United Newcastle

Och till råga på allt så har man årets snyggaste bortaställ i Premier League. Bild: Daylife.

PL: 2011-08-14 Stoke - Chelsea 0-0
EL: 2011-08-25 Stoke – FC Thun 4-1
PL: 2011-09-10 Stoke – Liverpool 1-0
CC: 2011-09-20 Stoke – Tottenham 0-0 (7-6 e.str.)
PL: 2011-09-24 Stoke - Manchester U 1-1
EL: 2011-09-29 Stoke – Besiktas 2-1
PL: 2011-10-15 Stoke - Fulham 2-0
EL: 2011-10-20 Stoke – Maccabi Tel-Aviv 3-0
CC: 2011-10-26 Stoke – Liverpool 1-2
PL: 2011-10-31 Stoke - Newcastle 1-3

Innan Ligacupmatchen mot Liverpool hade Stoke åtta raka hemmamatcher utan förlust, trots tuffast möjliga spelschema. Nu skulle man studsa tillbaka och ta tre viktiga poäng hemma mot Newcastle, som också förlorade i Ligacupen i veckan. Mannen som Tony Pulis, säkert på inrådan från sin medicinska stab, ratade i somras på grund av ett oroande knä – Demba Ba – var dock den enda trean den här kvällen. Ett hattrick från senegalesen förkunnade att Newcastle fortfarande inte förlorat i årets Premier League.

Det finns nog inga fans som lidit så mycket som Newcastles fans fått göra de senaste åren, sett till någon oprövbar teori om hur stor klubben är och hur dåligt de presterat, så därför är det extra kul att se hur Magpies, skatorna, klarar sig så himla bra just nu.

Newcastle har under Mike Ashleys styre fått stå ut med det mesta. Konstiga tillsättningar både i kulisserna och på tränarposten, nedflyttning, stöttepelare som sålts och till och med en övervägning att sälja namnet på klubbens anrika arena, St. James's Park, till en webbsida. Men även en blind höna hittar korn ibland, och även om fansen alltid ges något att klaga på så har två personer vuxit fram ur askan.

Alan Pardew och Graham Carr. Alan Pardew, som nådde vissa framgångar med West Ham under 00-talet och som jag alltid sett som en av de mer vettiga engelska tränarna, har fått något så ovanligt som tid på sig av ägare Ashley. Och Graham Carr är kanske den allra främsta anledningen till Newcastles fina start på säsongen.

Carr är en 67-årig herre från Corbridge, fyra mil utanför Newcastle-upon-Tyne, far till engelske komikern Alan Carr, och han är Newcastle Uniteds chefsscout, med ett extremt välutvecklat öga för franska talanger. Visst, Yohan Cabaye var kanske hela Ligue 1:s bästa mittfältare förra året, men det var i Frankrike som han upptäckte Cabayes mittfältskollega Cheick Tiote. I grund och botten är det Carr som ligger bakom hela den franska revolution som vuxit fram i en av de minst franska städerna i England.

Cabaye och Tiote, som sagt. Obertan, Marveaux, Ben Arfa, Ba (född i Paris), och även 19-årige löftet Mehdi Abeid. Senast ett lag plockade in så här många Frankrike-relaterade spelare vann de två dubblar och gick obesegrade genom en hel säsong. Jag vill egentligen göra minimala jämförelser mellan Arsenal och Newcastle, eftersom det inte finns mycket de har gemensamt på planen, men efter ¼ av årets PL-säsong ligger Newcastle trea efter sex segrar, fyra oavgjorde och noll förluster. Man är tre poäng före Chelsea, och en poäng efter Manchester United.

Ända sedan Roy Hodgson räddade Fulham från betongsäker nedflyttning och sagoskrev fram laget till en Europa League-final, med superstjärnan Bobby Zamora i spetsen, har jag haft lätt till att beskriva ett extremt sympatiskt och välspelande lag som att de ”gör en Fulham”. Blackpool och Dortmund förra säsongen. I år är det oerhört lätt att tycka om ett Newcastle, som gjort sig av med bråkstakarna Barton, Nolan och Carroll men behållit glöden. I kvällens match mot Stoke spelade de ett briljant avvägt försvarsspel där de på en och samma gång lyckades stressa de, ärligt talat, tekniskt rätt dåliga Stoke-spelarna och samtidigt låg helt rätt i sina 4-4-2-positioner. Carr har fixat spelarna, och Pardew sköter taktiken. Och nu ska bara Mike Ashley hålla sig väldigt långt borta från dessa två herrars yrkesliv, så går Newcastle United mot en sällan skådat ljus framtid.

/JJ

Ett gammalt Levante slår nya rekord

Glada miner efter 3-0 mot Malaga - ett lag som den här sommaren spenderat mer pengar på spelare än Levante gjort under hela klubbens historia. Bild: Daylife.

Koné (28 år)
Juanlu (31) - Barkero (32) - Valdo (30)
Iborra (23) - Farinós (33)
Juanfran (35) - Ballesteros (36) - Nano (32) - Javi Venta (35)
Munúa (33)

Högtflygande Levante slog två rekord i söndags. För det första så tog man sin femte raka seger i Preimera Division, något man aldrig gjort tidigare, när man vann mot Malaga med klara 3-0, och för det andra så bärgade man den där femte segern med en rekordgammal startelva. De elva spelarnas medelålder landade till slut på 31,6 år, och med det raderade man ut Osasunas tidigare rekord med ett halvårs marginal.

Ja, men vad är det här för ett gäng, då? Valencia-laget Levante delar alltså serieledningen i La Liga med Barcelona, båda på 17 poäng, men frågan är exakt hur överraskade vi borde vara? Under sommaren tappade man skyttekungen Felipe Caicedo till Lokomotiv Moskva för €7,5 miljoner, men i övrigt är startelvan väldigt intakt från förra säsongen. Dessutom har hungrige Arouna Koné axlat center-rollen på ett bra sätt.

Levante slutade på en 13:e plats säsongen 10/11, men då joggade man in i mål efter att ha lagt in en sällan skådad spurt under andra halvan av säsongen. Från 29 januari till 17 april vann man åtta av tolv matcher i ligan och säkrade på så sätt i princip en plats i mitten av tabellen. Tränare Luis Garcia Plaza värvades under sommaren till Getafe och ersattes av Cartagenas Juan Ignacio Martinez. En 4-2-3-1-tränare mot en 4-2-3-1-tränare, som det så ofta är i Spanien.

Det märkligaste med Levantes delade serieledning är nog ändå att man faktiskt haft väldigt svåra matcher hittills. Man har slagit Real Madrid, man har tagit tre poäng mot nästan lika högtflygande Real Betis, man har besegrat starka Espanyol och man har krossat Malaga. En förklaring till de starka resultaten kan dock vara att man lyckats få motståndare utvisade hela sex gånger så här långt. Fast i flera av de matcherna har man redan haft ledningen när motståndarna gått lite för långt över gränsen.

En fördel med att bygga laget runt åldringar är att man får ett lag fullt av rutinerade karaktärer som har vett att spela smart. Javi Venta var vikarierande lagkapten i ett extremt framgångsrikt Villarreal, Ballesteros var lagkapten i ett ständigt överraskande Mallorca (lagkapten även i Levante nu), Farinós tillhörde en gång i tiden Inter, Barkero har spelat Champions League med Real Sociedad, Nano och Juanlu samma turnering med Betis, Juanfran har elva landskamper för Spanien och Munua har 21 landskamper för Uruguay. Och som sagt; Arouna Koné är en klassanfallare som fått finna sig i bänken hos topplaget Sevilla.

Levante kommer troligtvis inte att sluta serien på en andra plats, och Ignacio Martinez säger att 42 poäng är målet för säsongen (med andra ord: att hänga kvar). Men med all den rutin som finns i Levante så är nog drömmar om en Europa League-plats inte helt befängda.

Som fansen aviserade i kontrast till C-Rons jag är snygg, rik och en grym spelare:

Vi är fula, fattiga och inte särskilt bra. Det verkar som om de hade fel på i alla fall en punkt.

/JJ

Laziohymner

Bild: Lazio.TheOffside.com

I fredags döpte vi Romderbyt till "Helt OK" på vår lista. Även om det inte kommer att bli det mest känsloladdade derbyt de senaste tio åren (Di Canios derby (Césars lilla dans innan de börjar fira som galningar är bland det vackraste som hänt på en fotbollsplan)) så kommer det att bli en väldigt intressant fotbollsmatch mellan två intressanta lag.

Nåväl, det jag tänkte förmedla nu är en fråga: Vilken av de tre Laziohymner som spelas och sjungs på Olimpico är egentligen bäst?

Lazio, Grande Lazio


Vola Lazio, Vola


Non Mollare Mai


Och ja, det här inlägget är mest ett konstaterande att Lazio har tre jävla hymner som alla rullar på Curva Nord vid olika tillfällen. Men berätta gärna vilken ni håller högst.

/JJ

J&J listar

Det här är bloggens författares alldeles egna lista. Här listar vi aktuella händelser och heta ämnen, eftersom vi är så förbannat fotbollstokiga och vet att även ni är det. Så här är det upplagt: fredagar 19:00 kommer en ny lista, varje vecka. Fram tills den här bloggen tar sina välmotiverade uppehåll i alla fall. Nåväl. Listningen är som sådan att vi börjar med det som är riktigt dåligt och jobbar oss neråt/uppåt mot något fantastiskt.

Alltså, det här gäller för de olika placeringarna:

1) Skandal
2) Dåligt
3) Helt OK
4) Bra
5) Mycket imponerande
6) Sanslöst underbart

¤ ¤ ¤

1. Rooney
Man United dominerar totalt i Premier League i säsongsinledningen, och motorn i det hela är som vanligt Wayne Rooney. Alla trodde att han blivit äldre, vuxit upp, börjat ta ansvar på riktigt. Och så förlorar han en duell mot en montenegrin i den sista EM-kvalmatchen och det bränner till. Sparken är inte direkt karriärhotande, men det är en spark som bara är ämnad för att skada motståndaren. Rött kort, tre matchers avstängning (hela EM-gruppspelet), och i en omröstning på The Guardians hemsida så ville hälften av alla röstande att Rooney skulle lämnas hemma från 2012 års EM.

2. Argentina

De senaste 365 dagarna har Argentina använt sig av 106 spelare i sitt A-landslag. 106! Det är bisarrt, ett hån mot allt vad kontinuitet heter. I den senaste landskampen startade exempelvis en spelare som heter Rojo (vem är detta?!) och självklart blir det då förlust mot Venezuela med 0-1. Förbundskapten Sabella borde lära sig ett och annat om lagbygge. Maradona kanske inte var en så usel förbundskapten trots allt...

3. Derby della Capitale
Detta är ju vanligtvis Europas största, allra mäktigaste derby. Enda gångerna Stadio Olimpico är i närheten av fullsatt nu för tiden är när den eviga stadens derby ska avgöras. Lazio på Curva Nord, Roma på Curva Sud, sjungandes, älskandes, hatandes. Men just nu känns derbyt inte speciellt hett, faktiskt. 21 (!) spelare sammanlagt i Romas och Lazios trupper kan få göra sitt första derby, och även om främst Roma har ett par egna talanger i vardande så beror den höga siffran främst på att klubbarna värvat som satan under sommaren. Och när Romas bandiera, Francesco Totti, är skadad och missar derbyt så sjunker spektaklet ytterligare några grader. Men vem vet; människan slutar ju aldrig skriva historia.

4. Wales
Gary Speeds första matcher som walesisk förbundskapten var ärligt talat bedrövliga. Många var vi nog här i Sverige som undrade varför satan man inte satsat på Lars Lagerbäck när man hade chansen. Men på något sätt verkar vinden ha vänt. Ramsey och Bale är tillgängliga samtidigt och leder det här laget framåt på ett föredömligt sätt. Efter en hedersam 1-0 förlust på Wembley mot England så avslutade man kvalet med 2-0 hemma mot Schweiz och 1-0 borta mot Bulgarien. I VM-kvalet har man hamnat i en grupp som även innehåller Kroatien, Serbien, Belgien, Skottland och Makedonien. Svårt, men absolut inte omöjligt.

5. Estland

JH och JJ diskuterade om inte Mart Poom kunde göra comeback, så man åtminstone kunde namnge en spelare i den estländska startelvan. Jag har ingen som helst aning om hur det här laget spelar fotboll, jag har aldrig sett en enda landskamp med dom vad jag kan minnas, men den minst sexiga baltiska fotbollsnationen kan alltså gå till EM då de fått en drömlottning mot Irland. Att komma före Serbien, Slovenien och Nordirland i kvalgruppen är en helt fantastisk bedrift - och detta är alltså ett landslag som förlorade mot Färöarna med 2-0 för fyra månader sedan.

6. Sverige

En av de mest givna "sexorna" någonsin. Ett EM-slutspel som folk nästan tycks ta för givet, men det krävdes en rejäl urladdning (och en extrem effektivitet och Lagerbäckstaktik) för att ta sig dit. Allting har redan skrivits om den här matchen, men kan vi inte bara komma överrens om att skita i alla artiklar om den där bollpojken? Han hade två uppgift - hämta bollar, och ge bollar till spelarna. Han fixade det, men det var inget som var värt nyhetssändningar och grejer. Vafan!

