp F redo för att bjuda på minst en fantastisk match till.

/JJ

J&J listar

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även ni är det. Så här är det upplagt: (vissa?) fredagar 18:00 kommer en ny lista. Fram tills den här bloggen tar sina välmotiverade uppehåll i alla fall. Nåväl. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. Ett VM utan Sverige
DHOF har ofta svårt att förstå vad patriotism ska vara bra för, men det är ändå deprimerande när ett så stort mästerskap som VM ”bara” innehåller ”vanliga” fotbollsmatcher. Känslotemperaturmätaren sjönk kraftigt nu när den svenska delen av fotbollsvärlden inte får vara med i det vackraste som finns. Det blir aldrig en riktig fotbollssommar om inte Sverige är med i ett stort fotbollsmästerskap.

2. Aboutrikas avsked
Jay-Jay Okocha. So good they named him twice. Mohamed Mohamed Mohamed Aboutrika. So good they named him thrice. Efter klubb-VM i december så har fotbollsvärlden inte längre någon Mohamed Mohamed Mohamed (ja, det är hans riktiga namn) Aboutrika, som har meddelat att klubb-VM blir hans sista bidrag som fotbollsspelare. I veckan gjorde han sin sista landskamp, det blev förlust i kvalet mot Ghana och inte heller den här gången fick han chansen att spela ett VM-slutspel. Det pratas ofta om stora spelare som aldrig får spela stora mästerskap. Aboutrika är en av de största i den kategorin. Han är fortfarande så pass bra att han kan ta en delad skytteligavinst i det afrikanska VM-kvalet. Vem han delade vinsten med? Mohamed Salah, Egyptens nya fotbollsfarao.

3. Merseyside
Sällan under 10-talet har ett möte mellan Everton och Liverpool varit så upphaussat som det här. Båda lagen fightas för en gångs skull samtidigt högt upp i tabellen, och de båda spelar en briljant offensiv fotboll. Lägg därtill att Merseysidederbyna brukar vara bland de "fulaste" matcherna i England, och det är alltså upplagt för en fotbollsfest utan dess like på lördag.

Det är bara det att varken Roberto Martinez eller Brendan Rodgers kommer låta det hända. I skuggan av anfallsfotbollen kan båda lagen ståta med ett ruggigt försvarsspel. Båda tränarna vill ha så stor kontroll på sitt lags matcher att det här derbyt förmodligen kommer att kvävas i taktik och försiktighet i takt med att båda sidorna letar misstag hos motståndaren som man kan utnyttja.

4. Gibraltars debut
Gibraltar har en befolkningsmängd på sisådär 30 000. Nu är det bestämt att de ska spela fotboll med samma förutsättningar som resten av Europas fotbollsnationer. För att få ihop ett landslag med någon som helst fotbollserfarenhet så hittade man Danny Higginbotham (som lämnade Stoke i somras) och Scott Wiseman (Barnsley) i sitt styvmorsland. I landets första officiella landskamp lyckades man gneta till sig ett 0-0-resultat mot Slovakien. En så bisarr prestation att det faktiskt går att bortse från att Slovakien saknade Marek Hamšík och Martin Škrtel.

5. Japan
Det japanska landslaget var det allra första som kvalificerade sig för VM2014 i Brasilien - efter värdlandet då, förstås. Nu i november så vässade man formen med två träningsmatcher i Belgien. Först hämtade man upp ett 0-2-underläge mot Holland till oavgjort, sedan tog man ned de högtflygande belgarna på jorden med en 3-2-seger mot De Röda Djävlarna. Med spelare som Kagawa, Honda och Nagatomo så har Japan flera spelare med rutin från den absoluta toppfotbollen i Europa. Fortsätter man på den här vägen kan det bära riktigt långt i vän-landet Brasilien nästa sommar.

6. Cristiano Ronaldo
Säga vad man vill om Cristiano Ronaldo dos Santos Aveiro, men han är världens bäste fotbollsspelare det här året. De allra största leder sina lag framåt, och det kapten Ronaldo uträddade mot Sverige i VM-kvalet var sånt som skriver mer än historia - sånt som skapar legender. Fysiken, tekniken, koncentrationen och beslutsamheten är fyra områden som portugisen behärskar till fullo, och det var det som rev ned Sverige i Ronaldo och Portugals jakt på pokaler.

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Jorge Sampaoli
Kör vidare med Bielsa-fotbollen för Chiles landslag. Vinst med 2-0 mot England, uddamålsförlust mot Tyskland. Ett genuint spännande landslag. Det skulle inte förvåna ett dugg om Chile går riktigt, riktigt långt i VM2014.

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!

J&J listar

Han är tillbaka. Bild: Albeu.com

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även ni är det. Så här är det upplagt: (vissa?) fredagar 18:00 kommer en ny lista. Fram tills den här bloggen tar sina välmotiverade uppehåll i alla fall. Nåväl. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. Rysk rasism
Seydou Doumbia, ivoriansk anfallare i CSKA Moskva, säger enligt klubbens egna hemsida: "Yaya Toure överreagerar." Doumbia, via sin fanpage på Facebook: "Citaten är inte mina." Det handlar om rasism, riktad från CSKA-supportrar mot Toure under onsdagens CL-match. Vad är värst, att klubben använder egna spelare som sköld, eller om Doumbia faktiskt sagt det där. Rasismen i Ryssland når hur som helst i högsta grad ut på fotbollsarenorna. Den måste upphöra. Uefa har ett ansvar, men ryska samhället ett ännu större. Ta tag i det.

2. Elfsborg

Om man är det enda svenska laget som är med ute i Europa, och har anställt en tränare vars huvuduppgift verkar vara att pumpa spelarna ”fulla med energi”, då är det inte acceptabelt att det ska ta 30 minuter innan laget har vaknat till i en potentiellt helt avgörande Europa League-match. Det krävs fortfarande mycket arbete innan Allsvenskan är Skandinaviens bästa liga. En bra start vore att gå in med rätt mentalitet i de viktiga matcherna. 

3. Rumänien
Både Grekland och Rumänien lär ha varit nöjda efter FIFA:s playoff-lottning. Grekland vet vi var vi har, men för Rumäniens del så har man nu en jättechans att göra något stort med en ny, ung, lovande generation. I senaste landslagstruppen hade man med åtta spelare födda mellan 1988-90, där Spurs-backen Vlad Chiriches och Espanyol-yttern Gabriel Torje sticker ut allra mest. Spännande! Men. Kvalmatcherna mot Holland förlorades med 1-4 och 0-4. En vink om att laget trots allt har en bra bit kvar. Om man skulle krångla sig förbi Grekland är risken stor att det blir pannkaka i VM, vilket skulle lämna en efterhängsen, fadd smak i munnen i ett landslag på uppgång.

4. Den tokheta svensken
Killen som är född den 3:e oktober 1981. När han är borta från landslaget så förlorar de med 5-3, han har motbevisat alla som klagade på honom när han flyttade till en förhållandevis ovanlig liga, han fortsätter att behålla samma höga nivå år efter år. Ibland är det väldigt enkelt att vi underskattar hans stora värde.

Andreas Isakssons (öjj, vem trodde ni att vi snackade om?) Kasımpaşa slutade ifjol sexa i turkiska ligan, det var dessutom bara Galatasaray som släppte in färre mål än dem. Efter den här säsongsstarten är man på en tredje plats efter en 3-1-seger i helgen. Isaksson lär vara Sveriges bästa målvakt genom alla tider, det är bara synd att han troligen inte kommer att bli uppskattad som det förrän han har slutat sin karriär. 

5. Bra vecka för derbyn

El Clásico har en hetta som vi inte riktigt känner av. Var står egentligen Barcelona och Real Madrid? Det är aldrig kul att kolla på lag som har en mentalt nedgång. Samtidigt har vi derbyt i Ruhr, där Schalke är desperata över att kunna visa upp någonting, annars är klubben återigen tillbaka i zonen med fiasko efter fiasko som man hade för några år sedan.

Dock får vi inte glömma bort andra viktiga matcher. Sarajevo-derbyt kommer kanske inte alltid upp i PAOK-Aris-nivåer, men onsdagens match är ovanligt viktig i ett sportsligt perspektiv. Fjolårets ligaetta (Željezničar) och fjolårets ligatvåa (FK Sarajevo) får inte tappa alltför många poäng till den nu självklara ligaledaren Borac Banja Luka. Željezničar kan ha så mycket som elva poäng upp till förstaplatsen vid en förlust mot FK Sarajevo på onsdag. Dessutom har vi universitetsderbyt i Chile mellan Universidad Católica och Universidad de Chile, och Soweto-derbyt i Sydafrika mellan Kaiser Chiefs och Orlando Pirates som förväntas dra minst 70 000 åskådare. 

6. Kaká

Löpningen till vänster, mot målet, så man ser "22" i stora vita siffror på den rödsvarta ryggen. Vrickningen in till Robinho som sätter 1-0 inför ett mullrande, utbrottshavande San Siro. Efter allt för många år i fotbollsskugga i Madrid så är Ricky Kaká tillbaka där han hör hemma, där vi lärt älska honom. På den stora scenen, i Milan-tröjan. Det kändes ända in i hjärtat, och det ska bli en fröjd att följa honom i sitt naturliga habitat återigen. Äntligen.

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Gerald Asamoah, Claudio Pizarro, Ivan Turina, Fred, Anthony Le Tallec, Jackson Martínez
Några andra medlemmar i "3:e oktober-klubben".

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!

Fördel Dortmund

Arsenal-Dortmund härnäst i en av tidernas bästa CL-grupper.

Det finns stora likheter mellan engelska Arsenal och tyska Dortmund. Båda har inlett säsongen starkt, båda försöker - till skillnad från många andra topplag i Europa - bygga vidare på åratal av arbete under en och samma manager, och båda lottades in i den fantastiska Champions League-gruppen F.

Rent taktiskt finns det sedan en hel checklista vi kan bocka av ifrån.

[x] Spelar 4-2-3-1
[x] Spelskickliga mittbackar
[x] Djupledsbollar på högeryttern främsta anfallsvapnet
[x] Felvänd, men målfarlig, ensam targetanfallare
[x] En köttare och en spelskicklig sittande mittfältare

Det finns förstås också skillnader i lagens sätt att spela fotboll, men de kommer vi till senare. Dessa fem punkter är ändå viktiga för att båda lagen ska fungera optimalt. Vad som då blir uppenbart inför tisdagens möte lagen emellan på Emirates Stadium i London är att Arsenal kommer tvingas att improvisera.

I och med att Theo Walcott (och alla andra yttrar i Arsenal för den delen) saknas så har The Gunners inte haft sitt normala hot i djupled under de senaste månaderna. De snabba bollarna ut mot högeryttern har fått skrotats. Walcott kommer att missa även den här matchen.

Mathieu Flamini ådrog sig en hjärnskakning i helgen och kommer inte heller han att kunna medverka. Det innebär att innermittfältet kommer att sakna den naturliga balans som Arteta-Flamini erbjudit under sina få men imponerande matcher tillsammans hittills.

Arsenal har bara kunnat fylla i fyra av de där fem boxarna under en längre tid, och nu tvingas man alltså ner på tre. Dortmund är inte heller utan skadeproblem, men både Ilkay Gundogan och Lukasz Piszczek är ersatta med liknande spelartyper. Tyskarna har alla möjligheter till att spela det spel man normalt sett vill.

Läget i gruppen då? Arsenal toppar med 6 poäng på två matcher. Dortmund och Napoli har 3 poäng vardera, och sist ligger Marseille med 0. Det gäller alltså att inte låta det andra laget rinna iväg med poängen under de dubbelmöten som nu stundar då gruppspelet vänder. Vad gäller Arsenal och Dortmund så är det på förhand fördel för tyskarna.

