Montpellier - Arsenal 1-2: Rutin slog iver

Champions League-matchen igår mellan debutanterna Montpellier och Europacup-vana Arsenal var på förhand en av de mest intressanta matcherna. Det var egentligen ingenting som talade för Montpellier - svag start på säsongen, orutin, kris i klubben, ett Arsenal i form - men det var det som också gjorde att Montpellier hade allt att vinna. 

Montpellier (4-2-3-1)

Camara

Mounier - Belhanda - Cabella

Estrada - Saihi

Bedimo - Hilton - Yanga-Mbiwa - Bocaly

Jourdren

Det enda som var oväntad i Montpelliers startelva var att, i vanliga fall yttermittfältaren, Camara fick spela ensam anfallare. I övrigt var det en förutspådd 4-2-3-1 med ett spelskickligt offensivt mittfält.

För ja, Montpellier fortsatte att köra sin vanliga 4-2-3-1, utan att göra några taktiska eller drastiska förändringar. Man kan kalla det modigt eller dumdristigt, men det var trots allt i grova drag den där elvan och de här spelarna som fixade guldet ifjol, så tränare Girard hade stort förtroende för att spelarna skulle klara av även den här matchen. Det var bara ett enda nyförvärv i startelvan, vänstermittfältaren Mounier. Montpellier har tidigare år levt mycket på kontinuitet, och en startelva med spelare som varit länge i klubben (bland annat fem egna produkter) skulle ge laget en samspelthet som eventuellt skulle saknas i Arsenal.

Det mesta handlade om ett mentalt spel för Montpellier. Skulle man bli tagna av stundens allvar, eller bara köra på? Det blev det sistnämnda. Trots att man hade ett lag som låg långt ner i banan, så hade man energi nog till att vinna boll och faktiskt spela sig till anfall. Det tog dock på krafterna att hela tiden vinna boll djupt nere i egen backlinje, och samtidigt ha orken och tekniken till att spela sig 60-80 meter upp i banan. Man verkade inte heller ha en riktigt tydlig spelplan, utan man letade efter alla sorts alternativ: några gånger med en boll bakom backlinjen, ibland Cabella som skulle göra dragningar, Belhanda försökte vara kreatör, ytterbackarna kom upp för att leta inläggslägen. Montpellier hade nog behövt vara mer konsekventa och försöka såra Arsenal på samma ytor hela tiden. Nu blev det istället alla olika typer av anfall.

Första kvarten funkade detta spelet. Montpellier tog ledningen och såg förvånansvärt bra ut, trots den tunga starten i ligaspelet. Många spelbara spelare och man gjorde inga tekniska misstag. Sedan behövde bara Arsenal två anfall för att visa varför Montpellier inte är ett stort lag. Inför matchen pratade J&J om den svaga vänstersidan i Montpelliers defensiv, med osmarta Bedimo, sega Hilton och matchotränade Estrada (har varit avstängd). Den var just till vänster i Montpelliers defensiv som Arsenal hittade flera fina ytor. Vid 1-1 gick Hilton bort från sin mittbacksposition och varken Estrada eller Bedimo var i närheten för att täcka ytan, vilket ledde till att Podolski hade öppen gata fram till mål. Vid 1-2 gick Hilton återigen bort från sin mittbacksposition för att chansbryta, något han misslyckades med. Bedimo var inte i tillräckligt bra läge för att förhindra ett Arsenalinlägg. Yanga-Mbiwa försökte täcka upp för Hilton, men var för sent ute.

 

1-1. Mittbacken Hilton (röd) har lämnat sin mittbacksposition, varken Estrada eller Bedimo (blåa) hinner att täcka upp.

 

1-2. Mittbacken Hilton (inringad röd) går upp och misslyckas med brytningen, vilket gör att Yanga-Mbiwa (blå) tvingas täcka hela den röda kvadraten.

Det var ivern som fällde Montpellier. Man kan se det som att spelarna var taggade, men saknade kyla. Den första kvarten spelade man strålande försvarsspel. Så fort en spelare gick upp för att pressa så fick han understöd av en lagkamrat, och någon annan täckte yta. När man väl gick bort sig en gång så föll självförtroendet så pass mycket att man även gick bort sig fler gånger, utan att Arsenal för den skull var särskilt bra. Matchplanen höll bara i en kvart, fram till det första defensiva misstaget (Hilton).

