18 mars 2015

Att utveckla Australiens talangfotboll eller: Vad man gör en ledig onsdag

Vi har en vattendelare mellan folk med ett samhällsfungerande beteende och det som fotbollstränare gör. När man hittar de längre intervjuerna med Wenger/Bergstrand-typerna så drar de alla samma strunt: när de är lediga så slappnar de av med att... kolla på fotboll. Inte för att scouta, inte för att lära sig något, utan de få lediga timmarna de skrapar fram fylls upp av att slötitta på fotboll. 

Ett absurt beteende.

Bara för att själv upptäcka att jag idag gav mig själv min enda lediga dag sedan julafton (cool - inte så hårt som det verkar), och klockan halv sex på kvällen hade jag inget annat sug än att skriva om fotboll.

 

Jogi Löw brukar säga att VM-guld vinns av ungdomstränare, inte av förbundskaptener, och det är ju korrekt. Vi kan prata om X eller Y ska vara tjugotredje spelare i ett EM-slutspel, eller formationskrig mellan 4-4-2/4-3-3, eller målvaktsgenerationsskifte. Det är kortsiktiga problem som ger marginella skillnader hit eller dit. Det är det enkla, det ytliga.

Det är kvaliteten på landets talangfotboll som sätter de viktiga förutsättningarna. Australien jobbar på det.

I november 2014 låg Australien på plats HUNDRATVÅ på FIFA-rankingen, deras sämsta ranking någonsin. Australien, 24 miljoner invånare, var marginellt bättre på fotboll än 105:e placerade Färöarna, 50 000 invånare.

Så. Varför gör inte Australien något? De har gjort något i tio års tid nu.

Guus Hiddink tog över Australiens landslag 2005 av samma anledning som han bossade runt i Sydkorea, Ryssland, och Turkiet: han såg att landet hade pengar, befolkning, och ambitioner, men saknade fotbollstradition. De hade tre av de fyra grundförutsättningarna. Han ville skapa fotbollstraditionen. Han har varit en framgångsrik förbundskapten och en god klubblagstränare, men de långsiktiga positiva landsutvecklingarna har vi inte sett effekterna av.


Australiensarna älskade dock sin Goooooooooos. En halvseriös kommentar var att införa en Guus-skatt i landet, som skulle garantera hans lön. Guus-gullandet blev sen till Nederlandsgullande.

Holländaren Rob Baan togs in som ungdomsansvarig för Australiens fotboll, en roll vi egentligen saknar inom svensk fotboll, men som har ökat i betydelse i England, Frankrike, Tyskland... Baan satte ihop en fin struktur, men använde för grova termer om vad australisk fotboll skulle vara. Journalisten Craig Forster.

- Jag har ännu inte sett något bevis på att han är en person med djup kunskap om hur ungdomsfotboll fungerar.

Baan var holländare, han var fotbollsintresserad, och han försökte skapa struktur. Efter det var han sunk. Ut med Baan, in med en ny holländare: Han Berger.

Berger fungerade bättre. Han insåg att termerna var för breda, att ungdomstränare antingen struntade i eller inte förstod de tilldelade funktionerna de fick lära sig under tränarutbildningarna. Berger skickade 2009 och 2013 ut nya dokument som all tränarutbildning skulle byggas runt.

Australiensarna skulle lära sig spela en komplex nederländsk 4-3-3-totalfotboll, och man ska alltid börja med ungdomstränarna för sådana stora förändringar, inte genom medie- och befolkningspopulistiska Hamrén-glada Nalle Puh-citat-anställningar. Berger om Australien:

- Ungdomsfotbollen är "all over the place". Den generella nivån på ungdomstränare är usel.

Ännu en PK-fotbollsholländare.

Berger jobbade några år. Australiska fotbollsförbundet anställde en massa holländare till förbundet för att styra över diverse landslag. 2014 anställdes dock en ny ungdomsansvarig: Eric Abrams. Abrams? En av teamet på åtta-tio personer som hade fixat belgisk ungdomsfotboll. Nederländskt blev belgiskt.



- Framgångarna för Belgien var ingen tillfällighet. Det var ett jobb som tog 14 år. Vi kunde göra det eftersom vi jobbade med en ledarstab som var väldigt kontinuerlig. Vi var åtta-tio personer som jobbade med en konstant policy när det kom till utveckling och ledarutbildning.

