Alla Europas Mästare, Del 1

Vad har hårtotten Terry McDermott med Cypern att göra? Bild: Mirror.co.uk

J&J fortsätter att storsatsa på speciella artiklar, och nu kommer en artikelserie i fyra delar om segrarna i varje europeiskt lands högstaliga och (största) cup. De länderna som saknas är Armenien, Estland, Finland, Färöarna, Irland, Island, Kazakstan, Lettland, Litauen, Sverige, Vitryssland, Ryssland och Norge som spelar sin ligor vår-höst. Liechenstein, Kosovo, Monaco och Kosovo är inte med i UEFA.

Albanien
Kategoria superiore: KF Tirana
Kupa e Shqipërisë: Flamurtari Vlore

Tirana fortsätter att dominera den albanska fotbollen. KF Tirana, med den forna GAIS:aren Migem Mimelli som stor fixstjärna och skyttekung (24 mål på 31 matcher), vann ligan för 24:e gången i klubbens historia, och för tionde gången på de senaste 15 åren. Sammanlagt har de tre största Tiranaklubbarna (FK, Dinamo och Partizani) tagit 56 ligatitlar sedan starten 1930. Finalen i cupen förlorade dock ligamästarna KF mot Flamurtari Vlorë, Ervin Skelas moderklubb som inte haft någon framgång av värdesedan tidigt 90-tal.

Andorra
Primera Divisió d'Andorra: UE Sant Julià
Copa Constitució: FC Santa Coloma

Sant Julià, som i vanliga fall brukar få se sig besegrade av den andorrianska stormakten Santa Coloma i såväl ligaspelet som cupfinalerna, tog sin andra ligatitel i klubbens historia tidigare i vår. Ligan spelas dock lite annorlunda jämfört med andra länder, och har redan startat om igen. Cupen vann dock Santa Coloma efter att Lusitanos förlorat cupfinalen för andra året i rad - bägge gångerna med 6-1 dessutom.

Azerbadjan
Yuksak Liga: FC Baku
Azerbaijan Cup: FK Karabakh

FC Baku är ett relativt ungt lag, bildat så sent som 1997, men de har redan tagit Azerbadjan med storm och vann i år ligan för andra gången i klubben historia. Klubben ska dock inte förväxlas med de mer kända FC Inter Baku. FC Baku har smått imponerande 14 nationaliteter i truppen, och deras makedonska tränare Gjoko Hadžievski har varit på de flesta ställen i världen och coachat. Ett internationellt lag, med andra ord. Notera även att svensbekanta Anatoli Ponomarev, ex. GAIS, Degerfors, Kalmar FF, Öster och Djurgården, gjorde en sejour i klubben den här säsongen. Nämnda Inter Baku förlorade cupfinalen mot Karabakh med 1-0, målet skickades in av supertalangen Vagif Dzavadov, en 20-årig anfallare som redan är en nyckelspelare i Azerbadjans landslag.

Belgien
Jupiler League: Standard Liege
Coupe de Belgique: Genk

Standard Liege försvarade titeln - men det var på håret. Både Anderlecht och Standard slutade på 77 poäng, och trots att Anderlecht hade bättre målskillnad blev det playoff om vem som skulle bli mästare. 1-1 borta och 1-0 hemma räckte för att kaptenen Defour skulle lyfta bucklan ånyo. På tal om Defour - han lär vara en av många Standardspelare som kommer vara heta på transfermarknaden i sommar, tillsammans med lagkamrater som Witsel, Onyewu, skyttekungen Mbokani och Jovanović. Nigerianen Ogunjimi avgjorde cupfinalen mot Mechelen med sina två mål, och Genk fick äntligen vinna en titel igen efter 7 års titeltorka.

Bosnien och Hercegovina
Premijer Liga BiH: Zrinjski Mosta
Kup Bosne i Hercegovine: FK Slavija

Zrinjski var mästare redan när två omgångar återstod, och det var den blott andra ligatiteln i klubbens historia. Serietvåan FK Slavija fick lite minirevansch när man vann cupen, klubbens första titel någonsin.

Bulgarien
Bulgarian A Professional Football Group: Levski Sofia
Bulgarian Cup: Litex

Precis som i Albanien dominerar huvustaden den bulgariska fotbollen. CSKA och Levski är de överlägset största klubbarna i landets historia, men CSKA har nu två raka säsonger utan en enda titel. Bägge åren har Levski vunnit ligan, och Litex cupen. Känns Levski Sofia igen? Det borde det göra - Elfsborgs gamla nigerian Garba Lawal hämtades därifrån, och Njugo Demba-Nyrén lirade där en kort period i 2004.

Cypern
Marfin Laiki League: APOEL
Cyprus Coca Cola Cup: APOP

APOEL, där faktiskt den förre engelska landslagsmannen Terry McDermott något överraskande lirade ett par säsonger på 80-talet då Tommy Cassidy var lagets tränare, fick fira sin 20 ligatitel i år, mycket tack var att man bara släppte in 14 mål under hela säsongen, och man förlorade blott en match. Detta var dock mot Alki, som precis klarade sig kvar. Nåväl, allas favorit Anorthosis Famagusta slutade "bara" trea. APOP tog sin första titel i klubbens historia i och med cupsegern.

Danmark
SAS Ligaen: FC Copenhagen
Landspokalturneringen: FC Copenhagen

När Bröndby fortsätter att tappa kvalitet rycker FC Copenhagen iväg rejält som Danmarks stormakt inom fotbollen. Ligan vanns visserligen med "endast" fem poäng, men trion Almeida-Nordstrand-Cesar Santin producerade 36 av lagets 67 mål, och samtliga tre lär knappast vara kvar till nästa säsong. Mathias "Zanka" Jörgensen var en av FCs bästa spelare den här säsongen - en mittback född 1990. Han kommer bli något stort en vacker dag.

Frankrike
Ligue 1: Bordeaux
Coupe de France: Guingamp

Laurent Blanc har fått en fin start på sin tränarkarriär, och med lite hjälp av Gourcuff och oerhört underskattade Chamakh lyckades han bryta Lyons trend på 6 raka ligaguld. Guingamp är en trevlig uppstickare från Ligue 2, och en av de stora skrällarna i fotbollseuropa den här säsongen.

Georgien
Umaglesi Liga: WIT Georgia
Georgian Cup: Dinamo Tbilisi

Här stämmer "Bra offensiv vinner matcher, bra defensiv vinner titlar" rätt bra in. Trots att Dinamo Tbilisi gjorde 70 mål på 30 matcher, vann WIT Georgia ligan tack vare en stensäker defensiven, även om Dinamo fick lite revansch när de vann cupen. Jumbon Borjomi hade -64 i målskillnad och 13 poäng när säsongen var slut - Örgryteklass på det laget.

Del 2: 17 straffomgångar i cupfinalen, en svensk skyttekung och vem vill inte veta vilka som vann den maltesiska cupen?

Ingen har i alla fall beskyllt Mario Balotelli för att inte vara en färgstark karaktär

Bilder: Goal.com samt Daylife.

/JJ

Veckans look-a-like

Bild: Soccertrivia samt Telegraph

Veckans look-a-like hämtas från de brittiska öarna, bland två spelare som vet/visste hur man gör mål. Kris Boyd är ett uttalat Cantonafan, och han har kopierat målgesten, håret och är inte ansiktet lite likt också? Sedan har han en bit kvar tills han ser lika skräckinjagande ut, samt når upp till Cantonas nivå, men det kommer kanske. Eller nej, förresten.

/JH

An end has a start

Gissa vilka. Bild: Sport.ARD.

Åh Herre Gud, hur kunde detta hända?
Hur kan vi sitta här igen, en lördag i maj och det spelas ingen Premier League-fotboll? Ingen tjugo-och-trettio-match från Serie A?
Det är tecknet. Ligorna håller på att ta slut.

Men hav förtröstan! För det första så är ju de stora ligorna inte över än, även om många kommer att sitta där på måndag och undra vad fan man ska göra av helgen nu när favoritlaget gått på ledighet. Jag tänker och känner främst för er Premier League-galningar och ni Tyskland-fanatiker.

För så är det ju. FA-ligorna är redan färdigspelade, det återstår bara någon kvalmatch här och där (egentligen är det viktigare än så, men det återkommer vi om), och Premier League ger sin sista föreställning för säsongen på söndag. Stort drama i bottenstriden där. Hull, Newcastle och Sunderland på ett litet hörn, och Middlesbrough på ett ännu mindre, slåss för sina liv om två platser i PL till nästa säsong. För Boro är chansen högst teoretisk att man ska kunna klara sig kvar, och för Sunderland gäller samma sak, fast då med risken att åka ur.

