Det existerar fortfarande märkbara skillnader kring hur de stora dagstidningarna behandlar herr- respektive damfotboll. Jag har gjort en undersökning kring detta, men oftast räcker det med att bara slänga en blick på tidningarna för att upptäcka de här skillnaderna utan några tunga akademiska mallar. Grova tuffa män och bräckliga söta flickor är bilden även år 2013.
Det här sitter i sedan gammalt. Ett exempel är att det på 30- och 40-talet var vanligt att journalister anordnade fotbollsmatcher mellan äldre tjocka män och vanliga kvinnor för att skapa ”skrattmatcher”. Damfotbollen sågs inte som en ”riktig” sport, utan sporten sågs som för hård för att utövas av kvinnor. Det diskuterades till och med om kvinnor skulle få spela fotboll, eftersom deras bröst kanske skulle kunna skadas. Det svenska fotbollsförbundet gjorde en undersökning som kom fram till att kvinnor antagligen skulle kunna få spela fotboll utan att riskera hälsan. Det var alltså på den nivån som fotbollsförbundets attityd låg på så sent som på 60- och 70-talet. ”Är det ens fysiskt möjligt för kvinnor att spela fotboll?”.
- Fotbollen är en mansdominerad idrott, en gammal idrott som var männens från början. De tycker väl kanske att vi inkräktar. Det är ju ett manssdominerat samhälle som vi lever i, tyvärr. Det är väl någonting, att de tycker att vi är på deras mark och vill markera revir.
En stor skillnaden som jag upptäckte var att texterna inte är lika genomarbetade när de handlar om damlandslaget. Damfotbollen ska inte ta plats för den riktiga fotbollen. Ett vanligt exempel där är att rubrikerna hos herrlandslaget var betydligt mer inbjudande till läsning, och då rubriker sägs vara en av de svåraste sakerna att skriva som journalist så har man lagt ned mer tid på herrlandslagets rubriker. Det är småsaker som tillsammans skapar en helhet.
Medierna har under många år byggt upp en idé om att herrfotboll är viktigare än damfotboll och det tror läsarna på, och därmed fortsätter man att lägga ned mer tid på herrfotbollsartiklar eftersom det säljer mer. Nog för att tidningarna ska vara vinstdrivande företag och därför motiveras att lägga ned mer tid på herrfotboll, men hur ska något bli mer intressant om man inte lägger ned en likvärdig mängd tid på det?
En annan stor skillnad var att de som läser om herrlandslaget förväntas kunna mer både om ”sitt” landslag, men lustigt nog även mer om fotboll i allmänhet. Damlandslagets artiklar innehöll ett enklare språk och enklare fotbollstermer. Det är okej att Aftonbladet kallar en bänkad herrspelare som Holmén för en tvåvägsmittfältare och alla ska veta vem han är och vad det uttrycket betyder, men något liknande hittade jag inte när jag letade bland damspelarnas artiklar. Där förväntas man bara veta vilka de stora stjärnorna är, och vilka positioner (målvakt/försvarare/mittfältare/anfallare) som de har. Om ens det.
Var ligger argumentet till att de som kollar på damfotboll kan mindre om fotboll än de som kollar på herrfotboll? Bara ge mig några argument så kommer jag att lyssna, för nu kan jag inte se de argumenten. Är det inte underligt att man inte ger läsarna av damfotboll samma chans att förstå fotbollen som de som läser om herrfotboll? Om något kan man ju tycka att om herrfotboll är mer populärt, så borde det dra till sig fler personer som kan mindre om fotboll. Därför kan man till och med argumentera för att det borde vara så att språket för herrfotbollsjournalistik ska vara enklare än det som används i damfotbollsjournalistiken.
Den tredje stora skillnaden är en klassiker i de här sammanhangen: herrspelarna förväntas vara hårda och tuffa, medan damspelarnas artiklar bygger mer på att de spelarna har känslor. Man skriver om hur gulligt damspelaren Öqvist har det med sin nya dotter under fredagsmyskvällarna med tacos och söta filmer, medan herrspelaren Fejzullahu inte förväntas ha några som helst känslor när man pratar om honom som en människa som har haft problem med sin attityd under tidigare år. En herrspelare bryter normer när han visar upp att han har känslor, medan man gärna fortsätter på det klassiska spåret att damspelare ska prata mer om barn och känslor. I texterna verkar det som att herrspelare saknar de båda bitarna. När ser vi ett reportage om Isaksson där det mest handlar om tacokvällar och sitt nyfödda barn?
Det här har varit de stora problemet, att de olika könen har olika mentala egenskaper målas inte bara upp i samhällsdebatter utan även i fotbollsjournalistiken. Det är inte bara dolda budskap i texterna, utan även så enkla saker som vinkeln på ett reportage kan skilja sig oerhört mycket mellan herr- och damlandslaget.
Fenomenet kring förväntingar på män och kvinnor existerar inte bara inom fotbollen. Tolvhed och Cardell gjorde en undersökning kring en artikel om boxaren Ingemar Johansson. Som boxare förväntades man vara stenhård och grov även utanför ringen. Eftersom Johansson inte var det så blev nyhetsvinkeln att han var en man som hade känslor och var snäll. Det var något nytt och oväntat. När man läser om damfotbollsspelare så är det snarare något som man förväntar sig.
Även om vi läsare har svårt att göra en helt korrekt mediakritisk läsning av varje artikel så borde vi inse att helhetsbilden av fotbollsjournalistiken inte är så skön som det är lätt att tro. Det finns många små och stora saker som när de upprepas och hamnar i en kontext tillsammans, bildar en allmän åsikt hos läsarna.
Det här är ingenting som kan förändras över en natt, utan genusperspektivet lär fungera ungefär likadant i fotbollsjournalistiken som det gör i samhället. Alla tidigare undersökningar visar att samhället har gått hand i hand med fotboll och fotbollsjournalistik när det gäller jämställdhet. Kollar man på hur samhället har sett ut så kan man också se hur fotboll och fotbollsjournalistiken har sett ut när det gäller behandlingen av de olika könen. Johnny Hjelm har forskat kring ett historiskt perspektiv och funnit att det var först när samhället förändrades som fotbollen också förändrades.
Detta betyder dock inte att fotbollsjournalistiken inte ska ta sitt ansvar, utan det finns många saker att jobba med. Om inte annat för att vara förebilder för resten av samhället. Varför kan inte en så pass allmänbildande yrkeskår som journalister våga vara pionjärer?
När det kom fram att damlandslagsspelare hade blivit hotade på grund av att de spelar fotboll, så valde Aftonbladet att göra en grej om den dåliga kvinnosynen på damspelare i det här landet. Aftonbladet tryckte helt enkelt in ett självmål genom att låtsas att man bara var "the good guy" när man i själva verket många gånger tidigare har visat att man har varit en del i att skapa den nuvarande synen på damfotboll. Man föds inte med tron att herr- och damfotboll ska behandlas så olika. Det är något som man får informerat till sig, bland annat genom tidningarna.
/J
https://twitter.com/jonas_hansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar