Jag hade kunnat skriva om kepsmannen Iachinis avsked från Brescia, om kultguden David Fusters avgörande mål mot Kavala, om Newcastleidioti eller spekulerat i den svenska silly season-säsongen som kommit igång på allvar.
Fast nä.
Varför inte skriva lite om Armenien?
Vad vet vi om Armenien egentligen? Inte mycket. Ett land på 3 miljoner invånare som liksom ligger lite mellan Europa och Asien och som bara är känd för att Agassi, Kardashian och Djorkaeff har rötter härifrån. Det är aldrig någon har brytt som om landet, varför skulle dom ha gjort det? När Djorkaeff kom på besök till landet 1999 i samband med en träningslandskamp var det som att Gud hade stigit ned från himlen; Armenien hade helt enkelt aldrig haft något bättre, eget att komma med. Det bevisar att man inte behöver ha någon koll på Armenien; det är ju inget att hålla koll på. Under Sovjettiden var landet väldigt bundet och styrt av Sovjetmakten och en jordbävning år 1988 som tog 30 000 människoliv gjorde att utvecklingen i landet stod stilla under en sjujäkla massa år. Konstigt nog, efter att Sovjetmakten föll så har Armeniens invånartillväxt stannat upp och medellivslängden är blott dryga 30 år, detta samtidigt som landet utvecklas tekniskt, infrastrukturellt etc. Hur den matematiken går ihop har jag ingen aning om, men samtidigt är jag ingen statsvetare.
Efter alla motgångar i landet och med minimal utveckling har landet i det närmaste exploderat. Det krävdes dock en viss inskolningstid i det "nya" landet, vilket avspeglades rätt kraftigt inom fotbollen. När man blev självständiga hade ingen i Armenien någon som helst aning om hur man strukturerade upp en fotbollsliga, hur man skötte ekonomin i fotbollsklubbar, de exakta reglerna i fotbollens värld etc. - detta trots att fotbollen som sådan hade existerat i landet i nästan 100 år. Det var länge så att spelarna var amatörspelare och inga utländska spelare fick förekomma. De bästa spelarna hamnade i andra sovjetiska fotbollsklubbar och -landslag och några av de största stjärnorna avled faktiskt i samband med jordbävningen 1988.
Det blev till slut relativt nybildade klubben Puynik som fick ta det stora steget som fanbärare för Armenien. Sponsrade av mångmiljonären / armenska ligaordföranden / parlamentariken / korruptanklagade Ruben Hayrapetyan, som kom in 2001, har man byggt upp en imponerande storklubb. Tio raka ligatitlar och mellan 2002 och 2004 spelade man 59 raka matcher utan förlust i ligaspelet. Antalet spelare i det armenska landslagstruppen som aldrig spelat för Puynik går att räkna på en hand. Laget har dessutom en riktigt imponerande ungdomsakademi som bland annat stod för 8 av 18 armenska spelare i U-19 EM år 2005. De mest kända spelarna från det slutspelet; Apoula Edel (Paris SG) och Edgar Manucharyan (ex Ajax). Det sistnämnda var ett tag en av Europas mest intressanta talanger, men skador gjorde att han aldrig fick chansen på allvar.
Istället är det Henrikh Hamlet Mkhitaryan som är landets stora framtidshopp. Han bär fram landslaget i EM-kvalsgruppen där man ligger på samma poäng som tvåan Irland och fyran Slovakien. Armenien har även några landslagsspelare i danska Randers, några i rumänska Unirea Urziceni, några fler i den ukrainska ligan och förbundskaptenen Vardan Minasyan (som även är huvudtränare för... Puynik) har valt att satsa på de yngre spelarna, detta mycket tack vare dansken Fleming Sericlevs arbete med de olika ungdomslandslagen under de senaste åren.
Det märks att Armenien är på frammarsch, trots bristande resultat för klubblaget på Europacupsnivå. Tyvärr är det fortfarande korruption och skandaler som präglar stora delar av fotbollen (fråga bara tidigare FIFA-domarbasen tillika armeniern Ararat Chagharyan som varit i trubbel lite här och var), men sakta och säkert håller även det på att försvinna. Tyvärr verkar inte Apoula Edel vara så sugen på comeback i landslaget, det är synd. Ett ännu ej färdigutvecklat landslag är alltid i behov av en målvakt som håller hög europeisk standard.
/JH
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar