De franska kultlirarna (i smyg)

Cyril Rool är helt oförstående över... ska vi gissa på en varning eller utvisning? Sex, drugs and Cyril Rool! Bild: Daylife

Frankrike är en rätt tråkig fotbollsnation. Många trista klubbar, många trista spelare, trist liga. Det är rätt profillöst. Att sedan Lyon vann femtiotolv ligatitlar på raken gjorde inte saken bättre. Det finns dock guldkorn i Frankrike utan att man för den skull behöver heta Boumsong, Cantona eller Barthez. Det gäller bara att veta lite bakgrundsstory så finns det dock spelare från Frankrike som är svåra att ogilla.

Vi har Christophe Dugarry, mannen med Zidanekänsla i fötterna men som fick sin karriär förstörd av mängder med felbeslut. Han var dopad, han fick inte speltid i varken Milan eller Barcelona, han slog aldrig in sig ordentligt i A-landslaget, han slogs i semifinalen i UEFA-cupen mot Bologna och blev avstängd fem matcher, han bråkade även flitigt med fotbollsförbundet. Ändå kommer man komma ihåg honom som mannen med det fina hårsvallet som kunde vara hur sjukt bra som helst.

Vi har Cyril Rool, mannen som antagligen fått flest antal kort på europeisk toppnivå i modern tid. 27 röda kort och 187 gula under sina 16,5 år som fotbollsproffs. En normal Cyrilsäsong får han 15-talet gula kort och 2-3 röda. Folk blev faktiskt chockade när han under en säsong i Bordeaux bara hade dragit bara hade dragit på sig fyra gula kort fram till februari månad; men efter det drog han på sig tre gula och tre röda inom loppet av ett par månader, bara för att han är Cyril.

Vi har Jerome Leroy, mannen som redan har en artikel här på sidan och som kan vara min absoluta favoritspelare någonsin tillsammans med Fabio Augusto.

Vi har Steve Marlet, mannen som var så dålig att Fulhams ägare försökte göra åtal av att Jean Tigana köpte en så urusel spelare. En av de sämsta spelarna som lirat i franska landslaget på senare år, utan tvekan. Fast det här är rätt okey...

Vi har Patrice Loko, mannen med världens kortaste dreadlocks (efter Taribo West, fast han är på en helt annan nivå). En värdelös målskytt, men en bra spelare. Tyvärr led han av svår depression sedan han förlorat sin unga son 1992, plus att hans uppväxt var väldigt svår, och han kom aldrig upp i den potential han hade kunnat nå. Han blev dessutom arresterad för att ha sprungit runt näck på stan, snattat från en affär och lite småbråk och dylikt.

Vi har José-Karl Pierre-Fanfan, mannen med det underbara dubbel-dubbel-dubbelnamnet. Han var dessutom en av de sämsta försvararna jag någonsin sett. Boumsong är inte ens hälften så urusel. Det värsta var att Pierre-Fanfan, när han hade sin pik som värdelös och då tillhörde PSG, var lagkapten. Inte undra på att det har gått nedåt för den klubben under 00-talet.

Vi har Bernard Lama, rätt kortväxt men ändå med en kroppshydda inte helt olik... ett fettos. Rökte cannabis, gjorde sitt första tränarjobb som förbundskapten för Kenya (avgick efter två månader och sammanlagt en match) och hans dröm var... att spela ligafotboll i Brasilien. En udda figur. JJ har dessutom upptäckt en viss likhet mellan Lama och den nuvarande PSG-målvakten, den kameruanska armeniern Apoula Edel, köpt från den rumänska ligan. Hans nationella status är något utöver det vanliga.

Och nu har jag inte gått inte på Darcheville. Eller Balmont. Eller Vairelles. Eller...

Det var allt för idag. Imorgon... Taribo West kanske?

/JH