Men hur vill man att det ska se ut då i Dortmund-lägret? Vad kan vi och Arsenal förvänta oss av förra säsongens CL-finalist?

Bollen ska transporteras framåt, och det snabbt. Ofta är man angelägna om att vinna bollen högt upp för att på så sätt utnyttja de ytor som uppstår när motståndarna placerar sig i anfallspositioner. När bollen väl vinns ska den väldigt ofta framåt, helst på ett tillslag.


Bilden ovan är bara ett av alla exempel från hemmamatchen mot Hamburg tidigare under säsongen. Bollen är på väg mot Nuri Sahin (röd ring). Han skulle kunna lägga ut en enkel, riskfri pass till höger där en fri medspelare befinner sig, men istället litar han på sin skicklighet och sina medspelares anfallslust, och sätter bollen på ett tillslag rakt upp i banan istället.

Arsenal hade enorma problem med Aston Villas kontringsspel i säsongspremiären, men har skärpt till sig sedan dess. Om detta bara berodde på Flaminis intåg i klubben eller ej, som vi återkommer till senare, kommer fotbollseuropa att bli varse ikväll.

Målet för de flesta av Dortmunds attacker är normalt sett allroundskicklige anfallaren Robert Lewandowski. Polacken är tillräckligt stor, stark och skicklig för att kunna användas som en av Europas bästa targetspelare, samtidigt som han är en vass målskytt när de lägena ges.


Dortmund är inte rädda för att slå höjdbollar. Enligt statistiksidan WhoScored.com har man slagit 72 långbollar/match hittills den här säsongen, 20 fler per match än Arsenal, som slår minst långbollar i hela Premier League. Bilden här är ett tydligt exempel från matchen mot Hamburg hur Dortmund främst vill använda dem. De slås mot Lewandowski (röd ring) som ska skarva vidare mot vänster- eller högeryttern som tajmar sin löpning för att kunna komma till friläge. Den här matchen mot Hamburg vanns med 6-2. De tre första Dortmund-målen kom efter antingen långbollar och/eller Lewandowski-skarvar, sen föll Hamburg ihop totalt.

Både Arsenal och Dortmund gillar att anfalla centralt, och när inte det är möjligt så tar man till högerkanten för att antingen hitta inlägg eller inspel.Ännu en taktisk likhet, alltså.

En månad efter matchen mot Hamburg ställdes Dortmund mot Freiburg på hemmaplan. Motståndarna hade den gången gjort läxan som HSV lämnade efter sig och spelade ett väldigt smalt, kompakt avvaktande zonförsvar i 4-4-2-anda för att minska Lewandowskis inflytande.


Här går man alltså inte upp i press på Dortmunds lågt spelande mittfältare, medvetna om att det kommer vara förödande att ge bort ytor.


Freiburg håller Dortmund på avstånd även efter 20 minuter. Här har man sjunkit väldigt långt ned med hela laget för att beröva Dortmund ytor att spela och springa på. Dortmund försökte komma runt detta genom att slå långbollar rakt i djupled från backlinjen, utan Lewandowski som mellanhand, men det lyckades inte. Istället började man använda högerkanten för att slå inlägg efter ungefär 25 minuters spel.


Ovan och nedan; två högerinlägg på kort tid.


Två exempel på hur man började utnyttja högerkanten för inläggsspel. Detta gav effekt, även om det inte gav några mål per omgående. Freiburg var perfekt förberedda på att stå emot djupledsspel centralt, men när man plötsligt började hotas av inlägg från högerkanten så blev man villrådiga. Backlinjen hamnade ur position, avståndet mellan lagdelarna blev större, och till slut började Dortmund hitta frilägen för Pierre-Emerick Aubameyang. 1-0 målet kom dock efter ännu ett inlägg från högerkanten. På tilläggstid i första halvlek slår sen Mats Hummels en magisk långboll från mittplanen som ger Lewandowski ett friläge. En Freiburg-back river ned honom, rött kort, straff. Matchen slutade 5-0 till Dortmund.

Även om man förstås inte kommer låta sig minimeras till bolltittare så som Freiburg gjorde, så kommer Arsenal att få jobba, slita och tänka till ordentligt i defensiven. Trots att Flamini är borta så har Arsenals tränare Arsene Wenger sagt att han funderar på att vila formtoppade Aaron Ramsey från start mot Dortmund. Det troligaste alternativet då är att Jack Wilshere tar plats på det mer defensiva mittfältet. Detta är en enorm förlust försvarsmässigt för Arsenal (oavsett om det blir Wilshere, Ramsey eller någon annan), då Flaminis positionsspel, rörlighet och dirigerande av lagkamrater hade varit till stor nytta mot kvicka och smarta Dortmund.

Dortmunds försvarsspel är bland de bästa i hela Bundesliga. Man släpper till minst avslut mot egna målet per match, 8.3, och det kommer att bli en utmaning för ett någorlunda vingklippt Arsenal att skapa chanser. Men om The Gunners hemmamatch mot Napoli är något att gå efter så har man ett potentiellt stort hot att komma med: Mesut Özil.

Inte bara det att Özil är en fantastisk fotbollsspelare som haft en stor inverkan på Arsenal sedan han anslöt från Real Madrid, utan för att hans sätt att hitta fria ytor ute på kanterna. Mot Napoli var han med och överbelastade motståndarnas vänsterkant, och båda Arsenals mål i den matchen kom efter inspel från den kanten.

Dortmunds svagaste positioner är ytterbackarna. Den starkaste ytterbacken, högerflygaren Piszczek, är skadad. På vänsterkanten har unge orutinerade Erik Durm gjort ett habilt jobb som vikarie då Marcel Schmelzer varit skadad under hösten. Durm spelade mot Hannover i helgen, men mot Arsenal lär Schmelzer vara tillbaka i startelvan igen.

Schmelzer är inte dålig, men det var inte Zuniga, vänsterbacken i Napoli, heller. För Dortmunds del så måste förväntade vänsteryttern Marco Reus hjälpa till i defensiven för att inte Bacary Sagna, Özil och en eventuell högerytter ska kunna ha lekstuga längs kanten.

Men, tänker någon här, kan man inte dra några slutsatser eller hämta bakgrundsfakta från båda lagens möten i CL för två år sedan? Nej. Det var ett annorlunda Arsenal då, och ett orutinerat Dortmund. Att gräva i möten från den tiden är inte till någon nytta alls.

Mittfälten kommer att hota varandra på flera olika sätt, men vad som kan bli avgörande för matchen är hur de båda lagens anfallare presterar. Lewandowski ställs mot Per Mertesacker och Laurent Koscielny, medan Olivier Giroud troligen får tampas med Neven Subotic och Mats Hummels. Båda anfallarna har egenskaperna för att kunna hålla bort motståndarbackarna och användas som effektiv targetspelare.

Laurent Koscielny är mycket snabbare än övriga mittbackar på planen och Arsenal gör bäst i att låta Per Mertesacker ta duellerna med Lewandowski, medan Kos tar djup. För Dortmunds del så behöver man inte direkt oroa sig för vindsnabba motståndarspelare när man går upp i rygg på Giroud, men samtliga offensiva Arsenal-mittfältare är smarta och kan tajma sina löpningar väl.

Som ni hör så är min bedömning att lagen tar ut varandra ganska väl - i alla fall ute på planen i det flytande spelet. Vid fasta situationer så har Arsenal ett klart övertag sett till insatserna den här säsongen, något som definitivt kan komma att fälla avgörandet ikväll. För Dortmunds del så måste man kunna utnyttja Arsenals defensivt sårbara mittfält, antingen genom att Lewandowski droppar ner eller att Marco Reus och Henrikh Mkhitaryan smiter in i ytorna mellan mittfält och backlinje i rätt lägen.

Trots Arsenals utskåpning av Napoli på Emirates i oktober så håller jag som sagt Dortmund som favoriter i det här dubbelmötet, tack vare deras möjlighet att fullt ut gå efter sin ordinarie matchplan. Om det innebär en 1-0-seger för Arsenal under tisdagskvällen och en 2-0-seger för Dortmund i returen låter jag dock vara osagt.

/JJ

Arsene Wenger - Rafael Benitez 5-3-0

Två av den europeiska fotbollens stora tränare och tänkare under 2000-talet.

5-3-0. Det är ingen taktik som båda använt sig av när de varit två man mindre. Det är facit från Arsene Wengers och Rafael Benitezs möten under spanjorens tid som tränare för Liverpool FC. När Wengers Arsenal haft hemmaplan och Rafas Pool varit på besök har hemmalaget fem segrar. Tre har slutat oavgjort. Benitez har noll segrar.

¤ ¤ ¤

– Jag förväntar mig att möta ett starkt lag. Arsene Wenger är den bäste tränaren i Premier League, och nu har de fått in starka nyförvärv.

– Jag är inte förvånad över att Rafa Benitez gör bra ifrån sig. Napoli är på väg uppåt. Han kan erbjuda erfarenhet och kvalitet.

Det är alltså två gentlemän vi har att göra med. Ungefär så långt ifrån en José Mourinho man kan komma i mediesammanhang. Att Wenger och Benitez skulle sitta och smickra för smickrandets skull tror jag inte heller. Om inte annat så backar min egen tro att de båda är två av världens bästa tränare upp uttalandena de gjort om varandra inför tisdagskvällens möte mellan Wengers Arsenal och Benitezs Napoli.

(Vän av ordning har vid de här laget insett att de båda ju möttes så sent som i augusti under träningsturneringen Emirates Cup, och att det resultatet inte är medräknat i statistiken ovan. Nej. Det var, som sagt, en betydelselös träningsmatch.)

Nu är det gruppspel i Champions League. Magiska grupp F. Det är svårt att säga om det här ens är en av de fyra hetaste matcherna i den gruppen under hösten. Det lär till exempel koka mer på både Westfalenstadion och San Paolo än på Emirates, även om kvällsmatcherna i Norra London ofta kan förvandlas till något extra.

Spelmässigt har mötet dock större potential. Arsenal, fortfarande inte riktigt säkra på sin hemmaform, men med ett momentum som inte skådats i klubben på nästan ett årtionde, mot ett Napoli, med en coach som älskar att utnyttja motståndarnas svagheter, och som inte haft ett sånt här momentum på... ännu längre.

Så, oavgjort?
Det känns som det naturliga steget att ta i den här kontexten, när två formstarka lag med inbördes respekt och beundran för varandra möts. Men då har vi ju knappt ens skrapat på ytan.

Rafa Benitezs styrka som tränare är bland annat att han vet exakt hur han vill att sitt lag ska formera sig; 4-2-3-1 där zonmarkering är principen. I Valon Behrami och Gökhan Inled har spanjoren två schweizare som vet exakt hur viktigt det är att hålla sina två sittande mittfältspositioner. Framför de spelar komplette slovaken Marek Hamsik.

Det kommer med andra ord att bli trångt på mitten, där Arsenal ju så gärna vill försöka spela sig fram. Man har varit bra på att passa och kombinera sig fram till farliga lägen tidigare under säsongen, men idag kan det helt enkelt bli för svårt. Då får man förlita sig på kantspelet.

Den andra fina saken med Benitez är att han inte tillåter sina yttrar att hänga kvar vid mittlinjen medan resten av laget försvarar sig; de ska omgående hem och hjälpa till. Även kanterna kommer att bli svårforcerade för the Gunners, men de gånger man väl kommer att komma förbi och få till inlägg så kommer 192cm långe Olivier Giroud att ha ett övertag i luftrummet mot Raul Albiol och Miguel Britos. Sättet som fransosen Giroud orsakade luftrumsproblem för Stokes mittförsvar för drygt en vecka sedan vittnar om detta.

Ja, jag tror att Napoli kommer att inrikta sig på försvar i första hand. Rafa brukar ha en underbar förmåga att göra det oväntade, men Arsenals omställningsspel är förmodligen för bra för att utmana med hög press. Det är bara att se på hur man hanterade Dortmund i första gruppspelsmatchen i september, trots att man då hade hemmaplan.

Arsenals försvarsspel, då? Det finns en risk att man kommer att spela Mikel Arteta istället för Mathieu Flamini som den mer tillbakadragna mittfältaren. Risk, eftersom Arteta aldrig varit något defensivt geni, och än mindre så efter att ha missat hela säsongsinledningen med skada. Flamini skulle vara viktig för de defensiva omställningarna, men när det kommer till att låsa upp Napolis försvar så är Arteta det givna valet. Detta lär vara en av nyckelfrågorna för Wenger på förhand, och hur han väljer att formera laget kommer att sända starka signaler. Flamini? "Oavgjort är ändå ok". Arteta? "Vi går för tre poäng".
Ett tredje alternativ är förstås att båda spelar, vilket inte får ses som allt för omöjligt, med tanke på den smärre mittfältskris Arsenal upplever rent breddmässigt.

Napoli vill kontra, och man vill göra det snabbt. Detta behärskar man. Även Arsenal trivs som bäst när det finns mycket gräs att springa på, vilket får mig att tro att det inte kommer att blixtra till förrän i den andra halvleken, när matchens form börjat bli härligt Salvador Dalí-aktig och båda lagens mittfält upplöst sig själva.

5-3-0. Kvalitetsmässigt bör Napoli med en för tillfället bredare offensiv flora att välja bland ha överhanden om det kommer till hawaii-fotboll sista 20 (även om Gonzalo Higuain, som var nära att skriva på för Arsenal i somras innan Real Madrid plötsligt höjde prislappen med 100 miljoner, kanske missar matchen med skada). Men den där nollan skojar man inte bort, och om Arsenal kunde överleva mot en Fernando Torres i sina bästa dagar så kan man det även ikväll.

Så, oavgjort?

/JJ

Tränartillverkaren José Mourinho

Stora tränare föder fram nya tränare. När Sir Alex Ferguson pensionerade sig i somras lämnade han inte bara efter sig en av de mest framgångsrika klubbarna genom tiderna, utan han hade också tagit fram så många av dagens nuvarande tränare. Ince, Hughes, Keane, Bruce, bröderna Neville, McClair, Solskjær, Blanc, Barthez, Scholes - säga vad man vill om deras tränarkarriär, men det är åtminstone spelare som var så pass fascinerade av Sir Alex Ferguson att de nu har, eller har haft, diverse tränarsysslor.

Vi får nog vänta några år innan vi kan se hur villiga Guardiolas ex-spelare är att fortsätta inom fotbollen, men för Mourinhos drygt tio år långa tränarkarriär börjar vi redan nu se stora resultat. Det räcker med att kolla på Champions League-finalen 2004:s matchtrupp för att få en hint om vilken stor fotbollsmotivatör Mourinho är:

Derlei - Carlos Alberto

Deco

Maniche - Pedro Mendes

Costinha

Valente - Carvalho - J.Costa - Ferreira

Vítor Baía

Bänk: Nuno, Ricardo Costa, Bosingwa, Pedro Emanuel, Alenichev, Jankauskas, McCarthy

Hur ser det då ut för deras tränarkarriärer år 2013?

Maniche och Costinha styr tillsammans över Paços de Ferreira, Jorge Costa är huvudtränare för Anorthosis Famagusta, Nuno Valente har varit både scout och tränare i Everton och Sporting CP, Nuno har gjort succé med Rio Ave, Pedro Emanuel har hand om Primeira Liga-nykomlingarna Arouca, Alenichev fixade uppflyttning med ryska Arsenal Tula från tredjedivisionen i somras och ligger redan nu på tredje plats i andradivisionen, och Jankauskas har varit i ledarstaberna i Lokomotiv Moskva och Hearts. Dessutom vill jag minnas att Pedro Mendes har gett sig in på något slags tränarspår, och under den här perioden ingick också Villas-Boas i Portos ledarstab.

Åtta-nio av de 18 finalspelarna har alltså redan nu visat upp sig på bra tränarnivå, och då ska vi komma ihåg att av de 18 spelarna så är fyra av dem (Carlos Alberto, Ricardo Carvalho, Bosingwa, Ricardo Costa) fortfarande aktiva fotbollsspelare.

För att göra listan komplett så krävs det att man tar reda på vad Vítor Baía, Paulo Ferreira, Deco, McCarthy och Derlei gör nu för tiden, men om man fortsätter att kolla på 2004-truppen så ingick även icke-finalsspelare som Secretário och Mário Silva, och det är ytterligare två ex-spelare som har fått tränarkarriärer.

Att ge unga tränare chansen ligger också rätt i tiden i Portugal. Det är en liga där det inte alls är uppseendeväckande när en 35-åring får ett viktigt tränaruppdrag, utan det har snarare blivit något vanligt hos dem. De mindre portugisiska klubbarna ligger så långt efter toppen att de måste våga testa på något nytt, långsiktigt och fräscht i hopp om att nå närmare de stora klubbarna. Ett enkelt sätt för att uppnå de tre bitarna är att ta en ung tränare.

Listan med ex-Portospelare som har tränaruppdrag kommer att växa hur mycket som helst inom de närmaste åren, och med tanke på hur många av Mourinhos gamla Porto-spelare som redan nu är igång så kan vi förvänta oss att det inom fem-tio-femton år kommer att krylla av Mourinho-fostrade tränare ute i Europas alla ligor.

/J
https://twitter.com/jonas_hansson

Quelle est la meilleure équipe?

Marco Reus har blicken på bollen. JJ lyfter den längre än så.
Bild: The Guardian.

Champions League 2013/2014. Spännande, nytt och - för att använda ett vill-slå-Stockholmare-på-käften-uttryck - fräscht.

Bayern München är regerande titelhållare efter den tyska gigantens makalösa uppvisning under våren 2013. Jupp Heynckes hade format ett ostoppbart maskineri som till slut slog fartfyllda utmanaren Borussia Dormund i finalen. 2-1, Arjen Robben avgjorde i slutminuterna inför Wembleys höga läktare.

Samtidigt tog dock sagan slut för Bayern. Det var sedan länge klart att Jupp Heynckes skulle ersättas av taktikern och fotbollsideologen från Barcelona, Pep Guardiola. Precis som Manchester Uniteds gloria suddats ut efter Sir Alex Fergusons pensionering i somras, så står laget inför samma gamla utmaning, men med ett helt nytt tillvägagångssätt.

Detsamma gäller för Real Madrid, Barcelona, Chelsea, Manchester City, PSG och Napoli, för att nämna några andra storklubbar som också bytt tränare inför den här säsongen.

Och ärligt talat, hur säkra känner vi oss på de här lagen just nu?

Det är klart att inget lag gått ned sig något alldeles oerhört, men det har under de senaste åren varit ganska enkelt att peka ut vilka som är de allra starkaste lagen. Så känner jag inte inför årets upplaga av Champions League.

Att vinna CL är bland det svåraste som finns inom europeisk klubbfotboll. Att inte ens Barcelona under sin nyss avslutade guldålder lyckades ta hem turneringen två år i rad säger det mesta om exakt hur hårt det blåser där uppe på toppen. Att man tagit sig upp en gång är långt ifrån en garanti för att man kommer göra det igen.

Så, om vi snackar vinnare, är Bayern München första laget som kan strykas? Förstås inte. Statistik är fint, men ett bra lag är ett bra lag. Att man dessutom bytt tränare till just Guardiola, fotbollsvärldens mest eftertraktade namn sedan han avgick från Barca, talar kanske till och med till deras fördel. Det var Jupp Heynckes lag som vann CL, de hade förmodligen inte kunnat återupprepa bedriften. Nu är det dock Peps lag.

Nej, vi har inget Barcelona som bara ska köra över varenda motståndare, borta som hemma. Real Madrid ska lära om och lära nytt under Carlo Ancelotti. Laurent Blanc har extremt mycket kvar att bevisa som tränare över huvud taget. David Moyes ska försöka fylla ut Sir Alex Fergusons skor i Manchester United. På andra sidan staden ska Manuel Pellegrini lära City hur man spelar strukturerad fotboll. Jose Mourinho har precis börjat med att bygga upp något helt nytt i Chelsea. Idag vet vi inte var vi har något av dessa lag och hur de kommer att klara sig när trycket ökar efter gruppspelsfasen.

Men sedan har vi en andra kategori lag. Vi har Arsene Wenger, Jurgen Klopp och Antonio Conte som fortsätter att forma och finputsa Arsenal, Borussia Dormund respektive Juventus. Även om dessa lag även de försöker integrera nya spelare in i sina system så har man ändå just ett tillförlitligt system på plats redan.

Om vi haft ett ligaspel med de här lagen skulle jag säga att Gunners, BVB och La Vecchia Signora haft en fördel jämfört med övriga spekulanter på CL-pokalen. Nu är det dock så att de riktigt viktiga matcherna inte spelas förrän långt efter nyår, vilket gör att bara man tar sig förbi gruppspelet så kan respektive lags grundspel mycket väl sitta där det ska i februari när åttondelerna inleds.

Det är långt kvar till lördagen 24 maj 2014, kvällen då finalen spelas på Estadio da Luz i Lissabon. Både rent tidsmässigt och lagutvecklingsmässigt. Det känns därför totalt irrelevant att försöka tippa en vinnare just nu. Däremot kan jag dock förstås inte låta bli.

Borussia Dortmund, fräscht nog, tar hem Champions League.

/JJ

Man Uniteds huvudfigur

David De Gea har gått stärkt ur den svåra tidiga tiden i Manchester United. Bild: Guardian.co.uk

Inför kvällens Champions League-åttondel mellan Real Madrid och Manchester United så har det skrivits mycket om Cristiano Ronaldo. Naturligt så, han är en av världens bästa spelare, har spelat sex säsonger i Manchester United och är nu inne på sin fjärde säsong i Real Madrid - som köpte honom för hisnande €93 miljoner för tre och ett halvt år sedan.

I engelska The Guardians podcast "Football Weekly" så diskuterade man möjligheterna att Sir Alex Ferguson kommer att använda sig av Phil Jones, som i helgen markerade bort Evertons Marouane Fellaini, speciellt för att stoppa Real Madrids nummer sju. Argumenten för är förstås att Jones är snabb, stark och bevisligen kapabel att hålla koll på extremt svåra motståndare. Argumenten mot behandlade om det var värt att offra en spelare för att ta bort Ronaldo, då Real har så många fantastiska offensiva hot.

Hela Ronaldo-affären är förstås väldigt intressant, men en annan spelare med kopplingar till båda klubbarna som försummats på förhand är mannen som i slutändan egentligen ska stoppa Ronaldo, och hela Real Madrid: David De Gea.

Under sin tid i Atletico de Madrid stod De Gea öga mot öga med Marängerna fem gånger (mellan 28 mars 2010 och 19 mars 2011), släppte in elva mål och fick se sitt lag förlora alla fem möten. Den fortfarande unge målvakten har alltså inga goda minnen av Real-mötena. Och Cristiano Ronaldo? Han startade i samtliga av de där fem matcherna och gjorde två mål.

De Gea gick sommaren 2011 till Manchester United, och Ferguson medgav själv igår på sin presskonferens inför matchen att spanjoren har varit upp och ned under tiden i United, men att han nu hittat en bra nivå. Det är inte bara tomma ord för att stötta en ofta kritiserad målvakt, utan De Gea har verkligen börjat växa in i Manchester-kostymen (ursäkta för den mentala bilden) ordentligt.

Trots de förbättrade insatserna i Man United-målet, vilket motiverar en fortsatt satsning på spanjoren, så ryktas dock De Gea ofta till just Real Madrid. Vissa talar om en "långsiktig ersättare" till Iker Casillas, men fortsätter Jose Mourinho att ligga i krig med ledaren för den spanska enklaven i huvudstadsklubben så kan den dagen då Real Madrid behöver se sig om efter en ny målvakt komma snabbare än många trott.

Idag skrev Spanien-baserade fotbollsjournalisten Sid Lowe att De Gea gör sig redo för audition på Bernabeu, vilket är en väldigt träffsäker beskrivning - även om De Gea framstår som tillräckligt mentalt stark för att inte bry sig ett dugg om något annat än att rädda nästa skott som kommer emot honom, oavsett motstånd.

Auditionen är snarare viktigare för Real Madrid i det här fallet. "Vad går denne spinkige målvakt från grannklubben egentligen för i de riktigt stora sammanhangen? Är han tillräckligt bra för oss?" Enligt mig så riskerar nog Real-fansen att bli lite väl imponerade av De Gea ikväll.

Det är allmänt känt att 22-åringen har det svårt i inläggsspelet, men med tanke på hur ramstarka United såg ut hemma mot Everton i helgen, med bland annat Nemanja Vidic tillbaka som härförare i backlinjen, så är det höga inläggsspelet något som Real Madrid inte bör sätta allt för stor tillit till.

De Gea är däremot en fantastisk målvakt på långskott, där hans enorma spänst och räckvidd, samt förvånansvärt starka armar, ofta hjälper till att producera väldigt snygga och viktiga räddningar. Spanjorens snabba reflexer och speciella stil på skott från nära håll är också något som ofta lyckas freda målet.

Det jag gillar bäst med De Gea är just hans speciella stil. Han är nästan den enda målvakten i toppfotbollen som gör benparader nu för tiden. Där de flesta målvakter väljer att försöka gå ned med händerna på närskott (Pepe Reina är mästare på att släppa in mål på det sättet) så slänger De Gea ut ett ben. Det ser inte lika snyggt ut, och han kan inte kontrollera var returen hamnar, men det är en betydligt snabbare rörelse och räddar därför fler skott.


Så, kommer David De Gea att stoppa Real Madrid ensam ikväll, eftersom han är bra på att rädda skott? Nja, det var inte poängen med det här inlägget. Poängen var att synliggöra en av de mest intressanta spelarna på förhand. Här har ni honom. David De Gea.

En sak är dock säker; om någon ska rädda Manchester United från ett sårat, hungrigt och motiverat Real Madrid ikväll så är det inte Phil Jones, utan snarare den 22-årige Atleti-produkten i borta-målet.

/JJ

Vad gör WBA ikväll?

Steve Clarke blev månadens tränare i Premier League efter lagets fina november-resultat, då man tog 12 av 15 möjliga poäng. Bild: Mirror.co.uk.

West Bromwich Albion var höstens stora positiva överraskning tillsammans med offensiva Everton och ett uppskruvat Swansea i Premier League. Och det är egentligen ingen överraskning, då Roy Hodgson brukar lämna sina klubbar i gott skick.

Vad som däremot är intressant är hur nye tränaren Steve Clark angripit sitt uppdrag som Premier League-tränare. Efter flera år som assistent i bland annat Chelsea, West Ham och Liverpool så är detta Clarkes första uppdrag som huvudtränare. Att inleda i en så pass stabil klubb som WBA var ett väldigt bra val.

Stommen fanns redan. Klubbens dåvarande sportchef Dan Ashworth - som nu anställts av FA för att styra hela Englands fotbollsframtid - berättade i oktober att man redan dagen efter att sommarens transferfönster stängde hade järnkoll på vilka spelare man ville ha till nästa sommar.

Däri ligger den stora fördelen med att använda sig av en sportchef, istället för att låta en manager ta hand om alla övergångar själv. Se vad som hänt i QPR. För varje ny tränare som kommer in så ska denne ha in just sina spelare och vill prompt göra sig av med de som inte passar in i hans spelsätt.

Ledningen och spelartruppen fanns alltså på plats i West Brom, och nu fick Steve Clarke sätta sin lilla prägel på det hela. Den stora frågan är förstås hur han lyckats ta ett WBA som tidigare pendlat mellan Championship och Premier League till att bli ett lag för den övre halvan av tabellen.

En sak jag lärt mig under de senaste sex månaderna då jag bevakat engelsk fotboll på www.pldirekt.se är att i princip alla brittiska tränare har ett enda motto: jobba stenhårt. När man lyssnar på Chris Hughton (Norwich), Brian McDermott (Reading), Tony Pulis (Stoke) och Martin O'Neill (Sunderland), för att nämna några, så understryker de hela tiden hur hårt deras lag måste jobba för att kunna ta poäng i nästa match.

Vad detta innebär i praktiken är i princip riskeleminering. Klubbarna på den undre halvan vet att man inte har samma offensiva kvaliteter som de större klubbarna, och vill därför absolut inte förlora poäng och matcher på individuella misstag, där man vet att det är så pass svårt att hota motståndarna ändå.

De flesta av dessa brittiskt styrda klubbar lyckas rätt bra med sina matchplaner. Svackor och formtoppar kommer och går, men borrar man ner huvudet och förbereder sig inför varje match som vore det en cupfinal så ökar chanserna att de där formtopparna varar längre och att formsvackorna blir lite kortare. Norwich är kanske det bästa exemplet, som inledde säsongen dåligt, men sen gick obesegrade i över tio raka ligamatcher, för att sedan falla tillbaka i en formsvacka igen.