16. Sunderland 36
17. Hull 35
-------------
18. Newcastle 34
19. Midlesbrough 32

Aston Villa - Newcastle
Hull - Manchester U
Sunderland - Chelsea
West Ham - Middlesbrough

Vad motståndarna har att spela för? Villa: ingenting. United: ingenting. Chelsea: ingenting. West Ham: Ueropa League-plats.
Förutom att West Ham har en plats bland internationell ära att kämpa för så ställs de nedflyttningshotade lagen helt enkelt bara mot tre riktigt bra lag som trots sin position att maktlöst inte kunna förändra sitt eget öde säkerligen kommer att ge i alla fall 99%. Villa vill avsluta vackert hemma, United kommer att ge hungriga reserver chansen, och Chelsea vill ge Hiddink ett värdigt slut på en fantastisk resa.

Med tanke på att bottenlagen (alla utom WBA, ironiskt nog) varit genomusla när det väl gäller här under de sista omgångarna så ska det mycket till för att vi ska kunna se något annat än Boro och Newcastle i The Championship nästa år. Newcastle har gjort tillräckligt många hjärnlösa tränarutnämningar och spelarköp de senaste åren för att inte förtjäna en plats bland den engelska eliten. Ett stålbad i CCC kan göra dem gott, och jag hoppas att de återvänder med något så unikt som en strategi. För Boro är det bara att kämpa på som man gjort, med egna talanger och Gareth Southgate vid rodret.

En till tungviktare som avslutas den här helgen, till och med idag lördag, är tyska Bundesliga. Wolfsburg, med världens hetaste anfallspar på topp i Dzeko och Grafite, har drömläge att kamma hem sin första titel någonsin då man går in i sista omgången med två poängs marginal ned till jagande Bayern München och Stuttgart, och tre poäng ned till Hertha Berlin.

1. Wolfsburg 66
2. Bayern München 64
3. Stuttgart 64
------------
4. Hertha Berlin 63

Bayern München - VfB Stuttgart
Karlsruher SC - Hertha Berlin
VfL Wolfsburg - Werder Bremen

Som ni ser väntar ett stekhett möte på Allianz Arena mellan Bayern och Stuttgart, medan Hertha ställs mot redan klara nedflyttade Karlsruher på bortaplan och Wolfsburg tar emot Uefacup-trötta Werder Bremen. Sen får vi inte glömma att detta också handlar om platser i Champions League. För det enda som är säkert för Wolfsburg är att man just spelar CL nästa år (både Bayern och Stuttgart kan ju inte ta tre poäng samtidigt), annars är det fältet helt öppet.

Den stora frågan: vill vi verkligen se Bayern München som ligasegrare igen? Det är förstås inte upp till oss att avgöra, men om jag själv får välja så ger jag gärna det tyska Mästarfatet till Felix Magath och hans sammansvetsade, anfallsglada Wolfsburg. Man har gjort flest mål i ligan med sina 75 baljor på 33 matcher, bara det är värt en egen pokal.

* * *

För att nämna ytterligare ett hett möte denna lördag så säger jag: Derby Valenciana. Villarreal tar emot Valencia på El Madrigal i en match som avgör vilket lag från Communitat Valencia som hänger på Atletico Madrid i striden om sista CL-platsen i Spanien.

Men vänta nu... samtidigt kan ju Bordeaux med lite tur säkra titeln i Ligue 1 när man tar emot Monaco hemma samtidigt som främste utmanaren Marseille möter Nancy borta. Vill man verkligen missa det?

Okej. Dags att konstatera: fotbollen lever i allra högsta grad. Det är bara att följa med och njuta, som vanligt.

/JJ

Goooooool, goooooool, goooooool

Hur svårt kan det vara? Bild: Farm1

Statistiknördar, ta fram räkmackan, fantan och jordnötterna, luta er tillbaka och gosa in er i målstatistik från 19 europeiska ligor. En äkta poet låter språket tala sitt tydliga språk, och som en sann statistiker gör jag samma sak med mina siffror, egenkalkylerade och kanske därför med någon decimal fel någonstans, men i det stora hela är siffrorna ganska korrekta.

* Ligor som är färdigspelade
** Ligor som precis startat

Målsnitt i de europeiska ligorna

1. Bundesliga (Österrike): 3,23
2. Super League (Schweiz): 2,95
3. Bundesliga (Tyskland): 2,90
4. Tippeligaen (Norge)**: 2,86
5. Eredivisie (Holland)*: 2,84
6. Jupiler League (Belgien)*: 2,79
7. SAS Ligaen (Danmark): 2,71
8. La Liga (Spanien): 2,66
9. Serie A (Italien): 2,54
10. Premier League (Skottland): 2,42
11. SüperLig (Turkiet): 2,41
12. Gambrinus Liga (Tjeckien): 2,39
13. Premier League (England): 2,32
14. Primeira Liga (Portugal): 2,28
15. Ligue 1 (Frankrike): 2,26
16. Allsvenskan (Sverige)**: 2,22
17. Super League (Grekland)*: 2,16
18. Premier League (Ryssland)**: 2,1
19. Veikkausliiga (Finland)**: 1,13

Statistiken är väldigt talande; den mest målglada fotbollen spelas i de centrala delarna av Europa, och då framförallt de tysktalande länderna samt gamla Beneluxområdet. Det märks också att målen inte produceras i början av säsongen, utan kommer efterhand då tre av de fyra längst ner i tabellen är ligor som precis startat, norrmännen utgör undantaget. I övrigt inget oväntat, Ligue 1, Primeira Liga och Super League är rätt tråkiga ligor, och har alltid varit målsnåla.

Bäste målskyttssnitt i de europeiska ligorna

1. Bundesliga (Österrike): Marc Janko, 1,22
2. Bundesliga (Tyskland): Grafite, 1,08
3. La Liga (Spanien): Diego Forlán, 0,90
4. Veikkausliiga (Finland)**: Hermanni Vuorinen, 0,86
5. Premier League (Ryssland)**: Alejandro Dominguez, 0,83
6. Allsvenskan (Sverige)**: Tobias Hysén, 0,80
7. Premier League (Skottland): Kris Boyd, 0,76
8. Eredivisie (Holland)*: Mounir El Hamdaoui, 0,74
9. Primeira Liga (Portugal): Nenê, 0,70
10. Serie A (Italien): Zlatan Ibrahimovic, 0,67
10. Tippeligaen (Norge)**: Bernt Hulsker, 0,67
12. SüperLig (Turkiet): Milan Baros, 0,66
13. Jupiler League (Belgien)*: Jaime Alfonso Ruiz, 0,62
14. Ligue 1 (Frankrike): André-Pierre Gignac, 0,61
15. Super League (Schweiz): Almen Abdi, 0,6
16. SAS Ligaen (Danmark): Frank Kristensen, 0,58
17. Super League (Grekland)*: Luciano Galletti, 0,54
18. Premier League (England): Nicolas Anelka, 0,50
19. Gambrinus Liga (Tjeckien): Andrej Keric, 0,48

Lite av samma mönster här, många ligor som toppade målsnittet toppar även målskyttsnittet, även om det finns undantag som ex. Schwiez där innermittfältaren Abdi hade ett helt sjukt snitt för att vara tvåväggslirare. Notera också att de ligorna som precis har startat har spelare med bra målsnitt, spelare som antagligen är i form just nu men troligen kommer dala lite ju längre säsongen går.

Bästa målsnittet bland de målgladaste lagen i de europeiska ligorna

1. La Liga (Spanien): Barcelona, 2,89
2. Bundesliga (Österrike): Salzburg samt Rapid Wien, 2,43
3. Bundesliga (Tyskland): Wolfsburg, 2,27
4. Super League (Schweiz): Young Boys samt Zurich, 2,26
5. Jupiler League (Belgien)*: Anderlecht 2,20
6. Eredivisie (Holland)*: Ajax 2,18
7. Premier League (Skottland): Celtic, 2,16
8. Premier League (Ryssland)**: Rubin Kazan, 2,10
9. Primeira Liga (Portugal): Porto 2,07
10. SAS Ligaen (Danmark): FC Köpenhamn 2,03
11. Premier League (England): Liverpool, 2,00
12. Gambrinus Liga (Tjeckien): Slavia Prag 1,93
13. Tippeligaen (Norge)**: Rosenborg samt Vålerenga, 1,90
14. Veikkausliiga (Finland)**: Helsinki, 1,86
15. Serie A (Italien): Milan, 1,83
16. Allsvenskan (Sverige)**: IFK Göteborg, 1,80
17. SüperLig (Turkiet): Besiktas 1,75
18. Ligue 1 (Frankrike): Bordeaux 1,70
18. Super League (Grekland)*: PAO 1,70

Även här är det ungefär samma ordning. Benelux och tysktalande högt upp, medan ex. Tjeckien och England ligger långt nedåt. Notera även här att ligorna som precis har startat saknar lag som sticker ut, antagligen är det för att "de verkliga" topplagen ibland börjar komma igång lite senare, att alla sämre lag är mer på tårna i början etc.

Vad har vi lärt oss av det här då? Jo, att nästa års resor ska planeras in till de bägge Bundesligorna, Schweiz, Benelux samt kanske något stopp vid Barcelona. Tjeckisk öl, grekisk gyros och engelsk leverpudding avstås.

/JH

La Palermo in vantaggio

Davide Ballardini. Och en bild säger mer än tusen ord.
Bild: Sport.it.

Bloggen smyg-följer upp inlägget som handlade om säsongsavslutningen i Serie A, med inriktning på lagen som låg bäst till för att knipa de två Europa League-platserna, genom att göra ytterligare en avgränsning och helt och hållet lyfta fram Palermo för ett litet ögonblick.

Palermo är nämligen lite av en favorit här på J&J, mycket tack vare sina fantastiska rosa tröjor, men också för att Sicilien är Europas mest fascinerande område. Och att man har en klubbpresident som är komplett galen.

Men ni vet redan det mesta om Maurizio Zamparini, presidenten som på frågan "Kommer du att sparka Guidolin?" svarade "Jag vet inte än, men kanske efter att jag har ätit upp den här glassen." Och presidenten som faktiskt sparkat, och återanställt, Francesco Guidolin 4 gånger.

Men Zamparini och hela Palermo verkar nu ha hittat en tränare som kan ta laget tillbaka till toppen. Bakom de stekheta solglasögonen på Davide Ballardini döljer sig en fotbollshjärna som fått rosanero att spela ett snabbt, vägvinnande - nästan engelskt - underhållande spel. På hemmaplan i alla fall, som det brukar vara i de mer sydliga länderna (spana bara in hemma- och bortastatistiken för lagen i den Bosnien & Herzegovinska ligan).

De två senaste hemmamatcherna har varit rena propagandafotbollen, och efter just segern mot Europa-kandidaten Cagliari gjorde undertecknad bedömningen att Palermo kommer att snuva självaste Roma på den sista Europa League-platsen, med tanke på det något lättare spelschemat.

Men vad gör då Palermo så likeable? Jo, de har:

• Fabrizio Miccoli, trequartistan/anfallaren vars talang är så stor att han kan lira i Serie A med begynnande bilringar.
• Nämnde tränaren Davide Ballardini, absolut stenhård look och efter att ha dragit ned Cagliaris Matheu vid sidlinjen (ja, det är som det låter) i ö-derbyt och därefter så klart blivit uppvisad på läktaren är han min nya favorit i Italien. Han har hela registret av kunnande och personlighet, och ryktas nu ta över Milan efter Ancelotti, men detta har dementerats av Zamparini.
• Simon Kjaer, dansk tonårig mittback som gått rakt in i ett Serie A-lags backlinje, gör sköter det hela med bravur. Lutar åt Milan nästa, särskilt troligt är det om Ballardini gör resan till Lombartiet.
• Renzo Barbera, även känd som La Favorita, den oerhört vackert belägna arenan som alltid håller med god stämning på matchdag.
• Och sist men inte minst måste ju bara de rosa tröjorna nämnas. Fantastiskt väl avvägd rosa ton, tillsammans med svart och vitt. Grande.

På söndag spelar Roma bortamatch mot AC Milan. Paolo Maldini gör sin allra sista match på San Siro. Man kommer inte tillåtas att vinna den matchen. Palermo å sin sida möter Atalanta, som inte har någonting alls att spela för, och nu lär Siciliens rosa lag ta sig i kragen och vinna sin fjärde bortamatch för säsongen, för man har världens chans till en plats ute i Europa till hösten.

/JJ

Englands otvivelaktigt bästa ungdomslag

Jay Emmanuel-Thomas - 18 bast och axelbredd som en rysk tungviktsboxare. Bild: Arsenal.com.

I en kombination av att Platinis 6+5-regel (klubbarna måste mönstra minst 6 spelare som är tillgängliga för ligans lands landslag år 2013) och att ligaspelet lutat neråt de senaste fem åren för det ungdomliga laget, så kan många säga att framtiden kanske ändå inte ser så ljus ut för Arsene Wengers livsverk Arsenal.
Ingenting vore mer felaktigt.

Nej, framtiden ser faktiskt extremt intressant ut om man har ett Arsenalhjärta. Dagens unga stjärnor må heta Fabregas, Song, Vela och Bendtner, med Gibbs och Walcott som två lysande undantag, men framtiden håller fish 'n' chips-slukande cockney-grabbar som drillats i Arsenals ungdomsanläggning Hale End sedan de var nio år unga.

Jack Wilshere, född 1 januari 1992, har redan hunnit göra flertalet framträdanden i a-laget, och benämningen "Englands Messi" är inte långt borta. Jack har figurerat i det u18-lag som imorgon kommer att inleda finalspel i FA Youth Cup mot Liverpool, en final som avgörs över två omgångar - en i London och en i Liverpool.

Engelska u18-serierna för de allra bästa lagen är uppdelade i 4 grupper om 10 lag. Vilken grupp man tillhör beror helt enkelt på lagets och stadens geografiska läge - precis som ungdomsfotboll ska vara. Men det förstår ju alla att det inte går att ta fram en enda segrare för hela England om det finns 4 olika serier. Därför tillkommer ett slutspel efter att serierna är färdigspelade, där ligasegrarna lottas mot varandra i semifinaler och vinnarna där går vidare till en final.

I år var Arsenals u18 klara segrare med fler omgångar kvar än man kan räkna på en hand. Men det i sig är inget unikt. Det fanns till och med lag med mer imponerande statistik. Manchester City, till exempel, gick igenom sin serie obesegrade (samma serie där nästa finalmptståndarna Liverpool kom 4:a, 28 poäng efter), och även Sunderland tog en förkrossande seger i sin norr-grupp. Det sista laget att vinna sin serie var Tottenham (that's right, en annan serie än Arsenal), men där var det desto jämnare.

Många kan ju nu hävda att Manchester City egentligen borde klassas som bäst i landet. Men... Det är här FA Youth Cup, samt slutspelet för att bestämma en total ligasegrare, kommer in i bilden. City förlorade totalt tre matcher på hela det här spelåret, alla cuper och slutspelsmatcher inräknade. Alla tre gångerna var det Arsenal som stod för motståndet. Young Guns slog Manchesters ljusblåa lag i FA Youth Cup-semin (två möten) samt serieslutspelet (ett möte), och i FA Academy League-finalen mötte man grannen Tottenham, som man på ett episkt sätt tidigare under säsongen skickat ur FA Youth Cup efter två sena mål på White Hart Lane som säkrade en 3-1-seger och avancemang till semin.

I ligafinalen vann man med 1-0, trots en man mindre, på WHL igen, och imorgon kan man ta ett första steg mot The Double. Spelarna som ska göra det för Gunners och de ni ska skriva upp i ett Wordpad-dokument och spara för framtida hak-tappning är:

• Nämnde Jack Wilshere, att säga Englands Messi räcker gott och väl.
• Jay Emmanuel-Thomas, stor som ett höghus, lagkapten, kan spela och har spelat på varenda plats på planen (förutom målvakt - vad jag vet) och dessutom gjort flest mål för reserverna och u18-laget kombinerat.
• Henri Lansbury, offensiv mittfältare som allt för ofta spelas ur position till höger på mittfältet - han trivs bäst i mitten - och under våren provat på spel och gjort en del mål för L1-högflygande, laget med namnet, Scunthorpe.
• Kyle Bartley, mittback som kom för något år sedan från Bolton men spelar Arsenalboll som om han aldrig gjort något annat. Stor, stark och ledare.
• Emmanuel Frimpong, rivig innermittfltare som gärna lossar sin kanon till högerfot. Enorm potential.
• Luke Freeman, ung anfallare/offensiv mittfältare som har en grym förmåga att komma i rätt positioner i straffområdet.
• Benik Afobe, anfallare precis som Freeman och de två utgör inte sällan ett extremt giftigt anfallspar när det vankas match för u18-laget.

Sedan finns en drös lovande engelsmän till, men de för nöja sig med att bli namndroppade för tillfället bara: Sanchez Watt, Thomas Cruise, Luke Ayling och målisen James Shea. Utöver dessa engelsmän är defensiva mittfältaren/ytterbacken Francis Coquelin en av lagets allra mest lovande spelare, och detsamma gäller för hans landsman, den kvicke anfallaren Gilles Sunu.

Nåja, där får det vara stopp. Det finns flera spelare av lite äldre karaktär som jag skulle kunna nämna som framtida världsstjärnor, men det här inlägget skulle totalt tappa sitt momentum om jag bara fortsatte att radda upp namn. Så, räddas det som räddas kan. Imorgon spelar Arsenal u18 mot Liverpools u18 klockan 21.00 på Emiretes Stadium i det första av två finalmöten för att avgöra vilka som ska vinna FA Youth Cup. Setanta Sports kommer att sända matchen, så en stream lär inte vara helt omöjlig att hitta.

Och avsett hur det går så har Arsenal Englands bästa u18-lag.

/JJ

Inget mirakel, men väl spänning, i Istanbul

Shakhtar Donetsk firade - football style. Bild: Daylife.

Det var upplagt för en sprakande tillställning när überoffensiva tyskarna Werder Bremen mötte pokaltörstande ukrainska fenomenet Shakhtar Donetsk i den allra sista finalen av Uefacupen, som Istanbul och Sükrü Saracoglu-stadion hade äran att hålla.
Det fanns bara ett problem. Werders spindel i nätet, stjärnan Diego var avstängd. Poff! sa WBs offensiv, och de ukrainska brassarna tog över showen.

Nej, utan Diego inriktade sig Werder Bremen mest på försvar. Shakhtar förde matchen på Liverpoolvis med två lågt sittande innermittfältare, medan Rat och Srna öste på längs kanterna och Jadson, Willian, Luiz Fabiano och Ilsinho (jepp, fyra brassar) lekte runt framåt centralt i banan. Och Bremen hade egentligen inget bra botemedel.

1-0 till de neonorangea ukrainarna kom i första halvleken efter att Luiz Fabiano serverades av en fantastisk skarv, och själv chippade bollen med utsidan över en framrusande Tim Weise. Ganska omgående dunkade dock Naldo (jepp, brasse) in en frispark från drygt 20 meter och 1-1 var ett faktum i halvtid.

Rosenberg då? Jag har aldrig sett karln göra en bra match (förutom i Allsvenskan) och så inte idag heller. Utan Diego som mackläggare blev det mest bara en massa menlösa löpningar och kassa förstatoucher från det svenska bidraget i denna europafinal. Faktum är att Rosenberg var den första att bli utbytt i andra halvleken när han lämnade plats för Aaron Hunt. Det blev dock oerhört uppenbart att viljan att vinna fick vika sig för rädslan för att förlora. Båda lagen säkrade mer och mer i sitt spel och förlängningen kom som ett brev på posten.

Väl där fick finalen en rättmätig vinnare. Jadson sköt på inspel från Srna ett inte allt för otagbart skott, som dock Weise släppte förbi sig och 97 minuter in i matchen hade Shakhtar ledningen igen. Den här gången släppte man den inte. Bremen skickade upp sina enorma mittbackar och pumpade långbollar, men man kom aldrig nära.

I slutändan vann Shakhtars fina passningsspel och rörliga offensiv, och när slutsignalen gick såg man en, vad jag förmodar vad gråtfärdig Diego i sin finaste kostym vid sidlinjen. Han sköt Bremen till finalen, men fick aldrig spela den. Utgången känns rätt given så här på efterhand.

Men häng inte med huvudet för länge, Werderfans. På lördag 30 maj spelar man final igen, den här gången i DFB-pokal, och man möter Bayer Leverkusen, med Diego tillgänglig. Och förlorar man även där kan man tänka på vad motståndarna fick genomlida säsongen 01/02. Förlust i CL-finalen, förlust i DFB-pokal, och tappad serieledning i de sista omgångarna.

Shakhtar å sin sida lär partaya hela natten lång i den asiatiska delen av Istanbul. Klubben har vunnit sin första internationella titel någonsin, och även om vi på J&J har ett gott öga till deutschsk fotboll så säger vi stort grattis till Shakhtar Donetsk!

* * *

Man skulle kunna göra en stor grej av att Darijo Srna ikväll lyfte Uefacuppokalen för sista gången, den ståtliga pokal som Svennis IFK Göteborg 1982 lyfte mot skyn i Hamburg och som fått kyssas av många härliga gäng genom tiderna. Men nu är det ju faktiskt så att pokalen inte kommer att försvinna, samt det faktum att John Blund sitter bredvid mig, redo att visa vägen till sängen. Godnatt, fotbollsvärlden. Imorgon är en ny dag.

/JJ

Ett landskap på uppgång

Här har Reading spelat 1-1 i en träningsmatch för inte alls många år sedan. Bild: IK Brage.

Den ena halvan av den här bloggen bor i Dalarna. En plats där fotbollen åkt på en stenhård men rättvis tackling, blivit av med bollen, åkt på ett kontringsmål och fått börja om i underläge.
Demoraliserade har fotbollen gått in i halvtid, en vila som varat i några år medan spelarna samlar mod och karaktär.
Nu är man redo att inte bara vara landskapet vars största bedrift på senare år är att ha gett ett holländskt mittenlag en anfallare som är tillräckligt bra för att få göra fem matcher på en halv säsong.

Och idén till det här inlägget kommer sig så klart av att Carl-Johan Bergman, mannen som visat att man kan göra något av sitt liv även om man kommer från Grängesberg, i tur och ordning: skrev en krönika om bloggar i förra lördagens Nya Ludvika Tidning; fick ett mail från undertecknad med ett tips om just den här bloggen; svarade på mailet på ett trevligt sätt, men än mer fantastiskt för J&J, skämde bort DHOF med ett omnämnande i den här veckans krönikör-sida i NLT. Så först och främst; ett oerhört stort tack för den fina publiciteten, Bergman!

Och då kan vi väl ta och börja med dalafotbollen på det mest lokala och härliga planet, nämligen Dalarnas division 4 herrar. Här huserar nämligen IFK Grängesberg, som de senaste åren harvat nere i de ännu lägre divisionerna. Men nu för tiden spelas det div. 4-matcher på Grängesvallen. Och just den här säsongen väntar stekheta derbyn mot närbelägna Nyhammar, Smedjebacken och framför allt Ludvika.

Ludvika är annars ett av de lag som sjunkit lägst under det senaste årtiondet. Lite drygt. 1998 spelade man mot Djurgården hemma på Hillängen i Division ett norra, ligan under Allsvenskan. Men ett alldeles för läckande försvar gjorde att man i slutändan var två poäng från att få försöka kvala sig kvar i vad som skulle bli den helnationella Superettan. 11 år senare är man fem divisioner längre ned. Men bra går det i alla fall. Tre segrar på tre matcher, men derbyna mot IFK på både Grängesvallen och Hillängen blir några av årtiondets fotbollshändelser för mig personligen.

Men division 4 i all ära, det är lite högra upp som det börjar bli riktigt intressant i ett bredare perspektiv. Dalkurd FF bildades 2004 och har sedan dess inte visat någon som helst pardon då man krossat allt motstånd i seriesystemen, och i år kommer man att vinna även division 2 Norra Svealand. Och man gör det med en blandning mellan dalaprofiler så som Seyhmus Abic och Jörgen Sundström, och spelare med internationella meriter, till exempel gamla ÖSK:aren Nedim Halilovic. Men bäst av alla är fenomenale högeryttern Brwa Nouri, en 22-årig iranskfödd snabb liten dribbler som tar sig förbi vilken ytterback som helst.

Dalkurds mål är att nå Allsvenskan, och jag ser ingen anledning till att man inte skulle kunna det. Borlänge, staden där man hör hemma, är idag större än någonsin, och i staden banar ett annat grönt lag vägen för total fotbollsfeber om några år.

För ni vet väl vad som gäller i Borlänge? Brage e lage. Och efter några mörka år både en och två divisioner under Superettan leder man nu Division Ett Norra, tillsammans med Arameiska-Syrianska, efter fyra omgångar, på tio poäng. Dock störs man av att troligtvis bäste spelaren Mathias Viklöf - håll i er nu - förlorat sin anställning på Sandvik, och kanske tvingas lämna klubben om man inte hittar ett nytt jobb åt honom.

Men framtiden i Brage ser hur som helst trygg och lovande ut. Inte nog med att halva a-truppen består av spelare som är 20 år eller yngre, så har man nu lagt konstgräs på gamla klassiska Domnarvsvallen, vilket innebär att man kan träna på sin hemmaplan året om.

Och bara några kilometer därifrån ligger Kvanrsvedens IP, en anläggning som ännu tidigare kunde ståta med just konstgräs, och där Kvarnsvedens damlag spelar ut sina konkurrenter i Division Ett efter noter. Efter att klassiska Ornäs gått i konkurrs så är nu Kvarnsveden på väg att nå Damallsvenskan som dalafotbollens fanbärare på damsidan.

Så: Lasse Nilssons gamla Brage mot Superettan, och hela Dalarna är på väg efter. Som jag har längtat.

/JJ

P.S.
Med tanke på NLT:s fina publicitet kan vi ju försöka göra vårat bästa för att bjuda tillbaka. Blev ni fast av den ovanstående genomgången av dalafotbollen kan ni läsa mer om den och alla annan fotboll på den nyöppnade Fotbollsbloggen på Dalarnas Tidningar.
Och så klart, CJ Bergmans egna blogg, även den på Dalarnas Tidningar.

J&J berättar sin ståndpunkt kring presidentvalet

"Jag lovar, såhär mycket bättre ska vi bli!" Bild: Taladentro

Att Real Madrid alltid har varit en komisk klubb är det ingen tvekan om. Trots alla titlar genom åren har det aldrig räckt för fansen, och tränarna har förbrukats värre än smörpaketen hemma hos Kirstie Alley. Toppen på isterberget har dock alltid varit presidentvalet, och efter att Calderon avgick tidigare i år så är det nytt presidentval till sommaren. Unge Eduardo García är en av få kandidater, men han verkar mest vettig när man läser de spanska tidningarna. Även den nyss avgångna presidenten Calderon vill tillbaka, men det har varit för komiskt. Den tidigare spanska presidenten Ansar är också ett alternativ. Realfansen har dock bestämt sig; man ska ha tillbaka Florentino Perez, mannen som de hatade för några år sedan då han förde klubben i botten, men nu när man bara vunnit ligan ett par gånger de senaste åren är det kris i klubben och då tar man gärna till det som låter vackert.

Perez vill ha Zlatan, Xabi Alonso, Fernando Torres, Steven Gerrard, Kaka, David Silva, Frank Ribery och David Villa, samt Carlo Ancelotti/Manuel Pellegrini som tränare och Zidane som rådgivare. Vackra namn - men allting får en att tänka på ex. Makelele, stackars Del Bosque och ett lag i spillror. Realfansen pratar om "revansch", "Barcelona är underdogs till sommaren" och "Perez har lärt sig av sina misstag". Men tro mig, Perez har bara två saker i tankarna; pengar och pesetas. Om ett par år kanske Real har ett par extra titlar och några hundratusentals extra fans i Asien, men till vilket pris? Själen är sedan länge redan såld - men någonstans måste väl ändå Perez och fansen ha lite heder kvar i kroppen?

Perez valde en gång i tiden att inte ge tillräckligt hög lön för att värva Vieira ("Defensiva spelare ska inte ha så hög lön") när denna var världens bästa mittfältare, han skeppade iväg ikonen Hierro till arabvärlden och sparkade den enda tränaren som någonsin varit Real Madrid through and through. Strunta i Europavalet - rösta emot Perez!

Då vet ni J&Js ståndpunkt i denna frågan, och vi är inte beredda att flytta den ens en millimeter.

/JH

Årtiondets ångestmatch

Det var som att höra San Siro en Champions League-kväll. Newcastlefansen kan omöjligt ha upplevt en sån här själsfrid på hela 2000-talet. Efter att Lövenkrands kliniskt skjutit in 3-1 med bara några minuter kvar av nordöstderbyt mellan Newcastle och Middlesbrough, så flyger St. James's Park.

Första halvlek var relativt jämn, och resultatet 1-1 kändes rättvist. I andra tog Newcastles rutin - och en svartvit läktararmé - överhanden. Shearer bytte ut en osynlig Owen och satte in Obafemi Martins. Redan de gamla Interfansen visste att regeln "No Oba, no party" gällde, och om Newcastle inte insett det redan lär de veta det nu. En minut var han på planen, Oba-Oba, och sen hade han skjutit Newcastle bort från lågorna, upp mot den stjärnfyllda natthimlen, ovanför nedflyttningsstrecket.

Peter Lövenkrands kom i januari till Newcastle från Schalke. När dansken lirade i Glasgow Rangers var hans tröja en av de mest sålda i världen från officiella shoppar. Nu - som sagt - befinner han sig i Newcastle. Ikväll bytte han av Jonas Gutierrez, argentinsk landslagsman i den 65 minuten. I 20 minuter uträttade han ingenting, sen satte han livsavgörande 3-1. Jonas må vara utvald av Maradona, men än så länge har han inte gjort ett enda mål för Newcastle. Det har Peter Lövenkrands.

Det tredje bytet Shearer nyttjade bestod i att byta ut Mark Viduka och sätta in Andy Carroll. Av det jag sett av gamla Tipsextramatcher på leriga planer och armarna-i-vädret-målgester, så kan jag bara anta Andy Carroll är en fotbollsspelare från sjuttiotalet som på något sätt fått tag i en tidsmaskin och åkt trettio år framåt i tiden för att se hur en gammal hederlig centertank skulle klara sig i framtidens fotboll. Svaret är: inte alls.

En annan viktig fråga är: räckte det här för Newcastle? Har man det självförtroende som krävs för att jobba till sig en seger till och stanna i PL? Och: kan Boro resa sig?

Årtiondets ångestmatch slutade hur som helst med årtiondets atmosfär på St. James's Park.

/JJ

Le bottenstrid Ligue 1

Alain Perrin har gått från ligaguld med Lyon till bottenstrid med St. Etienne. Bild: les-transferts.com

Ligue 1 handlar för de flesta om det blir Marseille eller Bordeaux som tar hem titeln (eftersom J&J gillar Le Guen och Landreau, och inte vill att PSG-fansen ska lida mer så hoppas vi på att Bordeaux tar titeln, såhär inom parantes), men i de nedersta regionerna av tabellen är det fruktansvärt jämnt. Le Havre är redan solklar jumbo, men sedan är det fyra lag som slåss om att inte ta de två återstående platserna. De som slåss om att ta sig upp till Ligue 1 är Lens, som känns väldigt klara, och sedan är Strasbourg, Metz, Tours, Boulogne-sur-Mer och Montpellier efter i den ordningen. De tre förstnämnda är troligen de som slåss om de sista två platserna. Vilka är det då som åker ned? JH reder ut allting.

Caen 34 poäng, -5 i målskillnad

Rennes - Caen 1
Caen - Sochaux X
Lyon - Caen 1
Caen - Bordeaux 2

Måste ta poäng i de två kommande matcherna, för de kan inte hämta något mot Lyon och Bordeaux. Har bara tagit elva poäng under 2009, men vann senast matchen, då mot Le Mans. Man har nog den svagaste truppen av de fyra lagen, men har bäst utgångsläge då de har en poäng mer än de tre andra plus mycket bättre målskillnad. Kocken Steve Savidan är ovärdelig längst upp på topp, och målvakten Vincent Planté kan nog räkna med att större klubbar ringer i sommar.

Sochaux 33 poäng, -12 i målskillnad

Sochaux - Monaco X
Caen - Sochaux X
Sochaux - Nantes X
Grenoble - Sochaux 2

Är ett rätt bra hemmalag, men har bara en bortavinst den här säsongen och då är det rätt bra att man har Monaco, som inte har något att spela för, samt den viktiga matchen mot Nantes just på hemmaplan. Erding och Sverkos är ett riktigt bra anfallspar, och man har ett par bra spelare i defensiven, men mycket mer är det inte.

Nantes 33 poäng, -18 i målskillnad

Lyon - Nantes 1
Nantes - Rennes 2
Sochaux - Nantes X
Nantes - Auxerre X

Är i en riktig formsvacka, även om man vann den senaste hemmamatchen. Har varit riktigt dåliga i år, och hela offensiven har burits fram av Da Rocha då Klasnic varit formdippad. Bara trista Grenoble och jumbon Le Havre har gjort färre mål. Svårt schema.

St. Etienne 33 poäng, -21 i målskillnad

Le Havre - St. Etienne X
St. Etienne - Toulouse 1
Auxerre - St. Etienne 1
St. Etienne - Valenciennes X

Matuidi och Machado, två unga och intressanta mittfältare, samt spelet på hemmaplan är det enda St. Etienne kan glädjas över den här säsongen. Precis som Sochaux har de blott en bortavinst den här säsongen, och måste nog bryta den trenden mot Le Havre. I övrigt ett troligen rätt lätt schema, då Auxerre och Valenciennes inte har något att spela för. Gomis är inte i närheten av landslagssnack just nu, trots att han leder den interna skytteligan med åtta mål så har han faktiskt varit petad några matcher.

JHs tippade sluttabell

16 Sochaux 39
17 St. Etienne 38
---
18 Caen 35
19 Nantes 35

/JH

Inför årets hetaste derby, alla kategorier

The Auld Firm is a term for the twa maist muckle fitbaw teams in Scotland, Celtic an the Rangers. "Skotska wiki." Bild: Daily Mail.

Imorgon klockan 13.30 ska samtliga fotbollsälskare placera sig framför TV:n/datorn/i sportbaren, för då spelas säsongens sista Old Firm, en match som kan vara totalt avgörande för vart titeln hamnar i år. Celtic leder ligan med fyra matcher kvar, men Rangers ligger blott en poäng bakom. Historien bakom derbyt kan ni redan.

Celtic har lett ligan så gott som hela säsongen, med undantag för de första omgångarna samt en dipp i februari. Inför morgondagens derby har man lyckats få tillbaka Barry Robson i spel, viktigt då den hyperduktiga Scott Brown är skadad och missar matchen tillsammans med lagkaptenen Stephen McManus och Mark Wilson. Den forne Wolvesbacken Lee Naylor och Darren O'Dea är osäkra, vilket gör att Celtic har problem på de defensiva platserna. Troligtvis går Robin van Persies bästa vän Loovens in centralt i försvaret, men skulle även Naylor och O'Dea missa matchen blir det problem, då kan en mittfältare tvingas ta steget ned. Offensivt ser det bättre ut. Nakamura är en underbar ögonblickslirare, och McGready är klass. Vennegor of Hesselink känner alla till längst fram, även om McDonald och Samaras varit de som gjort målen den här säsongen.

Rangers har inte legat utanför topp-2 under hela säsongen, men man har bara legat etta under fyra omgångar. Kris Boyd är en enormt bra målskytt som snittar nästan ett mål per match, mycket tack vare hårt arbete från anfallspartnern Kenny Miller (ytterligare en ex-Wolveslirare) samt fina bollar från mittfältet med forne Aston Villa-spelaren Steven Davis och portugisen Pedro Mendes i spetsen. Nye litauern Velicka har gjort fyra mål på sju matcher och är en joker. I laget saknas dock frontfiguren Barry Ferguson på grund av "den där" skandalen samt försvarsduon Papac och Broadfoot, de bägge är skadade. Trots att Bougherra återvänder efter avstängning får den på söndag 39-åriga Weir troligen starta i mittförsvaret. Den 21 år yngre yttern John Fleck är en spännande spelare som kanske får speltid då han startat de flesta matcher sedan jul.

Sedan SPL kom till 1998 har det spelats 43 möten lagen emellan i ligan, och Celtic leder statistiken med 20 vinster. 9 matcher har slutat oavgjort och Rangers har vunnit de återstående 14. Totalt är dock statistiken 383 spelade matcher, 152 Rangersvinster, 139 Celticvinster och 92 oavgjorda matcher. 10 spelare har representerat bägge klubbarna i ett Old Firm, och sedan säsongen 95/96 har bägge klubbarna slutat tvåa med undantag för 05/06, då Hearts blandade sig in i leken.

Tycker man inte om skotsk fotboll finns ändå några fina matcher att glo på imorgon. Eller vad sägs om kvalet till PL mellan Burnley och Reading, mötet mellan de två klassiska lagen Millwall och Leeds, Valencia vs. Real Madrid, Stuttgart vs. Wolfsburg, Sofiaderbyt CSKA vs. Levski samt Sarajevoderbyt Zeljeznicar vs. FK Sarajevo?

Och nu började det åska här...

/JH

Historiens gång och nutidens kval

Det var stil på Prestons grabbar 1888. Bild: Wikipedia.

46 omgångar har spelats u den engelska näst högsta divisionen. Wolverhampton och Birmingham gick direkt upp till Premier League, medan kvalspel väntar för fyra nu ångestfyllda klubbar.

Preston, Sheffield United, Burnley och Reading. De är inte rankade, bara uppräknade. Har något av de lagen i PL att göra? Tja, klart är i alla fall att tre av de lagen har historia som de flesta klubbar bara kan drömma om.

I korta drag, off the top of my head:

• Preston North End var en av de klubbar som var med och grundade the English Football League 1888. Och man gick och vann den första proffesionella fotbollsligan någonsin. Och man gjorde det utan att förlora en enda match. Det gick ett helt 1900-tal innan någon klubb hann upprepa samma sak.
  
• Sheffield United är i sig ingen speciellt charmig klubb, men man kommer trots allt från Sheffield - staden där embryot till de fotbollsregler vi känner idag skapades. I staden finns, kanske needless to say, världens äldsta fotbollsklubb som inte hängde ihop med något universitet: Sheffield Football Club, helt enkelt.
• Burnley var likt Preston en av de klubbar som utgjorde den första engelska ligan. Samma framgång som Preston hade man dock inte, utan slutade näst sist, och säsongen därpå inledde man med 17 raka utan vinst. Publiken på Turf Moore kan inte ha varit speciellt upprymda av hemmalagets spel. Imorgon lördag, 126 år efter att man först beträdde planen 1883, kan Burnley ta ett stort steg på vägen mot engelska högstaligan igen.

Och stackars Reading, då. Inte mycket till historia. Faktum är dock att man bildades redan 1871, men spelade inte top flight football förrän 2005. Och ärligt talat, i en tid av pengar, pengar och mer pengar och några horor och uppköpta klubbar vore det skönt med en släng historia i världens första liga.

/JJ

DHOF avslöjar: Elm nobbade Moskva

När blir en broder två ute i Europa? Bild: Fotbolldirekt

DHOF har tidigare avslöjat att Heerenveen erbjöd kontrakt till de två resterande Elmbröderna, storebror David och lillebror Rasmus, så de bägge kunde spela tillsammans med mellanbror Viktor i den medelmåttliga Eredivisie, men att bägge tackade nej till det erbjudandet. Sedan tidigare har det även kommit fram att Fulham lagt bud på Rasmus, men nu kan DHOF säga att Rasmus sagt nej till ytterligare en klubb; en Moskvaklubb som erbjöd runt 1 miljon i månaden i grundlön till Rasmus och en viss summa till KFF, som dock inte översteg €3 miljoner. Rasmus var dock snabb med att tacka nej, dels för att flytten isåfall skulle ha skett direkt i vintras, men också för att han inte tyckte att Ryssland kändes rätt.

Vilken Moskvaklubb det handlade om är osäkert, men troligen var det CSKA Moskva. Ifall det skulle varit dom och Rasmus hade sagt ja, hade han agerat ersättare åt Serbiens landslagsstjärna Milos Krasic, som tidigare ryktats till de största klubbarna i Europa. Bara en sån sak är ett gott betyg åt rasmus.

Nu skrev dock Rasmus på ett nytt kontrakt med Kalmar FF för ett tag sedan, så en flytt lär ske först i sommar, men senast till vintern. Som det ser ut just nu är Eredivisie eller den grekiska ligan närmast till hands, men saker kan ske mycket fort inom fotbollen...

/JH

Hycklare och anglofiler

Eric Abidal - mindre värd än Darren Fletcher? Bild: Daylife.

5 maj 2009. Darren Fletcher saxar ned en fri Cesc Fabregas bakifrån med en kvart kvar av semifinalen av Champions League mellan Arsenal och Manchester United. Domare Roberto Rosetti dömer straff och ger naturligt nog rött kort till skotten. Robin van Persie stegar fram och slår historiens mest stensäkra elvametare rakt upp i krysset.

Men vad gör väl det. Arsenal är redan utslaget. Målet betyder 1-3 för Londonlaget som måste göra fyra mål på 15 minuter för att nå finalen.
Därför har hela medievärlden bestämt sig för att tycka synd om Darren Fletcher.

6 maj 2009. Eric Abidal har ingen koll på den framstörtande Nicolas Anelka. Chelsea-anfallaren är igenom, fri mot målet, men faller. Domare Øvrebø ger Chelsea frispark och visar ut Abidal. Problemet är bara att Abidal aldrig ens rör Anelka, han snubblar på sig själv. Sparkar vänsterfoten på högervaden när han springer, och ramlar. Chelsea bränner frisparken. Barcelona kvitterar på övertid och går vidare till final.

7 maj 2009. Taylor told SunSport: “I’ve spoken with Alex Ferguson personally on this — as fate would have it we shared a car after the match. We had an interesting discussion. He was very fair about the referee but equally was very disappointed for Darren, as are we all. Strictly speaking there is no appeal process but representation can be made. If the club want to write to us with information — such as video evidence — explaining why they think this is a harsh punishment then they can do that. The likelihood is we’d refer it to our disciplinary body. They would then look to see if there were any special circumstances to justify any departure from established procedures.”

------

Nu väntar jag bara på att en tidning i världen ens ska nämna Abidals fall i de här sammanhangen.

/JJ

Veckans look-a-like

Bilder: FCBarcelona.dk och Geraldpeary.com

Veckans look-a-like bjuder inte på nutida likheter, utan med om framtida. Coloccini kan knappast ha fått någon talang från sin look-a-like-pappa, och inte sitt hår eller näsa heller, men däremot samma perversa blick. Tänk er att se det där ansiktet på Argentinas tränarbänk i framtiden, men först ska Coloccini spela Championshipfotboll några år.

/JH

En tysk tysk Schalkes nya tränare

Före detta landslagsstjärna, ölreklamskändis tillsammans med Bruce Willis, Bundesligaledare med ett tänkt mittenlag - men nu ny tränare för Schalke. Bild: CBC.ca

Nej, det är inte fel i rubriken. En tysk som vet hur man beter sig tyskt, Felix Magath, är mitt uppe i att försöka vinna Bundesliga med Wolfsburg, men efter de fyra sista omgångarna är färdigspelade kommer han bli ny tränare för Schalke 04, som sparkade managern Andreas Müller och tränaren Fred Rutten för någon månad sedan. Sedan dess har Mike Büskens skött tränarjobbet galant, men Schalke valde att satsa på rutin framför ungdomlig entusiasm och skriver ett fyraårskontrakt med Magath, som får jobba som både manager (dvs. typ sportchef) och tränare i Schalke från och med den 1:a juli 2009 till och med 30:e juni 2013.

