Ajax väg till framgång

Under andra halvan av 1960-talet blev den lilla Amsterdam-förortsklubben Ajax ett europeiskt topplag. En ny studie förklarar varför: pengar, professionalism, Cruijff och den psykoanalytiska metoden hos tränaren Rinus michels.

Författaren Menno de Galan skriver: "Det är den andra januari 1965 när Rinus Michels kör sin begagnade Skoda till Ajax arena De Meer. Den nye Ajax-tränaren hade bara varit ansvarig för amatörlag förut. Han försökte få jobb som tränare för Heracles Almelo en kort tid tidigare, men de valde en annan tränare. Rinus Michels skulle i sitt nya lag få åtthundra guilders per månad, alltså ungefär fyrahundra euro. Han kommer at tta hand om tre kvällsträningar och behåller sitt andra jobb: gymnastiklärare för döva och stumma barn. Ingen presskonferens hålls när han anställs och ingen vill intervjua honom.

När detta gyllene Ajax föds har samtliga spelarna jobb vid sidan av och nästan alla är vita arbetarklassbarn. Klubben har en kommité som väljer startelva varje vecka och i ligan är man nära nedflyttning. Internationellt finns inte ens holländsk fotboll.

Michels ville nå stjärnorna med den här amatörklubben. Han ville göra den till en europeisk toppklubb och det tog honom sex år. Hur gick det till? Menno de Galan svarar på de frågorna i sin bok De Trots van de Wereld (Världens stolthet).

De Galan intervjuade dussintals spelare och Rinus Michels själv året innan han dog. Hans huvudsakliga är dock den obskyre och bortglömde psykologen Dolf Grunwald, som jobbade för klubben fram till 1970. När Grunwald dog år 2000 gav hans familj anteckningar till De Galan. Några handlade om Cruijff och Keizer, de i särklass mest ingående analyserna av Hollands två största stjärnor på den här tiden.

Michels hade flyt med tajmingen. Den holländska ekonomin var strålande och bröderna Van der Meijden pumpade in pengar i Ajax, vilket gjorde att man kunde presentera de första heltidsproffsen i Nederländerna.

Michels använde internationella klubbar som förebild. Han ville inte ens jämföra Ajax med en annan holländsk klubb. Europacupen blev en viktig del av ett alltmer förenat Europa. Varje säsong blev de holländska klubbarna slaktade, men tack vare tv kunde alla se hur lag som Manchester United, Benfica och Real madrid gjorde. Michels höjde ribban och ville skapa en klubb av allra högsta klass.

Han sa att Ajax-spelarna led av en "typisk holländsk mentalitet", vilket var kritik. De saknade ambition, klarade inte lite smärta och kämpade inte tillräckligt. Johan Cruijff, som växte upp utan fader: "Michels var vår far, vi var hans barn. Vi tränade tre gånger om dagen och sen lät han oss spela en match på kvällen".

Innan Michels styrde sentimentalitet de holländska klubbarna. Till och med när Michels flyttat till Barcelona 1973 hade ingen hos Ajax hjärta att säga till Sjaak Swart att han blivit för gammal för klubben och skulle ge sin plats till Johnny Rep. Ajax, då världens bästa lag, kom med följande kompromiss: Swart skulle spela första halvlek och Rep andra.

Michels var inte mycket för den där sortens mesyrer, tvärtom avskydde han det. Varje gång Ajax förlorade i Europa ersatte han lagets svagaste länk. Spelare med stora historier och bra rykte sparkades ut. Tyvärr hade han inte hjärta att säga det själv, vilket än i dag svider för många. Frits Soetekouw, som sparkades ut efter en förlust mot Dukla Prag: "Jag tänker fortfarande på det...". Ruud Suurendonk, som förväntade sig att få spela åtminstone en minut i en Europacupfinal: "I tystnad är jag fortfarande arg på Michels för det." Massören Salo Muller ombads gå hem efter ett bråk, nästa dag fick han ett brev från Ajax. "Jag kommer ihåg att jag sa till min fru; kolla, Ajax vill ha mig tillbaka. Men nej, det stod 'var vänlig att lämna tillbaka alla Ajax tillhörigheter till De Meer i dag, din nyckel också". Det var vad det stod. Klaas Nuninga, utsparkad 1969: "Vi var alla semiprofessionella som skulle bli proffs. Men vi alla förväntade oss lite mänsklighet från klubben".

Den ende spelaren som stod på Michels sida var Johan Cruijff. Anfallaren gjorde Ajax bättre, men också hårdare. Målvakten Stuy: "På träningarna valde vi lag som man gör på gatan. Keizer och Cruijff turades om och valde lag och beroende på hur de valde fick du veta var i hierarkin du befann dig".

Michels och Cruijff hade en relation till varandra som bäst kan beskrivas som hatkärlek. Michels behövde Johan, men han var också en fara för tränaren. Han skällde ofta ut sina lagkamrater, lyssnade inte alltid på Michels, rökte för mycket och var inte alltid som bäst i de stora matcherna. Michels använde därför två idrottspsykologer för att göra JC bättre; Grunwald och dennes rival Roelf Zeven.

Grunwald: "Cruijff motsätter sig auktoriteter för att han jämför alla - undermedvetet - med sin far. Om han accepterade att Michels inte är hans far skulle vi komma vidare."

