Stefano Pioli mixtrar i Bologna. Bild: Fifa.com
Bologna Football Club 1909 är en av de riktigt djupt sovande jättarna inom italiensk fotboll. Klubben har sju scudetti att luta sig mot, men idag kan de inte ses som något annat än prydnad, snarare än en magisk spegel att se in i framtiden med. Fem av dessa ligatitlar tog man under legendariske presidenten Renato Dall'Ara, och hans 30-åriga närvaro i klubben, mellan 1934 och 1964.
Senaste ligatiteln tog man just säsongen 63/64, och sedan dess har man i och för sig två Coppa Italia att glädja sig åt, men ligaspelet blev aldrig detsamma igen. Ibland har man lyckats nå topp 10-placeringar i Serie A, men man har även flera prövande sejourer i Serie B, och även Serie C, på sitt samvete.
Renato Dall'Ara styrde klubben i 30 år. Efter honom har man haft 17 olika presidenter, och skakades så sent som förrförra året av extrema ekonomiska svårigheter. Idag ägs Bologna av ett konsortium som kallas Bologna 2010. Även om just presidentposten fortfarande är en sorts giljotin så har man i alla fall fått en hyfsat stabil bakgrund att luta sig mot. Nuvarande presidenten Albano Guaraldi har dessutom presenterat planer på en ny träningsanläggning för klubben - något som hans eget företag tänker bekosta.
Stefano Piolo! Lagets nuvarande tränare. Efter att ha kört Sassuolo och Chievo på säkra sätt så fick han chansen i Palermo säsongen 2011/2012. Eller rättare sagt: han fick chansen i Palermos Europa League-äventyr säsongen 2011/2012. Efter att ha åkt ur mot schweiziska Thun på bortamål i kvalet så fick Pioli sparken innan ligaspelet ens hann börja.
Bara ett par månader senare väntade dock nästa gig: Bologna. Och det är här själva poängen med inlägget kommer fram.
Pioli, som jobbade stenhårt med en 4-3-3 i Sassuolo, vilket utvecklades till en typiskt italiensk 4-3-1-2 i Chievo, fortsatte på samma vis i Bologna men nådde inte riktigt de resultat han ville, och kände att truppen hade kapacitet till mer. Efter raden 4-2-5 på Piolis inledande elva matcher bytte han från fyrbackslinje till den trebackslinje han börjat känna lite på under våren i Chievo, samt försökte implementera i Palermo.
3-4-2-1, med en fantastisk offensiv trio bestående av en pånyttfödd Alessandro Diamanti, sedermera dyrt sålda talangen Gaston Ramirez och den underbare evighetsmaskinen Marco Di Vaio, målade upp Bologna till en 10:e-plats i Serie A.
För många spelare slussades sedan in och ut från Bologna för att det ska vara värt att redogöra här, men vi kan ta några av de viktigaste truppförändringarna:
Ut:
Gaby Mudingayi, den belgiske slitvargen, såldes till Inter.
Marco Di Vaio, målkungen, lämnade Italien för Montreal i Kanada.
Gaston Ramirez, briljant ung offensiv mittfältare, såldes dyrt till Southampton.
In:
Alberto Gilardino, tilltänkt målgaranti, anlände från Genoa.
Cesare Natali, rutinerad mittback som gör sin andra sejour i klubben, hämtades gratis från Fiorentina.
Tiberio Guarante, skicklig mittfältare, gratis från Sevilla.
Och Michele Pazienza, grintan på mittfältet, även han gratis, från Juventus.
Som vanligt i Italien så förändrades en stor del av truppen inför den nya säsongen, men Bologna såg ut att ha hittat ett par riktiga guldkorn under mercaton.
Pioli har, innan han tog över i Bologna, alltid föredragit någon variant av 4-3-3/4-3-1-2, men med tanke på hur försvaret läckte så var en ändring från 4-3-1-2 till 3-4-2-1 och en mer packad defensiv essentiell.
På de 16 första matcherna säsongen 11/12 (Pioli kom in efter fem omgångar) använde man sig av 4-3-1-2 i princip varje match, och släppte då in 24 mål. Efter det bytte man till 3-4-1-2, och ändrade rätt snabbt den offensiva triangeln, viket gav 3-4-2-1. Under de avslutande 22 omgångarna, trebackslinjeomgångarna, släppte man in 19 mål. Pioli hade hittat sin defensiva stabilitet, kombinerat med en kvalitativ offensiv.
Fortsättning följer 12/13? Nej. Som sagt, övergångar genomfördes, 3-4-1-2 stod redo. Den nya offensiva trion som skulle göra det hetta Diamanti, Acquafresca och Gilardino. Men efter 0-2 mot Chievo och 1-3 mot Milan vankades det ombyggnation. Fyrbackslinjen kom tillbaka, och resulterade i 3-2 mot Roma, men efter ett besviket poängtapp hemma mot Pescara bytte Pioli återigen till trebackslinje till bortamatchen mot Siena.
Men om 1-1 mot Pescara var dåligt, så är förstås 0-1 mot Siena sämre. Nej, tillbaka till fyrbackslinje hemma mot Catania, och vips så hade man tagit sin största seger sedan man spelade i Serie B 07/08. 4-0 mot Catania, men Pioli var fortfarande inte säker. Mot Siena hade man förtjänat ett bättre öde än en förlust, och siffrorna mot Catania var väldigt smickrande.
Så tillbaka till 3-4-2-1 till bortamatchen mot Fiorentina. Nu spelades ju den matchen redan förra helgen, men om ni inte vet: gissa hur det gick? Jodå, förlust igen, och uselt spel. Pioli sitter alltså under landslagsuppehållet med trebackslinje och fyra förluster i ena handen, och fyrbackslinje och två vinster och en oavgjord i den andra.
Det man först tänker är att OK, det finns en korrelation mellan den uppställning Pioli väljer och den uppställning motståndarna kommer att använda. Fel. Trebackslinje eller fyrbackslinje, bollinnehav eller kontringsfotboll; ingenstans kan man hitta ett mönster i hur Pioli väljer att formera sitt lag efter motståndarnas taktik.
Till Piolis försvar så är det här med trebackslinje en relativt ny grej för honom som tränare. Förra året gick Bologna som på räls till slut, men har kanske inte samma mångsidighet i offensiven i år. Pioli har dock alltid varit en säker tränare så här långt, men känner kanske att han nu har truppen för att vara mer dynamisk i sitt spelsätt. Så här långt har det dock inte gått speciellt bra, och frågan är hur lång tid han får på sig att mixtra med uppställningen så här.
På söndag, klockan halv ett, möter Bologna Cagliari på bortaplan, ett lag vars president redan tappat tålamodet. På hemmalagets tränarbänk sitter nämligen rykande färskingarna Ivo Pulga och Diego Lopez. En tränarmatch som kan gå hur som helst. Tills vi vet om Bologna kör med tre eller fyra backar, förstås.
/JJ