¤ ¤ ¤

Också värda att nämna:

Bajen
"Inget Royal League för Hammarby!". Fast det börjar bli tröttsamt med allt negativt kring den klubben.

¤ ¤ ¤

Det var allt för den här veckan. Nu, tveka inte att kommentera!

Son till sin far

Den här ställ-upp-ett-par-medspelare-och vagga-med-händerna-målgesten gör folk i allmänhet mer arga än glada nu för tiden. Men ni minns väl att det var Bebeto som var först med den, under en match mot Holland i VM 94? Den ungen som Bebeto hyllade där i USA 1994 heter Mattheus och är idag 17 år gammal. I dagarna skrev han på sitt första proffskontrakt med Flamengo, pappas gamla klubb.

/JJ

P.S.
Rubriken till den här notisen är också en hyllning i sig. Jonas Hansson, som upptagit två av den här bloggens hjärtkamrar (när vi väl varit aktiva), och som gillar Robert Gustafsson, har nyligen tagit nästa steg i karriären genom att starta en välbehövlig Ligue 1-blogg på fotbollskanalen.se. En fk.se-räv är ju för övrigt en annan DHOF-bekanting, nämligen Simon Lerkot Berglind. Även han driver en blogg där, och för hans del handlar det om Holland. Ni hittar länkarna till deras respektive bloggar till höger här på sidan.

T.I.A.

Mycket passion men mindre planering. Bild: Fotbollskanalen.

Vi är klara för Afrikanska Mästerskapen!

Mittfältsstjärnan Stephen Pienaar, förbundskaptenen Pitso Mosimane, sydafrikanska fotbollsförbundets ordförande Kirsten Nematandani samt stora delar av sydafrikansk media gick alla ut med det glädjebudet efter 0-0 i sista gruppspelsmatchen mot Sierra Leone (som å sin sida verkar ha sina egna obeskrivligt stora problem). Efter att Niger blivit utklassade av klara jumbon Egypten i sista omgången så tycktes Sydafrika ha vunnit gruppen på bättre målskillnad än just Niger och Sierra Leone. Problemet är bara att det inte är målskillnad som räknas när flera lag slutar på samma poäng, utan inbördes möten. Därför går "grupptrean" (av fyra lag) Niger vidare.

Det är enkelt att hoppa på ”allt är som vanligt i Afrika-tåget” efter nåt sånt här. Och i det här fallet känns det faktiskt befogat. Ingen inom sydafrikansk fotboll verkade ha koll på att det i tre år nu varit inbördes möten som räknats i kvalet. Niger vann mot både Sydafrika och Sierra Leone, medan de två bara lyckades vinna mot ett av de lagen, samt en match mot det helt genomklappande Egypten.

Vi låter Mosimane sammanfatta det hela i en rad citat som godtyckligt klumpats ihop till en lång harang:

I'm confused. Just have a look at the table of the group now and see who is top of the group. Put points on the table now and tell me, are you going to put Niger on top now, even with our better goal difference? It's very sad for South Africa because the country deserves to be in next year's AFCON (Afrikanska Mästerskapen). I feel like I have failed.

The South African players, management, and administrators, as well as the spectators and media contingent in attendance, were seemingly all under the impression that Bafana (Sydafrikas landslag i folkmun) had qualified for the continental tournament. While the players had celebrated on the field, in the midst of the confusion, their performance at Mbombela Stadium had been woeful. Do you think I would have left Lehlohonolo Majoro on the bench and put on a midfielder if I knew that we needed a goal? It doesn't make sense.

Africa is a jungle, my friend. The European and South American formats are so much better because everything is running smooth, but it's very difficult to play in Africa. The price is always loaded against teams that are playing away, and CAF (Afrikanska fotbollsförbundet) should also be helping with good pitches and match officials.

Sanningen är att det är upp till varje land att ta reda på vad i satan som gäller. Och Sydafrika kan trösta sig med att man i alla fall är direktvalificerade till 2013 års upplaga av turneringen, som värdnation.

/JJ

Uppdatering:

Sydafrikas fotbollsförbund försöker lägga över skulden på CAF. Vice ordföranden i SAFA, Mandla Mazibuko, har talat med pressen:

We are not satisfied about the decision (att Sydafrika inte kvalificerat sig (som om det skulle vara ett "beslut")), our CEO has written to CAF and we want to engage further. As far as we are concerned, a goal-difference rule should be the first criteria.

Efterspel lär följa, men i slutändan kan det inte sluta med något annat än att Niger tar sin rättmätiga plats och att Sydafrika lär sig en läxa och snällt får vänta på att delta till nästa mästerskap.