 | |
| Bayern München - Real Madrid. Real Madrid - Bayern München. Bild: Libertatea.ro |
Våren 2012 bodde och pluggade jag i Brighton på den engelska sydkusten. En sak ska ni ha klart för er: för en som är van att se fotboll från TV-soffan så krävde denna landsflykt förändringar i mitt fotbollstittande. TV-soffan byttes ut mot Emirates Stadium, pubar nere i stan och stream av Match of the Day på rummet sent på vissa lördagskvällar. Jag klagade inte.
Den irländska puben Molly Mallone's huserade oss svenska fotbollssugna grabbar och tjejer när det vankades stormatcher. Lokalen var rymlig – öppen planlösning – som gjord för att låta klientelets blickar fångas av en enorm projektorduk längst in vid ena kortsidan. En pint Caffrey's på det raggliga lilla bordet, vårjackan hängd över ryggstödet och stolen vriden 90 grader. Standard.
Vad som skulle visas på den där duken under två av kvällarna har fortfarande inte lämnat mig.
Bayern München – Real Madrid.
Real Madrid – Bayern München.
Finns det ett mer klassiskt kontinentalt europeiskt fotbollsmöte?
I Tyskland höll Bayern på att utklassas, rent av förnedras, av uppstickaren Borussia Dortmund, som sprang i rask takt mot andra raka ligatiteln utan konkurrens. Men Bayerns rutinerade manager Jupp Heynckes var något på spåren. Han hade samlat ihop de flesta av delarna som krävdes för en regelrätt lagmaskin.
Holger Badstuber, David Alaba, Philipp Lahm, Bastian Schweinsteiger och Toni Kroos hette de egenproducerade Bayern-talangerna som agerade stomme i laget. Franck Ribery, Manuel Neuer, Arjen Robben och Mario Gomez stod för exceptionell inhämtad spetskvalitet.
Ett par hundra mil sydväst om München hade portugisiske demontränaren Jose Mourinho länkat samman sitt egna personliga korståg mot fotbollsvärlden med Real Madrids besatthet av att vinna sin tionde Europacup/Champions League-titel, ”La Decima”.
På den andra planhalvan stod dock allt som oftast vad som är det bästa fotbollslaget jag sett: Pep Guardiolas tiki taka-trillande förtrollande Barcelona. Just den här säsongen skulle man dock i Madrid lyckas bryta sig igenom Barca-barriären, och med 32 segrar på 38 ligaomgångar vinna La Liga. Fansen hoppades, trodde och var övertygade om att La Decima även den var inom räckhåll.
Hur skulle den inte kunna vara? ”San” Iker Casillas; Pepe, Sergio Ramos; Xabi Alonso och Sami Khedira bildade en ramstark defensiv centrallinje, samtidigt som Cristiano Ronaldo snittade mer än ett mål per match framåt, ofta assisterad av passningsgeniet Mesut Özil. Med mästaren Mourinho, med Champions League-titlar hos både Porto och Inter i bagaget, var det inte bara möjligt; det var ett krav.
Tisdag 17 april 2012, Allianz Arena, semifinal 1
Läget var något tryckt i Bayern München. Inför första mötet med Real Madrid hade man inte lyckats göra mål på två matcher: 0-1-förlust borta mot Dortmund och bara 0-0 hemma mot Mainz. Startelvan mot Mainz var förvisso reservbetonad, men det var inget bra tecken inför en match av den här digniteten.
Även Real Madrid hade roterat spelare inför matchen, men ändå lyckats vinna komfortabelt med 3-1 mot bottenlaget Sporting Gijon. Tre dagar innan det hade man dessutom tagit ännu en skalp från lokalrivalen Atletico de Madrid genom att besegra de rödvita med hela 4-1 på Vicente Calderon.
Neuer
Lahm – Boateng – Badstuber – Alaba
L.Gustavo – Schweinsteiger
Robben – Kroos – Ribery
M.Gomez
----------
Benzema
C.Ronaldo – Özil – Di Maria
X.Alonso – Khedira
Coentrao – Pepe – S.Ramos – Arbeloa
Casillas
Det sägs att allt anpassas och blir likadant på toppen – av vad som helst. Fotbollstaktiskt skulle inte bara första, utan även andra mötet mellan Bayern München och Real Madrid bli en konformitetskamp utöver det vanliga.
