INF Clairefontaine fyller 30 år

Franska fotbollsförbundets akademi i Clairefontaine fyller 30 år, och för 20 år sedan var det definierat som fotbollsvärldens mittpunkt när det kom till talangutveckling. Frankrike hade vunnit VM-guld och var ett av de mest symbolladdade landslagen i modern tid. Flera av sakerna som karakteriserade laget, som att de var ett regnbågslandslag eller att de hade en av världens mest utvecklade akademiverksamheter, gjorde det omskrivet som ett modernt landslag.

Nu i efterhand kan man nog dock utgå från att just Clairefontaines positiva effekt till VM-guldet blev överdrivet. Få spelare i VM-truppen hade haft stor skolning där, utan de stora rörelserna hade påbörjats långt innan det. Byggnaderna var tio år gamla och var kanske inte mycket mer än bra lokaler och ett steg mot en ännu mer professionell verksamhet, inte ett VM-guldrecept. 

Ungdomsfotbollens utveckling hade startat åtminstone 10-20 år tidigare. Landet var tidigt ute med att bland annat alla klubbar i högstadivisionen skulle ha en akademi, och de hade kollat ut mot de östra delarna av Europa för plocka idéer. Det fanns många drivande personer: Georges Boulogne, Stefan Kovacs, Albert Batteux, Fernand Sastre, och även specifika klubbar (exempelvis Nantes). Ett komplext system utan enkla svar.

Samtidigt har byggnaderna i Clairefontaine än i dag en stor praktisk nytta, även om det sällan är där blivande landslagsspelare spenderar några av sina tonår (13-15 år). Landslaget brukar bo där, byggnaderna har renoverats för 300 miljoner kronor under de senaste tio åren, det är en samlingspunkt, och många idéer, diskussioner, och beslut om fransk fotboll sker där.

Samtidigt som det var en positiv stämpel för 20 år sedan, så måste man också titta på vad som hände efter det.

Efter VM-guldet 1998 kom de flesta stora länders representanter till Frankrike för studiebesök. Länder som Belgien, England, och Tyskland tog med sig många idéer. England bland annat kring att ha en byggnad som centralpunkt för landets fotboll, och Tyskland började öppna upp en stor mängd akademier.

Franska förbundsfolk gillade att pumpa upp sig mot engelsmännens dåliga talangtänk. De pratade om att fransk fotboll hade ett helt annat fokus på ungdomssidan: lägre resultat- och fysikprioritering, mer träning för att få spelare bra med bägge fötterna, i vissa fall dubbelt så många träningstimmar i akademierna, ett system för att utveckla mer tekniskt skickliga spelare. Det sägs att Pep Guardiola under ett besök på Clairefontaine sa: ”om jag någonsin blir tränare så ska mitt lag spela på exakt samma sätt som ni gör här”.

Men så hände det som ofta händer. Den framgångsrika slutar att utveckla sig, samtidigt som förlorarna letar sätt att bli bättre på. Fransk fotboll har en bra struktur, men en dålig miljö för innovation. Förbundskaptenen Aimé Jacquet fick efter VM-guldet ta rollen som den som styr exempelvis ledarutbildningar i landet, och han har fått hård kritik för sina åtta år på posten. Vissa säger att han bara gick åtta år i väntan på pension, andra att han var för fast i dåtidens idéer, inkluderat för stort fokus på fysik.

Det här togs upp i en artikel i Blizzard år 2011. För sju år sedan var fransk fotboll sammankopplad med bråk inom förbundet, en rasistskandal, och tråkigt spel. Spelare kunde nobbas av akademier efter att ha gjort röntgenundersökningar som visade att deras fysiska utveckling inte var bra nog. Landslaget var ett tag mest bara spelare som hade nobbats av de stora akademierna, som hade bedömts vara för små i ung ålder, som hade problem med sin attityd, eller som saknade offensiv X-faktor.

Alldeles för mycket var fel för att det inte skulle handla om systemfel. Franska ledare hade på ungdomssidan ofta gärna jämfört sig med Barcelona, med här var en tydlig krock på vad som blev sagt och hur det såg ut. Dåvarande förbundskaptenen Laurent Blanc gick så långt att att han sa att en Xavi eller en Iniesta aldrig hade kommit fram i Frankrike.

- Vi utbildade alla för att lära sig att försvara, men mindre när det kom till att attackera, sa Gérard Houllier.

Houllier och hans gäng tog över efter Jacquet år 2006. En av hans nära medarbetare pratade om att han hade gått igenom gamla anteckningar, och insett hur fel han hade haft tio år tidigare när det kom till att scouta talanger. Han hade kollat för mycket på fysiskt tidigt utvecklade tonåringar.

