Rena rama Rodolfo

Det finns många sätt att leva sitt liv på, men de allra flesta människor har någon form av nostalgikärlek i kroppen. Man tänker tillbaka och tänker på hur bra det var då. Man förstärker/förenklar sina bilder och situationer av en viss spelare som antingen en dominant fotbollsspelare eller en värdelös sådan. Dåtidens spelare; antingen var dom bra eller dåliga, väldigt sällan något mittemellan. Det spelar dock ingen roll om dom var bra eller dåliga, man tänker tillbaka på tiden då dom spelade och funderar på hur enkelt livet var då. Kalla det att leva ett enklare liv, kalla det klassisk nostaligkänsla, kalla det simpelt nöje.

Det finns dock undantag. Rodolfo Arruabarrena är ett sådant. Han är varken superduperbra eller värdelös i min värld. En bra spelare som gjorde ett hyggligt dagsverke som vänsterback i Villarreal. Han gjorde det under 7-8 år och det var sällan någon som klagade på honom, och det var sällan någon som tokhyllade honom. Det kanske är rätt typiskt för en ytterback...

Det som gjort att han fått en viss gloriastatus i Villarreal är dels att han var med hela resan från botten till toppen, dels ett visst mål mot en viss klubb i en viss turnering och ett visst annat mål mot en annan klubb i en viss samma turnering (som av någon anledning ännu inte hittat till tuben). Det här vore väl ungefär att placera i samma fack som att Teddy Lucic skulle pytsat in de avgörande målen mot Senegal i åttondelen och Turkiet i kvartsfinalen i VM 2002 för att leda Sverige till semifinal i ett VM-slutspel. Villarreal var då (och visserligen är fortfarande) en så pass ung och orutinerad klubb att det var sjukt stort att ens spela i Champions League, tänk er då att en rätt medioker vänsterback går in och skjuter laget först till kvartsfinal och sedan till semifinal. Ett år senare var han såld till AEK Athen och har de senaste åren hängt i Mexiko och Chile.

Varför skriver jag om Arruabarrena just idag då? I söndags vann Arruabarrena och hans lag Universidad Catolica den chilenska ligatitelen, dagen efter avslutade Arruabarrena sin spelarkarriär som höll på i 19 A-lagssäsonger. Faktumet att en sådan rätt blek personlighet och medioker fotbollsspelare kan vara så omtyckt visar att man inte behöver supa skallen av sig eller gå med i en sekt för att man ska bli ihågkommen i framtiden. Det räcker med att köra sitt egna race. Plus göra några direkt avgörande mål i viktiga Champions League-matcher...

/JH