2011 till handlingarna

Det Handlar Om Fotboll önskar er ett Gott Nytt År med att ge er höjdpunkterna från det gångna årets bästa match: Santos - Flamengo i brasilianska ligan, från juli månad. Ta hand om er, så ses vi snart igen.



/JJ

Ljus i mörkret

En liten tänkvärd notis så här i juletider. Bild: Blackburn.se

Säga vad man vill om Blackburn Rovers och deras kontroversiellt tillsatte manager Steve Kean, men på en punkt kan många fler PL-lag ta efter Blackburn. I den startelva man använde i 1-1-matchen borta mot Liverpool på Boxing Day så hade fem spelare fostrats i klubben (fostrats här betyder att de är egna produkter enligt Uefas riktlinjer). Liverpool hade noll.

Yakubu
Hoilett - Pedersen - Formica
Dunn - N'zonzi
Henley - Samba - Hanley - Lowe
Bunn

Adam Henley: 17 år, walesisk ungdomslandslagsman, spelat i klubben sen han var sju år.
Grant Hanley: 20 år, skotsk a-landslagsman som kom till klubben 2008.
Jason Lowe: 20 år, nya zeeländsk back/mittfältare som spelat i Blackburn sedan han var 12.
David Dunn: 31 år nu, engelsmannen kom till klubben som artonåring och flyttades efter en säsong i u-laget upp i a-laget.
Junior Hoilett: 21 år, kanadensare som kom till klubben år 2003.

Dunn må vara i en kategori för sig, eftersom han är tio år äldre än alla andra, men utöver dessa killar så finns ju även Martin Olsson (fem och ett halvt år i Blackburn) och Phil Jones (sju år i klubben) som nyligen PL-etablerade spelare som fått sin fotbollsutbildning i Blackburn.

De allra flesta Rovers-fans är förstås rasande över hur klubben sköts under ägarna Venkys och manager Kean, men som utomstående så ska det bli rätt intressant att se hur deras ungdomar sköter sig framöver. Sen ska vi ju inte lura oss själva, utan det är på grund av en massa skador som dessa spelare har fått chansen, men att nå 1-1 borta mot Liverpool är inte fy skam.

/JJ

One-man-team?

van Persie sekunden efter hans fantastiska mål mot Everton i helgen. Bild: Daylife.

”Arsenal är i dag mer beroende av en enda spelare än de nånsin varit i modern tid. Arsene Wenger, managern, hatar när omvärlden påstår det. Arsenals fans protesterar vilt när de hör omdömet 'one-man-team'. Men faktum kvarstår: utan Robin van Persie vore Arsenal ett lag i mitten av tabellen, inte ett som nu plötsligt slåss om en plats bland de fyra första igen.”

Så skriver Peter Wennman i sin Premier League-krönika i söndagens Aftonbladet/Sportbladet. Det finns två saker som stör mig med det här konstaterandet: (i) att han totalt ignorerar vilken lagmaskin Arsenal kommit att utvecklas till under den här hösten och (ii) den dynamik som han ger ett ”one-man-team”.

Det viktigaste är egentligen att ta upp (ii), men jag skulle kunna passa på att ge Arsenal lite välriktat beröm också. Så jag börjar där.

Det går inte på något sätt att snacka bort 3-4-förlusten mot Blackburn och 2-8-förnedringen mot Manchester United, men Arsenal har kommit en väldigt lång väg sedan säsongens första omgångar. Ser man till den startelva som använts mest under hösten, och framför allt de senaste veckorna, så ser ett tvärsnitt ut ungefär så här:


Från förra säsongens bästa elva så är sex positioner utbytta (Sagna, Koscielny, Clichy, Wilshere, Nasri, Fabregas). Visst, Koscielny har spelat en hel del mittback den här säsongen, men när både Sagna och Jenkinson ådrog sig skador, och Vermaelen kom tillbaka, så flyttades han ut på högerkanten. Nu när alla ytterbackar är skadade så är det dock Djourou som får spela högerback.

Tänk också på att skade- och avstängningssituationen var ännu värre i början av säsongen, vilket gjorde att knappt en enda position gick att jämföra med 10/11. Min poäng är alltså att det tagit tid för det här laget att lära sig spela tillsammans, vilket man dessutom har gjort med bravur. Det tog bara en och en halv månad från säsongsinledningen innan man började rada upp segrarna på topplags-manér.