Houllier var med när de bytte system för scouting och träningsmetodik. Han började använda ord som handlade mer om spelintelligens, det kollektiva spelet, glädje, och ville ha tränare som var mindre auktoritära, och mer interaktiva och öppna. ”The true legacy of Houllier's spell as DTN will only be known in a few years” stod det i artikeln i Blizzard 2011.

Det vi ser i Frankrike just nu är ju rätt så jäkla bra. Tre av de fem dyraste spelarna genom tiderna är unga fransmän. Ska vi fortsätta på dyrast genom tiderna-andan: två av de tre dyraste försvararna är unga fransmän (en är bänkspelare i VM, den andra är inte ens uttagen). Av de elva dyraste U23-spelarna är sju stycken unga fransmän (och ytterligare två har spelat klubblagsfotboll i Frankrike). Den dyraste spelaren i sommar (exklusive Mbappé, som i praktiken köptes förra sommaren) är en ung fransman, Thomas Lemar.

Alla vill köpa en dyr ung fransman, det är det hetaste som finns 2018, och Didier Deschamps har slussat in mycket av det nya. Frankrikes startelva i sista gruppspelsmatchen var en av de yngsta i VM i modern tid, och den yngsta som ett europeiskt landslag har haft sedan Jugoslavien 1962.

Och han hittade inte ens plats i VM-truppen för Kingsley Coman, Anthony Martial, Adrien Rabiot, Aymeric Laporte, Abdou Diallo (såld till Dortmund för €28m), Dayot Upamecano (prislapp på €100m i våras), Issa Diop (såld till West Ham för €25m), Tanguy Ndombele (klubbar ryktas buda €40m), Clément Lenglet (på väg till Barcelona för €35m)...

Jag kan inte minnas något liknande extremt exempel, åtminstone inte i modern tid. Det handlar inte bara om Mbappé och Dembélé, utan bredden på väldigt bra unga spelare är på en unik nivå.

Men Houllier är knappast någon ensam succémakare, och det franska systemet ska inte alls ha all beröm.

En klubb som Lyon har gjort många bra saker på egen hand. De investerar 100 miljoner kronor per år på sin ungdomsverksamhet för att få fram fler som Nabil Fekir, Corentin Tolisso, Alexandre Lacazette, Martial, och Samuel Umtiti.

Antoine Griezmann ignorerades av franska klubbar, och han och Lucas Hernandez fick sina fotbollsskolningar i Spanien. N'Golo Kanté, Olivier Giroud, Wissam Ben Yedder, Laurent Koscienly, och Adil Rami missades också av de stora akademierna. Steven Nzonzi togs in av tre akademier, men togs bort av de två första och var en okänd Ligue 2-mittfältare när han flyttade till England.

Mbappé, precis som Thierry Henry, var i Clairefontaines akademi som ung. Han hade kunnat bli en symbol för den akademin, men redan som 14-åring var han jagad av Chelsea och Real Madrid. Clairefontaine skapade inte honom, utan som bäst hjälpte honom.

Samtidigt finns det också en sak som förbundet har på sitt minuskonto. Frankrike har länge varit bra på att få förbundet att diskutera, hjälpa, och styra klubbar, men ändå verkar det inte finnas något gemensamt spelsätt i landet.

Man vet ungefär hur Tyskland och Spanien vill spela, och i England har de på förbundsnivå haft stora diskussioner om var de ska ta vägen, men Frankrike? Förbundskapten Didier Deschamps personifierar det just nu. Hans supportrar säger att han är pragmatisk och anpassningsbar, hans kritiker att han saknar en plan.

Deschamps var med som spelare under VM 1998 och har säkert många Jacquet-idéer i sig. Han har tagit över ett landslag som ska vara bra på att försvara, det är en av få saker som man ofta (inte alltid) verkar få.

Visst släpptes det in tre mål mot Argentina senast, men i de 28 senaste VM-matcherna innan det hade Frankrike hållit nollan i 16 av dem (och i ytterligare tre matcher endast släppt in straffmål). I senaste EM-slutspelet släppte de in mål på tre sätt: straffar, när de hade 4-0-ledning, och när Eder distanssköt i förlängningen.

En jäkligt stabil defensiv och en supergeneration kan säkert ge VM-guld, men förbundet har mer jobb kvar oavsett VM-resultat. Oavsett hur mycket medialt beröm de får för Clairefontaine och sina akademiverksamheter, så måste kanske kravet vara att de måste börja etablera mer en egen spelidentitet.

Eller så kommer Frankrike fortsätta vara som de länge har varit: bra defensiv, bra talangverksamhet, men inte alls fanbärare för spelidéer.

@jonas_hansson

Källor: Blizzard, L'Équipe, Transfermarkt, France Football, Cahiers du Football, Guardian, Telegraph, FFF, Le Progrès, 20 Minutes, Le Parisien, Espoirs du Football