Eine Herrliche Comeback!

Heiko Herrlich kan vara den enda som någonsin har fått en kyss av Oliver Kahn. Bild: Bundesliga.de

Först och främst vill jag be om ursäkt för min dåliga tyska, jag och grammatik går inte alltid ihop så om det heter "Ein Herrlich Comeback" eller dylikt, bli då inte sura utan bara hojta till.

Nåväl. Jag tippade Bochum som årets sensationslag i årets upplaga av Bundesliga. Visst hade inte många intressanta spelare anlänt (i princip bara Andreas Johansson från HBK och Zlatko Dedic från italienska Serie B-klubben Frosinone), men å andra sidan hade Koller fått bygga upp sitt lag under ett par säsonger utan att direkt tappa någon nyckelspelare. Årets säsong har väl dock gått... sådär. Laget är nästjumbo och Koller fick gå för ett par veckor sedan. Heinemann tog över - en av lagets ungdomstränare och dessutom en riktig ur-Bochumare. Resultaten har dock inte blivit bättre och nu kliver Heiko Herrlich in som ny tränare.

Herrlich gör därmed comeback på Bundesligascenen efter dryga fem års uppehåll. Han avslutade sin spelarkarriär i Dortmund 2004 efter att han inte lyckats återvända till sin gamla form sedan han drabbats av en hjärntumör år 2000. Han var annars en ypperligt talangfull kille, bland annat utgjorde han ett klassanfall med Martin Dahlin i Gladbach i början på 90-talet, men lyckades aldrig på landslagsnivå utan fick bara vara med där vid fem tillfällen. Visst vann han både Champions League och Bundesliga, men för att bli klassad som en stor spelare behöver man spela mer på landslagsnivå. Istället klassades spelare som Fredi Bobic, gamle Stefan Kuntz och Oliver Bierhoff som bättre lämpade alternativ tillsammans med Jürgen Klinsmann.

Hursomhaver så har han faktiskt lite tränarerfarenheter sedan tidigare. Han gjorde ett par år som huvudtränare för Dortmund U-19 lag, och nu senast har han haft han om Tysklands P91-generation innehållande talangfulla spelare som Tonis kror Felix Kroos och Marco Terrazzino som fått spela mycket i Hoffenheims anfall. Talangkulten i Bochum är inte särdeles stor; de enda är i princip 22-åriga målvakten Luthe och 23-åriga yttern Grote, men å andra sidan ska Herrlich för första gången prestera resultat framför talangutveckling. Det ska bli spännande att följa en ny tränare på en tysk tränarmarknad som nuförtiden är något annorlunda; i princip inget lag har samma tränare idag som för tolv månader sedan.

Och nej, jag missar inte North London Derby, utan detta är en förpubbad artikel.

/JH

J&J listar

Dulee "Byt ut Aftonbladet mot The Sun och jag hade spelat i Manchester United" Johnson kan vinna SM-guldet i helgen. Vid seger, väntar Ballon d'Or nästa år månne? Bild: Expressen

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. Bajen
"Vi är för bra för att åka ur", sa Fredrik Söderström i sin barndoms lokala tidning för någon vecka sedan. Vet ni vad? Nej, Bajen är precis så dåliga som det krävs för att man ska trilla ur Allsvenskan. Tyvärr alla bajare, men hela er förening andas Superettan.

1. Marlon King
Marlon King har lyckats med bedriften att vara värre än Joey Barton. Joey lyckades ju bara sitta i fängelse i sex månader och fick behålla sitt jobb, medan King ska få sitta inne i 18 månader och har fått sparken från Wigan. Det Marlon King gjort är inte på något sätt försvarbart och J&J hoppas att han aldrig mer får spela fotboll. Därmed blir det en dubbeletta den här veckan - både King och Bajen är totalt värdelösa.

3. Istanbulderbyt
Bråk mellan spelarna under uppvärmningen, en fjärdedomare som tvingades sys eftersom han blivt träffad av ett inkastat föremål, tio minuter försenad matchstart, en allvarlig benskada, ett offsidemål godkänt, ett offsidemål icke godkänt, en ytterst tveksam straff, en utvisning, spelare som inte vågar lägga hörna vid motståndarklacken, en domare som varnade en spelare för att han påpekade att han blivit träffad av ett inkastat föremål, en riktig nacksving på Elano.

Det var ett helt vanligt Istanbulderby mellan Fenerbahce och Galatasaray (3-1) i helgen. På gott och ont.

4. Duff
Vem kunde tro att Damien Duff hade mer att ge på den absolut högsta nivån? Det hann bli några matcher i Newcastletröjan den här säsongen innan Roy Hodgson svepte in, tog med sig Duff tillbaka till London och kan nu skörda frukterna av ytterligare en Fulham-succé-värvning. Den gamle Blackburn- och Chelseayttern har inlett mycket inspirerande i sin nya klubb, målen har avlöst varandra och hela Fulham har fått ytterligare en dimension i sitt anfallsspel.

5. FM10
Ok, vilka fler fick hem nya FM och ett "taktikblock" med posten idag? Den månadslånga uppladdningen är klar, nu väntar en hel helg på att vi ska utforska spelets skrymsler och vrår, alla nya funktioner vi läst om och kanske redan testat i demot. Hela fotbollsvärlden ligger öppen för oss, återigen!

6. Blåvitt - Gnaget
Det var omöjligt att sätta något annat än det här mötet som sexa. Kommentarer överflödiga.

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Pazza Inter
Bara gamla, sköna Inter skulle ha lyckats tappa en 4-0 ledning hemma till 4-4. Nu blev det dock en vinst med 5-3 efter att man "bara" släppt in tre mål på raken. Inter är fortfarande Pazza, men i mindre mängder.

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!

Ajax väg till framgång

Under andra halvan av 1960-talet blev den lilla Amsterdam-förortsklubben Ajax ett europeiskt topplag. En ny studie förklarar varför: pengar, professionalism, Cruijff och den psykoanalytiska metoden hos tränaren Rinus michels.

Författaren Menno de Galan skriver: "Det är den andra januari 1965 när Rinus Michels kör sin begagnade Skoda till Ajax arena De Meer. Den nye Ajax-tränaren hade bara varit ansvarig för amatörlag förut. Han försökte få jobb som tränare för Heracles Almelo en kort tid tidigare, men de valde en annan tränare. Rinus Michels skulle i sitt nya lag få åtthundra guilders per månad, alltså ungefär fyrahundra euro. Han kommer at tta hand om tre kvällsträningar och behåller sitt andra jobb: gymnastiklärare för döva och stumma barn. Ingen presskonferens hålls när han anställs och ingen vill intervjua honom.

När detta gyllene Ajax föds har samtliga spelarna jobb vid sidan av och nästan alla är vita arbetarklassbarn. Klubben har en kommité som väljer startelva varje vecka och i ligan är man nära nedflyttning. Internationellt finns inte ens holländsk fotboll.

Michels ville nå stjärnorna med den här amatörklubben. Han ville göra den till en europeisk toppklubb och det tog honom sex år. Hur gick det till? Menno de Galan svarar på de frågorna i sin bok De Trots van de Wereld (Världens stolthet).

De Galan intervjuade dussintals spelare och Rinus Michels själv året innan han dog. Hans huvudsakliga är dock den obskyre och bortglömde psykologen Dolf Grunwald, som jobbade för klubben fram till 1970. När Grunwald dog år 2000 gav hans familj anteckningar till De Galan. Några handlade om Cruijff och Keizer, de i särklass mest ingående analyserna av Hollands två största stjärnor på den här tiden.

Michels hade flyt med tajmingen. Den holländska ekonomin var strålande och bröderna Van der Meijden pumpade in pengar i Ajax, vilket gjorde att man kunde presentera de första heltidsproffsen i Nederländerna.

Michels använde internationella klubbar som förebild. Han ville inte ens jämföra Ajax med en annan holländsk klubb. Europacupen blev en viktig del av ett alltmer förenat Europa. Varje säsong blev de holländska klubbarna slaktade, men tack vare tv kunde alla se hur lag som Manchester United, Benfica och Real madrid gjorde. Michels höjde ribban och ville skapa en klubb av allra högsta klass.

Han sa att Ajax-spelarna led av en "typisk holländsk mentalitet", vilket var kritik. De saknade ambition, klarade inte lite smärta och kämpade inte tillräckligt. Johan Cruijff, som växte upp utan fader: "Michels var vår far, vi var hans barn. Vi tränade tre gånger om dagen och sen lät han oss spela en match på kvällen".

Innan Michels styrde sentimentalitet de holländska klubbarna. Till och med när Michels flyttat till Barcelona 1973 hade ingen hos Ajax hjärta att säga till Sjaak Swart att han blivit för gammal för klubben och skulle ge sin plats till Johnny Rep. Ajax, då världens bästa lag, kom med följande kompromiss: Swart skulle spela första halvlek och Rep andra.

Michels var inte mycket för den där sortens mesyrer, tvärtom avskydde han det. Varje gång Ajax förlorade i Europa ersatte han lagets svagaste länk. Spelare med stora historier och bra rykte sparkades ut. Tyvärr hade han inte hjärta att säga det själv, vilket än i dag svider för många. Frits Soetekouw, som sparkades ut efter en förlust mot Dukla Prag: "Jag tänker fortfarande på det...". Ruud Suurendonk, som förväntade sig att få spela åtminstone en minut i en Europacupfinal: "I tystnad är jag fortfarande arg på Michels för det." Massören Salo Muller ombads gå hem efter ett bråk, nästa dag fick han ett brev från Ajax. "Jag kommer ihåg att jag sa till min fru; kolla, Ajax vill ha mig tillbaka. Men nej, det stod 'var vänlig att lämna tillbaka alla Ajax tillhörigheter till De Meer i dag, din nyckel också". Det var vad det stod. Klaas Nuninga, utsparkad 1969: "Vi var alla semiprofessionella som skulle bli proffs. Men vi alla förväntade oss lite mänsklighet från klubben".

Den ende spelaren som stod på Michels sida var Johan Cruijff. Anfallaren gjorde Ajax bättre, men också hårdare. Målvakten Stuy: "På träningarna valde vi lag som man gör på gatan. Keizer och Cruijff turades om och valde lag och beroende på hur de valde fick du veta var i hierarkin du befann dig".

Michels och Cruijff hade en relation till varandra som bäst kan beskrivas som hatkärlek. Michels behövde Johan, men han var också en fara för tränaren. Han skällde ofta ut sina lagkamrater, lyssnade inte alltid på Michels, rökte för mycket och var inte alltid som bäst i de stora matcherna. Michels använde därför två idrottspsykologer för att göra JC bättre; Grunwald och dennes rival Roelf Zeven.

Grunwald: "Cruijff motsätter sig auktoriteter för att han jämför alla - undermedvetet - med sin far. Om han accepterade att Michels inte är hans far skulle vi komma vidare."

"Han har aldrig tillbringat mycket tid med sina jämnåriga. När han var tolv spelade han fotboll med tre år äldre barn. När han var sjutton var han en dominant spelare i Ajax lag. Han påminner om geniet som hoppar över årskurser men som också råkar ut för emotionella problem senare."

Varje gång JC blev kritiserad blev han nervös och mer dominant. När de andra spelarna accepterade honom brukade han slappna av. "Hans attityd brukade förändras, rösten bli mjukare, han satt mer avslappnat och lyssnade mer".

Ett bra tag fick Grunwald förändra mycket i Ajax. Efter en hetsig diskussion mellan Cruijff och Swart organiserade han ett rollspel. Johan spelade Sjaak och vice versa. Leken ballade snart ur och Cruijff kommenterade långt senare: "Det var helt nytt och vi visste inte hur man skulle hantera det. Alla spelarna började blanda sig i. Jag hade ingenting emot det, jag gillar nya saker."

Michels visste fortfarande inte hur han skulle hantera sin stjärna. Grunwald gav honom ett tips: "Argumentera inte med honom, låt bli att prata med honom." När Grunwald senare föreslog för Michels att denne skulle börja med koncentrationsövningar fick Michels nog och sparkade ut Grunwald. "Jag känner negativa känslor mot mig från Michels", hade han skrivit i sina anteckningar.

Roelf Zeven, den andre psykologen, fick uppdraget att prata med Cruijff. Så när Johan kom hem till honom hade Zeven glömt mötet. Han frågade: "Vad gör du här?". Cruijff svarade: "Du tog orden från min mun...". Men Johan satte sig ner och pratade, framför allt om hans fästmös fader Cor Coster. Han var den saknade länken, den freudianska faderfiguren Johan saknat.

Piet Keizer var också ett intressant studieobjekt för psykoanalytikerna. Michels bad de bägge rivalerna: "Jag förstår honom inte. Kan ni säga mig vad som får honom att bli förbannad." Båda två var överens: Keizer är kommunist, en gammaldags rebell. "Hans föräldrar har aldrig haft någon telefon, så Keizer har inte heller någon."

1970 ger Michels upp och bestämmer sig för att sälja Keizer. Grunwald och Zeven instrueras att skriva en psykologisk rapport. Båda två föreslår att man ska utse Keizer till kapten och göra honom viktig. Michels blir skitförbannad och sparkar sina två doktorer. Grunwald och Zeven ses inte som viktiga. Under de nästkommande tre säsongerna når Michels sina mål och vinner Europacupen tre år i rad.

Duon hade heller inte förmågan att förändra Cruijffs begränsade sociala färdigheter. Dessa förblev på samma nivå genom hela karriären.

Cruijff och pengar gjorde det gyllene Ajax möjligt. Men Cruijff och pengar förstörde det också. Det var helt enkelt inte möjligt för en holländsk klubb att betala de bästa spelarna i världen nog med pengar. Säsongen 73/74 tjänade Cruijff fyrtiosjutusen euros medan sådana som Neeskens och Keizer tjänade tjugofemtusen euros för en säsong. Och det mesta av pengarna blev slukade av skatter.

Det är imponerande hur spelarna stannade så länge i Amsterdam. Det var först när Cruijff lämnade klubben som de andra insåg att de inte behövde stanna.

Klichen att Ajax spelare under den här tiden var fotbollsintresserade hippies och liknande kan skrotas tack vare De Galans bok. Den enda politiska åsikten spelarna hade var: mindre skatt. Barry Hulshoff: "Toppidrott är ett högerspel. Det är den mest intressanta aspekten av Ajax 1960-tal. Vi behövde prestera varje vecka, vi skulle vara tävlingsinriktade som alg. Men också som spelare gentemot varandra. Allt medan samhället blev mer åt vänsterhållet."

När Michels lämnade Ajax kom demokratin till Amsterdam. 1973 ombads spelarna rösta fram sin kapten och majoriteten valde Keizer, vilket skulle visa sig vara ett misstag. Cruijff flydde omedelbart till Barcelona och de flesta spelarna lämnade klubben under de kommande åren. Nästa Europacuptitel skulle komma närmare tjugo år senare, en engångsföreteelse.

Ajax är fortfarande nedtyngda av förväntningarna och arvet från det Gyllene laget. Fansen (och Johan Cruijff) förväntar sig fortfarande att Ajax ska kunna vinna en europeisk cuptitel. Men hur realistiskt är det? Michels och Kovacs fick bygga ett lag i åtta år innan större klubbar kom. I det nuvarande europeiska klimatet så ser det annorlunda ut. När Ajax köper en potentiell toppspelare (som Zlatan Ibrahimovic) är han borta säsongen efter. Ajax-spelarna är inte toppspelare än, det är därför fansen alltid är missnöjda. Och det är därför de buar ut sina spelare innan matcherna ens startat. Och det är därför vissa Ajax-spelare agerar som om de vore förlamade.

Ett annat problem: Ajax ungdomsspelare tror att de tillhör den europeiska toppen för att unga Ajax-spelare brukade bli toppspelare förr. De tror att de är så bra att de inte behöver göra uppoffringar eller ha ett starkt psyke. De tillhör ju faktiskt Ajax, samma klubb som fostrat Cruijff, Keizer, Neeskens, Rijkaard, van Basten och Bergkamp...

Steve Gibson vs. Mike Ashley = 7-0

David Weather är numera symbolen för Boro; en ypperligt talangfull spelare på väg uppåt i en klubb på väg nedåt. Bild: Guardian

Middlesbrough har potential att vara en av Englands tråkigaste klubbar i samma skikt som Derby County och Bolton. Laget har aldrig utmanat i Premier League-toppen, utan varit det där mittenlaget man alltid tar ungefär 4 poäng mot varje säsong, och visst har det funnits en del profiler i klubben genom åren men dom har aldrig känts... Middlesbrough rakt igenom. Dessutom är rött och vitt rätt tråkiga färger om man inte gör något hippt med dom, och lagets historia är inte speciellt stark. Fansen är inte utstickande på något sätt; klubbens ordförande manade till och med fansen att sluta sjunga. Steve Gibson, som ordföranden heter, är dock en beundransvärd man, född i staden och uppväxt med att vara Borofan, och han har gjort ett fantastiskt jobb med klubben. Tyvärr var hans förtroende för Southgate ett par kilo för överdrivet, och att ersätta honom med Gordon Strachan är ett rätt uselt val. Han har dessutom fått en kultstatus bland alla internetsupportrar då han för ett par år sedan svarade seriöst på en jobbansökan till managerposten vars meriter bestod av Football Managerspelande. Classy.

Nåväl, han har gjort fler saker än att förstöra supporterkultur och blanda in humor i elitfotbollen, som till exempel skaffat fram en helt fantastisk ungdomsakademi. Detta syntes i den sista matchen för säsongen 05/06, borta mot Fulham, då Boro använde sig av 15 spelare födda som längst 25 miles från stadens gränser. Den enda av de 16 spelarna som inte var född inom den gränsen var den ypperligt medelmåttliga Malcolm Christie, det var även den enda spelaren som kostat klubben några pengar. Medelåldern i laget var knappt 20 år, men den äldsta spelaren var 39-åriga Colin Cooper som kom in med några minuter kvar att spela. Matchtruppen var den här:

Malcolm Christie (62') - Danny Graham (82')
Adam Johnson - Jason Kennedy - Lee Cattermole (C, 85') - James Morrison
Andrew Taylor - David Weather - Matthew Bates - Andrew Davies
Ross Turnbull

Bänken: David Knight (G), Tony McMahon, Colin Cooper (85'), Josh Walker (62'), Tony Craddock (82')

De sju i fet stil tillhör fortfarande klubben, varav Cooper är hjälptränare medan de sex andra får rätt mycket speltid. Cattermole är numera i Sunderland, Turnbull i Chelsea, Davies i Sheffield United, Graham i Watford och Morrison i WBA. Det är i princip bara Craddock, Knight och Kennedy som inte fått till några bra fotbollskarriärer, utan de spelare i de lägre engelska divisionerna men kan ändå leva på fotbollen. Och då saknade ändå Boro andra egenfostrade spelare som Hines, Grounds, Porritt, Steele, Jones, Bennett, Franks (alla kvar i klubben), Parnaby (Birmingham), Downing (Aston Villa), Owens (Kilmarnock), Hutchinson (Celtic), Murphy (Birmingham), Jerome (Birmingham) och Brunt (WBA).

Det blir alltså 23 Borofostrade spelare som lirar i de två högsta engelska divisionerna plus två i den skotska högstaligan, och de flesta av dom är bara runt 20 år. Det är fruktansvärt imponerande av Derbytråkiga Boro. Visst har det inte blivit så många A-landslagsmän av talangerna ännu, men det är nog bara en tidsfråga innan Cattermole, Weather och Johnson (åtta mål som ytter i år) når dit. Inte illa för en storklubb vars land inte längre producerar några egna spelare, right? Sedan att Southgate var en usel tränare är en annan sak...

/JH

Världens bästa Europe utanför Europa?

Rambo har snart lyft för sista gången.

För er som läser rubriken: Artikeln kommer inte handla om varken David Beckham, Freddie Ljungberg eller någon annan The Sungunstling. DHOF vet bättre än så.

Vi pratar nämligen om Dejan Petković, som för den lata kan kallas för Rambo. Problemet är då att det redan finns en annan Rambo i fotbollsvärlden i Arsenals Aaron Ramsey, men Petković är ungefär ett par världskrig äldre än walesaren får väl han betraktas som den äkta varan. Petković har i vilket fall en väldigt intressant spelarkarriär bakom sig. Han totaldominerade i Röda Stjärnan under en mängd år i början på 90-talet innan Real Madrid köpte loss honom. Han kunde knappast ha floppat mer där. Utlånad till Sevilla och Racing Santander, men han spelade bara 21 matcher under två år i Spanien innan brasilianska Vitoria av alla klubbar köpte upp honom.

Vitoria hade nämligen fått... "ekonomiskt stöd" från ett företag vid namn Banco Excel, och samtidigt värvade de in Bebeto (ja, den Bebeto) och Túlio Costa (glo hans CV i Wiki). Petković lyckades trots allt behålla sin landslagsplats i det jugoslaviska landslaget, även om han spelade väldigt sporadiskt. Han testade sedan på att att spela i både Venezia, Kina och arabländerna, men återvände varje gång nästan direkt till Brasilien. Han lyckades helt enkelt inte någon annanstans. Den brasilianska ligan, innehållande både hårt spel och teknisk individualism men även lågt tempo och mycket ytor, passade som handen i handsken för honom. En serb som bara kan lyckas i ett land som Brasilien kan inte betecknas som någon annat än en kultspelare.

Tyvärr börjar han bli gammal, den sjuksköterskeutbildade Petković. Något slutdatum för hans karriär är ännu inte bestämt, men han kommer antagligen bara hålla på något år till och troligen spelar han sitt sista år i Brasilien, han har blivit mer Brasilien än vad han var Röda Stjärnan. Han är inte längre aktuell för de största europeiska scenerna, och serbernas förbundskapten Antic vill inte heller veta av honom, fast det kanske är bra nog att han får stanna kvar i Brasilien tills slutet kommer så att han blir ihågkommen som Brasilienflippen snarare än Europafloppen. Jag kommer iallafall att sakna att någon gång i månaden glo in på tuben och se om han fått till något nytt fantastiskt tillslag på senare tid. Likheterna med Beckham är många, men ändå är skillnaderna kanske ännu större. Petković är en man av folket och vet att pengar inte ens ligger topp-10 på det som är viktigast här i världen.

Vi avslutar med en av fotbollsvärldens bästa frispark genom tiderna.

/JH

Roberto Baronio - trotjänare utan genombrott

En vuxen karl har gått vilse i skogen. De senaste åren har han varit på så många olika platser att han inte kan minnas en enda av dem och han har skakat så många händer att han inte minns vilka som är hans egna.

Nej, livet har inte varit lätt för Roberto Baronio.

Alla kultspelares favoritklubb, Brescia, gav honom chansen att briljera i Serie A redan 1995 och han visade snart playmaker-egenskaper inte många unga spelare kan skryta med. Lazio gillade vad man såg så man köpte honom och gav honom chansen i femton matcher under säsongen 1996/97. Bland dessa märker vi framför allt en 3-0-seger mot Milan, där Baronio byttes ut med fem minuter kvar till publikens ovationer. Ändå var de flesta av matcherna inhopp och Lazio bestämde sig för att låna ut sin framtida mittfältskugge till Vicenza.

I Vicenza blev det ännu mer sporadiskt med speltid, blott tretton matcher, och något utrymme att briljera blev det heller inte tal om. Italienska lag gillar att spela lite fegt, så mot bättre lag spelade man ofta 4-5-1 vilket gav en extra mittfältsplats som Baronio ofta tog hand om. Bland annat fick han den här matchraden under hösten och våren: Inter, Fiorentina, Juventus, Milan och Parma. Samtliga slutade med förlust och Baronio fick i princip ingen speltid under våren, dock ska han ursäktas en smula: konkurrensen på den här tiden var inte den enklaste med lagkamrater som nuvarande Milan-kaptenen Ambrosini och senare Chelsea-mittfältaren Ambrosetti.

Så nästa år bar det hem till Lazio igen där Rom-laget nu fått en ganska monstruös laguppställning. Stackars Baronio fick bara spela sju matcher men kunde åtminstone glädjas över att ha fått sätta in första balja i klubben i en 6-1-seger mot Salernitana. I den matchen ersatte han för övrigt Vieri i den 69:e minuten. Lazio hade en startelva som var något bättre än dagens... Marchegiani - Pancaro, Nesta, Couto, Mihajlovic, Negro - Nedved, Mancini, Conceicao - Salas, Vieri. Helt okej.

Baronio ville få speltid och Lazio sålde ena halvan av honom till Reggina där han i sällskap med Andrea Pirlo fick fira millenniumskiftet med att äntligen vara helt ordinarie i Serie As eviga nedflyttningskandidat. Han gjorde en bra säsong och återvände under sommaren till Lazio.

Väl där var det samma historia som alltid, dussinet spelade matcher och den stackars människan måste ha undrat varför i hela friden Lazio plockade hem honom hela tiden när de ändå inte tänkte använda honom.

Fiorentina köpte Regginas halva av Baronio och gav honom en del speltid under säsongen 2001/02. Men av ekonomiska skäl blev man tvångsnedflyttade och Lazio köpte tillbaka den andra halvan för en billig penning. Baronio förlängde dessutom sitt kontrakt i samband med att han sänkte sin lön vilket var skonsamt för Lazios ekonomi som nu var på rejäl dekis även den.

Ändå lånades han ut till Perugia under 02/03, Chievo under 03/04 och 04/05. Sommaren 2005 återvände han till Lazio, Baronio hade imponerat under tiden i Chievo och etablerat sig som en playmaker av god Serie A-klass. Det blev dessutom landslagsspel för Brescia-produkten, dock bara en landskamp under Lippi och några fler lär det nog inte bli.

En ljummen sommarnatt 2005.

Claudio Lotito sitter på sitt kontor, puffar på en cigarr och höjer knappt synbart på ögonbrynet då tränare Delio Rossi kommer in, med mössan i handen och blicken i backen. Han slår sig ned på stolen på andra sidan skrivbordet och vågar först inte säga någonting. Tystnaden är talande och Lotito känner att om han ska få puffa vidare i fred måste han öppna munnen där i mörkret.
- Nå, vad vill du?
- Skulle vi kanske... är det kanske.. möjligt att köpa någonting i sommar...?
- Typ...?
- Typ... plocka hem Veron kanske... eller.. eller han där... Stankovic.
- Det blir nog lite dyrt, lille vän. Duger inte Manfredini?
- Nej, nej, nej, det är inget fel på Manfredini. Men... vad sägs om kanske... någon från Skandinavien eller Holland eller så?
- Nej... nej.
Lotito och Rossi sitter tysta i rummet och vet inte hur de föra konversationen vidare. De sitter där likt två vänner som gärna vill umgås men som varken vet vad de ska säga eller göra. Lotito pillar lite med en bläckpenna och Rossi snurrar omkring på stolen i ett gubbaktigt lågt tempo.

Plötsligt bryter Rossi tystnaden.
- Vet du.. vet du vad som vore nice?
- Nej, vad?
- Baronio.
- Baronio?
- Baronio.
- Ok, ok, vi hämtar Baronio. Jag har saknat honom, han har trots allt varit här i tio år utan att uträtta ett skit, påminner om typ David Moyes eller Cristian Brocchi.

Roberto Baronio spelar sju matcher i Lazio under hösten och lånas i januari ut till Udinese för mer speltid.

Nästa sommar bär det av hem igen. Under 2006/07 spelar han tio matcher för klubben. Under sommaren vill klubben bra gärna låna ut honom till Levante, men den här gången säger han nej, han vill ta en plats i Lazio.

Det blir nio matcher i Lazio under säsongen och sommaren 2008 inser han äntligen att det aldrig kommer bli någon karriär i klubben. Brescia vill köpa honom men har inte råd, så han lånas ut till moderklubben där han gör en mycket bra säsong i Serie B och nästan lyckas ta laget till Serie A. Brescia faller dock på målsnöret.

Så man trodde väl nu sommaren 2009 att Baronio till slut skulle lämna laget, en mindre tålmodig tränare tog över efter Rossi och visst skulle väl dagarna vara räknade för några av veteranerna?

I helvete heller. Roberto Baronio har börjat Lazio-säsongen som ordinarie och gjort godkända insatser. Är det nu så att han efter 13 år i deras ägo för första gången ska ta en helt ordinarie plats och äntligen få visa publiken vad han går för?

Oavsett vad så har han haft en mycket ovanlig karriär, ständig trotjänare i ett lag som inte vill ha honom och med en osviklig förmåga att på olika sätt ordna förlängningar av kontraktet. Inte vid ett enda tillfälle, inte ens då Lotito bestämde sig för att frusa ut 32-åringen från träningarna, har han höjt rösten och klagat. En bättre utfyllnadsspelare går väl knappast att be om, och ingen kan unna den gamle baronen något annat än lycka.

J&J listar

Ett Yeboahmål i en Yeboahlista. Bild: The Sun (tyvärr)

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. Edinaldo Batista Líbano
Bara för några månader sedan klassades han som en av Europas bästa anfallare, idag är han nästan på Boumsongnivå (vi har inte dissat Boumsong tillräckligt på den här bloggen, det måste det bli ändring på!). Mannen i fråga är Grafite, som den här säsongen gjort blott två mål på nio matcher i ligan, och i veckan skämde han ut sig när han smällde till en Besiktasspelare i ansiktet och fick utvisning som tack för det. Han har varit totalt under isen under säsongens första månader samtidigt som Dzeko fortfarande imponerar något otroligt mycket. Visst tog det ett tag innan han vaknade till ifjol också, men det berodde på skador. Han kan ju verkligen så mycket, men med den formen han har och med Oba-Oba "No Party" Martins på Wolfsburgs bänk kanske han snart tvingas flytta.

2. Pool
Det finns några lag i Europa just nu som har det väldigt tungt. Atleti och Villarreal kanske sitter i värre sitsar än Liverpool, men de har i alla fall hyfsade anledningar. Liverpool med Rafa Benitez i spetsen har på tok för många förluster för att det ska vara nyttigt i den här tidiga delen av säsongen, och det beror till största delen på ett undermåligt spelarmaterial. Och då kan man bara skylla på Rafa. Han har fått bygga det här laget i fem år, och att det inte ser bättre ut när man skrapar lite på ytan och tar bort Torres och Gerrard, det är för dåligt. Nu får alla Poolfans där ute lida medan man väntar på att Gerrard, Torres och Aquilani ska kunna visa sig på planen samtidigt. Och mitt i allt detta ska de spela hatmatch mot United. You'll never walk alone, i alla fall.

3. Förbundskaptensjakten
Okey att de tre profilstarkaste kandidaterna Backe, Hodgson och Svennis inte ville ha jobbet, men jakten på den nya förbundskaptenen är fortfarande spännande. Visst är Hamren och Lennartsson de enda troliga kandidaterna kvar, men SvFF förbundet slutar aldrig att förvåna. Visserligen brukar de förvåna på ett negativt sätt, men det blir väl inte direkt Mats Jingblad som ny förbundskapten? Nu blev jag lite orolig...

4. Southgate-gate
Gareth Southgate har haft ett stort L-märke i pannan ända sedan den där straffen i EM -96. Verkligen sorgligt. Karln ser ut att vara hela Englands mest sympatiske man, men någon fotbollstränare verkar han inte vara. Inte någon stor en i alla fall. Nu har han till slut fått sparken från Middlesbrough, trots att han guidar dem på väg upp mot PL igen. Det sägs att Gordon Strachan med 100% säkerhet kommer att få ta över tränarsysslan. Frågan är om det är ett steg framåt, tillbaka eller bara samma likstelhet som det senaste året i Boro.

5. FC Sheriff Tiraspol
0-0 i Bukarest mot Steua, 0-1 mot Fenerbahce och nu i veckan även en vinst, 2-0 mot McClarens Twente. Sheriff har på Ventspilsmanéer imponerat stort i Europa League såhär långt, och det är inget medelmåttligt lag som Leonid Koutchouk ställer på banan även om moldavisk fotboll i vanliga fall brukar handla om anonym den är. På senare år har Sheriff klarat av flera fina resultat ute i Europa, bland annat 1-1 mot Slavia Prag och Spartak Moskva över två matcher, detta trots att man har imponerande 16 olika nationaliteter i truppen. Dessutom har Tony Yeboahs brorson Samuel spelat i klubben, och då måste man nästan hamna på en hög placering på sådana här listor.

6. Return of the shock
Rubin Kazan slog Barcelona med 2-1. Man slog Guds eget lag, i Champions League, inför typ 70-80 000 katalaner. Utan några större sympatier åt ett håll eller annat så satt nog Platini, mannen som jobbar för alla Europas fotbollsligor, och mös av att ett så pass okänt lag kunde rubba regerande mästarna. Fotbollen är till för alla. Get used to it.


¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Henke Larsson
Tack för allt!

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!

Slaget om värdelöshet

Frågan är om inte Ali Dia hade kunnat ge Hertha en kvalitetskick? Just nu är det mesta neråt i Berlins näst bästa klubb...

Grupp D i Europa League har redan uppmärksammats en del på bloggen i och med Ventspils framfart, och idag är det en ytterst intressant omgång i just denna grupp. Sporting Lissabon har haft sin sämsta säsongsstart på mängder med år, och man möter ikväll Ventspils, som har alla chanser att ta sig vidare vid en seger ikväll. Men det är inte den matche vi ska uppmärksamma, utan det är Hertha Berlins match mot Heerenveen som är extra intressant.

De är väldigt lika varandra, Heerenveen och Hertha. Bägge brukar ligga ligga någonstans mellan en okey mittenplacering och att slåss om de sista Europa League-platserna, men förra året lyckades bägge knipa en topp-placering; Hertha blev 4:a och Heerenveen 5:a i sina respektive ligor. Dessutom har bägge börjat säsongen totalt värdelöst; Heerenveen ligger trea från slutet medan Hertha är toksist i Bundesliga med blott tre poäng på nio spelade matcher. Likheterna slutar inte heller där utan de har redan hunnit med att sparka sina utländska tränare för att ersätta dom med två inhemska, ganska tråkiga diton istället.

Om man ska gå mer generellt spelar bägge lagen i blåvitrandigt, och dessutom är trupperna fullproppade med olika nationaliteter. I Hertha finns spelare från 13 olika länder, i Heerenveen är siffran 14. Spelmässigt det här året är det dock en viss skillnad då det är så att det är Herthas defensiv som varit katastrof samtidigt som Heerenveen verkligen inte kan göra mål. Till exempel har Rasmus Bengtsson två raka 6-matcher enligt Kicker, vilket är anmärkningsvärt dåligt och Heerenveens bästa målskytt den här säsongen har gjort två mål hitills. Sammanlagt har Heerenveen gjort fem mål på tio ligamatcher, Hertha har släppt in 23 mål på nio matcher. Öppnar detta för en målsnål eller målrik tillställning ikväll?

Svenskkollen

Viktor Elm försöker kämpa sig till formen efter sin borellia, han har en bit kvar till formtoppen men startar ikväll.
Patrik Ingelsten är vad - wait for it - skadad. Shocking.
Rasmus Bengtsson lär starta på bänken.

/JH

Uno di noi

Kostym, rock, slips, tjurnacke, keps och känslor. Bild: Sport.it.

Minns ni Perugia från tidigt 2000-tal? Serse Cosmi hade börjat som tränare i fjärde högsta amatörligan, skjutit som en raket med i tur och ordning hans lokala klubb Pontevecchio och Arezzo ända upp till serie C1 på 9 säsonger. Om jag räknat rätt så blir det sju divisioner. Imponerande.

Men som sagt, Perugia. Serse Cosmi ledde laget som styrdes av en galen, galen president: Luciano Gaucci. Mannen som sparkade sydkoreanske Ahn efter att han (och domarna) skickat Italien ur VM 2002, ville köpa Hanna Ljungberg och köpte talangfulla spelares yngre bröder för att han trodde att likt hos hästarna så fanns talangen i generna. Denne mans lag ledde Cosmi, som för övrigt är född och uppvuxen i just Perugia, under fyra sprudlande säsonger med seger i Intertotocupen som höjdpunkt och nedflyttning till serie B som bottennapp.

Resultatmässigt är det hyfsat imponerande, men troligtvis inget man skulle minnas speciellt länge om det inte vore för just Gaucci, och faktiskt Cosmi själv. Hans uppträdande är fantastiskt. Med en tjurs utseende och en ständig keps på huvudet - ibland från klubben han tränar, ibland helt enkelt med bara sin egen autograf på - lever han sig med i matcherna på ett sätt som är lätt att älska och förstå för oss supportrar.

Serse Cosmi har för övrigt en ultracool hemsida - www.sersecosmi.it - där man bland annat kan läsa att han tycker om Totti, gillar att lyssna på soul och att han "beundrar Agnellis advokat", romanista som han är.

Så, är det då inte underbart att han är tillbaka i serie A, nu i det enda lag som är i närheten av lika kult som det Perugia han ledde för drygt fem år sedan: Livorno.

/JJ

Slovakien - en väntad överraskning

Oktober 2000

Ingenting fungerar. Ingen kan minnas senast Sverige gjorde två mål i en landskamp och ännu färre kan minnas när man senast satt i förarsätet och dominerade matchbilden.

Slovakien skapar några heta chanser, Magnus Hedman i det svenska målet tvingas till en rad mycket kvalificerade räddningar. Under hela året har han varit en av de bästa och mest populära svenska spelarna, han har räddat laget flera gånger och i inledningen på kvalet har han haft mer att göra än någonsin förr.

Löftet Szilard Nemeth oroar hela tiden för Slovakiens räkning. Han är kvick och med en internationell bolltouch. Inte ens när Celtic-playmakern Lubomir Moravcik tröttnar och går av minskar det slovakiska spelövertaget. Magnus Hedman ser till att det blir 0-0 och den bästa svenska chansen, ett skott från Kennet Andersson som räddas på mållinjen av en slovakisk försvarare blir den bästa svenska chansen.

Roland Nilsson avslutar i och med den här matchen sin landslagskarriär. 116 landskamper imponerar naturligtvis men efter matchen är det ingen som bryr sig.

Alla ropar på att hårt kritiserade tränarparet Söderberg - Lagerbäck ska avgå. Destruktiva halvtidsbytet med Håkan Mild in istället för Mattias Jonson imponerar inte, men svenska medier har misslyckats med sina kalkyleringar.

Man har inte sett det till tänderna taggade Slovakien som stärkts av ett år fyllt av framgångar och som fått en tragisk adrenalinkick under sommaren. Stjärnan och främste anfallaren Peter Dubovsky har 28 år ung avlidit under en dykningsolycka under sommaren. Unge slitvargen Miroslav Karhan jobbar koncentrerat och fokuserat under matchen för att hedra sin förlorade kompis.

Det finns logiska skäl till varför Slovakien presterar bättre och vill mer. Skäl vi i stundens hetta glömmer bort och som får oss att kritisera de som inte har med det oavgjorda resultatet alls att göra.

Oktober 2009

Nio år senare är det grunderna i det oavgjorda resultatet fortfarande klart synliga. Slovakien kämpar lika hårt och besitter samma speed och karaktär som då, men nu har man fått mer kvalité på köpet. Dåtidens stjärna Szilard Nemeth är bara 32 år men har inte fått speltid i landslaget på länge.

Miroslav Karhan är kvar. Mainz-mittfältaren har terroriserat offensiva mittfältare i Tyskland i bra många år nu samtidigt som han är en offensiv kraft framåt. Bland sina mittfältspartners återfinner vi bland annat Serie A-stjärnan Marek Hamsik, Rosenborgs ultratekniske Marek Sapara, Chelsea-talangen Mirsolav Stoch och förbundskaptenens son tillika Manchester City-talangen Vladimir Weiss. Gemensamt för dessa är den otroliga snabbhet de besitter, en extremt viktig egenskap i dagens fotboll.

Bundesliga-skyttevinnaren Marek Mintal är ett hot framåt, likaså Lille-anfallaren Robert Vittek som är känd för sitt hårda slit och sin förmåga framför målet. På senare tid har Bochum-forwarden Stanslav Sestak fått chansen på grund av att Mintal av olika anledningar inte kunnat vara med eller varit i formen.

Slovakien är ett lag med offensiv balans men framgångarna hade aldrig varit möjliga om det inte vore för Martin Skrtel i mittförsvaret. Under kvalet har Liverpool-bjässen knappt satt en fot fel och då han gjort det har han sett till att sätta den andra rätt.

Slovakien hade inte den svåraste kvalgruppen men bör ändå inte underskattas. Med en passande grupp i sommarens VM kan man med all sannolikhet åtminstone ta sig vidare därifrån. Möter man en bjässe som Brasilien eller Italien, båda med åldrande, långsamma försvar kan man till och med utmana dessa.

Personligen kommer jag att följa slovakerna med stort intresse under sommaren precis som jag gjort sedan den där ruggiga höstkvällen då de imponerade med sin inställning, taktiska skicklighet och snabbhet.

/SB

J&J listar

Veckans hjälte: Football Managers Miles Jacobson. Bild: Gamerzines

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. SvFF vs ÖIS
Örgrytes trogna supportrar bestände sig för att kasta ljus på Dawit Isaak, den svenske journalist som sitter fängslad i Eritrea sedan 2001. Detta gjorde man med en harmlös banderoll. Att det just var ÖIS som stod för denna fina gest beror på att Dawits bror Esayassedan flera år tillbaka jobbat inom Örgrytes organisation, han har bland annat varit en viktig del i deras fotbollsprojekt i Zambia. Svenska fotbollsförbundet tyckte dock inte att politik och fotboll inte hör ihop och bötfällde Örgryte med 10 000 spänn. Förkastligt. Efter några dagars storm bland svensk media så har man nu dragit tillbaka bötesbeloppet. Bra där.

2. Kentaro
För första gången sedan TV:n föddes, kanske så sent som när Liverpool vann ligan senast, visades inte en engelsk landslagsmatch på televisionen. Istället fick Margaret Thatcher och hennes landsmän och -kvinnor (på DHOF gillar vi jämnställdhet, så länge det inte handlar om damfotboll) via internet mot betalning till Kentaro. Ett steg in i det moderna samhället? Ja. En fullständigt idiotisk grej? Javisst. Ge oss Sentana tillbaka!

3. Ar-gen-tina!
Diego Armando Maradona har gjort ett oerhört svagt jobb med det argentinska landslaget. Konstig taktik och ännu konstigare laguttagningar, och inför det här uppehållets två omgångar så låg man riktigt dåligt till. Det krävdes ett mirakel mot Peru och att Chile slog Ecuador vilket i sin tur ledde till att Uruguay kände sig nöjda med oavgjort i sista matchen mot sina ärkefiender Argentina. Vilket i sin tur ledde till att Maradonas mannar kunde sätta 1-0 i slutet av matchen och skicka Argentina till VM. De kan njuta nu, för de kommer inte vara speciellt länge i VM.

4. Lagerbäcks avslut
Lagerbäck fick ingen egen ramsa. Henke fick inte spela sista matchen med gänget. Taco-Anders tjurade ihop som vanligt och ville inte ha något tack för 100:e landskampen. Mikael Nilsson var Mikael Nilsson-dålig. Tre skador. Förbaskat uruselt väder. Ingenting på spel. Å andra sidan var resultatet så fruktansvärt viktigt, och det fick Lagerbäck med sig in i förbundskaptensgraven. Det har han förtjänat efter tio års smutskastning.

5. FM10
Två dagar för tidigt fick jag ett fantastiskt SMS: "Spelar du demot?" Glädjeskutt och jubel! FM10-demot är ute, och när spelet släpps om två veckor räknar jag med enorm spelglädje. Demot lovar gott och allt är allmänt fantastiskt än så länge.

6. Slo-Slo
VM-kvalets grupp 3 kunde det sluta i princip hursomhelst, och det slutade nästan värre än det. Beenhakkers Polen, Healys Nordirland och Budweiserns Tjeckien fick se sig slagna av de bägge Slo:na; Slovakien och Slovenien.

Slovakien håller ungefär samma klass som Sverige, även om han har ett bredare urval av dugliga spelare är spetsen lite sämre än Sveriges dito. Vladimir Weiss har dock tillgång till ett väldigt intressant mittfält innehållande Chelseaägda Miroslav Stoch (nu i Twente), Manchester Citys Vladimir Weiss (jepp, han är son till samme Vladimir), Rosenborgs Marek Sapara, Bochums löpare Stanislav Sestak och stjärnan Marik Hamsik.

Sloveniens gamla profil Zahovic och den skjutglada jäveln Acimovic lirar inte längre i landslaget, och landet är inte idag något särskilt utan snarare medelmåttligt. Det är dock en sak som sticker ut; försvarsspelet. Under hela Europas VM-kval var det bara Holland som släppte in färre mål än Slovenien, detta trots att mittbacksparet tillbringar tid i franska bottenklubbar och har Komac som mittfältsankare. Milivoje Novakovic är dock en riktig sturmer längst fram - när det funkar för honom, vilket det inte gjort på ett tag.

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Lars Lagerbäck
Återigen; tack för allt!

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!

The progress of footbaltic

Nunzio Zavettieri; italienare. Bild: Daylife.

Det finns delar av Europa som man aldrig någonsin nämner i fotbollssammanhang. Inga andra sammanhang för den delen heller. Men de borde ha mer uppmärksamhet. Vi svenskar är trots allt bara en skön kryssningsfärja från Lettland.

De senaste månaderna har det hänt två saker som fått mig att rikta min uppmärksamhet mot det ytterst bortglömda fotbollsriket Baltikum. Estland har inte så mycket att komma med, det ska erkännas, men Litauen och framför allt Lettland har genom fina kvalresultat gjort sig förtjänta av en plats i strålkastarljuset. Inför sista omgången har Lettland ungefär lika stor chans som Sverige att ta sig vidare (man lär vinna mot Moldavien, samtidigt som Grekland förlorar hemma mot Luxemburg och Israel tappar poäng mot gruppledarna Schweiz).

Litauen å sin sida har varit borta från diskussionen om vidare avancemang ett tag, och ska man etablera sig som en tuff nöt att knäcka så håller det inte att förlora mot Färöarna, även om man hittills bara släppt in 10 mål på 9 gruppspelsmatcher.

Så, kvalresultatet är en anledning. Den andra stavas FK Ventspils. Efter att ha fått respass mot Zürich i sista kvalomgången innan CL-gruppspelet så blev det automatiskt Europa League för letterna, och man blev därigenom första laget i landets fotbollshistoria att ta sig in i någon av de europeiska cuperna.

Ventspils har mycket att tacka ryske tränaren Roman Grigorchuk för, han ledde laget till tre raka ligatitlar mellan 2006 till 2008 och befäste klubbens rykte som bäst i landet, även om man inte lyckats ta hem relativt nybildade (2007) TrioBet Baltic League (ni vet Royal League, fast baltstaternas version) än. Grigorchuk hade alltså nu i höstas uppfyllt ledningens mål att ta laget till gruppspel i någon av CL och EL.

Och därför valde naturligtvis ledningen och Grigorchuk att gå skillda vägar 8 dagar innan mötena med Zürich.

Kan tyckas lite märkligt, men enligt Ventspils president Yuri Bespalov var allt enligt planerna. In kom istället 42-årige italienaren Nunzio Zavettieri, med meriter som tränare för Milan och Inters ungdomslag samt som assisterande tränare i Udinese.

Men vad kunde Nunzio se fram emot att arbeta med, då? Jo, redan tidigare under 2009 hade Ventspils börjat satsa italienskt (nåja) genom att hämta hem anfallstalangen Edgars Gauracs från Ascoli. 21-åringen kan bland annat visa upp 9 mål på fem matcher i kvalet till nästa U21 EM. Utöver Gauracs har man framför allt att tillgå rutin och klass genom mittfältarna Juris Laizans (ex-CSKA Moskva) och Vitalijs Astafajevs (38 bast, över 150 landskamper och fortfarande fit for fight). Sen har Nunzio själv faktiskt gett spelartruppen lite äkta italiensk krydda genom forna Pompey-löftet Alessandro Zamperini, som efter en något misslyckad karriär sjunkit tillbaka till sin hemstad Rom och Serie C2-klubben Cisco, när Ventspils och Europa-spel kallade.

