Allsvensk special, del 1

Hur kan ett land som har Halsti i sitt landslag slå ett landslag med Aaron Ramsey på bänken? Bild: MTV3.fi

På lördag sätter det igång igen. Le Allsvenskan, om man vill få den att låta mer sexig. Hela svenska folket skrattar åt den låga kvalitéen på och utanför planen, men när det väl är match skiter känslorna i det. Vi fastar på Fredriksskans, Söderstadion, Gamla Ullevi eller allt vad dom heter varannan helg för att heja, gråta, skrika, sjunga, bua och hoppa fram ens lag till seger.

Vi delar upp det såhär; idag kommer två topp-5 listor, imorgon kommer yttligare två och på lördag kommer sluttabell (märk att ordet "tippad" saknas, då J&J alltid har rätt). Ska vi köra igång direkt?

De fem största flopparna (den provokativa delen)

1. Emra Tahirovic (Örebro SK)
Gjorde det rätt okey i Halmstad, och fick helt plötsligt proffskontrakt. Med tanke på vad han har presterat i utlandet, vad hans lön ligger på och vilka förväntningar det faktiskt är på honom (här lär argumentet "Meh, han är ju bara reserv!" komma fram) skulle det inte vara oväntat om Tahirovic får dra tillbaka till Schweiz illa kvickt.

2. Alvaro Santos (Örgryte)
Den gode brassen kanske inte kommer att vara speciellt dålig när han får lira i Örgryte, men frågan är hur mycket han kommer kunna spela. En duktig spelare som redan är svenskt skolad, javisst, men dyr och skadebenägen.

3. Denni Avdic (Elfsborg)
Avdics karriär är lustig. Efter matchen mot Valencia för ett par år sedan sa Quique Sanchez Flores att han kunde bli hur bra som helst, han har spelat i A-landslaget och folk trodde att det var en tidsfråga innan han skulle bli utlandsproffs. Under försäsongen har han dock sett enormt trög ut som anfallare, och det är väl troligen hans position den här säsongen då anfallsalternativen i Elfsborg är få och osäkra (första riktiga Allsvenska säsongen för Joel Johansson, och Keene är väl inte enormt jävla bra) medan mittfältet är Allsvenskans utan tvekan starkaste. Nästa säsong, kanske.

4. Joakim Sjöhage (Trelleborg)
Har fått lira som yttermittfältare i Trelleborg, så snubben får inte ens lira från start på sin riktiga position i ett, face it, bottenlag i Allsvenskan. Jag har aldrig riktigt sett Sjöhages storhet, och jag har svårt att se några frälsartakter hos honom. En typisk 5-mål-per-säsong-kille.

5. Markus Halsti (Malmö FF)
Fjolårets största skämtvärvning kan omöjligt vara sämre iår, men om det hade varit möjligt hade han tagit minst tre platser på egen hand på den här listan.

Nära: Alexander Axén (Tränare, GAIS), Mathias Ranegie (Häcken)

De fem bästa tränarna (Den omöjliga-att-lista delen)

1. Per Olsson (Gefle)
Har gjort ett inte lika imponerande jobb som Nanne i Kalmar, men vi måste ändå lyfta på hatten för hans arbete. Nu får han dessutom jobba med den mycket kompetenta Urban Hammar. Trots en del okända värvningar och tunga förluster lär Gefle fortsätta att hänga kvar i ingemansland.

2. Nanne Bergstrand (Kalmar FF)
Är väl omöjligt att lämna honom utanför topp-2?

3. Tom Prahl (Trelleborg)
Killen som vet hur man får resultat; börja bygga grunden, ha tålamod, inte ha övertro på lagets kvalitéer, ha en stabil stomme i laget och krydda med spelare som kan göra det där lilla extra framåt. Fin kille, den gode Prahl.

4. Zoran Lukic (Djurgården)
Ja, jag rankar Zoran som Djurgårdens förstatränare och Jeglertz tvåa. Lukic har humor, är en människokännare och har varit med tillräckligt länge för att ha taktiska kunskaper också. Djurgårdens trupp är inte alls imponerande, men Zoran är ändå en av Allsvenska bästa tränare.

5. Tony Gustavsson (Hammarby)
Jag visste inte vart jag skulle sätta honom, antingen i toppen eller i den absoluta botten. Å ena sidan avskyr jag hans 90-talsfrisyr, å andra sidan slänger han ut så många fantastiska fotbollsmeningar (mediatränad, ja tack) att det är svårt att ogilla honom.

Nära: Sixten Boström (Örebro SK), Janne Andersson (Halmstad)

/JH

Stefan Selakovic - börjar gå ned för landning i sin spelarkarriär. Bild: SvenskaFans.

