Vad gör WBA ikväll?

Steve Clarke blev månadens tränare i Premier League efter lagets fina november-resultat, då man tog 12 av 15 möjliga poäng. Bild: Mirror.co.uk.

West Bromwich Albion var höstens stora positiva överraskning tillsammans med offensiva Everton och ett uppskruvat Swansea i Premier League. Och det är egentligen ingen överraskning, då Roy Hodgson brukar lämna sina klubbar i gott skick.

Vad som däremot är intressant är hur nye tränaren Steve Clark angripit sitt uppdrag som Premier League-tränare. Efter flera år som assistent i bland annat Chelsea, West Ham och Liverpool så är detta Clarkes första uppdrag som huvudtränare. Att inleda i en så pass stabil klubb som WBA var ett väldigt bra val.

Stommen fanns redan. Klubbens dåvarande sportchef Dan Ashworth - som nu anställts av FA för att styra hela Englands fotbollsframtid - berättade i oktober att man redan dagen efter att sommarens transferfönster stängde hade järnkoll på vilka spelare man ville ha till nästa sommar.

Däri ligger den stora fördelen med att använda sig av en sportchef, istället för att låta en manager ta hand om alla övergångar själv. Se vad som hänt i QPR. För varje ny tränare som kommer in så ska denne ha in just sina spelare och vill prompt göra sig av med de som inte passar in i hans spelsätt.

Ledningen och spelartruppen fanns alltså på plats i West Brom, och nu fick Steve Clarke sätta sin lilla prägel på det hela. Den stora frågan är förstås hur han lyckats ta ett WBA som tidigare pendlat mellan Championship och Premier League till att bli ett lag för den övre halvan av tabellen.

En sak jag lärt mig under de senaste sex månaderna då jag bevakat engelsk fotboll på www.pldirekt.se är att i princip alla brittiska tränare har ett enda motto: jobba stenhårt. När man lyssnar på Chris Hughton (Norwich), Brian McDermott (Reading), Tony Pulis (Stoke) och Martin O'Neill (Sunderland), för att nämna några, så understryker de hela tiden hur hårt deras lag måste jobba för att kunna ta poäng i nästa match.

Vad detta innebär i praktiken är i princip riskeleminering. Klubbarna på den undre halvan vet att man inte har samma offensiva kvaliteter som de större klubbarna, och vill därför absolut inte förlora poäng och matcher på individuella misstag, där man vet att det är så pass svårt att hota motståndarna ändå.

De flesta av dessa brittiskt styrda klubbar lyckas rätt bra med sina matchplaner. Svackor och formtoppar kommer och går, men borrar man ner huvudet och förbereder sig inför varje match som vore det en cupfinal så ökar chanserna att de där formtopparna varar längre och att formsvackorna blir lite kortare. Norwich är kanske det bästa exemplet, som inledde säsongen dåligt, men sen gick obesegrade i över tio raka ligamatcher, för att sedan falla tillbaka i en formsvacka igen.

Och vad har det här att göra med WBA? Jo, även Steve Clark trycker väldigt effektivt på det här med att jobba hårt. Vad han har som de flesta andra tippade lagen på den undre halvan inte har är ordentlig offensiv spetskvalitet.

Det finns ingen uppenbar genomgående anfallsplan för WBA den här säsongen, utan Clarke anpassar och ändrar sitt lag från match till match. Jag har sett WBA pumpa ut bollar på högerkanten till en bolltransporterande Marc-Antoine Fortuné i 90 minuter. Jag har sett WBA låta James Morrison och Romelu Lukaku sköta offensiven helt själva borta mot Reading, vilket resulterade i 2-0-ledning men förlust i slutändan. Jag har sett WBA låta Odemwingie lira vänsterytter och lita på hans inläggsspel, och jag har även sett WBA förlira sig på just Odemwingies huvudspel inne i boxen.

Att lag har olika sätt att anfalla på är förstås normalt, men vad som är speciellt för WBA är just att man oftast har en väldigt specifik plan för varje match, som bara involverar två eller tre spelare i offensiven. Resten fyller mest bara ut startelvan. Gemensamt för de flesta matchplaner är dock att man gillar att anfalla snabbt, för att kunna använda sig av så få spelare som möjligt högt upp i banan genom att utnyttja de stora ytorna som finns.

Sen finns det förstås undantag, och Billy Jones offensiva högerbacksspel har bland annat varit en trevlig bekantskap under säsongen.

Denna grundstrategi är dock förstås svår för motståndarna att förbereda sig på, och det har även funkat bra för Clarkes lag i ligan. Man ligger inför kvällens match nia efter att ha gjort 34 mål på 25 matcher, vilket är klart godkänt. Problemet för WBA är dock att man är lite för instabila i defensiven, då man släppt in 35 mål. Detta trots att man ofta satt sig i förarsätet i matcherna vad gäller målprotokollet.

Ikväll möter alltså WBA Liverpool på bortaplan i den omgång som spegelvänder premiäromgången. Förra ligamatchen slutade 3-0 till WBA, vilka inte speglade målchanserna speciellt väl. Ett Pool som imponerade offensivt lyckades inte ta tillvara på sina målchanser, och när WBA hittat flytet så rann det iväg.

WBA kommer till den här matchen med sex förluster på sina sju senaste ligamatcher, och en Odemwingie-skandal som skakat om den normalt sett så stabila klubben. Steve Clarke kommer säga åt sina spelare att jobba stenhårt - och sen kommer det bli väldigt intressant att se vilken anfallsplan han väljer. Pool har sett sårbara ut mot skickliga ensamma anfallare, och både Long och Lukaku (och Fortuné för den delen) besitter spetsegenskaper som de flesta försvarare har svårt att matcha. Nu står det klart att Shane Long blir den som startar för WBA på topp, men det förhindrar inte att en Lukaku kan komma in och göra nytta för gästerna.

WBA väljer sedan att inte starta med några fartspelare på kanterna, utan förmodligen kommer James Morrison att bli den mest offensive av mittfältarna, samtidigt som huvudplanen dock kommer vara djupledsbollar på Long; den ensamme anfallaren, med hopp om att han ska kunna utnyttja ytorna runt hemmaförsvararna.

Att Liverpools manager Brendan Rodgers själv är en mycket smart tränare som inte är rädd för att ändra och anpassa efter motståndarnas styrkor och svagheter, det är en annan historia.