Så hur långt har man egentligen kommit? Jo, man hamnade i samma grupp som Hertha Berlin, Heerenveen och Sporting Lissabon. Och man har inlett med att spela 1-1 – Gauracs målskytt – borta mot Hertha Berlin och 0-0 hemma mot Heerenveen. Funny story, när Ventspils anlände till flygplatsen i Berlin hade Hertha varit så vänliga att chartra en buss från Liga-Travel – en tysk firma som säljer sportresor – som de ställt till Ventspils förfogande. Zavettieri beordrade genast att bussens framsida skulle prydas med FK Ventspils istället för någon rese-byrå. Letterna var minsann inga turister. Vilket Hertha förstås fick smaka på lite senare.

De stora framgångarna ute i Europa har dock fått effekter i det egna ligaspelet. Ventspils satsar förstås stenhårt på Europa League, och lägg till några skador på det och match var tredje-fjärde dag, så har ni en hyfsad bortförklaring till varför man inte leder den egna inhemska ligan just nu, utan befinner sig två poäng bakom Leipajas Metalurgs efter 27 spelade omgångar.

Avslutningsvis så får jag säga att vi håller alla tummar för för att det omöjliga gånger två ska hända ikväll: heja både Sverige och Lettland!

/JJ

En rutinerads debut på DHOF

När är egentligen en anfallare som bäst? Jag gjorde en liten koll i arkiven och kikade på forna års skytteligasegrare. Jag gjorde som så att jag matchade spelarens födelseår med slutklämmen i säsongsnumret (dvs Forlan som är född 79 och vann skytteligan 09 räknas som 30 och inte 29) och kikade femton säsonger bakåt i tiden.

La Liga
08/09 - Diego Forlan, 30 år
07/08 - Dani Guiza, 28 år
06/07 - Ruud van Nistelrooy, 31 år
05/06 - Samuel Eto'o, 25 år
04/05 - Diego Forlan, 26 år
03/04 - Ronaldo, 28 år
02/03 - Roy Makaay, 28 år
01/02 - Diego Tristan, 26 år
00/01 - Raul, 24 år
99/00 - Salva Ballesta, 25 år
98/99 - Raul, 22 år
97/98 - Christian Vieri, 25 år
96/97 - Ronaldo, 21 år
95/96 - Juan Antonio Pizzi, 28 år
94/95 - Ivan Zamorano, 28 år

Snitt: 26,3

Premier League
08/09 - Nicolas Anelka, 30 år
07/08 - Cristiano Ronaldo, 23 år
06/07 - Didier Drogba, 29 år
05/06 - Thierry Henry, 29 år
04/05 - Thierry Henry, 28 år
03/04 - Thierry Henry, 27 år
02/03 - Ruud van Nistelrooy, 27 år
01/02 - Thierry Henry, 25 år
00/01 - Jerrel Hasselbaink, 29 år
99/00 - Kevin Phillips, 27 år
98/99 - Jerrel Hasselbaink, 27 år, Michael Owen, 20 år, Dwight Yorke, 28 år
97/98 - Michael Owen, 19 år, Dion Dublin, 29 år, Chris Sutton, 25 år
96/97 - Alan Shearer, 27 år
95/96 - Alan Shearer, 26 år
94/95 - Alan Shearer, 25 år

Snitt: 26,3

Serie A
08/09 - Zlatan Ibrahimovic, 28 år
07/08 - Alessandro Del Piero, 34 år
06/07 - Francesco Totti, 31 år
05/06 - Luca Toni, 29 år
04/05 - Cristiano Lucarelli, 30 år
03/04 - Andriy Shevchenko, 28 år
02/03 - Christian Vieri, 30 år
01/02 - David Trezeguet, 25 år, Dario Hubner, 35 år
00/01 - Hernan Crespo, 26 år
99/00 - Andriy Shevchenko, 24 år
98/99 - Marcio Amoroso, 25 år
97/98 - Oliver Bierhoff, 30 år
96/97 - Filippo Inzaghi, 24 år
95/96 - Giuseppe Signori, 28 år, Igor Protti, 29 år
94/95 - Gabriel Batistuta, 26 år

Snitt: 28,3

Bundesliga
08/09 - Grafite, 30 år
07/08 - Luca Toni, 29 år
06/07 - Theofanis Gekas, 27 år
05/06 - Miroslav Klose, 28 år
04/05 - Marek Mintal, 28 år
03/04 - Ailton, 31 år
02/03 - Giovane Elber, 31 år, Thomas Christiansen, 30 år
01/02 - Martin Max, 34 år, Marcio Amoroso, 28 år
00/01 - Ebbe Sand, 29 år, Sergej Barbarez, 30 år
99/00 - Martin Max, 32 år
98/99 - Michael Preetz, 32 år
97/98 - Ulf Kirsten, 33 år
96/97 - Ulf Kirsten, 32 år
95/96 - Fredi Bobic, 25 år
94/95 - Heiko Herrlich, 24 år, Mario Basler, 27 år

Snitt: 29,4

Ligue 1
08/09 - Andre-Pierre Gignac, 24 år
07/08 - Karim Benzema, 21 år
06/07 - Pedro Pauleta, 34 år
05/06 - Pedro Pauleta, 33 år
04/05 - Alexander Frei, 25 år
03/04 - Djibril Cissé, 23 år
02/03 - Shabani Nonda, 27 år
01/02 - Djibril Cissé, 21 år, Pedro Pauleta, 29 år
00/01 - Sonny Anderson, 31 år
99/00 - Sonny Anderson, 30 år
98/99 - Sylvain Wiltord, 25 år
97/98 - Stephane Guivarc'h, 28 år
96/97 - Stephane Guivarc'h, 27 år
95/96 - Sonny Anderson, 26 år
94/95 - Patrice Loko, 24 år

Snitt: 25,0

VM/EM
EM 08 - David Villa, 27 år
VM 06 - Miroslav Klose, 28 år
EM 04 - Milan Baros, 23 år
VM 02 - Ronaldo, 26 år
EM 00 - Patrick Kluivert, 24 år, Savo Milosevic, 27 år
VM 98 - Davor Suker, 30 år
EM 96 - Alan Shearer, 26 år
VM 94 - Hristo Stoichkov, 28 år, Oleg Salenko, 25 år

Snitt: 26,4

Totalt snitt: 26,96

En del anmärkningsvärda siffror alltså, bland annat överraskade det mig att Bundesliga-rävarna ofta är så gamla. Annars är snittet relativt jämnt och det verkar med andra ord som att spelare står på sin topp när de är runt 27 år gamla. Räkna alltså med att Kaka vinner skytteligan i Spanien, att gamle Claudio Pizarro stänker in mål i Bundesliga, att Jermaine Defoe kutar förbi Torres och Bent i England och att Samuel Eto'o krutar in bollar i Italien.

/SB

Bob har misslyckats med världens sämsta landslag

Bob på den goda tiden, när det inte fanns rosa fotbollsskor och långt hår på killar faktiskt såg bra ut. Bild: Sydsvenskan

Ett av världens absolut största länder, en av världens sämsta fotbollsnationer. Indien har egentligen väldigt många fördelar som borde göra dom till iallafall okey på fotboll; starka kopplingar till England, ett relativt enkelt kval, "en hel del" invånare och Sverigebekante Bob Houghton som förbundskapten. I det här VM-kvalet lyckades man inte ens ta sig förbi första rundan - Libanon blev alldeles för svåra.

Indien var annars en rätt framgångsrik fotbollsnation på 50- och 60-talet, historien om att de drog sig ur det enda VM:et de kvalat till för att de inte fick spela utan skor är en klassiker, men efter det har framgångarna varit väldigt få, även i de asiatiska cuperna. Sedan 1964 har man bara kvalat in till en turnering; Asiatiska cupen 1984, och då man blev utslagna i första rundan. Man har visserligen vunnit mästerskapen för södra Asien och liknande B-turneringar, men motståndet då har varit länder som Sri Lanka, Neapel och Afghanistan.

Indiens spelartrupp i nutid är å andra sidan inget att jubla åt. Visserligen var Harpal Singh en av fotbollsenglands största talanger vid milleniumskiftet, men han valde att inte spela för det indiska landslaget och nuförtiden är han klubblös sedan han fick lämna sin irländska klubb i somras. Istället är Baichung Bhutia landets utan tvekan största spelare i modern tid, och det är alltså en spelare som inte gjorde någon glad i engelska Bury, som då spelade i League One. Bhutia har dock på senare år främst utvecklats till en nationalikon i media, och insatserna i media har varit större än de på planen. Bhutia är dock den enda som spelat i landslaget på senare år som spelat utanför det indiska ligasystemet, lyssna på den!

Idag är Indiens FIFA-ranking 149, vilket betyder att man är sämre än nationer som Burundi, Kirgistan, Nya Kaledonien, Madagaskar samt Saint Vincent och Grenadinerna. I rankingen av världens bästa landslag genom tiderna per kapita ligger Indien toksist. Kanske inte så uppseendeväckande med ett miljardland där fotbollsframgångarna de senaste 45 åren var obefintliga, men frågan är om det någonsin kommer vända? Kommer någon ny Harpal Singh fram om några år och inte förvandlas till en Bojan Djordic utan blir en världsstjärna som agerar Ryan Giggs åt sitt kära Indien?

Bob Houghton har alltså inte lyckats göra en Malmö FF med indisk fotboll, utan hans tre år som indisk förbundskapten verkar alltmer som bortkastad tid. Vad sägs om han och Hodgson som svensk förbundskaptenduo i EM-kvalet? Jag hade varit den första som gjort glädjeskutt över en sådan utnämning. Men hey, indisk fotboll kan ändå vara ganska kul för den gode Bob, eller vad sägs om de här spelarnamnen; Naduparampil Pappachen Pradeep, Subhasish Roy Chowdhury, Nanjangud Shivananju Manju och Arindam Bhattacharya. Tänk er Olof Lundh försöka säga de namnen...

/JH

Kejsaren är död, länge leve kejsaren!