Abrams har tre punkter han ska jobba ihop i Australien:

1. Förbättra ledarutbildningen.


I den nuvarande utbildningen finns nu änny tydligare information om formationer, matchanalyser, de fyra matchmomenten (försvar, anfall, omställning försvar/anfall, omställning anfall/försvar), blockbyggande, och träningsprogram. Den är pedagogisk snarare än ordsvulstig.

2. Skapa kontinuitet och kommunikation över landet.


Alla ska göra samma sak, annars faller konceptet med ett enat fotbolls-DNA.

3. Förbättra talangidentifikationssystemet.


I den ingår att se till att alla ungdomsledare är medvetna om relative age effect, fenomenet som gör att typ alla idrottspersoner är födda under första halvan av året, eftersom sämre fysiskt utvecklade idrottarna ignoreras på grund av att de har samma födelseår som en som är född i januari.

Australien hade tidigare ett för stort fokus på en brittisk fotbollskultur. I planen för fotbollens utveckling står det att fightball ska bli football.

Nu pratar man istället om vikten med smålagsspel i Australien. Abrams säger att man måste in med fler matchlika situationer på träningarna. 1 vs 1, 3 vs 3, 8 vs 8. Tekniken måste bli voetbal efficiënt, och 7-13 års ålder ses som de gyllene åren av fotbollsundervisningen.

Dessutom påpekade han nyttan av att visa exempel, gärna matchbilder även för de yngre spelarna då unga personer enklare tar in information via bilder, och att träningsupplägget är någorlunda spikat för alla årgångar. Matchliknande situationer, men aldrig fokus på matchresultatet. 

- 50 minuter teknik och därefter spel är ett meningslöst upplägg på en träning. Jag vill först ha en teknikövning, sedan matchsituationer av typen 1 vs 1 eller 2 vs 2. Vi vill också ha ett tävlingsformat där man spelar 3 vs 3 eller 4 vs 4.

Det nederländska var strikt. Abrams' ordval har mer handlat om att inte applicera allt han har lärt sig i Belgien, utan bara det som passar fotbollslandet Australien. Varje land har sin egen identitet, och Australien måste hitta sin. De kan inte bara köra en Ctrl+C, Ctrl+V från den nederländska tränarutbildningen.

Och innan vi glömmer: en av huvudpersonerna i Abrams ledarnätverk är ex-AIK-spelaren Luke Casserly, som rapporterar sina arbetsuppgifter till Abrams.

Till detta har vi knappt sagt ett ord om David Gallop, som styr hela fotbollsförbundet och har etablerat nya ligor, hjälpa till med nya akademier till toppklubbarna, förändra tävlingsstrukturen för spelare i åldrarna 13-16 år, hjälpa till mer på gräsrotsnivå, fundera på utökning av A-League, jobba med ett nytt TV-avtal för ligan, utveckla damlandslaget som i senaste VM slogs ut av Sverige i kvartsfinalen.

Och maximera effekterna på herrarnas guld i Asiatiska mästerskapet 2015. Målet: att ta sig minst förbi gruppspelet i VM 2018. Det har bara hänt en gång tidigare i historien, då 2006 med Goooooooooos som förbundskapten.

Så. Du har stannat ändå hit. Jag gillar dig.

 

Det negativa med Australien?

Vi har inte publikutvecklingen under de tio senaste åren. Sedan A-League startades för tio år sedan har publiksnittet oftast legat på 12 000-14 000 per match per säsong. Australiensarna bryr sig mer om hajtandshalsbandsindustrin än fotboll. Enter Asiatiska mästerskapet 2015?

Visst vann A-landslaget, men det var ju med gubbnycklar Tim Cahill och Mile Jedinak.

Några unga spelare var dock bra. Luongo har fått en engelsk skolning, Matt Ryan murar i Club Brügge, Kruse och Leckie gör saker i Tyskland. Armenakas (Udinese), Ikonomidis (Lazio), och Brimmer (Liverpool) har åkt iväg som tonåringar, men enstaka spelarexempel känns inte relevanta. Vi har inte definitiva bevis på att australiska fotbollsspelare är bättre idag. De är definitivt inte bättre än Premier League-generationen som fanns under tidigt 2000-tal: Viduka, Kewell, Schwarzer, Cahill...

Men det är ju för tidigt att säga något om Abrams.

Holländarna var inte explosion. Australien känns som USA: konstant utveckling i lite snabbare takt än alla andra. Kanske Baan och Berger satte grunden som Abrams nu kan fixa? Australien la ju ett bud för att hålla VM 2022, så ambitioner finns. Pengar finns. Befolkningsmängden finns. Kan fotbollstraditionen skapas?

@jonas_hansson