Arsenal har jobbat extremt mycket med försvarsspelet, och ändrade till och med hela träningsupplägget efter storförlusten i Manchester – nu jobbar Pat Rice enskilt med försvararna, tidigare gjordes allt som ett lag. Det nya angripssättet har gett resultat, då Arsenal är det lag som hållit nollan näst flest gånger i årets Premier League. Ett ytterst stabilt CL-gruppspel talar också för ett nytt, mer maskinellt Arsenal, där Robin van Persies mål förstås är slutprodukten.

Utan Fabregas och utan Nasri har man även fått lägga om anfallsspelet. Från att varje mål ska komma efter ett instick i mitten så läggs nu större vikt vid yttrarna. Både Theo Walcott och Gervinho är spelare som är som bäst när de ställs i en-mot-en-dueller med respektive ytterbackar för att sedan leverera en passning in i straffområdet, och detta har The Gunners börjat utnyttja. En så smart spelare som van Persie hittar lätt rätt ytor i boxen för att kunna göra riktigt enkla mål.

I takt med att yttrarna fått större utrymme i anfallsspelet så har även innermittfältarnas huvuduppgift ändrats. I dagens Arsenal ska de tre spelarna centralt främst se till att hålla igång passningsspelet, vinna tillbaka bollen och överlag löpa väldigt mycket. Song, Arteta och Ramsey har i vissa matcher mer strikta roller, men allt som oftast ska alla tre ofta byta position med varandra för att röra om och förvirra motståndarna – och när till och med Alex Song börjar leverera assist på löpande band så har Wenger fått sitt kvitto på att det nya systemet fungerar väl.

Van Persie har förstås varit i sitt livs form och sällan gått från en match mållös. Men att påstå att Arsenal skulle vara ett mittenlag utan honom är helt enkelt inte en vettig åsikt. Visst, om man tog bort alla van Persies mål hittills så skulle Arsenal husera i mitten av tabellen, men Wennman glömmer en mycket viktig sak i sin hypotes: om van Persie inte spelat så hade Arsenal haft en annan anfallare på planen. Chamakh har varit en enda lång pina att se i Arsenaltröjan i ungefär ett års tid, men glöm inte att han gjorde åtta mål fram till december 2010, då konstant matchande (på grund av att van Persie var skadad) började ta ut sin rätt. Om Chamakh varit försteanfallare i Arsenal hade han kanske inte gjort lika många mål som van Persie, men han hade definitivt bidragit till att hålla Arsenal borta från 11:e-platsen.

Detta leder mig in på hela one-man-team-myten i allmänhet (ii). För det är just vad det är; en myt. De allra flesta lag har en spelare som är lite bättre än övriga, men att en persons individuella kvaliteter på något sätt skulle trumfa de tio övrigas är helt enkelt inte sant.

För att fortsätta på Arsenal-vägen så behöver Robin van Persie djupledsbollar och inlägg för att kunna komma till sina målchanser (allt som oftast). I Bologna så behöver Marco Di Vaio ett starkt arbetande lag som kan gräva fram chanserna åt honom. I LA Galaxy behöver David Beckham rörliga medspelare för att kunna leverera farliga inlägg. Den här listan kan fortsätta hur länge som helst, men den poängen har ni förstått.

Van Persie må, utöver att vara skyttekungen, även vara klubbens lagkapten. Även här skulle jag vilja påstå att en lagkapten inte är skillnaden mellan en fjärde plats och en elfte plats i tabellen, av den enkla anledningen att det finns fler än en person i varje lag som kan försöka få igång sina lagkamrater om det går lite trögt.

Att säga att spelare ”bär sitt lag” kan definitivt fungera som ett sätt att säga att ”Eden Hazard är en jävel på att göra mål och assist”, men att lägga in någon sorts värdering att ingen annan skulle kunna göra samma sak och därför skulle allt gå käpprätt åt andra hållet, det är att tänka för enkelspårigt. Saknas van Persie så spelar Arsenal på ett lite annorlunda sätt, anpassat efter det man har att jobba med. Så, helst av allt skulle jag vilja att den här termen, eller i alla fall de värderingar som läggs in i den av folk som Wennman, försvann. Begreppet ”one-man-team” är en lögn, ett falsarium, och ett väldigt dåligt sätt att försöka förklara nånting på.

/JJ