Den enda riktiga skillnaden i lagens spelsätt och spelartyper var den offensiva spetsen på det inre mittfältet. Bayern satsade på den unge men hårt jobbande, lagspelande teknikern Toni Kroos, medan Real Madrid ställde upp med den lite mer trequartista-liknande tyske stjärnan Mesut Özil överst i triangeln. Kroos skulle länka samman ett koherent Bayern-spel medan Özil skulle vara en del av navet i snabba Madrid-omställningar.
Problemet under matchen för Real Madrid var att Bayern hade gjort sin läxa grundligt och kunde i stor utsträckning stå emot Reals kontringsspel, Mourinhos adelsmärke. Alaba och Lahm satt på snabbhet och klokhet nog för att täppa igen på kanterna.
I halvtid hade Bayern ledningen efter att Franck Ribery skjutit in en förlupen boll efter en hörna förbi Iker Casillas i Real-målet. Snacket på puben gick. Det var en rätt bra match mellan två högkvalitativa lag. En till runda Caffrey's ställdes in. Mitt fokus var dock fastsvetsat på de elva mot elva. Även om det stod 1-0 till Bayern, hur kunde två lag vara så jämnt matchade?
 | |
| Kross #39, Özil #10. Medelposition från WhoScored.com. |
Ronaldo avslutade klent, tysken i målet räddade, men bollen nådde knappt ut ur straffområdet. Özil bytte håll och passade ut bollen till höger istället, där Benzema tog emot och skickade en passning tvärs igenom straffområdet. Lahm har vid det här läget i det närmaste gått på grund någonstans vid straffpunkten. Rollerna är ombytta på bortre stolpen, där en ensam Ronaldo kan spela fram en ensam Özil som på ett tillslag sätter bollen i nät. 1-1, bortamålet i hamn för Madrid.
Åtta minuter efter målet inleddes vad som är en av de taktiskt tajtaste dueller jag sett. Schweinsteiger, som inte var redo för 90 minuter, byttes ut. Precis som Mourinho delat upp sitt lag i sex defensiva och fyra offensiva utespelare skedde nu samma sak i Bayern, som var ute efter ett ledningsmål. In kom alltså anfallaren Thomas Müller, medan Kroos flyttades ned bredvid Luiz Gustavo.
Mourinhos drag var i sin tur att byta in Marcelo och Esteban Granero istället för Özil och Di Maria. Nu var det Real Madrid som stod med tre solida spelare centralt i banan, samtidigt som Bayern valt att lägga större vikt vid ytterbackarna. Det draget skulle även det betala sig.
I den 89:e minuten stormade Lahm fram längs högerkanten mot den hjälplöst överspelade vänsterbacken Coentrao. Ett perfekt slaget lågt inspel landade framför fötterna på Mario Gomez som tryckte till direkt. 2-1 till Bayern. En plats i finalen på sin egna hemmaarena hägrade inför resan till Madrid.
Onsdag 25 april 2012, Estadio Santiago Bernabeu, semifinal 2
Bayern München hade visat att La Decima långt ifrån var något självklart för detta fantastiska Real Madrid-lag. Man hade även visat Jose Mourinho att Fabio Coentrao inte var redo att handskas med Bayerns högerkant alldeles ensam. Den enda ändringen i startelvorna blev därför Marcelo in, Coentrao ut.
Casillas
Arbeloa – S.Ramos – Pepe – Marcelo
Khedira – X.Alonso
De Maria – Özil – C.Ronaldo
Benzema
----------
M.Gomez
Ribery – Kroos – Robben
L.Gustavo – Schweinsteiger
Alaba – Badstuber – Boateng – Lahm
Neuer
Det första mötet må ha varit en ”bra fotbollsmatch mellan två högkvalitativa lag”, men det andra mötet är det som kommer att gå till historieböckerna. Båda lagen ställde upp för att kunna göra mål. Hemmalaget var tvungna att vinna, Bayern ville ha ett förtroendeingivande bortamål att luta sig emot.
Real Madrid rivstartade. Inlägg från vänster till höger, Benzema skjuter direkt, bollen tar på täckande Alabas arm, straff. Cristiano Ronaldo, stensäkert i mål, 1-0.
Bayern München svarade. Alaba öste på längs vänsterkanten, hittade en fri Robben framför mål, men holländaren lyckas skjuta över trots öppen kasse.