"Han har aldrig tillbringat mycket tid med sina jämnåriga. När han var tolv spelade han fotboll med tre år äldre barn. När han var sjutton var han en dominant spelare i Ajax lag. Han påminner om geniet som hoppar över årskurser men som också råkar ut för emotionella problem senare."

Varje gång JC blev kritiserad blev han nervös och mer dominant. När de andra spelarna accepterade honom brukade han slappna av. "Hans attityd brukade förändras, rösten bli mjukare, han satt mer avslappnat och lyssnade mer".

Ett bra tag fick Grunwald förändra mycket i Ajax. Efter en hetsig diskussion mellan Cruijff och Swart organiserade han ett rollspel. Johan spelade Sjaak och vice versa. Leken ballade snart ur och Cruijff kommenterade långt senare: "Det var helt nytt och vi visste inte hur man skulle hantera det. Alla spelarna började blanda sig i. Jag hade ingenting emot det, jag gillar nya saker."

Michels visste fortfarande inte hur han skulle hantera sin stjärna. Grunwald gav honom ett tips: "Argumentera inte med honom, låt bli att prata med honom." När Grunwald senare föreslog för Michels att denne skulle börja med koncentrationsövningar fick Michels nog och sparkade ut Grunwald. "Jag känner negativa känslor mot mig från Michels", hade han skrivit i sina anteckningar.

Roelf Zeven, den andre psykologen, fick uppdraget att prata med Cruijff. Så när Johan kom hem till honom hade Zeven glömt mötet. Han frågade: "Vad gör du här?". Cruijff svarade: "Du tog orden från min mun...". Men Johan satte sig ner och pratade, framför allt om hans fästmös fader Cor Coster. Han var den saknade länken, den freudianska faderfiguren Johan saknat.

Piet Keizer var också ett intressant studieobjekt för psykoanalytikerna. Michels bad de bägge rivalerna: "Jag förstår honom inte. Kan ni säga mig vad som får honom att bli förbannad." Båda två var överens: Keizer är kommunist, en gammaldags rebell. "Hans föräldrar har aldrig haft någon telefon, så Keizer har inte heller någon."

1970 ger Michels upp och bestämmer sig för att sälja Keizer. Grunwald och Zeven instrueras att skriva en psykologisk rapport. Båda två föreslår att man ska utse Keizer till kapten och göra honom viktig. Michels blir skitförbannad och sparkar sina två doktorer. Grunwald och Zeven ses inte som viktiga. Under de nästkommande tre säsongerna når Michels sina mål och vinner Europacupen tre år i rad.

Duon hade heller inte förmågan att förändra Cruijffs begränsade sociala färdigheter. Dessa förblev på samma nivå genom hela karriären.

Cruijff och pengar gjorde det gyllene Ajax möjligt. Men Cruijff och pengar förstörde det också. Det var helt enkelt inte möjligt för en holländsk klubb att betala de bästa spelarna i världen nog med pengar. Säsongen 73/74 tjänade Cruijff fyrtiosjutusen euros medan sådana som Neeskens och Keizer tjänade tjugofemtusen euros för en säsong. Och det mesta av pengarna blev slukade av skatter.

Det är imponerande hur spelarna stannade så länge i Amsterdam. Det var först när Cruijff lämnade klubben som de andra insåg att de inte behövde stanna.

Klichen att Ajax spelare under den här tiden var fotbollsintresserade hippies och liknande kan skrotas tack vare De Galans bok. Den enda politiska åsikten spelarna hade var: mindre skatt. Barry Hulshoff: "Toppidrott är ett högerspel. Det är den mest intressanta aspekten av Ajax 1960-tal. Vi behövde prestera varje vecka, vi skulle vara tävlingsinriktade som alg. Men också som spelare gentemot varandra. Allt medan samhället blev mer åt vänsterhållet."

När Michels lämnade Ajax kom demokratin till Amsterdam. 1973 ombads spelarna rösta fram sin kapten och majoriteten valde Keizer, vilket skulle visa sig vara ett misstag. Cruijff flydde omedelbart till Barcelona och de flesta spelarna lämnade klubben under de kommande åren. Nästa Europacuptitel skulle komma närmare tjugo år senare, en engångsföreteelse.

Ajax är fortfarande nedtyngda av förväntningarna och arvet från det Gyllene laget. Fansen (och Johan Cruijff) förväntar sig fortfarande att Ajax ska kunna vinna en europeisk cuptitel. Men hur realistiskt är det? Michels och Kovacs fick bygga ett lag i åtta år innan större klubbar kom. I det nuvarande europeiska klimatet så ser det annorlunda ut. När Ajax köper en potentiell toppspelare (som Zlatan Ibrahimovic) är han borta säsongen efter. Ajax-spelarna är inte toppspelare än, det är därför fansen alltid är missnöjda. Och det är därför de buar ut sina spelare innan matcherna ens startat. Och det är därför vissa Ajax-spelare agerar som om de vore förlamade.

Ett annat problem: Ajax ungdomsspelare tror att de tillhör den europeiska toppen för att unga Ajax-spelare brukade bli toppspelare förr. De tror att de är så bra att de inte behöver göra uppoffringar eller ha ett starkt psyke. De tillhör ju faktiskt Ajax, samma klubb som fostrat Cruijff, Keizer, Neeskens, Rijkaard, van Basten och Bergkamp...