Ligue 1, omgång 3 – Patrick Vieiras stora problem

Omgångens elva

Kamano (Bordeaux) – Mbappé (PSG) – Pépé (Lille)

Haddadi (Dijon) – Gnahoré (Am) – Loiodice (Dijon) – Keita (do)
”Kolo” (ASSE) – Todibo (Toulouse) – Da Silva (Rennes)
Maignan (Lille)

Supersub: Konaté (Amiens)

Mycket fokus på Dijon efter deras 4-0. Loiodice är 17 år och inte bara håller, utan bidrar i centrallinjen i ett lag som har 9 av 9. Jules Keita gör sin första seniorsäsong och har alla blixtegenskaper som önskas hos dröminhoppare. Även isländske målvakten Runarsson har bytt Superligaen till Ligue 1 utan att kvalitetsskillnaden märks av, och Valentin Rosier är Ligue 1-bra som högerback, även om de står över i elvan den här omgången.

Nice – Dijon 0-4

Patrick Vieira blev inte bara ny huvudtränare för OGC Nice i sommar, utan uppgraderades omedelbart till klubbens stjärna. Han själv tog upp en mängd tränarförebilder i intervjuer, var det inte Mourinho och Wenger så var det Sarri, Guardiola, eller Zidane. Han kom med bra CV från NY City, med 4-3-3 (som kan bli 3-4-3) och ”ett offensivt tänk”. Klubbens ordförande sa att de behövde 20 minuters intervju innan de hade tagit beslut om Vieira.

Och ungefär samtidigt som en av lagets tidigare lagkaptener dunkade in en ”Nice är nu en av de fem stora klubbarna i Frankrike”-krönika så inledde Vieira med tre förluster mot tänkta bottenlag. Inkluderat försäsong, men exkluderat en match mot lågdivisionslag från Schweiz, så har de ännu inte vunnit och har gjort tre mål på sju matcher (varav ett straffmål och ett efter komiskt försvarsjobb från ett belgiskt lag).

Kritiken har sett ut som den brukar se ut när ett lag inte går bra. ”Inte tillräckligt aggressiva”, ”köp fler spelare”, ”dålig effektivitet”, ”spelidén är för komplex”. Till och med Vieira sa att det nu var katastrof och att de inte har tillräckligt många spelare som kan bära laget.

Vad är det då som har hänt? 

Det här är en klubb som höjdes fem-tio placering av Claude Puel, trots brist på resurser, och som samtidigt byggde en ny arena (som klubben verkar frodas av, snarare än tynga ner organisationen och ekonomin). Lucien Favre ersatte Puel och förfinade allt en nivå till. Vieira ska få tid på sig att göra sitt, men det gnags redan hårt i supporterleden (även om de flesta inser att han ska få mer tid på sig). 

Den stora kritiken har dock hamnat på ledningen. Planeringen fanns inte eller höll inte när det kom till truppen.

Seri (Fulham), Le Marchand (do), och Pléa (Gladbach) har lämnat. Souquet är en rätt bra högerback, men kräver fyra gånger så hög lön för att stanna. Nyförvärven har varit en duglig 26-årig mittback, en 22-årig högerback från belgiska ligan (som har missat ett par matcher), en 19-årig anfallare, och prestigeköpet i 22-årige mittfältaren Danilo, vars egentliga kapacitet är diskuterad. Han är ingen Seri, som automatiskt löser situationer och är ett enkelt passningsalternativ för alla. 

Bortsett från två mittbackar (34 och 26 år) och en anfallsreserv (28 år) så var den äldsta spelaren i senaste matchtruppen 25 år, och åtta spelare var under 21 år. 

Precis som förra säsongen går de in i säsongen utan en vettig vänsterback, brist på anfallare, stjärnor som inte har blivit ersatta, stjärnor som kommer in sent (Balotelli i år, Seri i fjol), och stjärnor som har varit dåliga och felplacerade (Cyprien i år). Rykten kring nyförvärv följer ingen logik. Kevin Trapp till målet, när det finns två etablerade målvakter? Marchisio till mittfältet, när Vieira måste prioritera Cyprien och Danilo? Ben Arfa till offensiven, när Saint-Maximin och Balotelli redan kräver (spelmässigt) ego-utrymme? Balotelli som stjärna, han som gick från ”vi måste sälja han”-citat från Vieira till att Balotelli ett par veckor senare sa att Vieira var ”80 procent av anledningen till att jag stannar kvar”?

När Balotelli annars kommer tillbaka så kan Nice äntligen få starta med en anfallare. I övrigt hoppas fansen att Vieira testar den andre målvakten (Benítez ska hålla, medan Cardinales fyra insläppta mot Dijon inte bara var koncentrationsmisstag utan underkänt på alla målvaktsdelar). Kanske att någon mer ytterback kommer tillbaka, och att det blir något mer nyförvärv. 

Så Vieira har blivit begränsad i spelarval. Både Puel och Favre har haft liknande problem och upplevt liknande svåra resultat, men de har ändå fått ihop det till slut. Just nu är det väl diskussionerna där med "saker måste få ta tid när det byggs något nytt och svårt" på ena sidan, och "Vieira måste göra saker enklare" på andra sidan.

Lyon – Strasbourg 2-0

PSG – Angers 3-1

PSG sliter med hur de ska positionera sig. Tuchel testade 3-4-1-2 mot Angers, men det gick inte alls och gav en usel debut för Thilo Kehrer (köpt för 400 miljoner kronor). Orsakad straff och utbytt i halvtid, där PSG gick tillbaka till fyrbackslinje.

Tuchel vill dock kunna spela med en trebackslinje, och vill även ha en ny vänsterback och en defensiv mittfältare. Det kan dock bli en ny mittback (Jerome Boateng?) och att någon av Kehrer och Marquinhos flyttas upp till mittfältet.

Amiens – Reims 4-1

Montpellier – ASSE 0-0

Här hände verkligen ingenting.

Det enda som hände var efteråt. Midi Libre skriver att Montpelliers anfallare Andy Delort satt i en bil där föraren var påverkad, inte hade körkort, och körde vårdslöst. Till slut stannades de av polisen, där Delort bland annat ska ha sagt ”Jag bryr mig för fan inte, jag tjänar €150 000 i månaden”. Delort själv kunde inte köra eftersom hans eget körkort är temporärt upphävt efter en situation i våras där han blev tagen med alkohol i blodet efter att ha kört mot rött ljus. Och något liknande hände även 2015.

Nantes – Caen 1-1

Toulouse – Nîmes 1-0

Toulouse sålde egna produkten och mittbacken Issa Diop för 250 miljoner kronor i somras och har letat ersättare över halva jordklotet. Under mittbacksbristen tvingades de starta med 18-åringen Jean-Clair Todibo från reservlaget. Sett till hur han har sett ut såhär långt så är väl frågan om ens något nyförvärv kommer att ta hans plats.

Även plus för ett par andra insatser, exempelvis 20-åringen Ibrahim Sangaré (vann alla bollar som fanns och levererade runt dem fint) och Man City-lånet Manu Garcia (Toulouse-fansen ville se Jimmy Durmaz där innan matchen, men Garcia höjde sig som tia).

Lille – Guingamp 3-0

Ett trist besked i samband med matchen: Guingamps Razza Camara tvingas lämna klubben. Han slet sönder knäet i december, alla undersökningar och prognoser har varit negativa, och frågan är om han kan spela fotboll igen. En av ligans absolut snabbaste spelare, och ganska nyttig för Guingamp under de 15 matcherna som han hann med.

Bordeaux – Monaco 2-1

Olympique de Marseille – Rennes 2-2

Tränaren Sabri Lamouchi har ropat efter anfallare. I vintras fick han dyre Diafra Sakho. I sommar fick han dyre Jordan Siebatcheu. Tillsammans har de kostat ett par hundra miljoner kronor. Ingen av dem startade mot OM.

Istället slängde han in massa backar och centrala mittfältare i startelvan, och yttern Ismaila Sarr som ensam attackkraft. Med god effekt. Sarr skulle springa (jättejättejätte)snabbt på allt som kunde rinna bakom en backlinje och tack vare det skapades Rennes' två mål.

På andra planhalvan undrar man hur många fler dyra nyförvärv (efter Kevin Strootman) so, Rudi Garcia måste ha innan Marseille är CL-platsstabila?

@jonas_hansson

Nio förändringar i Frankrike år 2018

1. Bilderna
Källa: L'Express

Det tog nästan 18 månader från att det klubbades igenom till att det blev helt officiellt, men tidigare den här månaden kom ett positivt besked för de franska toppklubbarna. En tredjedel av spelarlöner går nu att definiera som bildrättigheter (så länge klubbarna kan motivera varje specifikt fall), vilket de inte behöver betala arbetsgivaravgifter för.

Det här kommer göra en signifikativ skillnad för exempelvis PSG och deras lön till Neymar. Det kommer kunna sparas ett antal miljoner euro per år för samma nettolön som tidigare.

Skatter och andra avgifter är alltid ett stort samtalsämne inom fransk fotboll, då det är den topp-5-ligan som har överlägset högst skattetryck. Här var det fotbollen som fick ”en vinst” (eller samhället ”en förlust”, beroende på hur man ser på det).

2. Förändring i tabellräkning
So Foot

Om lag tidigare var på samma poäng så var målskillnad det som separerade lagen. Det är nu ändrat till inbördes möten.

Ny ordning: antal poäng → inbördes möten → målskillnad → flest mål i inbördes möten → flest bortamål i inbördes möten → flest mål → flest mål på bortaplan → flest mål i en ligamatch → disciplin

3. Nytt TV-avtal från 2020
RMC

Tidigare i år blev det klart med det nya TV-avtalet, som gäller från 2020. Canal+ har varit inblandade i fransk fotboll sedan 1984, men kan nu tappa allt om de inte hittar en lösning där de åtminstone kan visa några matcher. Spanska Mediapro blev vinnaren, tillsammans med de franska klubbarna.

Det nya avtalet är 60% högre än det förra. Ungefär €1150m per år, jämfört med €726,5m per år som avtalet 2016-2020 gällde. De franska TV-rättighetspriserna har typ legat stilla ända sedan 2005, så det här blev en succé för Frankrike (Neymar-effekten?).

Det kommer bli ett par skillnader från och med 2020. Tidigare i år gjordes en test med avsparkstid 13.00 en söndag, framför allt för att testa den asiatiska marknaden. 1,8 miljoner från Kina kollade på OGC Nice mot Paris SG, och det är nu spikat som en ny avsparkstid från och med 2020.

Ligue 1 brukar ha de flesta av sina matcher på lördagskvällar, men standardtiden kommer att bli söndagar 15.00. Ligue 2 flyttar också från fredagar 20.00 till lördagar 19.00.

4. Bråk med pirater
LFP

Det finns många lager i att ett gäng från Saudiarabien har stulit från ett gigantiskt medieföretag från Qatar. BeoutQ piratar BeinSports sändningar, och det ser ut att vara den största illegala TV-rättighetskopieringen som har förekommit. Den är på så pass stor skala att franska ligaförbundet till och med har gått ut för att visa tydlig ståndpunkt mot. Det här kommer fortsatt att vara en grej framöver.

5. Regelförändringar
L'Équipe

VAR har implementerats, och det har skaffats ett nytt system för mållinjeteknologi. De hade tidigare GoalControl, men där upptäcktes brister, och istället har de gått över till Hawk-Eye.

I enstaka matcher (ligacupfinalen och kvalmatcherna mellan divisionerna) är det nu tillåtet med ett fjärde byte. Dessutom har det blivit högre böter för klubbar som har en dåligt klippt gräsmatta. Åter en punkt som delvis kan kopplas samman till Neymar, som gnällde på det ett par gånger under säsongen och det då blev ett samtalsämne.

Det har också funderats på att ändra transferfönstrets tidpunkt så att det är mer i linje med exempelvis England, så att det stängs runt den första omgången. Där är dock inget klart, de väntar in andra stora ligors beslut för att ligorna ska vara i harmoni, och franska klubbar får den här sommaren värva tills slutet på augusti.

6. DNCG
L'Équipe

Financial Fair Plays moder, franska DNCG, fick förra hösten en ny ordförande. Först tidigare det här året gick han ut i en lång intervju och pratade om vad som lär hända nu. En av hans punkter var att DNCG vill skaffa bättre koll/kontroll över agenter.

Den stora punkten gäller dock hur hård bestraffning klubbar ska få om de inte sköter ekonomin. DNCG har blivit hårt kritiserade för att de är för extrema, och flera klubbar har slängts långt ner i divisionerna av orimliga skäl. Det verkar som att de ska se över det, men inga garantier på att det ska lättas på trycket.

7. Stå och sitta
LFP

Fyra klubbar har velat testa på så kallad ”safe standing”. Ligue 1 och Ligue 2 har det på försök hos Saint-Étienne, Amiens, RC Lens, och Sochaux.

8. En ny utländsk ägare
Les Echos

Det tog några år efter Monaco och PSG, men nu ägs sju av landets största klubbar helt eller delvis av utländska ägare. PSG (Qatar), AS Monaco (Ryssland), Lyon (Kina, dock endast 20%), OGC Nice (Kina/USA), Olympique de Marseille (USA), Lille OSC (Luxemburg), och sedan en tid tillbaka även Bordeaux (USA).

Och det är ganska väntat. Klubbarna har generellt välskött ekonomi, om ett par år börjar nya TV-avtalet, talangerna finns redan på plats, och det är billigt att köpa klubbarna. Att köpa Monaco var väl bland det ekonomiskt bästa som har hänt Rybolovlev.

9. Bokstavligt talat Talangligan
LFP

Två småsaker har ändrats av förbundet. Dels har ligan fått en ny slogan, och de valde enkelt nog ”La Ligue des Talents”.

Dels har de fått en ny signaturmelodi: 

A quelques jours de la reprise de la saison 2018-2019, La LFP lance sa nouvelle signature "La Ligue des Talents" pour la @Ligue1Conforama qui traduit sa force, son nouveau statut et son ambition ! #LaLigueDesTalents

Communiqué de Presse → https://t.co/LEBK9Uad9P pic.twitter.com/Uqw9bQssNu

— Ligue de Football Professionnel (@LFPfr) 31 juli 2018

@jonas_hansson

Kombouaré förlänger med Guingamp till 2020

Kombouaré (t.v.) och Desplat (t.h.). 

Guingamp förlorade med 3-1 hemma mot PSG, president Bertrand Desplat spenderade helgen med att såga isär VAR (då Guingamps 2-0 blev bortdömt), och ett par dagar senare fixade han ett nytt kontrakt med tränaren Antoine Kombouaré, trots att säsongen har inletts med två förluster.

Ligue 1:s mest välskötta klubb vill att förlängningen ska vara ännu ett steg framåt i deras planering, en planering som de än så länge håller. De är inne på sin sjätte raka säsong i högstadivisionen (klubbrekord). De tre första åren var målet att stanna kvar. Efter det lämnade fina tränaren Jocelyn Gourvennec för Bordeaux. De efterföljande åren skulle det mittenplaceras och de är väl inne i sista året för det.

Kombouaré blev vald för uppdraget år 2016. Han höll på att ta PSG till ligaguld fyra-fem år tidigare, fick sparken då han inte var tillräckligt stor profil, och hans enda uppdrag i Frankrike efter det hade varit ett urfattigt, ägarkonstigt, och spelarbedrövligt RC Lens.

Det har gått rätt bra i Guingamp. 50 poäng och övre halvan första säsongen, 47 poäng och fyra poäng ifrån övre halvan andra säsongen efter konstig avslutning (oavgjort mot Marseille och PSG, vinst mot Monaco, men förluster mot Dijon och Toulouse).

Riktigt bra för en klubb från en ort med 7000 invånare (typ som ett Tidaholm), oftast gröna siffror i ekonomin, inte långt ifrån självgående utan spelarförsäljningar, hård konkurrens med många Ligue 1- och Ligue 2-klubbar i närheten, och ligans 18:e största budget.

2018 har också varit ett spännande år för dem. De spenderade €7m ur egen klubbkassa på en ny träningsanläggning, och ytterligare drygt €2m på att fixa till arenan. Detta tre år efter att de la €5m på akademin.

De har i sommar också skrivit nya kontrakt med de flesta av lagets stora talanger: Eboa Eboa som säkert snittar 90% i duellvinster som mittback, vänsterbacken Rebocho som hade varit i ett klart bättre lag om han vore lite snabbare, och egna mittfältsprodukten Blas. Till detta finns Marcus Thuram (näst bäst på plan, efter Mbappé, mot PSG) som de tog för nästan ingenting och från bänken i Sochaux, och Marcus Coco där det fortfarande är diskussioner om han är bland ligans mest lovande yttrar eller om han är lite för begränsad. 

Samtliga fem är i alla fall bra nog att starta för ett mittenlag i Ligue 1.

De två stora negativa sakerna har varit Jimmy Briand och Clément Grenier. Lagkapten Briand fick tillåtelse att bryta kontraktet (trots att han var viktig) för att skriva på för en MLS-klubb. Han kom dock inte överens med klubben, utan skrev istället på för Bordeaux vilket gav hård kritik från Guingamp och fornelagkamraten Benezet svarade med att använda en Briand-tröja för att hålla igång grillen.

Grenier blev deras nyckel i våras, men han gjorde en mer förståelig flytt. Han skrev på i vintras efter flera svåra år, kom igång, och gjorde fem mål och fyra assist på de sista tio matcherna (från centralt mittfält). Han började själv att prata om franska landslaget igen, och tog upp det som alla tar upp när de spelar i Guingamp: lugnet att vara där. Förtroendet man känner från alla i föreningen. Det blev dock en flytt till Rennes för att ge sin karriär en sista stor möjlighet.

Ersättarna blev Nolan Roux (ibland inte bra nog, men ändå 15 mål i Ligue 1 för Metz förra säsongen) och Ronny Rodelin. Rodelin har gått från en talang till en meme till allt. Otvivelaktigt bra egenskaper då han är stor som ett hus och försöker sig på svåra saker, men inte alltid lyckas ofta nog. 

Samtidigt som de tappat två nyckelspelare, och förlängt med stortalanger och tränare, så är fortfarande den viktigaste pjäsen Desplat som president. Ingen annan fransk klubb av liknande storlek har nog en lika kunnig president, men visst, det märks att han har haft en framgångsrik karriär inom marknadsföringsbranschen och vet hur han ska berätta historier för att få klubben att verka ännu finare och ännu bättre.

Det är ingen slump att han ofta påpekar att ungefär 150 lokala företag äger klubben (plus att ytterligare 15 000 supportrar har köpt aktier), och därifrån sätter det i relation till större klubbar med utländska ägare. Han vet vilka saker som fotbollssupportrar gillar, men samtidigt har han lyckats behålla eller återskapa många fotbollsromantiska delar och ändå fått resultat.

Han har också skapat en tradition av att när en spelare värvas in, så ska spelaren sitta i timlångt möte där de går igenom klubbens historia och värderingar. Spelarna får även med sig ett häfte därifrån, med bland annat olika fraser som även står inskrivna på olika ställen runt klubbens anläggningar.

Till detta har han också skapat ett bra band till supportrarna. Han beställde till och med en studie där de skulle få fram vad Guingamp (klubben, orten, supportrarna) egentligen är för något och vad som skiljer dem från andra. Supportrarna själva gillar också att kalla sig för bönder, och det anspelar klubben också på ibland (med kärlek). 

Och supportrarna får ofta bra fördelar. När Guingamp spelade i Europa League kostade de dyraste biljetterna 250 kronor, och det är standard med billiga biljetter. En av hans senaste projekt var att låta en supporter (och designer) fixa den här säsongens tröjor, vilket blev följande:



Guingamp och Desplat har både varit duktiga på att berätta om alla delar i klubben, både de avgörande och anekdotiska, men framför allt har de varit duktiga på att både berätta och få resultat per spenderad euro. Det är lite för många klubbar som bara kan det förstnämnda. Desplat och Guingamp kan narrativ, ekonomi, utveckling, faciliteter, mänskligt välmående, supporterhantering, och sportslig verksamhet.

@jonas_hansson

Källor: Ouest France, Guingamp, Libération, Independent, AP

Ligue 1, omgång 2

Omgångens elva

Bouanga (Nîmes) - Mbappé (PSG) - Sarr (Rennes)

Konan (Reims) - Sangaré (Toulouse) - Abeid (Dijon) - Rosier (do)

Bensebaini (Rennes) - Baysse (Caen) - Soumaoro (Lille)

Mendy (Reims)

Supersub: Thuram (Guingamp)

Stark helg för de som dominerar med snabbhet i "de inre korridorerna", där fler än Bouanga, Sarr, och Thuram skulle kunna nämnas. Mendy, tvåmetersmålvakt med dasslock ditsatta med silvertejp på armarna, var närmast vad man kan kalla för en genombrottsmatch, men var inte dominant utan snarare stabil och trygg. Reims la mycket pengar på Konan och Nîmes la mycket på Bouanga, så viktigt att bägge är starka redan i de första matcherna.

Fem övriga spaningar

Sommarflyttsdomino för de där franska landslagsbollsmittfältarna som inte blev som man trodde att de skulle bli: 

Grenier, från Guingamp till Rennes
Gourcuff, från Rennes till Dijon
Marvin Martin, från Dijon till Reims

***

Hur man skapar en karriär på drygt ett år, version Senou Coulibaly (mittback, Dijon).

Som 21-åring: franska sjundedivisionen. Som 22-åring: franska fjärdedivisionen. Som 23-åring: startspelare för Dijon i Ligue 1, och avgjorde med 2-1-mål mot Montpellier i första omgången, i minut 91.

Dijon var länge överlägsna när det kom till att scouta de lägre divisionerna i Frankrike, men de har prioriterat annorlunda de senaste åren. Kul att de ändå får några enstaka bra exempel.

***

Gus Poyet, tränare för Bordeaux, är avstängd i en vecka för att ha verbalt attackerat klubbens ägare och ledning på en presskonferens. Klubben sålde anfallaren Laborde (ingen stjärna – tänk ungefär Lucas Vazquez i Real Madrid) utan att ha ersättare på plats. Poyet har bråkat med ledningen tidigare på grund av transferaktiviteten (eller snarare bristen på den - tvåvägsmittfältaren Sankharé startade som ensam anfallare en match, en ren protest av Poyet), men Poyet lär inte ta sig tillbaka nu. Thierry Henry kan ta över.

Bordeaux lär dock värva något till offensiven. Det pratas om Pedro (Fluminense) för ett nytt klubbrekord i transfersumma. Bordeaux har snittat ungefär en brassevärvning per år sedan Charles Camporro letade där i början på 90-talet, och nu finns Malcom-pengar att använda.

***

Lagen med full pott efter tre omgångar: PSG, Nîmes, Dijon, och Reims.

***

Svenskarnas status:

Karl-Johan Johnsson: inte ovärderlig, men bra förstemålvakt i Guingamp.

Jakob Johansson: lär vara tillbaka senast i september, om det inte blir bakslag. Slåss om en av två centrala mittfältsplatser i en 4-2-3-1. André petar han nog inte, men Léa Silikis plats kan han ta. Bör få mycket speltid.

Jimmy Durmaz: allroundspelaren Somalia är såld, Mubele kanske lämnar, Durmaz blev förste inhoppare senast. Kanske stannar kvar och blir nyttig?

Ola Toivonen: osäkert. Lokaltidning skrev att han lär lämna. Han var inte uttagen i helgens match på grund fysiska skäl, men känns oavsett det längre ifrån spel än Durmaz. Samtidigt är han en möjlig nummer tio-spelare för Toulouse, då de mest har anfallare, yttrar, och defensiva mittfältare.

Alexander Kacaniklic: L'Équipe skriver att han är en av flera spelare som Nantes vill göra sig av med. Deras trupp har blivit stor, delvis på grund av att flera unga spelare slagit sig fram (17-åringen Dabo startade som ytter i premiären).

Emil Krafth: Amiens släppte Issa Cissokho och behövde en andra högerback. Krafth konkurrerar rakt av med Oualid El Hajjam, som spelade strax över majoriteten av tiden förra säsongen. Är Krafth bra så kommer han få många matcher, men är inte heller alls någon given startspelare när säsongen börjar. Jämt just nu?

Guingamp – Paris SG 1-3

Det här var en fotbollsmatch i 45 minuter. Guingamp gjorde 1-0, Marcus Thuram spelade sin livs fotboll, och PSG hade tur när Guingamp fick 2-0 bortdömt. PSG spelade åter med många unga egna från start (Dagba, Nkunku, Bernede, Weah), innan de bytte in Mbappé som gick på vatten.

Efter det var det frågan hur stor segern skulle bli.

AS Monaco – Lille OSC 0-0

Död, skatter, och AS Monaco inleder en säsong tveksamt. PSG:s egna produkter i det egna laget gjorde inte vad de skulle göra mot Guingamp, men PSG:s egna produkter i andra lag gjorde sitt. Mike Maignan (ex-PSG) räddade straff mot Monaco. Han är uppe i Diego Alves-siffror: fem av nio straffar i Ligue 1 har räddats, och ytterligare en straff missade målet.

Annars får man också kolla på vad Lille gör. I Marseille lämnade Bielsa ett starkt arv efter sig, i Lille lämnade han flera dyra floppvärvningar och nära på en katastrof. Sportchef Luis Campos har fått styra upp och har börjat att göra sitt eget, på samma sätt som han gjorde i AS Monaco (den äldsta spelaren i Lille-matchtruppen i premiären var Soumaoro, 26 år).

Zeki Celik (21 år, högerback) värvades från turkiska andradivisionen och ser ju riktigt fin ut. Campos tog några av de största talangerna från Valencia (Ferhat Cogalan) och portugisiska Sporting (Rafael Leão), eller mer okända talanger i serbiska mindre klubbar (Arton Zekaj). Han vet vilka portugiser som han kan göra bra: Xeka, José Fonte, Edgar Ie. När Yves Bissouma (Brighton) lämnar så finns redo Soumaré redo för inskolning. När Hamza Mendyl (Schalke) lämnar så finns Ballo-Touré redo för inskolning. När Ibrahim Amadou (Sevilla) lämnar så finns Soumaoro redo för dominans. Sydafrikanske anfallaren Mothiba sliter upp alla ytor för de tre snabba+tekniska som finns bakom honom.

Till detta får tränaren Christophe Galtier både de rutinerade fransmännen som han älskar (Jérémy Pied, Loïc Rémy) ihop med några av de franska speedkulorna som han älskar (Jonathan Bamba, Jonathan Ikoné). Hans framgångar i Saint-Étienne var primärt med unga Aubameyang-spelare och 29-åringar med 250 Ligue 1-matcher. Nu ska det vara i symbios med utländsk och inhemsk talangscouting.

Reims – Lyon 1-0

Nykomlingarna Reims (som slutade 15 poäng före tvåan i Ligue 2) har inlett säsongen med två raka 1-0-segrar. I Lyon behövs det permanenta hörselskydd för alla skrik efter mittbacksvärvningar som inte heter Jérémy Morel, Bakary Koné, Milan Bisevac, Nicolas Nkoulou, Lindsay Rose, Mapou Yanga-Mbiwa... (Vad håller Lyon på med?!)

Det blev ju inte bättre av att Reims' 1-0 hade kunnat undvikas med lite dugligt och konsekvent mittbacksmarkerande.

Marcelo funkar där, Jason Denayer kommer in som troligt fungerande alternativ från Man City, men de jobbar på att fixa det bästa som vill till Lyon. Det blev inte Yerry Mina, men kanske Ruben Dias (Benfica) för nästan 500 miljoner kronor.

Caen – OGC Nice 1-1

Mittbacken Paul Baysse med maxat oflyt. Först ett tveksamt bortdömt 1-0, sedan nästan 1-0 men hela bollen var inte över linjen. OGC Nice har varken ersatt Seri, Pléa, eller Balotelli, och nye tränaren Patrick Vieira räddades av att en ung kamerunier (Ignatius Ganogo) kvitterades sent.

Det är inte lätt för Vieira. Vissa positioner är det uppenbart att spelarna inte är bra nog (än?), och förutom Dante och ett par till så innehåller truppen uteslutande spelare som ska/kan bli riktigt bra, men som inte är det nu.

Strasbourg – ASSE 1-1

Subotic tidigt utvisad för ASSE och då ska Strasbourg vinna detta, men ASSE bytte också in en ung anfallare med afrikanska rötter (Makhtar Gueye) och han behövde bara fyra minuter i sin seniordebut för att kvittera.

Rennes – Angers 1-0

Dijon – Nantes 2-0

Nîmes – Olympique de Marseille 3-1

En match som mest blev fasta situationer, kontringar, och kontringar på fasta situationer. Flopp för OM, som har fått kritik för låg transferaktivitet. Ska dock åtminstone ta in Nemanja Radonjic, serbisk VM-spelare och succé i Röda Stjärnan.

Amiens – Montpellier 1-2

Montpellier är egenskapsmässigt något helt annat än det laget som vann ligaguld 2012. Ett rejält defensivt, kompakt 5-3-2 och de vann för att Florent Mollet och Ellyes Skhiri fick in två superskott. Det är José Mourinhoskt över Michel Der Zakarians lag: riskminimera och lita på enstaka situationer framåt.

Men det funkar. Bara PSG släppte in färre mål förra säsongen. PSG misslyckades också att göra mål i två av 57 tävlingsmatcher: Caen i sista (helt betydelselösa) omgången, och Montpellier borta. Montpellier har hållit nollan i 14 av de 40 senaste Ligue 1-matcherna, 20 av 40 om man tar bort straffmål.

Det finns dock en sak de verkligen saknar: vänsterspringaren Roussillon. Han stack till Wolfsburg i sommar då han bara hade ett år kvar på sitt kontrakt. Montpellier utan Roussillon är som AIK innan Rasmus Lindkvist.

Toulouse – Bordeaux 2-1

Garonne-derby med interimtränare i Bordeaux. Toulouse petade undan Yaya Sanogo Superstar för att fortsätta med Michy Batshuayis bror Leya Iseka längst fram. Leya Iseka hittade, från 25 meter, en yta över Costil i Bordeaux' mål, och 1-0.

Bordeaux har, trots försäljningen av Malcom, framför allt bra kantspelare. Både ex-AIK-provspelaren Francois Kamano (1-1-målskytt) och dyra Kalu skötte sig, men det hackade på andra ställen. Dossevi satte matchvinnande 2-1 i mitten av andra halvlek, efter att ha missat det här läget tidigare i matchen:



Den missen konkurrerar med Sliti (Dijon) den här helgen:



@jonas_hansson

INF Clairefontaine fyller 30 år

Franska fotbollsförbundets akademi i Clairefontaine fyller 30 år, och för 20 år sedan var det definierat som fotbollsvärldens mittpunkt när det kom till talangutveckling. Frankrike hade vunnit VM-guld och var ett av de mest symbolladdade landslagen i modern tid. Flera av sakerna som karakteriserade laget, som att de var ett regnbågslandslag eller att de hade en av världens mest utvecklade akademiverksamheter, gjorde det omskrivet som ett modernt landslag.

Nu i efterhand kan man nog dock utgå från att just Clairefontaines positiva effekt till VM-guldet blev överdrivet. Få spelare i VM-truppen hade haft stor skolning där, utan de stora rörelserna hade påbörjats långt innan det. Byggnaderna var tio år gamla och var kanske inte mycket mer än bra lokaler och ett steg mot en ännu mer professionell verksamhet, inte ett VM-guldrecept. 

Ungdomsfotbollens utveckling hade startat åtminstone 10-20 år tidigare. Landet var tidigt ute med att bland annat alla klubbar i högstadivisionen skulle ha en akademi, och de hade kollat ut mot de östra delarna av Europa för plocka idéer. Det fanns många drivande personer: Georges Boulogne, Stefan Kovacs, Albert Batteux, Fernand Sastre, och även specifika klubbar (exempelvis Nantes). Ett komplext system utan enkla svar.

Samtidigt har byggnaderna i Clairefontaine än i dag en stor praktisk nytta, även om det sällan är där blivande landslagsspelare spenderar några av sina tonår (13-15 år). Landslaget brukar bo där, byggnaderna har renoverats för 300 miljoner kronor under de senaste tio åren, det är en samlingspunkt, och många idéer, diskussioner, och beslut om fransk fotboll sker där.

Samtidigt som det var en positiv stämpel för 20 år sedan, så måste man också titta på vad som hände efter det.

Efter VM-guldet 1998 kom de flesta stora länders representanter till Frankrike för studiebesök. Länder som Belgien, England, och Tyskland tog med sig många idéer. England bland annat kring att ha en byggnad som centralpunkt för landets fotboll, och Tyskland började öppna upp en stor mängd akademier.

Franska förbundsfolk gillade att pumpa upp sig mot engelsmännens dåliga talangtänk. De pratade om att fransk fotboll hade ett helt annat fokus på ungdomssidan: lägre resultat- och fysikprioritering, mer träning för att få spelare bra med bägge fötterna, i vissa fall dubbelt så många träningstimmar i akademierna, ett system för att utveckla mer tekniskt skickliga spelare. Det sägs att Pep Guardiola under ett besök på Clairefontaine sa: ”om jag någonsin blir tränare så ska mitt lag spela på exakt samma sätt som ni gör här”.

Men så hände det som ofta händer. Den framgångsrika slutar att utveckla sig, samtidigt som förlorarna letar sätt att bli bättre på. Fransk fotboll har en bra struktur, men en dålig miljö för innovation. Förbundskaptenen Aimé Jacquet fick efter VM-guldet ta rollen som den som styr exempelvis ledarutbildningar i landet, och han har fått hård kritik för sina åtta år på posten. Vissa säger att han bara gick åtta år i väntan på pension, andra att han var för fast i dåtidens idéer, inkluderat för stort fokus på fysik.

Det här togs upp i en artikel i Blizzard år 2011. För sju år sedan var fransk fotboll sammankopplad med bråk inom förbundet, en rasistskandal, och tråkigt spel. Spelare kunde nobbas av akademier efter att ha gjort röntgenundersökningar som visade att deras fysiska utveckling inte var bra nog. Landslaget var ett tag mest bara spelare som hade nobbats av de stora akademierna, som hade bedömts vara för små i ung ålder, som hade problem med sin attityd, eller som saknade offensiv X-faktor.

Alldeles för mycket var fel för att det inte skulle handla om systemfel. Franska ledare hade på ungdomssidan ofta gärna jämfört sig med Barcelona, med här var en tydlig krock på vad som blev sagt och hur det såg ut. Dåvarande förbundskaptenen Laurent Blanc gick så långt att att han sa att en Xavi eller en Iniesta aldrig hade kommit fram i Frankrike.

- Vi utbildade alla för att lära sig att försvara, men mindre när det kom till att attackera, sa Gérard Houllier.

Houllier och hans gäng tog över efter Jacquet år 2006. En av hans nära medarbetare pratade om att han hade gått igenom gamla anteckningar, och insett hur fel han hade haft tio år tidigare när det kom till att scouta talanger. Han hade kollat för mycket på fysiskt tidigt utvecklade tonåringar.

Houllier var med när de bytte system för scouting och träningsmetodik. Han började använda ord som handlade mer om spelintelligens, det kollektiva spelet, glädje, och ville ha tränare som var mindre auktoritära, och mer interaktiva och öppna. ”The true legacy of Houllier's spell as DTN will only be known in a few years” stod det i artikeln i Blizzard 2011.

Det vi ser i Frankrike just nu är ju rätt så jäkla bra. Tre av de fem dyraste spelarna genom tiderna är unga fransmän. Ska vi fortsätta på dyrast genom tiderna-andan: två av de tre dyraste försvararna är unga fransmän (en är bänkspelare i VM, den andra är inte ens uttagen). Av de elva dyraste U23-spelarna är sju stycken unga fransmän (och ytterligare två har spelat klubblagsfotboll i Frankrike). Den dyraste spelaren i sommar (exklusive Mbappé, som i praktiken köptes förra sommaren) är en ung fransman, Thomas Lemar.

Alla vill köpa en dyr ung fransman, det är det hetaste som finns 2018, och Didier Deschamps har slussat in mycket av det nya. Frankrikes startelva i sista gruppspelsmatchen var en av de yngsta i VM i modern tid, och den yngsta som ett europeiskt landslag har haft sedan Jugoslavien 1962.

Och han hittade inte ens plats i VM-truppen för Kingsley Coman, Anthony Martial, Adrien Rabiot, Aymeric Laporte, Abdou Diallo (såld till Dortmund för €28m), Dayot Upamecano (prislapp på €100m i våras), Issa Diop (såld till West Ham för €25m), Tanguy Ndombele (klubbar ryktas buda €40m), Clément Lenglet (på väg till Barcelona för €35m)...

Jag kan inte minnas något liknande extremt exempel, åtminstone inte i modern tid. Det handlar inte bara om Mbappé och Dembélé, utan bredden på väldigt bra unga spelare är på en unik nivå.

Men Houllier är knappast någon ensam succémakare, och det franska systemet ska inte alls ha all beröm.

En klubb som Lyon har gjort många bra saker på egen hand. De investerar 100 miljoner kronor per år på sin ungdomsverksamhet för att få fram fler som Nabil Fekir, Corentin Tolisso, Alexandre Lacazette, Martial, och Samuel Umtiti.

Antoine Griezmann ignorerades av franska klubbar, och han och Lucas Hernandez fick sina fotbollsskolningar i Spanien. N'Golo Kanté, Olivier Giroud, Wissam Ben Yedder, Laurent Koscienly, och Adil Rami missades också av de stora akademierna. Steven Nzonzi togs in av tre akademier, men togs bort av de två första och var en okänd Ligue 2-mittfältare när han flyttade till England.

Mbappé, precis som Thierry Henry, var i Clairefontaines akademi som ung. Han hade kunnat bli en symbol för den akademin, men redan som 14-åring var han jagad av Chelsea och Real Madrid. Clairefontaine skapade inte honom, utan som bäst hjälpte honom.

Samtidigt finns det också en sak som förbundet har på sitt minuskonto. Frankrike har länge varit bra på att få förbundet att diskutera, hjälpa, och styra klubbar, men ändå verkar det inte finnas något gemensamt spelsätt i landet.

Man vet ungefär hur Tyskland och Spanien vill spela, och i England har de på förbundsnivå haft stora diskussioner om var de ska ta vägen, men Frankrike? Förbundskapten Didier Deschamps personifierar det just nu. Hans supportrar säger att han är pragmatisk och anpassningsbar, hans kritiker att han saknar en plan.

Deschamps var med som spelare under VM 1998 och har säkert många Jacquet-idéer i sig. Han har tagit över ett landslag som ska vara bra på att försvara, det är en av få saker som man ofta (inte alltid) verkar få.

Visst släpptes det in tre mål mot Argentina senast, men i de 28 senaste VM-matcherna innan det hade Frankrike hållit nollan i 16 av dem (och i ytterligare tre matcher endast släppt in straffmål). I senaste EM-slutspelet släppte de in mål på tre sätt: straffar, när de hade 4-0-ledning, och när Eder distanssköt i förlängningen.

En jäkligt stabil defensiv och en supergeneration kan säkert ge VM-guld, men förbundet har mer jobb kvar oavsett VM-resultat. Oavsett hur mycket medialt beröm de får för Clairefontaine och sina akademiverksamheter, så måste kanske kravet vara att de måste börja etablera mer en egen spelidentitet.

Eller så kommer Frankrike fortsätta vara som de länge har varit: bra defensiv, bra talangverksamhet, men inte alls fanbärare för spelidéer.

@jonas_hansson

Källor: Blizzard, L'Équipe, Transfermarkt, France Football, Cahiers du Football, Guardian, Telegraph, FFF, Le Progrès, 20 Minutes, Le Parisien, Espoirs du Football

Bruno de Carvalho – en av fotbollsvärldens mest splittrande frågor

Fotbollsvärldens just nu mest absurda situation finns i Portugal, men det har mest kokats ner i enskilda nyheter om Sporting CP. 19 spelare avstängda av klubbpresidenten. Spelarna slagna av egna ”supportrar” på träningsanläggningen. Spelare, inkluderat lagkaptenerna som vuxit upp i akademin, vill bryta sina kontrakt efter psykiskt och fysiskt våld. 

Kontexten? 

Ju mer man läser på, desto fler lager och sidväljande finns det, men i slutändan riktas allt mot klubbpresidenten sedan 2013, Bruno de Carvalho (härefter BdC). 

En man som kräver att fansen inte konsumerar annan media än klubbens officiella TV-kanal, då all annan media är opålitlig och emot Sporting. Han är flitig på Facebook, där han gör allt ifrån att attackera egna spelare i laget till att publicera namnlistor på Sportingfans som han anser är emot honom. Han använder också sidan för att hoppa på landets president. Han hittar fienden överallt och nu har det kommit till att klubbens spelare är fienden. Han attackerar nästan alla de grupperna hårdare än vad han kritiserar de egna ”fansen” som attackerade spelarna. 

För ett år sedan skrev Independent en artikel om BdC där de kallade honom för portugisisk fotbolls Donald Trump. En överdrift, men det finns liknande drag. En person som gör alla som inte röstar på honom till fienden, en person som skapar giftiga miljöer, en person som ger sken av att vara oerhört narcissistisk, en person som vill rösta igenom förändringar i stadgarna så att han själv får mer makt.

Det är lätt att förstärka den här bilden om man läser det senaste halvårets artiklar. I ett större och längre perspektiv finns fler saker att komma ihåg. 

Han är fortfarande oerhört populär. Förra året vann han omröstningen till att bli omvald med nästan 90 procent av rösterna. Går man in på portugisiska artiklar och kollar kommentarsfälten, eller för den delen supporterforum, så får BdC konstant massa kärlek. Det är många som har kvar samma bild av honom som när han blev vald 2013. Jag hittade en äldre artikel som beskrev honom då: 

”En affärsman som har skapat framgångar på egen hand, och som är relativt ung. Han vinner fansens förtroende och support tack vare sina fängslande tal, och även för sin vilja att göra radikala förändringar i klubbens ramverk och distansera klubben från dåtiden. Hans unga och fräscha utseende är också en kontrast till det gråa som har legat över Sporting de senaste åren”. 

2013 slutade Sporting sjua i tabellen. De kom pinsamt sist i den Europa League-grupp som innehöll Genk, Basel, och Videoton, och dessutom åkte de ur i första rundorna i de inhemska cuperna. Det var ingen enstaka dålig säsong. De senaste säsongerna hade de varit 28, 36, 16, och 36 poäng ifrån ligatiteln. De hade miljarder i skulder och agerat värdelöst på transfermaknaden. 

Florent Sinama-Pongolle var en symbolspelare för det. Köpt för 60 miljoner kronor, spelat 300 minuter och gjort ett mål (på straff), och lämnat gratis några år senare. 

Sporting CP, med en av världens absolut bästa akademier, hade bara sålt två spelare för stora belopp under en femårsperiod: Miguel Veloso till Genoa, och hjälten och egna produkten João Moutinho till hatrivalen Porto. Resten var inte bra nog. 

BdC fixade till saker. Han började ta strid mot Porto och Benfica i medierna, han stod upp för klubben och fick med sig supportrarna. Han la om klubbens skulder. Han fixade in riktigt bra tränarnamn (Marco Silva, Leonardo Jardim, Jorge Jesus) som uppenbart tryckte klubben framåt. Han köpte ut agenter och företags ägande i spelarna, och gjorde offentliga attacker mot de som tar sig in i fotbollen för att tjäna snabba pengar. Portugisisk fotboll styrs mycket av agenten Jorge Mendes, en man som på egen hand kan skapa och förstöra klubbar, men BdC gick emot Mendes och fick bort honom så mycket som han kunde från klubben. 

Det finns flera intervjuer som är en njutning att lyssna på. I en som sändes i Sky Sports 2014 så står BdC i elva minuter och kommer med många jäkligt vettiga argument om vilken fotbollsvärld som vi egentligen vill ha. Nästan varje mening ger en ”Yes, yes, yes, YES”-känsla. Dessutom fick han pluspoäng i den internationella fotbollsvärlden efter att ha kallat West Hams inkompetenta ägarduo för ”Dildo Brothers”. 

Hade det inte varit för Benfica så hade Sporting CP inte bara vunnit ligatiteln 2015/2016, utan också tagit poängrekord. Benfica tog dock två poäng fler. BdC var bland det bästa som hade hänt Sporting på 2000-talet och ingen presidentkandidat var i närheten av att utmana. Han hade också lyckats hålla kvar Rui Patricio (30 år), William Carvalho (26), Gelson Martins (23), och Bas Dost (29) längre än alla realistiska spådomar. Islam Slimani och Adrien Silva lämnade först när de var 28 år. 

Bakslagen började för ett halvår sedan. Mycket hade varit bra fram tills då. Han hade visserligen haft några idiotiska utläggningar på Facebook, men många kunde ha överseende med det. 

Den här säsongen började dock fler känna att Sporting inte längre var framåtlutade. Spelet hackade, de hade svårt att få övertag. Det skapades en bild av en klubb på väg neråt, vilket blev värre av att laget tappade en sjupoängsledning i ligan. 

Den exakta brytpunkten är svår att hitta, men utåt sett blev 0-2-förlusten mot Atlético de Madrid det mediala startskottet. En acceptabel förlust i många ögon, men inte för BdC. Han gick ut på Facebook (som han X antal gånger har sagt att han ska sluta med) och attackerade specifika spelare för specifika situationer. De offensiva spelarna missade den och den målchansen, mittbackarna gick bort sig för enkelt där och där. 

Hans budskap var samma som han har fortsatt med de senaste månaderna. Spelarna är bortskämda snorungar. Andra klubbar har spelare som kämpar för klubben, som tillsammans beter sig som arméer för sina klubbar. Inte Sporting CP. 

19 spelare, det vill säga nästan alla i A-truppen, gick ut via sociala medier för att försvara sig. Jag har försökt transkribera BdC:s svar: 

”Bortskämda snorungar, låt oss fixa detta då. […] Varje spelare som har skrivit det jag beskriver här nedan, är avstängda med omedelbar verkan och kommer att stöta på disciplinära åtgärder. […] Jag är trött på ”bortskämda snorungar”-attityden från de här spelarna som inte respekterar något eller någon. […] Den här gången har mitt tålamod runnit ut för de som tror att de står ovanför Klubben (stort K!) och står ovanför kritik.” 

Inlägget raderades och BdC hoppade istället på medierna för deras tolkning av klubbpresidentens inlägg. Marco Silva beskrev BdC bra i en intervju med Guardian: BdC är bara ute efter att skydda klubben, aldrig spelarna eller människorna. 

Klubben och sig själv, är mitt eget tillägg. Han beter sig dessutom som en konspiratorisk och hårt spelarkritiserande supporter. 

BdC höll inte sitt ord om avstängda spelare eller disciplinära åtgärder, utan alla dök upp till nästa match när de vann med 2-0. Alla, inkluderat avbytarna och vissa ledare, gjorde en stor grej av att fira målen tillsammans. BdC, som av någon anledning alltid vill sitta på avbytarbänken, satt kvar där ensam.

Efter matcherna går han alltid ut och tackar spelarna. Inte den här matchen. Helt plötsligt och från ingenstans kräver han läkarvård. Han har fått ryggont precis efter slutsignalen. Han går ut från planen, in i katakomberna, och till journalisterna som väntar på huvudtränarnas presskonferens. Istället sätter han igång en egen pressträff, då han blivit utbuad av de egna supportrarna. 

– De som förolämpade mig på stadion i dag, de har ingen tacksamhet. De har ett kort minne.

Han gick vidare med att utmana fansen att använda samma förolämpningar mot sina egna familjemedlemmar när de kom hem efter matchen. När han fick en fråga om han kunde fortsätta som klubbpresident så ställde han en motfråga till journalisten. ”Kan du fortsätta som journalist efter en sådan fråga? Jag tror inte det”. 

Till och med Benfica gick ut med ett pressmeddelande, där de pratade om att BdC så uppenbart hittar på saker, att han inte går att ta på allvar, och de beklagade att ”en sann charlatan” är klubbpresident för en så respekterad och historierik institution. 

Till detta har vi också attacken från de egna ”supportrarna”, ett 50-tal sådana, mot de egna spelarna. Spelarna hade kallats in till extraträning, men möttes av våld. Vissa ”supportrar” lyckades på något sätt att fly. 

Grupperingen Juve Leo ansågs inblandad, vilket de förnekade. BdC sades tidigare ha varit en medlem av Juve Leo, vilket förnekades. Spelarna trodde BdC var involverad i attacken, vilket förnekas. 

(Som om inte Juve Leo skulle ha nog med problem så kom högerextremisten Mario Machado, tidigare fängslad och ofta fotograferad ”heilande” med en swastika tatuerad på armen, på förslaget att han skulle ta mer makt i grupperingen, vilket Juve Leo tydligt gick emot.) 

Det sades att tränaren Jorge Jesus blev avstängd. Det förnekades av BdC, men målvakten Rui Patricio har nu sagt att det stämde. Rui Patricio lämnade in en 34 sidor lång ansökan om att säga upp sitt kontrakt. Det innehöll flera WhatsApp-meddelanden från BdC. BdC hade vid något tillfälle skrivit till spelarna att varje poängtapp härefter är helt oacceptabelt och fortsatte med sin ”bortskämda snorungar”-retorik rakt i spelarnas ansikten. 

Samtidigt finns det fortfarande personer som ger argument för att BdC ska stanna. Spelarna presterade ju bättre efter Facebookattacken mot spelarna? Se på allt som BdC har gjort för klubben? Benfica och våra rivaler är ju korrupta och får massa fördelar, varför är det dåligt att uppmärksamma det? Medierna är ju usla på att rapportera korrekt? Kolla hur spelarna beter sig bara för några enstaka ord från klubbpresidenten, ord som dessutom var korrekta? 

Vi får se vad som händer. Det ryktas om att spelarna ska försöka säga upp sina kontrakt om inte BdC avgår inom sju dagar. Det ryktas om en omröstning på högre nivå för att få bort BdC. Det är fortfarande mycket kvar som ska utredas kring attacken på träningsanläggningen. BdC kan säkert dyka upp med ett par nya Facebookinlägg de kommande dagarna. Det kanske kommer fler uppgifter om fler spelare som har blivit hotade av fans, eller fler gånger som spelarna försöker få till möten med BdC bara för att han ska nobba det och säga att han inte hinner. 

Jag har försökt skala bort de mest absurda och opålitliga sakerna, som att Marco Silva ska ha fått sparken som tränare för att han på ett officiell evenemang inte hade klubbens officiella klädsel, eller att Sporting CP stängde av sin fax när det började gå rykten om att spelarna skulle skicka in sina uppsagda kontrakt. 