Nu hoppas Schalke få lite kontinuitet, men det lär ta ett tag. Magath brukar oftast kräva maximalt av sina spelare, och om de så bara spelar på 98% av sina förmåga få de lämna direkt. Räkna med en rejäl ruljans på spelarmaterialet i sommar. Spelare som Vicente Sanchez, Albert Streit, Carlos Grossmüller, Gerald Asamoah, Orlando Engelaar, Ivan Rakitic, Rafinha med flera kommer troligen få besked om att söka sig till andra klubbar. Det är väl inte jättehöga odds på att högerbacken Sascha Riether, en Magathfavorit med ett år kvar på kontraktet, anländer som ersättare till Rafinha då det snackats rätt mycket om honom tidigare, plus att Rafinha betett sig som ett as stundtals. Även en comeback av Robert Huth diskuteras, samt en ankomst av Wolfsburgs fantastiska brasse Grafite. Det skrivs även om Ivan Obolo från AIK, men ta det ryktet med en nypa salt.

Vad händer nu då? Jo, Wolfsburg leder ligan med tre poäng, det är fyra omgångar kvar och man har ett rätt svårt spelschema. Man har dock en fantastisk formkurva, med bara två poängtapp under hela 2009, samtidigt som Dzeko är i toppform. Schalke coachas utav Büskens resten av säsongen, men man har egentligen ingen chans att nå spel ens i UEFA-cupen tills nästa säsong. Det får blir ett uppbyggnadsår med Schalke.

Vad det gäller Felix Magath så har han nu tränat, håll i er nu, Hamburg, Stuttgart, Werder Bremen, Bayern Munchen, Wolfsburg och nu Schalke. Krydda detta med Frankfurt och Nürnberg och man får fram att tränare inte behöver ha klubbkänsla, de blir ändå omtyckta och får mängder med jobb!

Om det är fel att anställa en gammal storspelare som tränare? Ja säger vissa, nej säger en del statistik. Gör man en uträkning på de 25 största klubbarna i världen, och ser hur bra de presterat på 2000-talet beroende på vilka spelarmeriter deras tränare har, får man fram de här siffrorna.

"Stora spelare": 0,69 titlar/säsong
"Mellanspelare": 0,61 titlar/säsong
"Små spelare": 0,67 titlar/säsong

"Stora spelare": Tio landskamper eller fler.
"Mellanspelare": Spelare som spelat i högstadivisioner.
"Små spelare": Resten

/JH

Vad hände med... Corrado Grabbi?

O brother, where art thou? Bild: Corrieredellosport.it

Italienarna är experter på one-season-wonders och att floppa i de utländska ligorna, Corrado Grabbi är inte undantaget som bekräftar regeln. Född i Turin i mitten av 70-talet var steget till den gamla damen Juventus var inte speciellt långt, även om han tvingades till amatörklubben Sparta Novara ett år i början av 90-talet. Han kom dock tillbaka till Juventus, blev direkt uppflyttad till A-truppen och gjorde mål i sin A-lagsdebut redan som 17-åring, men det blev bara ytterligare en match i A-laget då jämngamla Del Piero började explodera i sin utveckling. Ett par lånesejourer i Lucchese och Chievo gjorde ingen skillnad för Grabbi, tiden i Chievo blev dessutom avbryten på grund av militärtjänst i 160 dagar, och då han tvingades operera om i princip hela benet samt bråkade med Moggi då denna ville att han skulle ha sin bror som agent istället trodde folk att hans karriär skulle vara över. Grabbi blommade dock ut rejält ett efter ett par år i Modena. Han var fortfarande Juventusägd, och de ville kalla tillbaka honom, men Grabbi ville inte tillbaka.

Ternana blev Ravenna som sedan blev Ternana igen. Han fick igång målskyttet rejält i de två klubbarna, så mycket att landslaget var nära, även om han bara spelade i Serie B. Graeme Souness är/var en av fotbollseuropas sämsta tränare alla kategorier, och när han köpte Grabbi för £6,75 miljoner till Blackburn var det som upplagt för megaflopp. Visst gjorde han ett fint arbete på plan, slet och visade fin attityd, men han var intei närheten av att vara en Premier Leaguespelare. Han gjorde en lånesejour i Messina som blev rätt framgångsrik, men när han återvände till England var han återigen totalt under isen. Blackburn sålde honom till Magnus Hedmans Ancona vintern 2003-2004, prislappen var okänd men inte var det några £6,75 miljoner iallafall.

Flopp i Ancona i Serie A följdes upp av en rätt bra säsong i Serie C1 med Genoa, men de ville inte behålla honom efter uppflyttningen till Serie B och ersatte honom och Milito med trion Figueroa, Sculli och Di Vaio. Arezzo plocka in honom för en billig peng, men inte heller där lyckades han. Efter ett nytt floppår, den här gången i schweiziska Bellinzona där han bildade anfallspar med supertalangen Russotto, valde han att lägga skorna på hyllan i somras, mest på grund av att ingen ville ha honom.

Maccarone, Ventola, Grabbi, Montella, Ambrosetti, Ambrosio, Lupoli, Dino Baggio, Bianchi, Corradi, Dalla Bona, Di Matteo, Ferrari, Taibi - Varför envisas Premier Leagueklubbarna att värva italienare? Det får bli dagens stora gåta.

Visste du att....
... med undantag för de tre åren i Ternana, Modena och Ravenna gjorde Grabbi 18 mål på 115 matcher?
... å andra sidan gjorde han 65 mål på 135 matcher under de tre åren?
... Grabbi faktiskt gjorde en landskamp för Italien?
... Blackburn betalade £1,7 miljoner + ett halvårs lön för varje mål Grabbi gjorde i England?
... Grabbi var ett av huvudvittnena i Calciopoli i och med hans konflikt med Moggi?

Det var allt om en av Premier Leagues sämsta värvningar genom tiderna.

/JH

De 24 hetaste sommartalangerna

Blir det Zlatan och Inter för Acquafresca? Bild: Theoffside.com

Året runt tisslas och tasslas det om talanger runt om i världen. Några av de talanger blir världsstjärnor, några rätt hyggliga spelare och andra avrundar sina karriärer i Bjusjö BK vid 23 års ålder. Det är inget fel med det, men de flesta spelarna vill nog till de största ligorna. Till sommaren är det som vanligt mycket snack om talanger som ska hit och dit, även om det saknas riktigt solklara övergångar, som t.ex. när Ribery slog igenom och alla storklubbar drog som jag vet inte vad för att få hans namnteckning. Det finns dock några spelare som sticker ut på ett positivt sätt, let's ranka dom.

1. Edin Dzeko, Wolfsburg
Ingen närmare presentation behövs - Edin Dzeko är Europas just nu hetaste talang, och även om Wolfsburg har pengar kan det inte få Dzeko att stanna. Kan gå till en av de största klubbarna direkt.

2. Miguel Veloso, Sporting Lissabon
Har haft en floppsäsong bakom sig i Sporting, ett Sporting som förutom Naniaffären för ett par år sedan faktiskt inte sålt något spelare för en riktigt hög summa sedan Ronaldos flytt -03. Veloso eller Moutinho flyttar till sommaren, frågan är bara vem det blir? Veloso är billigare och det kan fälla avgörandet.

3. Marko Marin, Gladbach
Gladbach håller på att åka ur Bundesliga, och då Marin förra sommaren var extremt nära en plats i Tysklands EM-trupp känns det som att 2. Bundesliga inte lockar så särdeles mycket. Tar Bayern Munchen på sig de stora spenderarbyxorna måntro?

4. Yoann Gourcuff, Milan
Mittfältaren som kan hamna i princip varsomhelst i sommar, det är han som bestämmer om det blir Bordeaux, Milan eller någon annan klubb. Fotbollsälskarna hoppas att det blir en större liga än Ligue 1, det är en sak som är säker.

5. Keirrison, Coritiba
Brasiliens nya supertalang vann skytteligan i hemlandet och sådant uppmärksammas alltid i Europa. Det känns som att steget till ett mittenlag i Spanien eller någon liknande inte är jättelångt borta.

6. Mathias Zanka Jörgensen, FC Köpenhamn
Kanske överraskande att han är såhär högt upp, men "Zanka" är ordinarie i FC Köpenhamns backlinje i en ålder av 18 år och så sent som förra året räckte det att vara ordinarie i ett danskt lag för att direkt ta sig till de stora europeiska scenerna (Kjaer). Mittback som redan gjort A-landslagsdebut.

7. Mevlut Erding, Sochaux
En turk som bjuder på fin fotboll i ett nedflyttningshotat Sochaux. Bra med i både assist- och skytteligan och lär hamna i Marseille, Paris, Bordeaux eller liknande klubb.

8. Marek Hamsik, Napoli
Napoli har gjort en floppsäsong, men Hamsik är redo för de största scenerna. Både Inter, Juventus och Arsenal och säkert fler klubbar ligger i vassen och väntar på vad som kommer att ske med den unge slovaken.

9. Robert Acquafresca, Inter
Inter har Acquafrescas framtid i sina egna händer. Vill de behålla honom vill han säkert stanna, annars lär det bli huggsexa mellan de stora italienska lagen om vem som ska få njuta av Acquafrescas enorma målsinne Trezeguets perfekta efterträdare?

10. Aiden McGready, Celtic
En spelare man ofta glömmer bort då han lirar i en mindre liga, men han är en av Europas mer talangfulla mittfältare och kanske är han mogen att ta klivet till en större liga. Aston Villa känns som ett bra avstamp.

11. Douglas Costa, Gremio
Ytterligare en ung brasse som varenda storklubb känner till. Skrev dock nyligen på ett nytt kontrakt med Gremio, men det är bara en tidsfråga innan han byter kontinent.

12. Karim Benzema, Lyon
Blir nog svårlöst, därav den höga placeringen på den här listan. Vill han lämna och Lyon inte begär extremt sjuka summor är han toksäker etta på den här listan.

13. Ibrahim Afellay, PSV
Afellay har stannat något år för länge i Holland, det kan ha skadat hans karriär tillfälligt då han knappast lär gå till någon storklubb direkt. Hamburg?

14. Sofiane Feghouli, Grenoble
En afrikanskättad fransk mittfältare (vad annars?) som är riktigt intressant. Passningsskicklig men ändå inte för tunn, och så gott som samtliga Premier Leagueklubbar spanar in honom.

15. Fabiano Santacroce, Napoli
Se Hamsik, men Santacroce kan nog tänka sig att stanna någon säsong till.

16. Thomas Vermaelen, Ajax
Har ett par ordinarie säsonger i Ajax backlinje, och belgiska talanger är numera rätt eftertraktade.

17. Geromel, Köln
En doldis. Brassemittback som har gjort succé i Köln. Bra både med fötterna och huvudet, är smart, rätt stark och har bra ledaregenskaper. Komplett mittback, blir det Bayern Munchen eller La Liga?

18. Alexander Baumjohann, Gladbach
Gladbach åker som ovan nämnt troligen ur i år, och Baumjohann jagas av de stora tyska klubbarna. Släpptes för kaffepengar från Schalke för ett par år sedan, men har blommat ut rejält på sin kant.

19. Kevin Gameiro, Lorient
Lorients stora överraskning. Behöver bli en lite bättre målskytt, men är en av Ligue 1s bästa anfallare den här säsongen.

20. Alan Dzagoev, CSKA Moskva
Gjorde succé i UEFA-cupen och med tanke på ryssarnas framfart i fotbollsvärlden scoutar allt större klubbar den inhemska ligan.

21. Almen Abdi, Zurich
Mittfältare som gjort smått otroliga 18 mål den här säsongen. Schalke fegade ur när Zurich ville ha €0,5 miljoner mer förra sommaren, det ångrar man nog idag.

22. Armand Traore, Arsenal
Med Gibbs framfart som vänsterback i skadade Clichys frånvaro och Arshavins ankomst till mittfältet lär Armand Traore få vara nöjd om han ens når bänken i Arsenal kommande säsong. Ett nytt utlåningsår eller försäljning?

23. Hulk, Porto
Har blivit enormt uppförstorad i Sverige, men är ändå en rätt stor talang. Har många bra egenskaper - men måste jobba på målskyttet. Vill stanna i Porto, men ringer någon storklubb så...

24. Sebastian Bassong, Newcastle
Bassong kom som tänkt komplementsspelare i Newcastle backlinje (säger väl inte lite om hur usel folk trodde han var) till en av säsongens stora utropstecken. Vad händer om Newcastle åker ur?

/JH

Minst lika mycket UEFA

Palermo och Serie A är inte riktigt som andra lag och ligor.
Bild: det fattar ni.

Vem tar guldet? Ooh, vilka når Champions League? Jisses, vilka åker ur?!
Och ja, det är klart att kampen om Uefacupplatserna ägnas några meningar och tankar här och där, men i slutändan så finns det tre andra strider som är mer intressanta. I Italien är dock den där striden om platserna 5 och 6 större och mäktigare än på länge.

Eller egentligen är det bara en kamp om plats 6. Efter Genuaderbyt igår siktar Genoa snarare på Champions League än att behålla sin femteplats, då man bara ligger en poäng efter Fiorentina på fjärdeplatsen. Och se där, jag är redan inne på Champions League. Så svårt kan det vara.

Genoa, ja. Tack vare sin seger mot Sampdoria på söndagskvällen har man nu hela sju poäng ned till Roma som är närmast jagande lag. Med fyra matcher kvar och en morot, CL-spelet, så ska Genoa Cricket & Football Club, italiens äldsta fotbollsförening, inte ha några problem med att hålla undan.

Ah, vad fan. För enkelhetens skull gör vi så här:

5. Genoa 60 poäng
6. Roma 53
-------------
7. Palermo 52
8. Cagliari 49
9. Udinese 48

Vad gör egentligen Roma här nere, kan man fråga sig? Jo; total brist på disciplin, och Julio Baptista på planen. Sedan har man haft sin beskärda del skador också, men det är inget som ursäktar 52 insläppta mål på 34 matcher. Ironiskt nog höll man nollan i senaste matchen, mot Chievo, bara för att inte orka med ett segermål. Nej, Roma är på väg mot en riktigt katastrofal säsong. Här är vad som är kvar för dem.

Cagliari - AS Roma
AS Roma - Catania
AC Milan - AS Roma
AS Roma - Torino

Jo, genast ser vi en intressant match, när Cagliari tar emot giallorosso på Sardinien. Hemmalaget kan där krympa avståndet till bara 1 poäng, och med tanke på Cagliaris brakförlust mot Palermo i ö-derbyt kan jag bara tänka mig vilken revanschlusta som flyter i ådrorna inför nästa helg. Cagliari som för övrigt låg riktigt risigt till i serien under hösten, började helt plötsligt vinna och har bara med enstaka undantag inte slutat sedan dess. Man har gjort en Tottenham, fast mycket bättre. Och kvar att möta har man...

Cagliari - AS Roma
Reggina - Cagliari
Cagliari - Inter
Udinese - Cagliari

Sista omgången är intressant där. Cagliari mot ett annat lag som nyligen hittat vinnarformen igen, Udinese. I söndags piskade man Atalanta med 3-0, och innan det hade man faktiskt tre raka segrar. En imponerande rad av ett lag som likt Napoli flög rätt högt i början av säsongen, bara för att se motorerna stanna och falla handlöst nedåt genom tabellen. Men nu är man på gång igen alltså, utan någon (ironiskt nog) Uefacup att koncentrera sig på. Man gick ju så långt som kvartsfinal i årets upplaga, men där blev det stopp mot Werder Bremen. Udine riktar nu istället in sig på dessa matcher:

Lazio - Udinese
Udinese - AC Milan
Sampdoria - Udinese
Udinese - Cagliari

Udineses avslutning ser svår ut på pappret, men i verkligheten verkar både Lazio och Sampdoria vara mer fokuserade på Coppa Itala, där de båda lagen ju utgör finallagen i år. Vinnaren där belönas med... en plats i Uefacupen. Hur som helst, det kanske ser omöjligt ut för Udine att ta sig förbi alla lagen upp till sjätteplatsen, men man är i god form och möter till viss del lag som inte har någonting alls att spela för. Och nu är det bara ett lag kvar, nämligen Palermo, och deras spelschema har berikats med följande motståndare:

Siena - Palermo
Palermo - Lazio
Atalanta - Palermo
Palermo - Sampdoria

Klart enklast spelschema av de lag i samma tabellregion. Siena är så gott som klara för Serie A även nästa säsong, Lazio tänker på cupfinalen, Atalanta svävar omkring i ingenmansland och Sampdoria har även de halva foten i cupen redan. Stärkta med en fantastisk 5-1 seger mot Cagliari i förra omgången så ser Palermo ut som starkaste kandidaten till den sista Europaplatsen.

Att ge mig på att tippa matcherna tänker jag inte göra. Finns det något man lär sig efter att ha följt Serie A under 2000-talet och läst om hur det var på 1900-talet, så är det att i slutet av säsongerna finns det bara några typer av lag som vinner matcher: de som kämpar om ligatiteln; de som vill hänga på ut i Champions League; och de som måste slåss med näbbar och klor för att hänga kvar. Och så de som försöker knipa platserna i Uefacupen (Eller UEFA Europa League som det kommer heta nästa år, läs mer på det ämnet en annan gång på den här bloggen) till nästa säsong.

/JJ