Camara spelade på topp och han syntes knappt till. Faktum är att av alla åtta Champions League-matcher igår kväll, så var det bara Pazzini (19) som rörde bollen mer sällan än Camara (21) av de 176 spelarna som fick spela minst en halvlek. Han hade bara ett avslut på mål och vann bara någon enstaka duell. Däremot gjorde han ett jättejobb med att hela tiden försöka trycka ned Arsenals backlinje med sin löpstyrka. Att han la ned så mycket jobb ledde till att framförallt Belhanda och Cabella fick lite mer tid mellan Arsenals mittfält och backlinje de gångerna som Arsenalmittfältet inte hann tillbaka. Cabella var kanske den spelaren som såg bäst ut igår, men frågan är om inte Camara var viktigare? Tyvärr så utnyttjade Montpellier inte att slå bollen bakom backlinjen tillräckligt ofta, så att Camara kunde löpa ifrån Arsenals backar och även vara nyttig på det sättet. De fåtal gånger man slog de bollarna så funkade det bra, det var exempelvis på det sättet som man fixade straffen (även om det var Belhanda som tog den löpningen).

I andra halvlek tryckte Montpellier på för fullt, och det berodde på två saker:

1. Man flyttade upp hela laget 20 meter, och lyckades vinna boll högre upp.
2. Arsenal utnyttjade inte ytorna bakom Montpelliers backlinje för att därmed trycka tillbaka dem, utan försökte istället spela runt bollen för att döda tid.

Montpellier hade i den här halvleken övergivit iden med defensiva mittfältare, utan Estrada och Saihi var ofta framme vid Arsenals straffområde. Problemet var att alla andra medspelare också var där. Ju längre matchen gick, desto längre upp kom Montpelliers lag och till slut var man så långt framme att det inte fanns några ytor att löpa i. Laget blev stillastående och ingen mittfältare kom för att möta boll tillräckligt ofta, utan det blev istället försvararna Yanga-Mbiwa och Bocaly som var tvugna att försöka bryta upp Arsenals lag helt själva, något som oftast slutade med inkast eller bolltapp.

Montpellier bytte in Stambouli, Herrera och Aït-Fana för att se vad som hände då, men det förstörde bara den lilla rytmen som fanns kvar i spelet, och trots att man gick över till en mer 4-3-3 lik formation så skapade man inte särskilt många chanser i slutet. Belhanda var visserligen nära en kvittering, men så mycker mer var det inte. De få gångerna man skapade målchanser under hela matchen var antingen via individuella prestationer eller när man överbelastade en viss yta i Arsenals försvar, något man dock gjorde för sällan. Man hade även ett dåligt beslutsfattande på fasta situationer (korta hörnor, frisparkar från kanterna där man försökte sig på för svåra skott) och kunde inte heller skapa chanser på det sättet.

Montpellier gjorde sitt bästa och la ned ett riktigt hårt jobb under hela matchen, men trots att man dominerade bollinnehavet i andra halvlek så saknade man kvalitéerna för att nysta upp Arsenal.

Arsenal (4-2-3-1, 4-4-2)

Giroud
Podolski - Cazorla - Gervinho
Diaby - Arteta
Gibbs - Vermaelen - Mertesacker - Jenkinson
Mannone

/

Giroud - Cazorla
Podolski - Diaby - Arteta - Gervinho
Gibbs - Vermaelen - Mertesacker - Jenkinson
Mannone

Arsenal inledde matchen med en 4-2-3-1-uppställning, med väldigt få avvikelser från vad som får anses vara lagets ordinarie startelva. Szczesny fick flytta på sig och ge plats åt Mannone, som verkligen gjort sig förtjänt av mer speltid. I backlinjen spelade Per Mertesacker istället för Laurent Koscielny, tillsammans med Thomas Vermaelen i ett mittförsvar som är oförskämt stabilt för att vara Arsenal – inte så länge som jag kan minnas så har laget haft tre spelare man kan gå runt på, och se lika stabila ut oavsett vilka som spelar. Sen ersätter Carl Jenkinson förstås den långtidsskadade Bacary Sagna.

Framåt låg förväntningarna på att Arsenal skulle göra vad man brukar göra på bortaplan i Europa: stanna med mycket folk i utgångspositionerna, vilket ger stabilitet å ena sidan, men väldigt minskad anfallskraft å andra sidan. Gervinhos spel mot Montpelliers vänsterback Bedimo och vänster mittback Hilton pekades som sagt ut som nyckeln för Arsenal, som förmodligen skulle kunna kväsa fransmännens farliga vänstersida och dess framstötar genom att dels stå högt med laget och ha mer av bollen, dels genom att låta Jenkinson ligga kvar i sin utgångsposition, vilket skulle minska ytorna.

Arsenal spelade dock betydligt mer offensivt än väntat. Man körde som väntat ett rätt utpräglat 4-2-3-1 där Diaby och Arteta fördelade boll på mitten, främst passandes med Gibbs och Jenkinson, som låg väldigt högt upp, för att hålla bollen i väntan på löpningar från offensiva mittfältet.