Real Madrid lägger i ännu en växel. Özil får bollen, avledande löpning från Benzema öppnar upp en lucka för Ronaldo mitt i banan. Tyskturkens pass är lika enkel som förödande. Ronaldo placerar in 2-0 vid närmsta stolpen och hela arenan exploderar igen. Det har gått 14 minuter av matchen.
Bayern München svarar igen och den här gången har Robben marginalerna på sin sida. Mario Gomez rivs ner i straffområdet av Pepe, och domaren pekar på straffpunkten. Robben skjuter, Casillas får en hand på bollen men kan inte styra ut den. 2-1, förlängningsläge. Det har gått 27 minuter av matchen.
Efter en blixtrande och dundrande första halvlek är resten av matchen omgiven av gråa, ogenomträngliga moln. Precis som i första mötet ställdes bensäker 4-2-3-1 mot bensäker 4-2-3-1. Första halvlek gick ut på att göra mål, den andra halvleken gick ut på att inte släppa in något.
Real Madrid försvarade sig djupare, beredda att ställa om när möjligheten gavs. Den gavs aldrig.
Bayern München höll i taktpinnen men ställde upp med många spelare bakom bollen, beredda att utnyttja misstag hos Real Madrid. Inga misstag gjordes.
Jag satt och spanade på duken, och ställde mig återigen frågan hur det kan komma sig att två lag är så extremt jämnt matchade. Det är sällan man ser två riktigt bra lag på exakt samma nivå - speciellt inte om man följer Premier League! Rädsla att förlora spelade förstås in och gav båda lagen viss passivitet, men även La Decima vs. Final på Hemmaarenan vittnar om hur otroligt jämnt lagen var uppdelade.
Förlängning. Fortfarande lika tätt. Det gick inte att passa in ett hårstrå mellan Jose Mourinhos Real Madrid och Jupp Heynckes Bayern München. Det enda som återstod var det som alltid, oavsett nivå, oavsett sammanhang, ingjuter samma spänning och nerver: straffsparksavgörande.
Mourinho är bra på att bygga upp tryck. Stimuli utifrån som ska få hans spelare att prestera max i de avgörande lägena. Kanske hade energin dränerats ur Real Madrid efter de vakuumförpackade 75 minuterna som följde efter den första halvleken, medan Bayern kändes tillfreds med rollen som underdog i lejonets kula. Någonting var det som inte klickade för de vita under straffarna i alla fall.
Manuel Neuer inledde med att göra två identiska räddningar på två identiska straffar från Ronaldo och inbytte Kaka. David Alaba och Mario Gomez hade dock is i magen, och plötsligt var Bayern i en tvåmålsledning efter två straffomgångar.
Sen var det ombytta roller. Casillas räddade Kroos straff. Xabi Alonso reducerade, 1-2. Casillas räddade sedan även Philipp Lahms straff till ett öronbedövande hemmajubel. Hoppet var tänt igen. Sergio Ramos släckte det kort därpå. Den spanske mittbacken tog i för kung och fosterland, och skickade bollen högt över ribba från elva meter.
- För ett ögonblick så försvann mitt mod, men jag återfick det så fort jag träffade bollen.
Så beskrev Bastian Schweinsteiger ögonblicket då han skickade sitt Bayern München till Champions League-finalen på Allianz Arena. Casillas gissade fel, Schweini slog straffen nästan mitt i målet, och Bayern vann med 3-1 på straffar, efter 3-3 totalt.
Real Madrid var knäckta, fansen bedrövade. Men de har sett allt på Santiago Bernabeu, och det dröjde inte länge förrän applåder rullade ner för de branta läktarsektionerna när supportrarna visade sin uppskattning för sina hjältar. Alla visste att det vi nyss sett var en match, och ett dubbelmöte, mellan två lag som över 210 minuters tvåmålsspel inte gick att skilja åt.
Jag tog på mig jackan, sa hejdå och tog bussen hem till mig. Trots all Caffrey's minns jag fortfarande de där Molly Malone's-kvällarna som om de var igår. Det mest fascinerande dubbelmötet jag någonsin sett. Ikväll är det Carlo Ancelottis Real Madrid och Pep Guardiolas Bayern Münchens tur att skriva historia.
/JJ