Bara när jag skrev det här så kom en ny uppdatering, ett pressmeddelande från styrelsen. Om att klubben gör sitt bästa år någonsin på vissa delar, de pratar om förbättringarna de fem senaste åren, de ber spelarna tänka på konsekvenserna, och att det inte kommer bli någon omröstning för att få bort styrelsen. De kör också en attack mot Jorge Mendes’ företag Gestifute. De skriver ”Sluta manipulera och ljuga!”, och frågar om Gestifute krävde €7 miljoner av Rui Patricios (nu avbrutna) övergång till Wolves värd €18 miljoner. Svaret till det är förmodligen ”Ja”, men bara €3 miljoner för den övergången och €4 miljoner för en övergång tidigare (Adrien Silva till Leicester). 

Vi rundar av med Sportingtränaren Jorge Jesus’ citat. 

– Jag har varit involverad i fotboll sedan jag var 14 år. Jag är 63 år nu och har aldrig tidigare upplevt något i närheten av det här. 

@jonas_hansson 

Källor: Observador, DN.pt, CM Jornal, Record, ESPN, A Bola, Tom Kundert, Goal, FourFourTwo, Independent, Guardian, Transfermarkt, Sporting CP

Att fynda i Football Manager 2017

Erkännande: jag har inte testat alla de här spelarna än, MEN, jag gillar hur allt ser ut.

Viktigt att notera: många av spelarna dyker inte upp om man kör "stor databas" eller liknande. Jag brukar få ta "Region", "Sydamerika", och "Spelare med nationellt rykte" för att de ska gå att hitta en paraguayansk stortalang.

Vissa spelare går att värva till bottenlag i League One, andra måste man vara bland de 20 största i världen för att få. Skrev mest bara ner spelarna som jag gillar.

Thomas Buitink – det här är läskigt för typ €0,5m.

Sorry att en måste trycka, svårt att få bilderna bra.

Assane Dioussé – Italien. Ung bollvinnare. Bara vettig om en hugger tidigt, då Dioussé har ungdomskontrakt med Empoli (€3m).

Cristian Barrios – Argentina. Riquelme i Aimars kropp. En av spelets sämsta på att försvara och springa. €1,4m.

Harold Preciado – Colombia. Alla snackar Miguel Borja, men nyss flyttat så går inte att få. Preciado är kopia och knappt sämre. Drygt €1m, kanske lite spetslös men ska kunna göra bra även i typ Bundesliga.

Orel Mangala – Belgien/Tyskland. Mer personlig favorit. Tyvärr utlånad till Dortmund ett år med köpoption, så en får vänta och hoppas. Kanske går att låna billigt andra året. Gillar hur han sprintar iväg bra på många olika stats.

Mario Pineida – Ecuador. Väldigt billig (€0,2m) inhoppare om du behöver inlägg sista 15. Något annat ska du aldrig använda honom för, såvida det inte är Allsvenskannivå.

Antonin Barak – Tjeckien. Måste om man är utanför topplagen i Championship. Slavia Prag lånar ut nära gratis med låg köpoption (€0,5-0,7m). Väldigt stor mittfältare med många egenskaper, men ska vara snabbare eller smartare för bra arbete i största ligorna.

Birger Meling (Norge, Stabaek) eller Lucas Olaza (Uruguay, Danubio) – Vänsterbackar och 94:or, men olika. Meling (€0,8m) är ren ettrighet, Olaza (halvår kvar på kontraktet) är attributjämn och med starkt tillslag. Tvek om de är bra nog som stabila starters i Premier League.

Matej Pulkrab (Tjeckien, Sparta Prag) eller Rodrigo Amaral (Uruguay, Nacional) eller Funsho Bamgboye (Qatar, ASPIRE) – Om en vill ha ung anfallare som inte kostar något. Pulkrab går att få med gratislån och låg köpoption (falsk nia/måltjuv). Amaral är klart bäst, men lånet med köpoption är nära €2m. Bamgboye är gratis. Mellanligorspelare. 

Sydafrika – Gillar att fynda i Sydafrika. Rivaldo Coetzee (försvarare, 19 år, typ €0,6m) om man klarar av att uppgradera några attributer, eller Phakamani Mahlambi (€1,2m) om man vill ha supersub. Kanske kan jobba ok i största ligorna.

Spanien – Spanska supertalanger är för billiga. Toni Lato (knappt €1m), Manu Morlanes (friköpsklausul €0,525m), Kuki (€0,85m), Carlos Soler (€0,7m). Bara hugg innan de får vettiga kontrakt. Alla fyra blir bautabra.

Jakob Novak – Slovenien. 18-årig dribbler som en har råd med till Allsvenskan, med potential för klart högre. €0,2m?

Ales Mateju – Tjeckien. Kan vara dyrare, men bra på båda backkanterna. 

Tomas Soucek – Tjeckien. Tomas Repka, som kan ligga längre fram också. Kanske för dyr (€2m?) för att vara bra köttare. Älskar dock att lägga honom som inhoppare sista kvarten framför backlinjen. 

Kwon Chang-Hoon – Sydkorea. €1,6m. Svår att övertyga, men fint om det går:

Mikel Merino och Emre Mor – Ni vet vilka det är, men ge det tid så är Dortmund schyssta på att låna ut dem för lågt pris.

Oliver Burke – Ni vet också vem det är, men RB Salzburg kan släppa honom oerhört billigt och enkelt efter en säsong.

Martín Cáceres – Kom ihåg att han är klubblös. Kan vara lönekräsen.

Jordan Spence – England. Också klubblös. League Ones bästa mittback till rimlig lön.

Facundo Colidio – Argentina. Jag googlade screens på hur han ser ut efter några år. Köp. Strunt i att ni får vänta två år för att få honom, och att han kan kosta över €5m. Köp.

Moise Kean – Italien. Våga testa. På betan hade han skrivit på för Southend (!!!) i League One med mig, om jag hade lyckats hitta lite mer pengar.

Dusan Vlahovic – det här årets Andrija Zivkovic för serberna (€0,3m).

Bruno Petkovic – Italien. Kanske närmaste du kommer en färdig fyndanfallare. Går att få för några få miljoner euro efter ett halvår. 21 år.

Saúl Salcedo – Paraguay. Börjar med tio månader korsbandsskada. För €0,8m är det chansvärt ändå. Ser ut att kunna bli riktigt bra mittback, utan jobbiga attributer. Kolla också efter anfallaren Walter Gonzalez (utlånad Arouca), om lånet tar slut och de inte köper. Kan göra typ Bundesligajobb billigt.

Tobias Svendsen – Norge. Går att få för runt €0,1m. Så pass spetsig och billig att en måste köpa. 16 år.

Papa Ndiaye (Turkiet, Osmanlispor) eller Carlos Gruezo (USA, Dallas) eller Santiago Ascacibar (Argentina, Estudiantes) – Inga fyndpriser kvar, men det här är tre centrala mittar jag gillar för runt eller drygt €5 miljoner. Ndiaye har en av spelets bästa manglarattributer. Gruezo och Ascacibar mer unga och ettriga. 

Caique - Brasilien. Betyder tydligen vitbukspapegoja. Gigantmålvakt. Räddat mig i de flesta matcher där jag kör med Olympique de Marseille, trots 18 år. Dock €5m.

/JH