Vi på DHOF kan såklart inte undgå att tacka Lagerbäck för allt som han har gjort för landslaget genom åren. Med undantag för runt EM 2004, har man haft ett relativt mediokert landslag till sitt förfogande där de flesta spelarna i truppen spelat klubbfotboll i Skandinavien, nöter bänk i någon större liga eller spelar sådär i någon lätt medioker land. Undantaget är vid EM 2004, då spelare som Isaksson, Edman, Mellberg, Henke, Zlatan med flera var i bra form och med lite tur hade man utan tvekan kunnat ta sig till semifinal i det mästerskapet. Nu är allting över, folket kommer se tillbaka på Lagerbäckepoken med stolthet och mestadels glada minnen om några år, men dagens landslag måste leva i nuet.

Vi passar även på att hälsa den självklara efterträdaren välkommen!


/JH

Don't take your Gunns to City

Darren Huckerby - Det enda som saknas? Bild: Roger Blackwell
Norwich City var en trevlig uppstickare under PL-säsongen 04/05, med spelare som McKenzie, Huckerby, Earnshaw, Bentley, Green och Ashton blandat med de två svenskarna Mattias Jonsson och Mathias Svensson. Man var då bara en poäng från att fixa kontraktet, men trots att man hade allt i egna händer i den sista omgången förlorade man mot Fulham med 6-0. Efter det har klubben haft det oerhört tungt, man förblev ett mittenlag i the Championship fram till den förra säsongen, då man ramlade ur serien och for till League One.

Den skotske managern Bryan Gunn fick dock vara kvar, men efter smått fantastiska 1-7 i premiären mot Colchester United fick han såklart sparken. Så, vem plockar man då in som ersättare efter en sådan mastodontförlust mot grannen? Hämtar tillbaka sin gamla tränare kanske? Anställer någon gammal spelare? Plockar in Ian Holloway som alla klubbar i kris gör? Nepp, man anställer såklart Colchesters tränare Paul Lambert! Henke Larssons gamla klubbkamrat från Celtictiden blev något så vanligt som en skotte i Norwich (dom har haft mängder med skottar genom åren Norwich, både som ledare och spelare).

Sedan han tog över har laget blott två förluster på tolv matcher, och en av de förlusterna var mot Sunderland i cupen, och i skrivande stund fyra raka segrar. De fjorton (!) spelarlånen man hade förra säsongen har byts ut mot återvändande legenden Paul McVeigh och flertalet egna produkter som Rudd, Francomb, Adeyemi och Daley. Det enda som saknas nu är att Huckerby gör comeback från Amerikatäventyret, även om han beslutat sig för att avsluta spelarkarriären, men vad mer kan man begära som Norwichfan nu när man är på väg tillbaka till the Championship, samtidigt som Old Farm-rivalen Ipswich är jumbo i sin division?!

Och vafan, när vi ändå är inne på tuben, för er som glömt bort den här klassikern. Den stinker klass.

/JH

J&J listar

Tummen upp åt en av de bästa värvningarna i Europeisk fotboll under året: Montpellier och Bosniens Emir Spahic. Bild: Bih-x.info

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. The Sun
En påhittad Silly Seasonartikel från en skräpsida från augusti i år råkas ompubliceras av misstag och hamnar på NewsNow. The Sun får syn på denna artikel, och tar i princip och kopierar av hela texten. Vad det stod i artikeln? Barcelona ville ha Eboue, eftersom man misslyckats med att köpa in Chygrynskiy, även han tydligen en högerback. Den fotbollsjournalisten som inte ens vet om att mittbacken Chygrynskiy spelar i Barcelona hör inte ens hemma på HäntExtra. *** ** *******, The Sun.

2. Ferguson
Sir Alex Ferguson har alltid kunnat kritisera, skälla på och håna domare utan några repressalier från FA, och man får väl anta att det var det som ledde fram till det senaste uttalet, som mycket riktigt slog i botten av Marianergraven. Efter absolut ultimat röta som fixade 2-2 mot Sunderland kunde inte Sir Alex motstå frestelsen att håna domare Alan Wiley. Wiley var tydligen både otränad och så skulle han ha lagt till mer extratid. Extratiden är mest lustig, men att kalla en domare för otränad är bara fel. Dessutom kom förstås uppgifter i efterhand om att Wiley varit gott och väl inom ramarna för hur en domare ska röra sig under en match. Efterspelet har blivit så att FA bett Ferguson förklara sig, och gamle PL-domaren Jeff Winter figurerade i tidningar och försvarade Wiley samt kritiserade Fergusons utspel, vars grundproblem ligger i att det undergräver domarens auktoritet och status ytterligare i ett land där det redan finns minimal respekt för domarna. På det hela taget: skämmes, Ferguson!

3. Landslagsuppehåll
Visst är det spännande möten kvar i de flesta av VM-kvalsgrupperna som avgörs i veckan, men det är något som saknas hos den helglediga fotbolls-TV-tittaren. Det där slötittandet som gör att TV:n står på hela helgerna byts ut mot mer intensivtittande under max några timmar. Det har sin charm det också, men det kändes som att det nyligen var en sådan helg. Det får inte bli för ofta, någon gång i halvåret kanske...

4. Darren Bent
Köptes för, vad var det, £500 miljoner av Tottenham? Fick aldrig förtroendet, och när han väl spelade såg det rent ut sagt bedrövligt ut. Flyttade i somras för hundra millar till Sunderland. Efter 8 ligamatcher har han gjort 7 mål, varav 2 av målen kom i en och samma match, resten är smakfullt utspridda över fem matcher. En Succévärvning, helt enkelt. Och ett bevis för att det spelar ingen roll vilka spelare Tottenham köper. De kommer fortfarande vara Tottenham.

5. Montpellier
Folk kan skrika hur mycket de vill om Hull och Hoffenheim, men det finns fler nykomlingar än dom som lyckats på senare tid, tänk då framförallt Montpellier. Laget ligger för närvarandet på en tredjeplats i Ligue 1, mycket tack vare att man är extremt starka på fasta situationer, att det balkanska mittbacksparet Spahic-Dzodic är ett av de bästa i Ligue 1 på flera år och att den forne ungdomslandslagstränaren René Girard har satt väldigt fin prägel på laget.

6. Cesc
Francesc Fabregas hade stooor uppvisning när Arsenal krossade Blackburn med 6-2 i helgen. Eller vad sägs om fyra assist och en vänstervolley i krysset från 18 meter? Och allt detta i Wengers jubileumsmatch, det har ju nu gått precis över 13 år sedan den franske mästertränaren först började forma Arsenal. Efter Fabregas volleymål sprang han ut till hörnflaggan, kysste klubbmärket och demonstrerade sin comittment rent allmänt. Ännu en i raden av fånerier från världsspelare, säger vissa. Jag säger att det är skillnad på att kyssa klubbmärket efter 0 dagar i sin nya klubb, och efter att ha spenderat 6 år, varav 5 som ordinarie, i klubben, förtjänat lagkaptensbindeln och totalt gjort 240 matcher för the Gunners, samtidigt som alla världens tidningar inte kan sluta skriva om att Fabregas när som helst kommer att skriva på för Barcelona.

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Dulee Johnson
Killen vet iallafall hur man sätter färg på mediaklicken, tänk om han bara vore lika bra på planen. Då hade han nästan varit Xaviklass!

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!

Den tokintressanta Grupp 2

Māris Verpakovskis - En medioker storsjärna i ett stjärnspelande, mediokert landslag. Bild: Weltfussball.de

Den närmsta veckan avgörs det vilka länder som får direktplats respektive kvalplats till nästa års VM, och visst är de flesta av grupperna öppna och intressanta, men det är en som sticker ut extra i mina ögon; grupp 2. Vi tar förutsättningarna, direkt från Wikipedia och som kunde varit i bättre upplösning, innan vi sätter igång med skrivandet...


Schweiz sitter på den mest intressanta gruppen av de fyra utmanande lagen, och då saknas ändå Behrami, Džemaili och Djourou på grund av skador. En skadefri trupp, och de besitter en väldigt låg snittålder, dock kryddat med rutin i bland annat N'Kufo (fem mål i kvalet), Grichting och Magnin. Jag har inte så mycket mer att säga om Schweiz, mer än att det om några år kan vara Tjeckienvarning-för-några-år-sedan-varning på dom. Spelare som Lichtsteiner, Derdiyok, Djourou, Inler, Behrami, Abdi och Džemaili är visserligen redan bra fotbollsspelare - men jag tror att flera av dom kommer spela kontinuerligt på hög CL-nivå inom ett par år.

Annat är det med Grekland, som man inte vet riktigt vad man har. Är Otto Rehhagel en ärkeidiot, eller är han bara tysk? I den nu avgörande VM-kvalstruppen är tio spelare från Panathinaikos med, och då är fyra av dom - Tzorvas som är reservkeeper i PAO, Seitaridis skadad och tillbaka först om några veckor och duon Tziolis och Mantzios är totalt i frysboxen i sin klubb - väldigt tveksamma uttagningar till en trupp i en så pass viktig kvalomgång. Nog för att det är spelare som inte är helt och hållet nykomlingar i landslaget, men det borde väl ändå finnas några andra spelare att tillgå som är i matchform iallafall? Tyskar bjuder då alltid på överraskningar av det väldigt överraskande slaget...

Lettland är ett land som vi på bloggen väldigt gärna höjer till skyarna då det verkligen är en fotbollsnation i uppgång. Nationalikonen Aleksandrs Starkovs är förbundskaptenen och gör ett helt fantastiskt jobb då truppen är väldigt anonym. Māris Verpakovskis kommer alla ihåg från EM 2004, men han spelar numera i det grekiska bottenlaget Ergotelis vilket gör honom till en av åtta utlandsproffs i truppen. Tre av de andra spelar i Azerbadjan, en i Sydafrika, en i Tjeckien, en i Schweiz och den sista i Queens Park Rangers i form av den gamla Österspelaren Kaspar Gorkss. Visserligen är många spelare i sina bästa fotbollsår, men att en sådan trupp ligger på samma antal poäng som Grekland är inget annat än Europeisk Bragdguldskandidatmaterial. Dessutom har landet nyligen fått fram Ventspils i Europa League, där dom presterat fantastiskt bra. Hatten av för Lettland!