Arsenal körde tidigt med sin vanliga 4-2-3-1-taktik, där Podolski, Cazorla och Gervinho utgjorde det offensiva mittfältet, medan Diaby och Arteta låg klart bakom dessa tre.

Det blev tidigt tydligt att Arsenals anfallsspel skulle ta vägen via Olivier Giroud och vidare ner bakom Montpelliers backlinje. Diaby tog några tidiga löpningar framåt, men annars handlade det mesta om att Podolski, Cazorla och ibland Gervinho skulle söka rätt på ytor runt omkring Giroud.

Den forne Montpellieranfallaren Girouds spel med ryggen mot mål låg bakom både 1-1 och 2-1. Hans statiska position ger de andra spelarna en utgångspunkt att röra sig kring, och idag var Arsenal tillräckligt smarta för att dra Helton ur position vid båda målen, för att utnyttja den lucka som uppstod. Arsenal hade sin ledning, och nu började del två av matchplanen ta vid: 4-4-2.

Inte omgående, men fem tio minuter efter ledningsmålet började Arsenal agera mer passivt. Podolski och Gervinho, och Gibbs och Jenkinson, flyttade längre ner i banan, samtidigt som Cazorla gick upp jämsides med Giroud för att störa i presspelet, vilket ledde till att Arsenal spelade 4-4-2 under resten av matchen. I vissa sekvenser kunde det betecknas som 4-4-1-1, men klart var i alla fall att det fanns två tydliga ”blocks of four”, och att Giroud-Cazorla jobbade tillsammans i försvarsspelet som en egen enhet.

Redan i första halvlek gick Arsenal över till 4-4-2, men det blev mer prominent ju längre matchen led. Här har Cazorla gjort Giroud sällskap på topp, samtidigt som Gervinho och Podolski har flyttat ned för att ligga jämsides med Arteta och Diaby.

I den andra halvleken skapade Arsenal egentligen bara en målchans, och med lite piggare ben och hjärna så hade kanske Cazorla kunnat sätta 3-1 på sitt halva friläge. Istället för ett flyfotat och rörligt anfallsspel blev Arsenal istället mer statiska i sin offensiv. Montpellier flyttade upp högt vilket gjorde att Arsenal, med Giroud längst fram, inte kunde utnyttja det 2-mot-2-läge som uppstod rent positionsmässigt vid mittplanen under kontringstillfällena. Istället for bollen ut på kanten, oftast till Gervinho, som dock var för långt ned – oftast på grund av MHSC:s offensive vänsterback Bedimo – för att kunna sätta igång en farlig löpning längs sin högerkant.

Efter ungefär en timmes spel stod Arsenal vid ett vägskäl. Hemmalagets energi, frenesi och entusiasm gav utdelning genom ett modigt högt presspel, med spelare som löpte mycket även i offensiven. Cabella var briljant, och han utnyttjade de ytor som fanns centralt de gånger Arsenal försökt trycka upp. Vägskälet för Arsenal var alltså: droppa ner Cazorla och göra honom till en del av ett tremannamittfält centralt, eller försöka rida ut stormen. Bould valde det senare, men det kunde ha gått illa.

Arsenal hade fortsatt enorma problem med att skapa något framåt, och istället hade Montpellier minst två jättebra lägen att kvittera matchen; två lägen som förvisso skapades av kalabalik och individuella misstag hos Arsenalspelare, snarare än något taktiskt snedsteg.

Att gå över till ett femmannamittfält hade kunnat ge Arsenal större chanser att hålla i bollen och andas, och kanske till och med gett utrymme för yttrarna att chansa mer i defensiven för att på så sätt komma till farliga omställningslägen. Nu lyckades man dock reda ut stormen; Montpellier tröttnade och tappade lite av sin rytm efter sina byten.

Under matchens sista kvart så hävdar jag att Abou Diaby och Mikel Artetas kloka fotbollshjärnor vann matchen åt Arsenal. Båda två täckte ytor bra – både sina egna och andras, när det behövdes - bröt dribblingsförsök, och stod även i vägen för motståndarpassningar.

Generellt sett

En av de mest intressanta aspekterna rent taktiskt i den här matchen var båda lagens användning av en anfallare. För Montpelliers del så innebar Camaras löpningar i djupled att Arsenalbackarna trycktes ner, och lägen för långskott öppnades upp. För Arsenals del så var Giroud mer fixerad i sin position, och utgjorde en fyr för att leda medspelarna på rätt djupledslöpningar

Ena laget använde alltså en anfallare för att genom tröstlöst löpande öppna upp ytan framför backlinjen, det andra laget lät sin anfallare stå stilla istället för att röra sig neråt, och sökte genom dennes skarvar ytan bakom motståndarens backlinje.

Båda tillvägagångssätten fungerade bra, och i slutet kan man kanske säga att Arsenals rutin gav de överhanden i den här matchen.

/J&J