Roberto Baronio - trotjänare utan genombrott

En vuxen karl har gått vilse i skogen. De senaste åren har han varit på så många olika platser att han inte kan minnas en enda av dem och han har skakat så många händer att han inte minns vilka som är hans egna.

Nej, livet har inte varit lätt för Roberto Baronio.

Alla kultspelares favoritklubb, Brescia, gav honom chansen att briljera i Serie A redan 1995 och han visade snart playmaker-egenskaper inte många unga spelare kan skryta med. Lazio gillade vad man såg så man köpte honom och gav honom chansen i femton matcher under säsongen 1996/97. Bland dessa märker vi framför allt en 3-0-seger mot Milan, där Baronio byttes ut med fem minuter kvar till publikens ovationer. Ändå var de flesta av matcherna inhopp och Lazio bestämde sig för att låna ut sin framtida mittfältskugge till Vicenza.

I Vicenza blev det ännu mer sporadiskt med speltid, blott tretton matcher, och något utrymme att briljera blev det heller inte tal om. Italienska lag gillar att spela lite fegt, så mot bättre lag spelade man ofta 4-5-1 vilket gav en extra mittfältsplats som Baronio ofta tog hand om. Bland annat fick han den här matchraden under hösten och våren: Inter, Fiorentina, Juventus, Milan och Parma. Samtliga slutade med förlust och Baronio fick i princip ingen speltid under våren, dock ska han ursäktas en smula: konkurrensen på den här tiden var inte den enklaste med lagkamrater som nuvarande Milan-kaptenen Ambrosini och senare Chelsea-mittfältaren Ambrosetti.

Så nästa år bar det hem till Lazio igen där Rom-laget nu fått en ganska monstruös laguppställning. Stackars Baronio fick bara spela sju matcher men kunde åtminstone glädjas över att ha fått sätta in första balja i klubben i en 6-1-seger mot Salernitana. I den matchen ersatte han för övrigt Vieri i den 69:e minuten. Lazio hade en startelva som var något bättre än dagens... Marchegiani - Pancaro, Nesta, Couto, Mihajlovic, Negro - Nedved, Mancini, Conceicao - Salas, Vieri. Helt okej.

Baronio ville få speltid och Lazio sålde ena halvan av honom till Reggina där han i sällskap med Andrea Pirlo fick fira millenniumskiftet med att äntligen vara helt ordinarie i Serie As eviga nedflyttningskandidat. Han gjorde en bra säsong och återvände under sommaren till Lazio.

Väl där var det samma historia som alltid, dussinet spelade matcher och den stackars människan måste ha undrat varför i hela friden Lazio plockade hem honom hela tiden när de ändå inte tänkte använda honom.

Fiorentina köpte Regginas halva av Baronio och gav honom en del speltid under säsongen 2001/02. Men av ekonomiska skäl blev man tvångsnedflyttade och Lazio köpte tillbaka den andra halvan för en billig penning. Baronio förlängde dessutom sitt kontrakt i samband med att han sänkte sin lön vilket var skonsamt för Lazios ekonomi som nu var på rejäl dekis även den.

Ändå lånades han ut till Perugia under 02/03, Chievo under 03/04 och 04/05. Sommaren 2005 återvände han till Lazio, Baronio hade imponerat under tiden i Chievo och etablerat sig som en playmaker av god Serie A-klass. Det blev dessutom landslagsspel för Brescia-produkten, dock bara en landskamp under Lippi och några fler lär det nog inte bli.

En ljummen sommarnatt 2005.

Claudio Lotito sitter på sitt kontor, puffar på en cigarr och höjer knappt synbart på ögonbrynet då tränare Delio Rossi kommer in, med mössan i handen och blicken i backen. Han slår sig ned på stolen på andra sidan skrivbordet och vågar först inte säga någonting. Tystnaden är talande och Lotito känner att om han ska få puffa vidare i fred måste han öppna munnen där i mörkret.
- Nå, vad vill du?
- Skulle vi kanske... är det kanske.. möjligt att köpa någonting i sommar...?
- Typ...?
- Typ... plocka hem Veron kanske... eller.. eller han där... Stankovic.
- Det blir nog lite dyrt, lille vän. Duger inte Manfredini?
- Nej, nej, nej, det är inget fel på Manfredini. Men... vad sägs om kanske... någon från Skandinavien eller Holland eller så?
- Nej... nej.
Lotito och Rossi sitter tysta i rummet och vet inte hur de föra konversationen vidare. De sitter där likt två vänner som gärna vill umgås men som varken vet vad de ska säga eller göra. Lotito pillar lite med en bläckpenna och Rossi snurrar omkring på stolen i ett gubbaktigt lågt tempo.

Plötsligt bryter Rossi tystnaden.
- Vet du.. vet du vad som vore nice?
- Nej, vad?
- Baronio.
- Baronio?
- Baronio.
- Ok, ok, vi hämtar Baronio. Jag har saknat honom, han har trots allt varit här i tio år utan att uträtta ett skit, påminner om typ David Moyes eller Cristian Brocchi.

Roberto Baronio spelar sju matcher i Lazio under hösten och lånas i januari ut till Udinese för mer speltid.

Nästa sommar bär det av hem igen. Under 2006/07 spelar han tio matcher för klubben. Under sommaren vill klubben bra gärna låna ut honom till Levante, men den här gången säger han nej, han vill ta en plats i Lazio.

Det blir nio matcher i Lazio under säsongen och sommaren 2008 inser han äntligen att det aldrig kommer bli någon karriär i klubben. Brescia vill köpa honom men har inte råd, så han lånas ut till moderklubben där han gör en mycket bra säsong i Serie B och nästan lyckas ta laget till Serie A. Brescia faller dock på målsnöret.

Så man trodde väl nu sommaren 2009 att Baronio till slut skulle lämna laget, en mindre tålmodig tränare tog över efter Rossi och visst skulle väl dagarna vara räknade för några av veteranerna?

I helvete heller. Roberto Baronio har börjat Lazio-säsongen som ordinarie och gjort godkända insatser. Är det nu så att han efter 13 år i deras ägo för första gången ska ta en helt ordinarie plats och äntligen få visa publiken vad han går för?

Oavsett vad så har han haft en mycket ovanlig karriär, ständig trotjänare i ett lag som inte vill ha honom och med en osviklig förmåga att på olika sätt ordna förlängningar av kontraktet. Inte vid ett enda tillfälle, inte ens då Lotito bestämde sig för att frusa ut 32-åringen från träningarna, har han höjt rösten och klagat. En bättre utfyllnadsspelare går väl knappast att be om, och ingen kan unna den gamle baronen något annat än lycka.