Och vad har det här att göra med WBA? Jo, även Steve Clark trycker väldigt effektivt på det här med att jobba hårt. Vad han har som de flesta andra tippade lagen på den undre halvan inte har är ordentlig offensiv spetskvalitet.

Det finns ingen uppenbar genomgående anfallsplan för WBA den här säsongen, utan Clarke anpassar och ändrar sitt lag från match till match. Jag har sett WBA pumpa ut bollar på högerkanten till en bolltransporterande Marc-Antoine Fortuné i 90 minuter. Jag har sett WBA låta James Morrison och Romelu Lukaku sköta offensiven helt själva borta mot Reading, vilket resulterade i 2-0-ledning men förlust i slutändan. Jag har sett WBA låta Odemwingie lira vänsterytter och lita på hans inläggsspel, och jag har även sett WBA förlira sig på just Odemwingies huvudspel inne i boxen.

Att lag har olika sätt att anfalla på är förstås normalt, men vad som är speciellt för WBA är just att man oftast har en väldigt specifik plan för varje match, som bara involverar två eller tre spelare i offensiven. Resten fyller mest bara ut startelvan. Gemensamt för de flesta matchplaner är dock att man gillar att anfalla snabbt, för att kunna använda sig av så få spelare som möjligt högt upp i banan genom att utnyttja de stora ytorna som finns.

Sen finns det förstås undantag, och Billy Jones offensiva högerbacksspel har bland annat varit en trevlig bekantskap under säsongen.

Denna grundstrategi är dock förstås svår för motståndarna att förbereda sig på, och det har även funkat bra för Clarkes lag i ligan. Man ligger inför kvällens match nia efter att ha gjort 34 mål på 25 matcher, vilket är klart godkänt. Problemet för WBA är dock att man är lite för instabila i defensiven, då man släppt in 35 mål. Detta trots att man ofta satt sig i förarsätet i matcherna vad gäller målprotokollet.

Ikväll möter alltså WBA Liverpool på bortaplan i den omgång som spegelvänder premiäromgången. Förra ligamatchen slutade 3-0 till WBA, vilka inte speglade målchanserna speciellt väl. Ett Pool som imponerade offensivt lyckades inte ta tillvara på sina målchanser, och när WBA hittat flytet så rann det iväg.

WBA kommer till den här matchen med sex förluster på sina sju senaste ligamatcher, och en Odemwingie-skandal som skakat om den normalt sett så stabila klubben. Steve Clarke kommer säga åt sina spelare att jobba stenhårt - och sen kommer det bli väldigt intressant att se vilken anfallsplan han väljer. Pool har sett sårbara ut mot skickliga ensamma anfallare, och både Long och Lukaku (och Fortuné för den delen) besitter spetsegenskaper som de flesta försvarare har svårt att matcha. Nu står det klart att Shane Long blir den som startar för WBA på topp, men det förhindrar inte att en Lukaku kan komma in och göra nytta för gästerna.

WBA väljer sedan att inte starta med några fartspelare på kanterna, utan förmodligen kommer James Morrison att bli den mest offensive av mittfältarna, samtidigt som huvudplanen dock kommer vara djupledsbollar på Long; den ensamme anfallaren, med hopp om att han ska kunna utnyttja ytorna runt hemmaförsvararna.

Att Liverpools manager Brendan Rodgers själv är en mycket smart tränare som inte är rädd för att ändra och anpassa efter motståndarnas styrkor och svagheter, det är en annan historia.

Nummer 33: Yves-Marie Kerjean

Yves-Marie Kerjean, back i Valenciennes och omslagspojke för denna upplaga av Nummer 33. Bild: va-fc.com

Treor överallt. Nummer tre av Nummer 33 är nu här, och den här gången har vi döpt numret efter den lovande Valenciennes-backen Yves-Marie Kerjean. Vi fortsätter att blicka ut över fotbollsvärlden, där vi lyfter fram trender, noterar anekdoter och spår lite, lite in i framtiden. Dokumenten är både tidlösa och fristående, så vare sig ni läst oss förut eller är nya här så är det bara att kliva in i numret förbehållslöst.

För ert nöje så kommer här ett smakprov från vår text om den colombianska fotbollen och dess fantastiska spelare:

"För 11 år sedan vann Colombia Copa America för första gången, och man gjorde det på hemmaplan. Det var ett bisarrt slutspel som först planerades att flyttas till Venezuela på grund av oroligheter i Colombia, men som till slut stannade i det från början tilltänkte värdlandet. När detta väl meddelades så drog sig först Argentina och sedan Kanada, som bjudits in, ur turneringen, och ersattes av Costa Rica och Honduras. Honduras skrapade ihop en startelva och reste i ett colombianskt militärplan ner till Sydamerika, några timmar innan första matchen skulle spelas.

Som om det inte vore nog så floppade regerande världsmästaren Brasilien ordentligt, och åkte ut i kvartsfinalen med en trupp som bara innehöll fem utlandsproffs, mot Honduras.

Men trots alla märkliga omständigheter så går det inte att ta ifrån Colombia att man år 2001 blev en av de mest suveräna Copa America-mästarna någonsin, då man gick igenom turneringen med sex raka segrar, och utan att släppa in ett enda mål. Av de 22 man som fanns i truppen så var det bara Ivan Cordoba som vid turneringstillfället spelade i en europeisk klubb: italienska Inter."

Detta var som sagt bara ett litet smakprov. Vill ni läsa mer i Yves-Marie Kerjean-numret så finns det att ladda ned gratis som .pdf-fil på följande länk:

http://www.speedyshare.com/9V2g7/Yves-MarieKerjean-1.pdf


Klicka på namnet på dokumentet högst upp på sidan för att starta nedladdningen.

Och vill ni kanske läsa lite online först så finns dokumentet här, om än i lite knackigare format:

http://www.docspal.com/viewer?id=fugsdetd-2769367

/J&J