De fem flopparna (den provokativa delen)

1. Alvaro Santos (Örgryte IS)
Mest för att han inte valde att likt Jesus återuppstå i Helsingborg. Örgryte har Allsvenskans bästa lagdel någonsin i sitt anfallspar - på pappret i alla fall. Men ÖIS är i grund och botten en nykomling. Vi vet att Allbäck lär kämpa till sista svett- och blodsdroppen. Hur länge orkar Alvaro jobba i motvind?

2. Bojan Djordjic (AIK)
Vad såg Sir Alex här egentligen? Floppade ju redan ifjol, så förväntningarna lär inte vara lika höga den här säsongen. Fast jag vet inte riktigt vad som inte talar för att Bojan ska spela några matcher, dribbla för mycket, fälla ett par irrationella kommentarer för att sedan åka på en långtidsskada och tillbringa resten av sommaren i en TV4-studio.

3. Wilton Figueiredo (Malmö FF)
Figui... Fuguer... Figaro? Hur som helst. Wilton var en flopp redan innan Aftonbladet skrev en artikel om hur nya klubbens pressansvariga inte kunde stava hans namn rätt. Han har ju gått till Sveriges Real Madrid - allt i negativt ljus (så, mörker?) - Malmö FF.

4. Fredrik Söderström (Hammarby IF)
Ett av Dalarnas ytterst få bidrag till årets Allsvenska, som vanligt. Kommer från en klubb JJ varit med om att besegra ett antal gånger genom åren i ungdomsfotboll. Ännu mera kuriosa: Fredriks förra klubb, UD Lanzarote, har JJ sett live under en semesterresa för några år sedan. Hur som helst, den stora frågan gällande Söderström är om han över huvud taget kommer att få spela. Innermittfältet är redan coolt i Bajen, och "en 36-årig ytter" låter inte bra på något sätt.

5. Stefan Selakovic (IFK Göteborg)
För att vara en offensiv, frisparksläggande, målgörande kraft är han otroligt tråkig att titta på. Åldern börjar smyga sig uppåt, och nog för att han är en rätt viktig kugge i IFK, speciellt när Alexandersson lagt av, så känns det lite som att Selakovic peakat och nu finns det bara en väg kvar: neråt. Kanske dags för Jakob Johansson att få sitt definitiva genombrott, på Sellas bekostnad?

Nära: Denni Avdic (Elfsborg), Johan Oremo (Djurgårdens IF)

De fem bästa tränarna (Den omöjliga-att-lista delen)

1. Nanne Bergstrand (Kalmar FF)
Vad ska man säga? Allsvenskans bästa tränare, nu när Rikard Norling inte längre basar i AIK, helt enkelt. Visst, han har fått tid på sig, men för att tid ska vara en faktor måste man ha en spelidé. Nanne har en spelidé. En mycket bra spelidé. KFF lirar CL-gruppspel till hösten, med bara den minsta tur i lottningarna.

2. Stefan Rehn och Jonas Olsson (IFK Göteborg)
Förfogar över Sveriges generellt sett största klubb, och gör det på ett enastående sätt. Med 4-1-4-1 kommer IFK att släppa in minst mål i serien under 2009, och med Hysén, Söder och Wernbloom kommer de att finessa, kvicka och mölja in mål framåt. Blåvitt vandrar helt rätt väg.

3. Bosse Nilsson (Helsingborgs IF)
Under det levande oraklet Bosse Nilsson tar HIF tillvara på egna produkter, excentriska afrikaner och gamla storstjärnor som en gång var egna talanger. Helsingborg ser allt som oftast stabila ut, på ett märkligt oortodoxt sätt, som det inte går att sätta fingret på. Lite som Kalmar kanske? Bosse Nilsson ger i alla fall Henke det kvalitativa ledarskapet som krävs för att få honom att lira ännu en säsong på Olympia.

4. Tom Prahl (Trelleborgs FF)
Rätt man i rätt miljö. Då blir det bra. Krydda det med ett ungt och hungrigt lag med pontentiellt riktigt hög kvalitet, och en och annan gammal räv på exakt rätt plats, och Trelleborg ser rätt häftiga ut. Prahl ligger bakom allt.

5. Roland Nilsson (Malmö FF)
Rolle har, hur man än vrider och vänder på det, tränat Coventry i engelska Championship. Han har en enorm rutin, och får han bara den tid som Malmö lovat honom så kan MFF bli en klubb där fansens storhetsvansinne faktiskt nästan matchar klubbens kvalitet.

Nära: Per Olsson (Gefle), Sixten Boström (Örebro SK)

/JJ