Israel vet man inte riktigt var man har. Man har spetslirare i Benayoun, Colautti, Sahar, Cohen, Aouate och Ben-Haim, men hur långt räcker det? Hur hög klass håller egentligen den israeliska ligan? Förbundskaptenen Dror Kashtan är inne på sitt 20 tränaruppdrag (!), men matcherna mot Moldavien och Schweiz är utan tvekan det största han någonsin kommer att få uppleva.

Fyra ungefär jämnstarka nationer, fyra väldigt intressanta trupper, två platser, två matcher kvar. Jag vet iallafall vilken grupp jag kommer hålla ett extra öga på den kommande veckan...

/JH

Clásico del Fútbol Chileno

Det klassas som ett av hela Sydamerikas hetaste derbyn; mötena mellan Colo-Colo och Universidad de Chile. Det kan även vara ett av världens hetaste derbyn. Footballderbies.com rankar det som topp-10 bland alla fotbollsderbyn i hela världen, om det är rätt eller fel är jag fel man att svara på. För och främst kan vi säga att lagen möts i Clausuran, som är slutspelet efter Apeturan. Wiki ger en något krånglig men ändå förstålig förklaring.

Universidad de Chile är en rätt anonym klubb här i Sverige, men laget har vunnit den inhemska ligan vid 13 tillfällen, bland annat är man de regerande mästarna i Apeturan. Det har alltid varit medelklassens lag, och är därmed inte lika populära som ex. Colo-Colo. Man vann Apeturan tidigare i våras, men ligger nu först på en sjätteplats, sju poäng från förstaplatsen, och man tappade bland annat Pardo, Hernandez och Cuevas under sommaren. Man är annars inte direkt kända som ett köpelag, utan brukar ha en mer harmonisk trupp utan direkta spetsar och dalar.

Trolig startelva mot Colo-Colo är:

Gomez - Villabolos
Estrada - Seymour - Coronada - Pinto
Calderon - Contreras - Arias - Rivera
Caputto

Colo-Colo är, utan större tvekan, Chiles mest framgångsrika fotbollsklubb med hela 28 inhemska ligatitlar. Klubben är namngiven efter en gammal indiankrigare med samma namn, och hans ansikte syns även på klubbens klubbmärke. Dom har fans från samtliga samhällsgrupper och är landets mest populära klubb. Årets säsongen har dock varit en rejäl besvikelse, då man ligger på en tionde plats efter tolv spelade omgångar, tio poäng från förstaplatsen. Lagets största supportergrupp kallar sig Garra Blanca, dom är riktigt galna vilket är både positivt och negativt. Såhär såg det ut när laget lirade final i Copa Sudamericana, men tyvärr går det även lite väl hett till ibland. Laget spelar i vanliga fall på Estadio Monumental David Arellano, uppkallad efter spelaren med samma namn som avled i en ålder av 24 efter att ha blivit dödligt skadad vid en match i spanska Valladolid år 1927.

Värt att notera kan även vara att laget gått obesegrade genom ett helt ligaspel vid två tillfällen i historien; 1937 och 1941. Den senaste titeln tog man förra året.

http://www.youtube.com/watch?v=ZIQDbDtmhJI&feature=related

Klubben har på senare år gjort sig av med mängder av nyckelspelare, här är bara ett axplock av alla; Lucas Barrios (Dortmund), Gonzalo Jara (West Brom), Nelson Cabrera (Cluj), Arturo Vidal (Leverkusen), Jesús Dátolo (Boca), Juan Lorca (Vitesse), Jorge Valdivia (Palmeiras), Humberto Suazo (Monterrey) Matías Fernández (Villarreal) och Claudio Bravo (Real Sociedad). Inga dåliga namn, samtliga är landslagsmän förutom argentinaren Lucas Barrios, som dock hade ett helt fantastiskt målsnitt när han var i klubben: 49 mål på 53 matcher. Även legenden Iván Zamorano valde att avsluta karriären här för några år sedan trots att han från början var en produkt av Cobresals ungdomsproduktion.

Dagens Colo-Colo saknar de där verkliga spetslirarna, det är framförallt i defensiven man har de namnkunnigaste spelarna, men Ezequiel Miralles, inköpt för att ersätta flyktade landsmannen Barrios, gjorde tre mål i den senaste matchen och har visat upp en god form under sin korta tid i klubben. Även Cristian Bogado från Paraguay och Esteban Paredes är inhämtade för att försöka fylla luckan efter Barrios, men hitills är det bara Paredes som fått en klar plats i startelvan. Talanger finns det gott om; den från Cobreloas nyligen värvade Charles Aránguiz gjorde debut i högstaligan som 15-åring och var ordinarie sen dess, Rafael Caroca har gjort A-landslagsdebut trots att han inte är ordinarie i Colo-Colo och Ariel Salinas är en spelare som väntar på sitt ordentliga genombrott.

Lagets tränare är argentinaren Hugo Tocalli som nyligen anlände efter 20 framgångsrika år som tränare i hemlandet. Elvan i derbyt bli den här:

Miralles - Paredes
Cortes
Millar
Melendez - Salcedo
Cereceda - Rey - Toro - Magalhaes
Muñoz

Saknas gör bland annat lagkaptenen Sanhuenza och vice-kaptenen Luis Mena. Cereceda utgick tidigt i den senaste matchen, det är oklart i skrivande stund om han kan spela i derbyt.

Åtta senaste derbymatcherna

Universidad de Chile - Colo-Colo 1-3
Colo-Colo - Universidad de Chile 2-0
Universidad de Chile - Colo-Colo 1-0
Universidad de Chile - Colo-Colo 0-1
Colo-Colo - Universidad de Chile 2-0
Colo-Colo - Universidad de Chile 0-0
Universidad de Chile - Colo-Colo 4-2
Colo-Colo - Universidad de Chile 0-1

Sammanlagt

Matcher: 157
Universidad de Chile-vinster: 48
Oavgjorda: 47
Colo-Colo-vinster: 62

Nu hinner jag inte med mer, tyvärr. Tyckte dock det var bättre att pubba denna som låg liggande än att slänga den!

/JH

J&J listar

Finska kultmål är tyvärr en bristvara i dagens fotboll.

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även Du är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. Hertha Berlin
1-5 mot Hoffenheim i helgen. Från guldstrid förra året till jumboplats i år med blott tre inspelade poäng. Nu har tränaren Favre fått gå, men det hjälpte föga mot Sporting Lissabon, där det blev 0-1 förlust trots en usel Sportinginsats. Betyde verkligen Simunic så mycket för defensiven? Betyde verkligen Voronin och Pantelic så mycket för offensiven? Tänk om Hertha byts ut mot Union nästa säsong...

2. GAIS
Ett simpelt misstag kan tyckas, men att man fortsatte att spela med honom efter att man fått veta att han saknade speltillstånd är faktiskt riktigt svagt. Poängavdrag den här säsongen skulle bara förstöra och skapa rubriker, men varför inte låta dom starta på några minuspoäng nästa säsong istället?

3. FM10
Oh yeah. FM10 är på väg. Längtan är stor. Den är till och med rätt enorm efter att vi slitit ut 09 med hörnbuggar och patcher och ultimata taktiker och allt som ryms inom ett spelår. Det är ändå enerverande lång tid kvar, knappt två veckor. Hur kul är det egentligen att dra igång 09 i två veckor till? Men hav förtröstan, Miles Jacobsons blogg om nya FM gör så att det vattnas i munnen, och alla uppdateringar låter helt fantastiska. Vi kan hålla ut.

Och nej, FM är inte i närheten av verklighetens fotboll. Men det är ett förbannat bra substitut.

4. Flavio
Succébrasse - har vi hört den förut? Flavio har hur som helst varit en fantastisk värvning för AIK. Samspelet med sydamerika-kollegan Obolo har fungerat fläckfritt, då Flavios rörlighet är enorm, och hans teknik ligger på samma nivå som Ivans. Nu senast sköt han väl guldet till AIK med två mål mot Djurgården - ett signerat en måltjuv och ett signerat en klass-spelare. Näste export till utlandet. Speciellt om AIKs astronomiska skulder inte ordnar upp sig snart.

5. FK Ventspils
Den italienska tränaren Nunzio Zavettieri (jo, han heter så) har verkligen satt prägel på de lettländska mästarna från 2008 sedan han tog över laget för snart två månader sedan. Oavgjort mot Hertha Berlin i Europa League följdes upp av ytterligare en oavgjord match, den här gången mot Heerenveen i samma turnering. Det fantastiska är att Ventspils inte ens är Lettlands bästa lag längre, utan förlorade ligatiteln det här året på inhemska möten med Liepājas Metalurgs. Är Lettland på väg att bli en stor fotbollsnation?

6. Hannu Thininens mål
Alltså, har ni sett Hannu Tihinen förut? Ens bara på bild kan man se att han nog passat bättre som Sakku Koivus personliga livvakt på en hockeyrink. Han ser inte jätte-elak ut, men själva kroppsbyggden. Sen ser man honom spela fotboll och man inser att man har rätt. Sen ser man honom för sitt Zürich mot AC Milan på San Siro hoppa upp på en hörna och klacka in 1-0 för schweizarna, och man fattar ingenting. Jag själv satt på O'Learys i Örebro och kunde inte låta bli att börja skratta rakt ut när jag såg målet. Helt och hållet fantastiskt. Och att det tog Milan ett steg närmare att sparka Leonardo gjorde inte saken sämre.

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Genoa
Sedan vi hyped them senseless så har Genoa presterat sådär. J&J jinxar?

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!